Yttrandefriheten

[TomasN]

Jag tror ju att det mer talar för det motsatta. Men det är svårt att sia om.

Båda saker kan ju hända samtidigt.

Hur det blir med självcensuren kommer vi strängt taget aldrig att få veta. Vi vet ju inte vad som skulle ha publicerats om inte det här hänt osv.

 

[Philosophia]

Om staten det gäller är under sönderfall så måste vi då avvakta tills det är färdigdödat? Mycket krasst uttryckt.

Ja, se bara på Rwanda och Bosnien - även om synen på gränsen för intervention kom att ändras efter dessa folkrättsliga katastrofer. Men fortfarande är möjlighet till intervention högst begränsad.

 

[Philosophia]

Visst. Men en stat, med riktiga demokratiska ambitioner, i sönderfall under attack av IS lär ofta begära hjälp.

Problemet är ju att styret i t.ex. Syrien inte har några demokratiska ambitioner.

 

[TomasN]

Ja, se bara på Rwanda och Bosnien - även om synen på gränsen för intervention kom att ändras efter dessa folkrättsliga katastrofer. Men fortfarande är möjlighet till intervention är högst begränsad.

Ja rent praktiskt är det otroligt svårt. Vi borde bli bättre på att skydda oskyldiga människor men det är som sagt otroligt svårt att veta hur.

 

[tara]

Jag tror på tradition och kulturella preferenser helt enkelt. Frankrike har en lång tradition av satirteckningar, brittisk press är också ganska van vid den typen av publiceringar. I Sverige har vi en annan form av kritik mot makthavare och en debatt som förs på annat sätt.

Min högst subjektiva uppfattning är att det var vanligare på 40-50-talet med satir i svensk dagspress? Min svärfar har en hel del tryck med satirteckningar och samtliga är från mitten av förra århundradet.

Vi har ju satirtecknare men de är oftast förhållandevis snälla och inte så många. Vi har ju aldrig haft så många satirtecknare i Sverige så jag tror inte att det beror på några nya hot. Det är nog mer tradition. Debatt kan bedrivas på många sätt och satir är inte nödvändigt egentligen. Det är inget vi varken skall förhindra eller försöka tvinga fram.

Sen har ju sådana som Lars Vilks fått löpa gatlopp, rätt eller fel.

Det tror jag att du har rätt i. Min farmor och farfar hade också ett gäng böcker med satirteckningar, säkert från 30-40-50-talen.

Ja det har ju på senare år kommit fram mer satir i svensk tv och kanske radio och lite stand up , mest i storstäderna, Stockholm tror jag mest. Jag håller med om att det var mer satir mitten av förra århundratet. Varför? Vad är det för "subtilt" våld i Sverige som har fått bildsatiren att försvinna? Har den försvunnit eller finns den i subkulturkretsar som gemene man, läs tara, inte känner till? På 80- 90- talet så fanns ju Arne anka . Det var ju satir men var finns satirserierna nu?

 

[PolitisktKorrekt]

"Svenska" jihadister hyllar attacken på Ansiktsbladet: http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-jihadister-hyllar-attacken/

 

[tara]

Vi har ju satirtecknare men de är oftast förhållandevis snälla och inte så många. Vi har ju aldrig haft så många satirtecknare i Sverige så jag tror inte att det beror på några nya hot. Det är nog mer tradition. Debatt kan bedrivas på många sätt och satir är inte nödvändigt egentligen. Det är inget vi varken skall förhindra eller försöka tvinga fram.

Sen har ju sådana som Lars Vilks fått löpa gatlopp, rätt eller fel.

Jag är förvånad efter höstens debatter och diverse järnrör etc att det inte finns mer politisk åsiktsatirserier om detta.

Jag är kanske okunnig men för mig är Lars vilk en kontroversiell artist inte Satiriker. Kanske det är samma sak, jo, kanske men jag vill nog gärna in det skrivna ordet i satir? Satir är väl underfundiga texter och bilder ihop som "dissar" Samtiden. Lars Vilks saknar då texten och blir konstnär inte satiriker, för mig. Tänker jag fel?

Tv är text och bild ihop. Parlamentet är väl satir. Solsidan också och fler på svtplay, ja i tv finns satir och radio.

 

[stjarnhimmel]

Att jag liksom i stort sett alla andra fördömer attentatet känns så självklart så det behöver jag inte ens nämna.
Jag tänker att med yttrandefrihet kommer också ansvar. Även om vi med yttrandefriheten har rätt att säga det vi vill så är det inte alltid man måste göra det. Till exempel om jag pratar med en människa kan jag välja att bete mig otrevligt och vara provocerande. Jag har rätt enligt yttrandefrihet att göra det men- kommer våran relation bli bra efter det?
Däremot säger jag INTE att man ska lägga sig platt. Debatt kring religion och annat behövs. MEN jag tycker då att det som behövs är samtal. Samtal där människor från olika religioner och olika sidor kan mötas. Att bara stå i sin hörna och skrika tycker jag inte leder någonstans och det är inte det världen behöver.

 

[Snubbelfot]

Satir kan vara ett effektivt verktyg för att bl a skapa opinion, men i det här sammanhanget känns det ibland som satir för satirens skull. I princip hela världen utom en minoritet extremister är helt överens om att extremismen är vedervärdig. Och med sagda extremister finns ingen dialog eller utrymme för påverkan - av naturliga skäl, de ser förstås inget behov av det eftersom de har rätten på sin sida. Satirens enda syfte blir då att provocera för provokationens egen skull. Det är litet som att gå fram till en berusad rohypnolstinn kroppsbyggare i korvkön klockan tre på natten och köra arga leken, och bli förnärmad när han slår sönder ens ansikte - för luften är ju fri. Visst, luften är fri. Och man får inte slå ner folk. Men det är allmänt känt att berusade rohypnolstinna kroppsbyggare tar ganska liten hänsyn till det.

 

[Mia_R]

Vi behöver inte gå längre än till Buke för att hitta de som vill krympa yttrandefriheten, vi var många som debatterade för allas rätt till yttrandefrihet i höstas, men det var många som ansåg att har man fel åsikter så skulle de tystas.

 

[Snubbelfot]

Fast yttrandefrihet innebär just frihet att yttra sig. Inte frihet att stå oemotsagd.

 

[tara]

Satir kan vara ett effektivt verktyg för att bl a skapa opinion, men i det här sammanhanget känns det ibland som satir för satirens skull. I princip hela världen utom en minoritet extremister är helt överens om att extremismen är vedervärdig. Och med sagda extremister finns ingen dialog eller utrymme för påverkan - av naturliga skäl, de ser förstås inget behov av det eftersom de har rätten på sin sida. Satirens enda syfte blir då att provocera för provokationens egen skull. Det är litet som att gå fram till en berusad rohypnolstinn kroppsbyggare i korvkön klockan tre på natten och köra arga leken, och bli förnärmad när han slår sönder ens ansikte - för luften är ju fri. Visst, luften är fri. Och man får inte slå ner folk. Men det är allmänt känt att berusade rohypnolstinna kroppsbyggare tar ganska liten hänsyn till det.

Att jag liksom i stort sett alla andra fördömer attentatet känns så självklart så det behöver jag inte ens nämna.
Jag tänker att med yttrandefrihet kommer också ansvar. Även om vi med yttrandefriheten har rätt att säga det vi vill så är det inte alltid man måste göra det. Till exempel om jag pratar med en människa kan jag välja att bete mig otrevligt och vara provocerande. Jag har rätt enligt yttrandefrihet att göra det men- kommer våran relation bli bra efter det?
Däremot säger jag INTE att man ska lägga sig platt. Debatt kring religion och annat behövs. MEN jag tycker då att det som behövs är samtal. Samtal där människor från olika religioner och olika sidor kan mötas. Att bara stå i sin hörna och skrika tycker jag inte leder någonstans och det är inte det världen behöver.

Är det inte debatt om vad satir är? Jag tror i en rättstat så är det viktigt att utbildade inom rättsvetenskap får bestämma vad satir är. Dvs domare och domstolar. Problem blir det när enskilda individer , typ diktatorer typ ung sung , eller grupper , jihadister, försöker bestämma vad satir är.

En rohypnolstinn boxare har ingen rätt att slå någon i korvkön, boxaren får tweeta in ansökan till tre korvförsäljare för att fråga om boxaren får slå sin opponent.

Det var satir va?

 

[Mia_R]

Fast yttrandefrihet innebär just frihet att yttra sig. Inte frihet att stå oemotsagd.

Nu vet jag inte om det var mig du svarade, men de som är emot yttrandefriheten på Buke håller inte med att den friheten ska gälla alla.

 

[Snubbelfot]

Är det inte debatt om vad satir är? Jag tror i en rättstat så är det viktigt att utbildade inom rättsvetenskap får bestämma vad satir är. Dvs domare och domstolar. Problem blir det när enskilda individer , typ diktatorer typ ung sung , eller grupper , jihadister, försöker bestämma vad satir är.

En rohypnolstinn boxare har ingen rätt att slå någon i korvkön, boxaren får tweeta in ansökan till tre korvförsäljare för att fråga om boxaren får slå sin opponent.

Det var satir va?

Jag missade nog målet litet, sorry. Det jag avsåg var inte gränsdragningar eller definitioner, inte alls. Utan syftet och avsikten med satir i en sådan situation som den med IS. Om man vet att boxaren saknar både humor och vilja till konversation, och kommer att krossa okbenet på en helt oavsett rätt eller fel, är det rimligt att köra arga leken ändå bara för att man kan?

 

[tara]

Jag missade nog målet litet, sorry. Det jag avsåg var inte gränsdragningar eller definitioner, inte alls. Utan syftet och avsikten med satir i en sådan situation som den med IS. Om man vet att boxaren saknar både humor och vilja till konversation, och kommer att krossa okbenet på en helt oavsett rätt eller fel, är det rimligt att köra arga leken ändå bara för att man kan?

Det kan hända jag missade målet. :-) . Text är svårt. Frågan är rimlig, ja , absolut.Ja men om jag nu svarar hastigt i en diskussion, hur ska man Annars göra gränsdragning? Jag ser just nu , precis nu, inte så mycket annan lösning än de lösningar det offentliga samhället har. Jo för att boxaren ska slåss i ringen, inte på stan. Boxaren är neutrum även om det är vanligast med ett visst kön.

Kanske lite drömmande, de flesta leker inte arga leken i korvkön av hänsyn. Jag skulle säga att den som leker arga leken korvkön kanske skulle provas av någon annan. Gränsen är egentligen det som diskuteras och gränsen när man skjuter folk är inte bra.

 

[tara]

Satir kan vara ett effektivt verktyg för att bl a skapa opinion, men i det här sammanhanget känns det ibland som satir för satirens skull. I princip hela världen utom en minoritet extremister är helt överens om att extremismen är vedervärdig. Och med sagda extremister finns ingen dialog eller utrymme för påverkan - av naturliga skäl, de ser förstås inget behov av det eftersom de har rätten på sin sida. Satirens enda syfte blir då att provocera för provokationens egen skull. Det är litet som att gå fram till en berusad rohypnolstinn kroppsbyggare i korvkön klockan tre på natten och köra arga leken, och bli förnärmad när han slår sönder ens ansikte - för luften är ju fri. Visst, luften är fri. Och man får inte slå ner folk. Men det är allmänt känt att berusade rohypnolstinna kroppsbyggare tar ganska liten hänsyn till det.

Jag vill prova ett nytt försök till svar. Det kanske är basic men demokratin måste alltid försvaras och i demokrati ligger Yttrandefriheten och rättssäkerheten.

I en rättstat så finns det ett antal lagar som först ett antal människor aktiva i partier och samhällsföreningen etc har utvecklat under lång tid i samarbete och inspiration med andra länder.

Det dessa grabbar gjorde var kriminellt. Dessa skjutglada fransoser är kriminella. Vad franska satirikerna gjorde var möjligen , möjligen på gränsen till kriminellt och de skjutglada borde ha gått till domstol och frågat rätten om hjälp. Sen borde de ha varit nöjda med svaret eller arbetat på en förändring av hur svaret utföll.

 

[Minett]

Att jag liksom i stort sett alla andra fördömer attentatet känns så självklart så det behöver jag inte ens nämna.
Jag tänker att med yttrandefrihet kommer också ansvar. Även om vi med yttrandefriheten har rätt att säga det vi vill så är det inte alltid man måste göra det. Till exempel om jag pratar med en människa kan jag välja att bete mig otrevligt och vara provocerande. Jag har rätt enligt yttrandefrihet att göra det men- kommer våran relation bli bra efter det?
Däremot säger jag INTE att man ska lägga sig platt. Debatt kring religion och annat behövs. MEN jag tycker då att det som behövs är samtal. Samtal där människor från olika religioner och olika sidor kan mötas. Att bara stå i sin hörna och skrika tycker jag inte leder någonstans och det är inte det världen behöver.

Min fetmarkering. Håller verkligen med om detta! Tror att det var Arbetarbladets Daniel Nordström som skrev att de p g a attentatet valt att publicera flera bilder från den franska satirtidningen, bilder som man annars inte sett något allmänintresse i att publicera. Och det tycker jag är ett bra sätt att hantera denna knepiga balansgång!

Satir kan vara ett effektivt verktyg för att bl a skapa opinion, men i det här sammanhanget känns det ibland som satir för satirens skull. I princip hela världen utom en minoritet extremister är helt överens om att extremismen är vedervärdig. Och med sagda extremister finns ingen dialog eller utrymme för påverkan - av naturliga skäl, de ser förstås inget behov av det eftersom de har rätten på sin sida. Satirens enda syfte blir då att provocera för provokationens egen skull.

Min fetmarkering igen! Reportrar utan gränser har gått ut och uppmanat alla världens tidningar att publicera bilder från Charlie Hebdo - för att visa att en sådan här attack mot yttrandefriheten bara får motsatt syfte. I det här läget tycker jag det är jättebra! Däremot kan jag tycka att man hanterar yttrandefriheten lite slarvigt ibland när man väljer att publicera sådant som Muhammedkarikatyrerna. Den initiala publiceringen där tycker jag var lite av "satir för satirens skull" - för var ville man egentligen uppnå? Detta menar jag utifrån att alla avbildningar av Muhammed är helt otänkbara utifrån muslimsk synvinkel - så förutom att provocera ett antal extremister (som självklart är en minimal minoritet) så förolämpade man också väldigt många andra muslimer. Människor som tar lika stort avstånd från extremismens våld som vi som skriver i denna tråd. Samtidigt som - precis som Snubbelfot konstaterar ovan - det inte finns något realistiskt utrymme för påverkan av extremisterna med denna satir.

Visst måste man kunna granska och kritisera islam, precis som allt annat. Men det bör man kunna göra utan att samtidigt förolämpa ALLA muslimer. Om man anser att detta endast kan göras genom att rita en bild av Muhammed så har man väldigt begränsad fantasi skulle jag säga... Och jag är övertygad om att man uppnår BETYDLIGT mer önskvärda resultat genom att i ett sådant fall hantera yttrandefriheten lite mer varsamt!

Efter extremisternas reaktioner både på Muhammedtekningarna resp Charlie Hebdos publiceringar så anser jag däremot att publicering är NÖDVÄNDIG för att värna yttrandefriheten - precis som Reportrar utan gränser säger. Att förespråkarna för yttrandefrihet skräms till tystnad är ju det värsta scenariot...!

 

[tara]

Min fetmarkering. Håller verkligen med om detta! Tror att det var Arbetarbladets Daniel Nordström som skrev att de p g a attentatet valt att publicera flera bilder från den franska satirtidningen, bilder som man annars inte sett något allmänintresse i att publicera. Och det tycker jag är ett bra sätt att hantera denna knepiga balansgång!




Min fetmarkering igen! Reportrar utan gränser har gått ut och uppmanat alla världens tidningar att publicera bilder från Charlie Hebdo - för att visa att en sådan här attack mot yttrandefriheten bara får motsatt syfte. I det här läget tycker jag det är jättebra! Däremot kan jag tycka att man hanterar yttrandefriheten lite slarvigt ibland när man väljer att publicera sådant som Muhammedkarikatyrerna. Den initiala publiceringen där tycker jag var lite av "satir för satirens skull" - för var ville man egentligen uppnå? Detta menar jag utifrån att alla avbildningar av Muhammed är helt otänkbara utifrån muslimsk synvinkel - så förutom att provocera ett antal extremister (som självklart är en minimal minoritet) så förolämpade man också väldigt många andra muslimer. Människor som tar lika stort avstånd från extremismens våld som vi som skriver i denna tråd. Samtidigt som - precis som Snubbelfot konstaterar ovan - det inte finns något realistiskt utrymme för påverkan av extremisterna med denna satir.

Visst måste man kunna granska och kritisera islam, precis som allt annat. Men det bör man kunna göra utan att samtidigt förolämpa ALLA muslimer. Om man anser att detta endast kan göras genom att rita en bild av Muhammed så har man väldigt begränsad fantasi skulle jag säga... Och jag är övertygad om att man uppnår BETYDLIGT mer önskvärda resultat genom att i ett sådant fall hantera yttrandefriheten lite mer varsamt!

Efter extremisternas reaktioner både på Muhammedtekningarna resp Charlie Hebdos publiceringar så anser jag däremot att publicering är NÖDVÄNDIG för att värna yttrandefriheten - precis som Reportrar utan gränser säger. Att förespråkarna för yttrandefrihet skräms till tystnad är ju det värsta scenariot...!

Problemet kan jag tycka är att satir ska slå mot överheten och när de ger sig på grupper som inte är starka så kan det bli något annat.


Det kanske är gränsdragningen. Är muslimer en stark grupp? Tja, det går att diskutera utifrån historiska aspekter etc. Men idag i västvärlden ? Är journalister en alltför stark grupp som inte visar hänsyn? Tja det går att diskutera.

De har uppenbarligen haft en domstolsutlåtande och den gav journalisterna rätt. Dessa grabbar kände sig uppenbarligen trängda.

 

[Snubbelfot]

I en rättstat så finns det ett antal lagar som först ett antal människor aktiva i partier och samhällsföreningen etc har utvecklat under lång tid i samarbete och inspiration med andra länder.
Det dessa grabbar gjorde var kriminellt. Dessa skjutglada fransoser är kriminella. Vad franska satirikerna gjorde var möjligen , möjligen på gränsen till kriminellt och de skjutglada borde ha gått till domstol och frågat rätten om hjälp. Sen borde de ha varit nöjda med svaret eller arbetat på en förändring av hur svaret utföll.

Jo, den ordningen är vi absolut överens om. Min fundering bygger på att vi känner till det faktum att alla helt enkelt inte respekterar lagen. På precis samma sätt är det svårt att skydda sig mot mer vardaglig grov organiserad brottslighet. Satirtecknarna i Paris må ha haft hur rätt som helst, och gärningsmännen borde ha dragit dem inför domstol. Men inte ens franska satirtecknare kan rimligen antas vara ovetande om att extrema islamister bryr sig väldigt litet om nationella världsliga lagar.

Efter extremisternas reaktioner både på Muhammedtekningarna resp Charlie Hebdos publiceringar så anser jag däremot att publicering är NÖDVÄNDIG för att värna yttrandefriheten - precis som Reportrar utan gränser säger. Att förespråkarna för yttrandefrihet skräms till tystnad är ju det värsta scenariot...!

Jag är kluven. Dels ifråga om fortsatt publicering i syfte att värna yttrandefriheten, det finns ingen anledning att tro att extremisterna blir mindre sugna på vare sig slumpmässiga eller riktade kidnappningar eller avrättningar bara för att ännu fler publicerar bilder på deras profet. Men det är naturligtvis rätt väg, egentligen. Och dels ifråga om att det värsta scenariot är att de mest provocerande förespråkarna för yttrandefrihet skräms till tystnad. Idag tror jag att det finns människor i Paris som menar att det värsta scenariot är att förespråkarna för yttrandefrihet får en kula i tinningen.

 

[sjoberga]

M

Efter extremisternas reaktioner både på Muhammedtekningarna resp Charlie Hebdos publiceringar så anser jag däremot att publicering är NÖDVÄNDIG för att värna yttrandefriheten - precis som Reportrar utan gränser säger. Att förespråkarna för yttrandefrihet skräms till tystnad är ju det värsta scenariot...!

Jag tycker också att det är publicistiskt rätt att brett publicera det som angreps hos Charlie Hebdo, om det går att ge exempel/förslag på det som utlöst attacken. Det är av samhällsintresse att alla får veta vilken typ av teckningar som skapar dessa reaktioner.