Bukefalos 28 år!

90-talister - unga föräldrar?

Personligen tror jag det är bättre att ta småbarnstiden under studieåren då man generellt har det friare och mera tid än när man är ute i arbetslivet.
Och jag tycker personligen att INGEN kan komma med såna där råd eftersom när det passar en att skaffa barn är så otroligt individuellt. För någon passar det jättebra att göra det som ung och för nån annan inte alls. Jättemärkligt då att generalisera som du gör.
 
Feminism och barnafödande har ju allt med varandra att göra? :confused: Om det är något som alltid påverkat jämställdhet så är det ju just barnafödande. Det är inte i de mest jämställda länderna som kvinnor får barn tidigt, tvärtom.

Men varför skulle man vara mindre jämställd för att man vill ha barn tidigt? Nu pratar vi om Sverige i det här fallet och jag förstår inte alls hur du tänker då. Det är snarare tvärtom att just för att vi har kommit så långt som vi har så har vi ett val. Vi kan få barn och fortsätta studera och jobba. Vi måste inte välja det ena eller andra.
 
Och @TinyWiny ärligt talat måste jag säga att ditt inlägg till mig förvånar mig. Du är vuxen, jag kan fatta att de flesta ungdomarna här inne inte riktigt ser kopplingen jämställdhet - barnafödande men du? Du som till och med varit aktiv i SÅ många jämställdhet och barn-trådar här på Buke? Menar du på fullaste allvar att du inte ser riskerna med att 22-åriga tjejer skaffar barn och fastnar hos nån ojämställd snubbe som de sen får svårt att lämna? När till och med vuxna kvinnor med bra jobb och egna liv hamnar i den sitsen?

Jag skulle oroa mig så jävla mycket om min 20-åriga dotter skulle skaffa barn med sin kille. Att skaffa barn gör redan så att de flesta par halkar bak något otroligt vad det gäller jämställdhet och hur svårt är det inte då för nån som är så ung att stå emot all skit som kastas på en?

Alltså sorry men jag fattar inte hur man kan sitta, som vuxen, på ett ungdomsforum och tala om (tidigt) barnafödande som nåt oproblematiskt för kvinnor.
 
Och @TinyWiny ärligt talat måste jag säga att ditt inlägg till mig förvånar mig. Du är vuxen, jag kan fatta att de flesta ungdomarna här inne inte riktigt ser kopplingen jämställdhet - barnafödande men du? Du som till och med varit aktiv i SÅ många jämställdhet och barn-trådar här på Buke? Menar du på fullaste allvar att du inte ser riskerna med att 22-åriga tjejer skaffar barn och fastnar hos nån ojämställd snubbe som de sen får svårt att lämna? När till och med vuxna kvinnor med bra jobb och egna liv hamnar i den sitsen?

Jag skulle oroa mig så jävla mycket om min 20-åriga dotter skulle skaffa barn med sin kille. Att skaffa barn gör redan så att de flesta par halkar bak något otroligt vad det gäller jämställdhet och hur svårt är det inte då för nån som är så ung att stå emot all skit som kastas på en?

Alltså sorry men jag fattar inte hur man kan sitta, som vuxen, på ett ungdomsforum och tala om (tidigt) barnafödande som nåt oproblematiskt för kvinnor.
Fast tråden låg på förälder
 
MAN är inte mindre jämställd. Jag talar om GRUPPER. Om strukturer, om förändringar i samhället.
När jag säger feministisk backlash menar jag ju GIVETVIS inte på individnivå. Trodde det var uppenbart.

Jag förstår inte hur det där går ihop? Alltså jag menar inte att ifrågasätta utan jag förstår inte tanken/resonemanget bara.

Det handlar om grupper och inte individer men grupper utgörs ju av individer. Alltså måste ju de individerna i grupperna vara mindre jämställda? Hänger jag med då?
 
Det handlar om grupper och inte individer men grupper utgörs ju av individer. Alltså måste ju de individerna i grupperna vara mindre jämställda?
Nja, alltså jag tycker ju inte det. Till exempel: Jag och min man lever i ett i mitt tycke väldigt jämställt förhållande. Det betyder inte att den grupp vi ingår i, heterosexuella par, är jämställda. Och om någon säger "brist på jämställdhet i par i Sverige är ett problem!" så kan jag inte motbevisa det genom att peka på min relation.

Vidare kan ju enskilda par skaffa barn tidigt och vara supervettiga. Såklart. Men vi påverkas ju alla av samhället och normer och blablabla varför trenden, och vad som känns "normalt", kan göra att fler 90-talister vill ha barn tidigt samtidigt som de ändå känner sig som jämställda, moderna människor.

Jag ser absolut risker med att unga skaffar barn. Särskilt tjejer. Jämställdheten brister SÅ mycket när man skaffat barn och ynglar man då av sig innan man blivit stark i sig själv och medveten och allt det så är risken så jävla stor att Sverige går bakåt i stället för framåt när det gäller jämställdhet.

Vet inte om jag mejkade någon sense, är trött!
 
Menar du på fullaste allvar att du inte ser riskerna med att 22-åriga tjejer skaffar barn och fastnar hos nån ojämställd snubbe som de sen får svårt att lämna? När till och med vuxna kvinnor med bra jobb och egna liv hamnar i den sitsen?

Men alltså, när man är 22 är man ju vuxen? Jag tycker också det låter jätteungt att få barn då (alla mina vänner har varit runt 35-40) men som 22-åring kan man ju faktiskt ha hunnit skaffa sig ett riktigt bra jobb osv. Och egna liv? Vadå egna liv?
 
Alltså min syster skaffade barn som 25-åring och hon är världsbäst så det handlar inte om att jag dömer ut alla som är under 30 och skaffar barn som ofeministiska våp. Jag pratar om nåt annat - att OM 90-talister skaffar barn tidigare än förut så tycker jag utan tvekan att det, på en samhällelig nivå, är oroväckande.
 
Jag tycker det är fruktansvärt beklämmande om det är som jag gissar att TS menade med trådstarten, att det går något slags mode i att skaffa barn tidigt. För då kommer inte bara de som är mogna och har ORDNADE liv göra det, utan alla de som inte har förutsättningarna för det kommer också haka på.

Jag menar inte att man måste ha värsta universitetsexamen eller ha jobbat i tusen år/ha hus/vara gift, och det tror jag inte @niphredil menar heller. Men man bör, enligt mig, i alla fall ha en hyfsad försörjning (utbildning eller jobb), stabilt förhållande och boende. I TS trådstart handlar det om personer som är så unga att de i de flesta fall bor hemma och är i gymnasieåldern. Då kan jag känna att man kanske inte har de bästa förutsättningarna för att ta hand om ett barn. Jag skulle aldrig skaffa barn om jag hade känt att jag inte skulle klara att ta hand om det (och mig själv) ensam, för ensam kan man bli. Av väldigt många skäl. Om det sen är barnets pappa eller föräldrarna spelar mindre roll, men de hamnar ändå i en beroendeställning. För att de inte kan försörja sig själva. Och man är vuxen och kan vara mogen vid 22, men från början handlade tråden om personer som är betydligt yngre än så.
 
Jag är född -90 och har ett barn som är drygt 1 år. Jag bor i en stad med ca 50 000 invånare i Mellansverige. Jag var yngst på amningskurs, föräldrakurs och BVC-grupp, de flesta har varit närmare min man i ålder (födda ca -80-85). Anledningen till att jag valde att skaffa barn nu och inte senare var flera, men största anledningen är nog helt enkelt att tanken om barn slog rot och då kunde jag inte släppa den så då var det lika bra att köra på s a s (jag var 25 när barnet kom och jag och maken hade då varit tillsammans i 7 år).

När någon under 20 skaffar barn kan jag tycka att det känns lite väl tidigt, men runt 23-25 ser jag inte som särskilt ungt ändå. Jag har efter gymnasiet hunnit jobba ett par år, gå en tvåårig yrkesutbildning och jobbat ett par år med det innan barnet kom. Maken har en högskoleutbildning och hade jobbat med det han utbildat sig till i över åtta år när barnet kom. Livet hamnade lite på paus under något år p g a jobbig graviditet + barn med kass sömn (vi delar på nätterna med barnet och tar varannan natt), men nu börjar sömnen ordna upp sig någorlunda och det gör livet lite lättare igen.

Till höstterminen 2018 (då barnet är drygt 3 år) satsar vi på att flytta till en universitetsstad för att jag ska kunna studera till mitt drömyrke. Maken ska också satsa på att skola om sig då. Om allt går som planerat kommer vi alltså år 2021 ha ett 6-årigt barn som lagom kommer börja förskoleklass tills vi flyttar till hemstaden igen, jag en kandidatexamen och maken dubbel kandidatexamen. Jag ser inte att barnet hindrar oss på något vis.
 
OBS att jag med mitt inlägg inte menar att "uppmuntra" att skaffa barn tidigt (eller egentligen ha någon åsikt om det alls). Det var mest menat som en kommentar angående att det skulle vara så väldigt tidigt att skaffa barn runt ~23-25.
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 334
Senast: jemeni
·
Övr. Barn Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte...
4 5 6
Svar
102
· Visningar
11 901
Senast: Bri
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Efter mitt förra blogginlägg kom jag att tänka på det här med att jag var bra på att förtrycka mig själv under min uppväxt… Och då kom...
Svar
19
· Visningar
3 516
Senast: cassiopeja
·
Övr. Barn Hade en intressant diskussion på ämnet. Hur har pappans roll i barnets/barnens uppväxt förändrats under "senare tid" (säg senaste 20-30...
26 27 28
Svar
540
· Visningar
31 715

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp