Att bli fosterfamilj/familjehem

[Fille]

Har i många år funderat på att jag vill hjälpa barn som har det svårt och funderar därför på familehem. Är det någon som har erfarenheter som vill berätta för mig? Vad det innebär, om det är svårt/jobbigt osv. Jag är knappt fyllda 25 och bor ensam för stunden. Är kanske inte aktuellt exakt idag men tänkte åtminstone gå på kommunens öppet hus nu i oktober och kolla läget

 

[Malibu_Stacy]

Har i många år funderat på att jag vill hjälpa barn som har det svårt och funderar därför på familehem. Är det någon som har erfarenheter som vill berätta för mig? Vad det innebär, om det är svårt/jobbigt osv. Jag är knappt fyllda 25 och bor ensam för stunden. Är kanske inte aktuellt exakt idag men tänkte åtminstone gå på kommunens öppet hus nu i oktober och kolla läget

Har för mig att man bör ha egna barn för att anses som lämplig? Men vet egentligen inte om det är så. Känner en familj som varit fosterhem och de hade egna barn. Och de andra jag har träffat har också alltid haft egna (boendes hemma eller utflugna). Men är väl jättebra att gå på öppet hus och kolla läget!

 

[Fille]

Har för mig att man bör ha egna barn för att anses som lämplig? Men vet egentligen inte om det är så. Känner en familj som varit fosterhem och de hade egna barn. Och de andra jag har träffat har också alltid haft egna (boendes hemma eller utflugna). Men är väl jättebra att gå på öppet hus och kolla läget!

Jag tror jag läst mig till att man kan både vara ensam och barnlös för att ha fosterbarn. Men man kanske ses som mindre lämplig då? Det är ju sjuk brist på familjehem och känner till sådana som absolut inte borde vara familjehem men som är det för att det inte finns någonstans att placera barnen... Men har inga bet.anmärkningar, inget i brottsregistret, normal inkomst och har deklarerat sen jag var 15-16 år någonstans. Det är bara min nuvarande bostad som inte är barnanpassad men då får jag ju flytta i sådana fall!

 

[Cilva]

Som jag förstått det är det inget krav på att man har egna barn men man ska ju förstås vara lämplig på andra sätt ändå.

Du kanske kan börja som kontaktperson nu redan? Det brukar det ofta vara brist på och jag har varit det i rätt många år vid det här laget. Det brukar variera med tidsåtgång och sådant men jag har ofta träffat barnet/tonåringen några timmar per vecka. Ofta har det varit någon hästintresserad som då varit med mig i stallet.

 

[Fille]

Som jag förstått det är det inget krav på att man har egna barn men man ska ju förstås vara lämplig på andra sätt ändå.

Du kanske kan börja som kontaktperson nu redan? Det brukar det ofta vara brist på och jag har varit det i rätt många år vid det här laget. Det brukar variera med tidsåtgång och sådant men jag har ofta träffat barnet/tonåringen några timmar per vecka. Ofta har det varit någon hästintresserad som då varit med mig i stallet.

Ja möjligen, huset jag bor i passar inte för ungt barn, inte riktigt barnsäkert (gammalt torp med brant trapp o lite så) men kanske något lite äldre barn skulle kunna vara här!

 

[Snurrfian]

Har i många år funderat på att jag vill hjälpa barn som har det svårt och funderar därför på familehem. Är det någon som har erfarenheter som vill berätta för mig? Vad det innebär, om det är svårt/jobbigt osv. Jag är knappt fyllda 25 och bor ensam för stunden. Är kanske inte aktuellt exakt idag men tänkte åtminstone gå på kommunens öppet hus nu i oktober och kolla läget

Gå på det öppna huset och försök få prata med andra fosterföräldrar. Jag är god vän med några och de har oftast fått lov att vara hemma på heltid första tiden med barnet för att sedan kunna fasa in på förskola/skola, men det gäller att ha en sysselsättning som gör att man kan vara tillgänglig på heltid åtminstone första tiden. Det är stundtals enormt tungt att vara fosterfamilj men det är även stunder av fullständig glädje och lycka.

Det är inget krav att man ska ha barn själv men man bör ha erfarenhet av barn.

Ett lättare steg in för att hjälpa till kan istället vara att bli avlastningsfamilj/stödperson, även där är det skriande behov av fler vuxna. Där är det oftast kortare perioder, tex varannan helg eller liknande men man bygger upp en relation och finns som stöd och avlastning.

 

[Texaz]

Har i många år funderat på att jag vill hjälpa barn som har det svårt och funderar därför på familehem. Är det någon som har erfarenheter som vill berätta för mig? Vad det innebär, om det är svårt/jobbigt osv. Jag är knappt fyllda 25 och bor ensam för stunden. Är kanske inte aktuellt exakt idag men tänkte åtminstone gå på kommunens öppet hus nu i oktober och kolla läget

Att tänka på är det är ett dygnet runt jobb, och att livet måste anpassas efter barnet. Alltså precis som att ha egna barn men att man även måste samarbeta med andra människor, såväl med biologiska föräldrar, soc, skola etc, beroende på om barnet själv har svårigheter och i såna fall vilka.
Det man främst har brist på, vad jag förstått, är hem till flyktingar. Många gånger med väldigt kort varsel.
Räkna med att det finns varierande grad av problematik, det är ju anledningen till att barn placeras. Är du beredd att ge upp ditt "vanliga" ungdomsliv?
Avlastning/stöd som nämnts är det bästa att börja med.

 

[Fille]

Att tänka på är det är ett dygnet runt jobb, och att livet måste anpassas efter barnet. Alltså precis som att ha egna barn men att man även måste samarbeta med andra människor, såväl med biologiska föräldrar, soc, skola etc, beroende på om barnet själv har svårigheter och i såna fall vilka.
Det man främst har brist på, vad jag förstått, är hem till flyktingar. Många gånger med väldigt kort varsel.
Räkna med att det finns varierande grad av problematik, det är ju anledningen till att barn placeras. Är du beredd att ge upp ditt "vanliga" ungdomsliv?
Avlastning/stöd som nämnts är det bästa att börja med.

Jag har i många år varit beredd/redo att släppa allt för egen familj, dock har jag inte träffat rätt kille än och är för ung ännu för storkkliniken (egen åsikt). Flera av mina nära vänner har barn eller försöker skaffa barn, är på krogen i snitt två gånger per år, så att lämna "ungdomslivet" känns inget svårt! Det som känns lite svårt är ju att jag bor själv, med avlastning och allt vad det innebär! Men kanske ska börja som kontaktperson åt någon

 

[Görel]

Jag har jobbat med att godkänna familjehem.

Är man så ung som du, saknar egna barn och är ensamstående måste man ha någon form av erfarenheter av barn. Man måste också ha ett stabilt nätverk som kan avlasta en om det händer något.
Man ska också förstå att man måste samarbeta med socialtjänsten och att de enligt lag måste ompröva sitt placeringsbeslut var sjätte månad. Det betyder att om man skulle få ta hand om ett litet barn är det inte säkert att barnet får växa upp hos en, en gång i halvåret måste socialtjänsten utvärdera om barnet ska vara fortsatt placerat eller inte.
De flesta placerade barn har en eller två biologiska föräldrar som vårdnadshavare. Det måste man också kunna förhålla sig till.

På pappret är du inte vad man letar efter när man söker familjehem. Man vill ha någon som är äldre, gärna som haft egna barn och helst inte ensamstående för dels blir barnet så utlämnat och dels blir man helt ensam med ansvaret.

Att bli kontaktfamilj kan vara ett bra sätt att få en möjlighet att visa att du duger.

 

[Fille]

Jag har jobbat med att godkänna familjehem.

Är man så ung som du, saknar egna barn och är ensamstående måste man ha någon form av erfarenheter av barn. Man måste också ha ett stabilt nätverk som kan avlasta en om det händer något.
Man ska också förstå att man måste samarbeta med socialtjänsten och att de enligt lag måste ompröva sitt placeringsbeslut var sjätte månad. Det betyder att om man skulle få ta hand om ett litet barn är det inte säkert att barnet får växa upp hos en, en gång i halvåret måste socialtjänsten utvärdera om barnet ska vara fortsatt placerat eller inte.
De flesta placerade barn har en eller två biologiska föräldrar som vårdnadshavare. Det måste man också kunna förhålla sig till.

På pappret är du inte vad man letar efter när man söker familjehem. Man vill ha någon som är äldre, gärna som haft egna barn och helst inte ensamstående för dels blir barnet så utlämnat och dels blir man helt ensam med ansvaret.

Att bli kontaktfamilj kan vara ett bra sätt att få en möjlighet att visa att du duger.

Okey jag har delvis erfarenhet av barn, har jobbat både som kolloledare och på barnridskola, men kanske inte räcker? Har även ett bra kontaktnät runt omkring mig.
Men jag går på öppet hus, samlar lite info och kanske börjar med att ansöka om att bli kontaktfamilj

 

[Görel]

Okey jag har delvis erfarenhet av barn, har jobbat både som kolloledare och på barnridskola, men kanske inte räcker? Har även ett bra kontaktnät runt omkring mig.
Men jag går på öppet hus, samlar lite info och kanske börjar med att ansöka om att bli kontaktfamilj

Man bör ha levt med barn. Man bör ha åsikter om uppfostran. Man bör ha tankar om hur man hanterar extraordinära situationer. Barn som placeras i familjehem har oftast varit med om trauman.

Att gå på öppet hus och samla info låter som en bra idé! Det är ett stort åtagande att ta emot ett främmande barn för att bo och växa upp i ens hem.

 

[arabia]

Håller med i allt Görel berättar om hur det går till att bli fosterfamilj. Det man måste tänka på är att de flesta barn som placeras i fosterhem har trauman i bagaget, man bör ha kunskap om hur det ska hanteras, ofta är det barn som blivit misshandlade, sexuellt utnyttjade, tagit hand om sina egna föräldrar som varit alkoholiserade eller drogmissbrukare ect. Att vara fosterfamilj är ett tungt ansvar, ett fosterbarn är inte som vilket barn som helst som vuxit upp i ett tryggt hem, de är oerhört energikrävande. När vi skulle bli en fosetfamilj fick vi gå igenom en jädra massa tester/blev utfrågade om hela våra liv typ, allt ifrån uppväxten till nuvarande liv, tom vårt sexualliv granskades, jag o min sambo o våra barn blev utfrågade om allt, o då menar jag om precis allt. O vi blev utfrågade på varsitt håll o sedan kollade dom om våra svar överensstämde med varandra, sen ska man ha utdrag från belastningsregistret o var säkert några mer register som jag inte kommer ihåg längre, detta var närmare 20 år sedan. Vi började med att vara kontaktfamilj från början, då hade vi barn på avlastning varannan helg o nån dag mitt i veckan. Efter några år som kontaktfamilj blev vi tillfrågade om vi ville bli fosterfamilj, men det var ingen lätt historia att bli det, allt skulle vara 100% säkert för ett traumatiserat barn. Det jag upplevde som jobbigast med att vara fosterförälder var att placerngen skulle granskas varje halvår, ovissheten om barnet skulle få stanna eller inte, man fäster ju sig även vid sina fosterbarn lika väl som sina egna biologiska. Svårt var det oxå att trösta ett barn som blivit lovad att få träffa sina biologiska föräldrar o dessa inte dök upp när det väl var dags, för mamma är alltis mamma o pappa är alltid pappa oavsett vad som har hänt.

Jag rekommenderar dig att börja med att vara kontaktperson o känna efter hur det är att ta hand om nån annans barn, då behöver inte barnet vara traumatiserat utan det kan vara en ensam förälder som behöver avlastning nån helg i månaden.

 

[golit]

Tja... just nu kan kommuner ha vilka önskemål de vill, men det är katastrofal brist på familjehem för ensamkommande... Sen håller jag med om att du kanske inte faller helt inom ramen för vad kommuner söker, men jourhem för de första dagarna innan kommunplacering kanske skulle vara nåt?

 

[Skjøldur]

En kompis blev änka ifjol och hon har två söner på fem resp sju år. Hon har fått en avlastningsfamilj. Hennes söner saknar sin döde far, såklart. Men dom är alldeles normala och inte traumatiserade. Men deras mamma ville att dom skulle komma till ett par för dom behöver en manlig förebild. Tyvärr är det nästan alltid mammor som är ensamstående... hur det nu kommer sig.

Ett numera lite äldre par var fosterföräldrar till tre flyktingbarn från att dom var "halvstora" tills dom blev vuxna. Deras mamma hade varit gerillasoldat och haft några tillfälliga förhållanden. Då hon skulle föda så reste hon hem till sin mamma -barnets mormor, och efter några månader så tog mormodern över ansvaret för bebisen. Dom växte alltså upp hos mormor och hade det någorlunda bra. Men eftersom mamman var gellirasoldat så fick hon ett pris på sitt huvud och flydde till Sverige. Hon ansökte om familjeåterförening och fick över sina barn. Men hon klarade inte av dom. För det första så hade hon alla de problem som flyktingar brukar ha i början med språk, kultur e t c. Och för det andra så hade hon ju inte någon nära relation till barnen för det var ju mormor som tagit hand om dom. Så ungarna drev omkring och gjorde sattyg och socialen bestämde sig för att dom skulle familjehemsplaceras. Det gick bra för dom. Dom bor i Oslo, jobbar och lever som vilka som helst. Jag berättar det bara som ett exempel på hur det kan gå.

 

[Oldie]

Jag har i många år varit beredd/redo att släppa allt för egen familj, dock har jag inte träffat rätt kille än och är för ung ännu för storkkliniken (egen åsikt). Flera av mina nära vänner har barn eller försöker skaffa barn, är på krogen i snitt två gånger per år, så att lämna "ungdomslivet" känns inget svårt! Det som känns lite svårt är ju att jag bor själv, med avlastning och allt vad det innebär! Men kanske ska börja som kontaktperson åt någon

Ensamstående? Då lär du inte ha någon chans. I detta landstinget är egna barn mer eller mindre ett måste och en partner. Det är ju inte så att man kan välja och vraka utan man får erbjudanden som man kan ta eller avstå ifrån. Om du tänker efter hur en vanlig dag för dig är så förstår du säkert varför.

 

[Fille]

Ensamstående? Då lär du inte ha någon chans. I detta landstinget är egna barn mer eller mindre ett måste och en partner. Det är ju inte så att man kan välja och vraka utan man får erbjudanden som man kan ta eller avstå ifrån. Om du tänker efter hur en vanlig dag för dig är så förstår du säkert varför.

I örebro verkar det inte vara nåt krav, inte om man läser på kommunens hemsida i alla fall men jag har tagit åt mig av era tips, går på infon och kanske blir avlastningsperson till en början! Men inget av detta är troligen aktuellt nu eftersom huset jag hyr inte är barnanpassat, i alla fall inte till yngre barn!

 

[Texaz]

Ensamstående? Då lär du inte ha någon chans. I detta landstinget är egna barn mer eller mindre ett måste och en partner. Det är ju inte så att man kan välja och vraka utan man får erbjudanden som man kan ta eller avstå ifrån. Om du tänker efter hur en vanlig dag för dig är så förstår du säkert varför.

Ensamstående är en fördel i många fall har fler familjehemsaktörer sagt till mig. Finns en hel del tjejer som blivit utsatta för män och som behöver befinna sig i ett hem med enbart en kvinna, åtminstone till att börja med.

 

[Görel]

I örebro verkar det inte vara nåt krav, inte om man läser på kommunens hemsida i alla fall men jag har tagit åt mig av era tips, går på infon och kanske blir avlastningsperson till en början! Men inget av detta är troligen aktuellt nu eftersom huset jag hyr inte är barnanpassat, i alla fall inte till yngre barn!

Det är aldrig ett krav men ett önskemål. Har man varit ensamstående förälder är det en alldeles utmärkt merit, men ensamstående utan egna barn brukar inte vara det man väljer först.

Du kan också börja som kontaktperson till en ungdom eller någon som omfattas av LSS. Då träffas man på stan och fikar eller går på bio eller gör någon annan aktivitet. Det är också ett bra sätt att känna efter om det är någit för en.

 

[Oldie]

Ensamstående är en fördel i många fall har fler familjehemsaktörer sagt till mig. Finns en hel del tjejer som blivit utsatta för män och som behöver befinna sig i ett hem med enbart en kvinna, åtminstone till att börja med.

Men utan barn? Med egna barn så håller jag ju med.

 

[Oldie]

I örebro verkar det inte vara nåt krav, inte om man läser på kommunens hemsida i alla fall men jag har tagit åt mig av era tips, går på infon och kanske blir avlastningsperson till en början! Men inget av detta är troligen aktuellt nu eftersom huset jag hyr inte är barnanpassat, i alla fall inte till yngre barn!

Just Örebro har jag ju erfarenhet av och dom är rätt kinkiga vid utvärderingen, det kanske har ändrat sig de senaste åren.