Sv: Cushing - tips och erfarenheter
Nu är hon borta.
Min älskade, fina, snälla Sandra som har lärt mig ALLT och som jag haft i 17 år (sen jag var 9,5 år).
Hon blev dålig i måndags igen (ont i fötterna) och fick somna in idag. Igår kväll och hela dagen idag fick hon gå och beta med sin kompis och bara vara häst (full med smärtstillande så hon inte hade ont förstås). Har inte sett henne så lycklig på LÄNGE!
Avlivningen gick jättebra. Dom använde det gamla medlet och hon somnade in så still och fint. Sen kom en kille och hjälpte oss begrava henne hemma på gården. Han skött allt så värdigt och fint och ställde upp när ingen annan kunde en fredag em!
Nu känns allt bara så rätt och jag har INGEN ånger. Ledsen var jag några omgångar nu i våras när jag trodde det var kört och såklart innan jag tog beslutet nu. Och precis vid avlivningen. Har ju haft ett tag att förbereda mig. Nu efteråt så känns det såklart fortfarande sorgligt men mest känns det bara rätt och fridfullt.
Var med HELA vägen och tyckte inte ens det var obehagligt när han försiktigt försiktigt lyfte henne i skopan och la ner henne i graven (försiktigt). Det var ju bara Sandra kropp. Hon var redan på ett bättre ställe. Där hon slipper ha ont och kan äta hur mycket gräs hon vill.
Dolly (min lillasysters ponny) väntade säkert på henne på andra sidan!
Det skummaste med alltihop var att min bästa kompis från när jag var liten (vi var bästisar när jag köpte Sandra och flera år framåt) praktiserade hos just min veterinär just den dagen. Hon pluggar annars i Slovakien och skulle bara vara med honom varannan dag i ett par veckor. Vi har lite kontakt fortfarande men jag visste inte ens att hon var i Sverige nu. Slumpen?
Och inte nog med det. Sen när grävaren kom som min pappa pratat med visade det sig vara en fd klasskompis med (låg- och mellanstadiet). Jätteskumt.
Känns som allt jag oroat mig för helt plötsligt föll på plats. Som om allt varit på väg mot den här dagen. Svårt att förklara men har bl a bestämt sen innan att min stora skulle flyttas 1a sept så jag var orolig hur det skulle gå med sällskapshäst till Sandra och massa sånt.
Dessutom red jag av en slump på henne en liten liten stund förra veckan (då var hon fräsch som sjutton och ahde varit ett tag) så jag fick ju min sista ridtur med! Allt har verkligen lett mig fram till den här dagen. Och jag kände ingen stress idag över att jag ahde massa saker jag ville göra innan hon togs bort utan allt var bara lugnt och skönt och avslappnat. Den här dagen kunde inte varit mer perfekt!
Har förresten 8 kartor Parkotil 1 mg över om någon är intresserad? Pma gärna isåfall.
(tyckte hon inte betedde som hon brukar vid ett fånganfall)
