Oavsett världsekonomi så har vi x antal kronor att fördela.
Det som är viktigt är vilka prioriteringar som görs, hur man väljer att fördela dessa x antal kronor.
Vi kan se kraftiga försämringar inom flera områden. Att konstatera då är att vi antingen satsar för lite kapital utifrån det faktiska (ökande) behovet och/eller så är arbetsmetodiken förlegad och ej anpassad efter förändringarna som skett.
Skolan - underprestationer, från världsledande till världssämst. Elever med särskilda behov (diagnoser, utanförskap) har ökat kraftigt samtidigt som hjälp inte finns att tillgå, behovet är så stort att vi inte ens är ni närheten av att kunna hjälpa ett fåtal.
Skolan, vård och omsorg delar ett problem och det är färre personal per huvud.
Sjukvårdsköerna är längre än någonsin, lokalerna är för små och har lett till akut platsbrist, tidigare skattefinansierade standardingrepp har på flera håll börjat dras in och riktlinjerna för operation har skärpts.
Personalbrist.
Socialtjänsten är i kraftig kris. De har, precis som migrationsverket och försäkringskassan mer arbete än de klarar av.
Det gemensamma för ovanstående kategorier är personalflykt, ohälsosam arbetsmiljö, ohälsa samt larmrapporter om det omöjliga i att kunna utföra sitt arbete med de konsekvenser det innebär. Problem som kommit allt starkare de senaste (+-) 10 åren.
Här ovan har vi grunderna som utgör ursäkten för vårt höga skattetryck dvs den snuskdyra försäkringen "Välfärd".
Att påstå att det inte skett en rejäl försämring innebär att man måste vara extremt ointresserad.
Det är inte direkt så att det saknas information om försämringarna.
