Sv: Dricker o kissar massor...
Joo, jag läser! Är inte inne på forumet ofta men på sistone nästan dagligen. Läst din tråd från början och tycker det är mycket intressant att följa. Ledsamt att din (din mammas) katt fått diabetes och samtidigt tur att det är något man påverka i positiv riktning. Mycket hoppfullt. Tänker hela tiden på de goda råd som ges och inte minst från Mietzekatze som är så duktig på det här. Förstår att det är svårt när veterinären säger lite annorlunda beträffande mängden insulin och sådant. Men det finns många erfarna kattägare, som blir specialister de också genom erfarenheten de automatiskt får, och så finns det dom som därutöver sätter sig in i dess helhet, som Mietzekatze. Förstår samtidigt att man måste följa det veterinären säger, man måste ju liksom följa en väg. Men är det en erfaren och i sin person "öppen och mogen" person i sin profession, så är en sådan veterinär öppen för andras kunskaper och kanske väger in det också i sitt arbete för att göra bästa möjliga för sina små patienter.
Vad läskigt när blodsockret sjönk så lågt. Tror du att det var därför han buffade på din mamma och bad om uppmärksamhet, för att han hade insulinkänning? Tur att din mamma var hemma just då. Vet inte mycket om kattdiabetes, men antar att det är så att varken för högt eller för lågt blodsocker är bra. Men visst är det så att insulinkänning med lågt blodsocker är extra riskfyllt, jag menar närmar sig ett tillstånd mot medvetslöshet eller åtminstone uttalad slöhet och så? Och att det i värsta fall kan gå snabbt? Så då tänker man att det kanske inte är bra att vara för kvick med ökningar av insulindoser? Vet inte hur "man ska tänka" men tänker själv så eller lite åt det hållet.
Ja, vad bra att du ska ställa många frågor till veterinären på måndag. Tänk att han är så snäll eran Casper. Man blir helt varm inuti när du beskriver honom. Här hålls tummar och tassar för honom och för arbetet med att få blodsockret rätt inställt.
Jag är rätt övertygad om att han kände att han inte mådde bra, och därför försökte påkalla mammas uppmärksamhet. Han har inte väckt henne på det sättet på många år, och då var det för att torrfodret var slut i köket.
Han var mycket bestämd o lät henne inte få några alternativ, annat än kliva upp. Och då kände hon ju att det var något som var galet, när han inte var som "vanligt" så hon tog blodprov. Han har ju lärt sig lite nu, att när man mår dåligt, så får man spruta o sen mår man bättre. Så det kanske är nåt sånt.
Enligt veterinären så är det "farligare" när det sjunker för lågt än om det ligger för högt.
Det som är konstigt är att när han ligger runt 20 i sitt blodsocker, är då han är som piggast
Men det kanske är så att han är så "van" vid den halten socker i blodet eller nåt.
Vi har fått många bra tips här, och vi tar ju till oss allt. Samtidigt så måste man ju lita på veterinären, som i det här fallet är utbildad diabetesexpert. Vi är ju så rädda om vår älskling att vi inte vågar laborera nåt. Sen är det ju säkert så att när han kommer ner i vikt, så kommer vi kunna sänka hans insulindos. För vad jag förstått här så går han på en väldigt hög giva. Men det är ju så, att när han fått lägre doser, så går hans socker i taket. Vi måste ge honom så pass mycket för att hålla sockret runt 6.
När vi fått lite snurr på det hela och han stabiliseras, så kommer man säkert kunna reglera det där lite oxå. Man tar prov o ser var han ligger och anpassar insulindosen efter det. När man vet hur mycket själva dosen sänker sockret. Men så långt har vi inte kommit ännu.
Jag värdesätter alla tips högt, men jag hoppas ändå att tipsarna har förståelse för att vi litar på veterinären (vi har ju faktiskt inget annat val) och att vi gör allt vi kan för Caspers skull. Det är ju för hans bästa. Jag skulle aldrig kunna riskera nåt, ta en risk medvetet som gör att han kanske blir sämre etc. Då skulle jag aldrig förlåta mig själv om det hände nåt.
Jag tackar för lyckoönskningarna!!!
