En underbar present men..

Om han ändå gör om dem så be att han ändrar stilen, den du visade i första inlägget borde inte vara så svår: bara lägga barnet på ett ark papper och rita konturerna :)
Den är i skala från födseln så det blir inte bra på ngn av dem. De växer ju rätt kvickt :)

Men nej jag tror de kan bli bra på kontoret i vita ramar :)
 
Jag förstår det inte heller, men samtidigt är det TS man, och deras relation har sin egen kemi, och de fungerar på sitt sätt.
Ja givetvis! Men här krockade det ju uppenbarligen och jag tycker inte att det bara ligger på TS som är alldeles för petig med hur hon har det hemma. Oavsett vem som ska få välja hur det ska se ut hemma så är själva tanken att ge en egengjord present (som en variant på nåt som personen uttryckligen vill ha) mig fullkomligt främmande.
PS "Favoritmåne" - gud vad gulligt :love:
Haha ja.
 
Det viktiga är väl hur ni ska kunna kommunicera utan att någon blir sårad. Kan du inte uttrycka hur mycket du uppskattar hans omtanke och kärleksfullhet? Ni är inte på samma våglängd i detta men på något sätt måste ni lösa det.
Jag har svårt att sätta mig in i situationen för jag skulle aldrig skriva önskelistor. Hellre avstår jag från presenter, eller att vi köper dem tillsammans. Men om ens partner har gjort en handling, tyvärr ovälkommen, av genuin uppriktig äkta kärlek, på något sätt måste man hantera det med samma kärleksfullhet tillbaka.

Om jag inte skriver önskelista får jag en färgglad porslinstupp eller dylikt av min mor pryldrottningen (vissa andra släktingar också) som hon sedan förväntar sig se framme. Been there, Done that. Jag är lite mer less is more
 
Ja jo, jag svarade dig angående din syn på hemmet, inte i relation till TS och hennes situation. Jag tror din syn på hemmet är rätt ovanlig. De flesta känner nog att de mer än bara bor där och de flesta vill nog inte ha inredningsdetaljer (möbler, tavlor etc) som de tycker är anskrämliga. Jag skulle verkligen inte vilja ha gräsliga tavlor på väggarna så jag förstår TS - och då har jag noll "mitt hem är min borg"-tänk. Jag bara vill inte ha fula saker hemma.
Anskrämliga och fula är ju en sak men det är inte det jag pratar om, utan att ha så låg tröskel att man inte står ut med något man inte valt själv.

Vad gäller bebistavlorna så skriver hon ju dessutom att de är är superfina, hon skriver inte att de är anskrämliga och fula.
 
Ptjau, det kan man ju göra men problemet kommer om man tycker så olika. Jag skulle inte bli så ledsen för just detta men min make ville väldigt gärna ha in en orgel, arvegods, i vårt vardagsrum. Orgeln är brun och kantstött, har en pall i en annan brun. Vardagsrummet är nyrenoverat och färgerna är ljusgrå och svart. Orgeln är dessutom betydligt större (djupare) än möblerna som står bredvid den. Det kändes lite besvärligt i början (vilket jag försökte att inte visa) men barnen gillar den, maken blev glad och jag kunde vänja mig vid att den diffar så i färg och storlek :up: sen väntar jag fortfarande på att han mer aktivt ska spela på den för det är ju faktiskt ganska mysigt :D

Ts: om du ändå gillar presenten, kan du inte prova en annan ram för att neutralisera och hänga upp den i sovrummet?

Edit: ser nu att det ser ut som om jag blev ledsen för orgeln. Det blev jag absolut inte men jag höll inte med om att den passade i vardagsrummet, egentligen :p

Det blir vita ramar och på kontoret sedan. Får inreda efter dem så ska det nog funka ändå :)
 
Vad gäller bebistavlorna så skriver hon ju dessutom att de är är superfina, hon skriver inte att de är anskrämliga och fula.
Ja, jag menade inte TS tavlor. Pratade generellt!
Det du skrev var:
"Jag tror att det är min syn på boende som gör att jag bara inte förstår det här. Boendet får inte bli så viktigt att en sån här sak blir ett problem. Mitt hem är en plats där jag bor, bara. Att investera så känslomässigt i inredningsdetaljer skulle jag aldrig göra."

och det var det jag spann vidare på. Och jag tror din syn ("jag bara bor där" samt att du inte investerar känslomässigt i inredningsdetaljer) är rätt ovanlig. Jag tror rätt många skulle känna sig omanade att hänga upp tavlor de inte är förtjusta i på väggarna.
 
Ja, jag menade inte TS tavlor. Pratade generellt!
Det du skrev var:
"Jag tror att det är min syn på boende som gör att jag bara inte förstår det här. Boendet får inte bli så viktigt att en sån här sak blir ett problem. Mitt hem är en plats där jag bor, bara. Att investera så känslomässigt i inredningsdetaljer skulle jag aldrig göra."

och det var det jag spann vidare på. Och jag tror din syn ("jag bara bor där" samt att du inte investerar känslomässigt i inredningsdetaljer) är rätt ovanlig. Jag tror rätt många skulle känna sig omanade att hänga upp tavlor de inte är förtjusta i på väggarna.
Jag har saker som jag gillar jättemycket hemma. Och annat som mer är nödlösningar som blivit permanenta typ, saker som jag skiter i.
Nu minns jag inte om dåvarande sambon kom med några tavlor, men hade han gjort det så hade de väl åkt upp om han velat. Det var ju faktiskt ett delat boende. Idealet är förstås om man är lika engagerade båda två, och har ungefär samma smak.
 
Den är i skala från födseln så det blir inte bra på ngn av dem. De växer ju rätt kvickt :)

Men nej jag tror de kan bli bra på kontoret i vita ramar :)

De där tavlorna är inte skalenliga ändå. Vi har en sån till dottern (personlig födelsetavla alltså) och skalenlig är den inte. Men helt okej ändå :)
 
Nej, verkligen inte! Det måste självklart vara helt okej att inte gilla allt man får! Men steget därifrån till att FÖRVÄNTA sig att få enligt spec, det tycker jag är långt...
Fast om jag önskade mig en specifik tavla men istället fick en blus hade jag inte reagerat. Däremot om jag önskat mig en specifik tavla och min make istället bestämmer sig för att måla en egen variant på tavlan så hade jag blivit rätt paff. Jag tycker det är en helmärklig grej att göra, hur väl man än menar.

Det är ju som att jag skulle önska mig en inramad Dalí-affisch (OBS inte en faktisk tavla såklart :p) och min man sätter sig och ritar en Dalí-aktig bild själv och ramar in. Rart, men skumt. Eller är det bara jag?
 
Den är i skala från födseln så det blir inte bra på ngn av dem. De växer ju rätt kvickt :)

Men nej jag tror de kan bli bra på kontoret i vita ramar :)
Man skulle kunna göra samma med lite större barn i skala 1:2 eller 3. Håller med om att det är en fin ide för en tavla :)
 
Fast om jag önskade mig en specifik tavla men istället fick en blus hade jag inte reagerat. Däremot om jag önskat mig en specifik tavla och min make istället bestämmer sig för att måla en egen variant på tavlan så hade jag blivit rätt paff. Jag tycker det är en helmärklig grej att göra, hur väl man än menar.

Det är ju som att jag skulle önska mig en inramad Dalí-affisch (OBS inte en faktisk tavla såklart :p) och min man sätter sig och ritar en Dalí-aktig bild själv och ramar in. Rart, men skumt. Eller är det bara jag?
Fast det är ju inte vilket motiv som helst, utan de gemensamma barnen är tanken med tavlorna. Då tror jag att mannen målat med lite kärlek, att målningarna inte bara är en egen variant av det barnens mamma önskade sig. Han är ju tydligen också stolt över resultatet så det säger väl att det betyder något för honom.
 
@mandalaki Alltså jag förstår hur du menar men ser det rätt annorlunda. Oavsett om motivet på tavlorna var barnen så är det ju en väldigt specifik typ av tavla som TS velat ha.

Angående det sista - jag förstår inte vad du menar? Jag fattar att han är stolt och att han gjort detta med alla goda intentioner i världen. Att han är rar och snäll och menar väl ( @TeamLundVer jag menar det verkligen! Vill inte att du ska känna att jag dissar din man, han verkar otroligt rar). Men det ändrar inte det faktum att det för mig är en himla märklig grej att göra.
 
@mandalaki Alltså jag förstår hur du menar men ser det rätt annorlunda. Oavsett om motivet på tavlorna var barnen så är det ju en väldigt specifik typ av tavla som TS velat ha.

Angående det sista - jag förstår inte vad du menar? Jag fattar att han är stolt och att han gjort detta med alla goda intentioner i världen. Att han är rar och snäll och menar väl ( @TeamLundVer jag menar det verkligen! Vill inte att du ska känna att jag dissar din man, han verkar otroligt rar). Men det ändrar inte det faktum att det för mig är en himla märklig grej att göra.
Jag menar väl ungefär att det han målat, som har med de gemensamma barnen att göra, inte är detsamma som om min imaginära partner önskade sig en typ Lars Lerin och jag satte mig och kladdade med vattenfärger själv. Att det handlar om barnen, och att han är stolt, gör att det inte verkar skumt för mig.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ (Nytt nick, gammal användare.) För att hålla det här inlägget från att bli en hel roman håller jag mig kort och skalar bort en del hel...
Svar
0
· Visningar
676
Senast: Mandarinen
·
  • Låst
Kropp & Själ Tänkte att jag börjar med att dra lite snabb bakgrundsfakta för att göra dagens situation tydligare: Är rent allmänt väldigt smärttålig...
9 10 11
Svar
207
· Visningar
20 897
Senast: LenaH
·
Kropp & Själ I januari för 7 år sen så var jag med om ett sexuellt övergrepp, jag var på besök i en kompis stad och vi gick på en födelsedagsfest där...
2 3 4
Svar
67
· Visningar
6 483
Senast: Borttaget konto
·
Övr. Hund Det har gått knappa 9 dagar nu. Det är fortfarande lika tomt, och tårarna bränner konstant i ögonen. Jag förväntar mig fortfarande att...
2
Svar
25
· Visningar
2 547
Senast: vallhund
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp