Har svårt att vara ärlig

[spinxx]

ett par tre grejer var som vi är lite mer noga med, och de grejerna är då olika grejer. Så då blir ju i alla fall de sakerna gjorda.

Sådär har vi med, lyckligtvis nog.
Vi ser helt olika saker i hemmet.

 

[gulan]

Det är just sådant jag tänker att du INTE ska säga, alltså att det ser stökigt ut när han har bäddat. Utan snarare formulera det så att det handlar om DIG. Inte om honom, inte om HANS bäddning.

Om du själv tycker att din attityd är trist, verkar det ju feltänkt att han ska göra som du tycker.

Om min partner hade påpekat hur jag bör hänga handduken eller hur jag bör använda tpalettstolen, vet jag inte riktigt hur jag hade hanterat det. Men jag hade inte ens försökt anpassa mig när det gäller sådana små och betydelselösa saker. Och omvänt, för all del. Jag kan inte tänka mig vuxna människor som uppfostrar varandra på det sättet i min närhet. Jag hade blivit vansinnig.

Om han faktiskt kissar utanför när han står, hade jag också blivit vansinnig. Iofs.

Om det blir mer små antydningar kommer jag att fokusera på mig, och inte på honom. Genom mitt vuxna liv har jag jobbat medvetet med mig själv att skapa en ordning kring min person. Vissa hem skapar en känsla av harmoni och lugn hos mig och jag har strävat efter att uppnå det i mitt egna hem ochså. Det är inget som kommit naturligt eller lättsamt. Om vi tar handdukar efter dusch tex. Det tar inte längre tid att vika den och hänga på tork som att bara hänga dit den...men den vikta handduken ger ett så mycket skönare och trevligare intryck. En av torkad diskbänk utan smulor i hörnen tar ett par sekunder mer i tid att utföra än att bara hafsa över den. Att släta till lakan, lägga täcket snyggt tillrätta ger ett mer städat intryck än där täcket i princip bara "kastat" kastat över.
Jag har jobbat i stall, och vilken skön känsla det är att gå in i stall där gången är SOP-ren, täcken (om det finns) hänger snyggt ihop vikta på boxdörrarna och gången är fri från en massa fula hinkar med ryktborstar. Känslan känns mer lugn och harmonisk än om du kommer in i ett stall med höpåsar överallt, tre täcken ihopknöglade på boxdörren (hela boxdörren är ständigt belamrade med dammiga skydd eller täcken) och dessutom är gången ,trots att jag ser att någon precis har sopat där finns en massa strö i hörnen och gången ser oslipad ut. Ett gammalt och slitet stall kan se bra mycket mer inbjudande och välskött ut än ett nybyggt och modernt om man lägger ner lite kraft.

 

[Petruska]

Om det blir mer små antydningar kommer jag att fokusera på mig, och inte på honom. Genom mitt vuxna liv har jag jobbat medvetet med mig själv att skapa en ordning kring min person. Vissa hem skapar en känsla av harmoni och lugn hos mig och jag har strävat efter att uppnå det i mitt egna hem ochså. Det är inget som kommit naturligt eller lättsamt. Om vi tar handdukar efter dusch tex. Det tar inte längre tid att vika den och hänga på tork som att bara hänga dit den...men den vikta handduken ger ett så mycket skönare och trevligare intryck. En av torkad diskbänk utan smulor i hörnen tar ett par sekunder mer i tid att utföra än att bara hafsa över den. Att släta till lakan, lägga täcket snyggt tillrätta ger ett mer städat intryck än där täcket i princip bara "kastat" kastat över.
Jag har jobbat i stall, och vilken skön känsla det är att gå in i stall där gången är SOP-ren, täcken (om det finns) hänger snyggt ihop vikta på boxdörrarna och gången är fri från en massa fula hinkar med ryktborstar. Känslan känns mer lugn och harmonisk än om du kommer in i ett stall med höpåsar överallt, tre täcken ihopknöglade på boxdörren (hela boxdörren är ständigt belamrade med dammiga skydd eller täcken) och dessutom är gången ,trots att jag ser att någon precis har sopat där finns en massa strö i hörnen och gången ser oslipad ut. Ett gammalt och slitet stall kan se bra mycket mer inbjudande och välskött ut än ett nybyggt och modernt om man lägger ner lite kraft.

Det sättet att prata om det handlar ju i hög grad om dig, ingen annan. Till mig signalerar det också att det där med att bo ihop, om jag hade varit partnern, inte är en bra idé. Jag blir närmast aggressiv när folk säger som du: "det tar inte längre tid att". Där berättar du ju - som jag förstår det - hur och vad DU tycker att ANDRA ska göra.

Jag hade fattat att du och jag inte kan bo ihop. Det är ju möjligt att din partner tänker som jag. Då har du åtminstone inte haft hans - enligt dig - bristande ordingssinne som utgångspunkt. Utan ditt eget. Vilket är mer sympatiskt.

Den ordning du talar om, tolkar jag som ångesthantering. Och pedanteri är helt enkelt inte allas sätt att hantera sin ångest, tänker jag. Och det är det jag ser, när jag ser pedantskötta miljöer: här är någon rätt ångestdriven. Vilket är helt ok, så länge inte JAG/ANDRA behöver delta i det. Därför blir det en tydlig och bra varningssignal när du säger att det inte tar mer tid. Nej, kanske inte, men det kostar mig min sinnesfrid att genom pedanteri som inte ligger för mig försöka hålla dig lugn. Han kanske tänker som jag?

 

[TinyWiny]

Det sättet att prata om det handlar ju i hög grad om dig, ingen annan. Till mig signalerar det också att det där med att bo ihop, om jag hade varit partnern, inte är en bra idé. Jag blir närmast aggressiv när folk säger som du: "det tar inte längre tid att". Där berättar du ju - som jag förstår det - hur och vad DU tycker att ANDRA ska göra.

Jag hade fattat att du och jag inte kan bo ihop. Det är ju möjligt att din partner tänker som jag. Då har du åtminstone inte haft hans - enligt dig - bristande ordingssinne som utgångspunkt. Utan ditt eget. Vilket är mer sympatiskt.

Den ordning du talar om, tolkar jag som ångesthantering. Och pedanteri är helt enkelt inte allas sätt att hantera sin ångest, tänker jag. Och det är det jag ser, när jag ser pedantskötta miljöer: här är någon rätt ångestdriven. Vilket är helt ok, så länge inte JAG/ANDRA behöver delta i det. Därför blir det en tydlig och bra varningssignal när du säger att det inte tar mer tid. Nej, kanske inte, men det kostar mig min sinnesfrid att genom pedanteri som inte ligger för mig försöka hålla dig lugn. Han kanske tänker som jag?

Så olika vi tolkar inlägget! Jag ser inte ordning som någon ångesthantering alls. Jag ser det som något som gör vardagen så mycket enklare. Var sak på sin plats gör att energi slipper spillas på att leta. Jag bäddar min säng för att jag inte vill ha hundhår och allsköns bös i sängen. Alternativet är att sopa/dammsuga sängen innan jag lägger mig och då är det enklare att bädda. Hunden anser att jag bäddar fel och bäddar som han vill ha det vilket innebär att jag (och han!) kan bädda sängen många gånger på en dag. Innan denna underbara varelse kom in i mitt liv bäddade jag sällan sängen. Det har inget med ångesthantering att göra alls. Inte heller med ordning och reda i stallet. Jag ser skaderiskerna med diverse skit i stallgång och på boxdörrar och ska något göras, te x sopa gången så ska det självklart göras ordentligt. Annars kan man lika gärna låta bli. Bös i hörnen är dessutom också en brandrisk i ett stall.

Men, som jag skrev tidigare så måste man ha liknande toleransnivå om det ska fungera i längden. Man behöver komplettera varandra och ha liknande tänk om hur man vill leva och ha det. Det blir så onödigt jobbigt annars. Förhållanden ska göra livet bättre.

 

[Vogue]

Har sedan drygt 1 år tillbaka träffat en man som jag fortfarande är vansinnigt kär i. Nu har han smått börjat antyda om att flytta ihop. Inget är högt uttalat. Jag har sagt att jag inte vill bli sambo någonsin igen (är aldrig kategorisk utan kan omvärdera), för att jag upplevde att jag var den som höll hemmet "levande" , mysigt och någorlunda iordning.
Självklart har jag noterat hur han sköter sitt hem och hushållsbestyr. Jag bryr mig verkligen inte hur han väljer sin vardag i sitt hem och är väldigt gärna hemma hos honom på helgerna. Han vill gärna att vi är hemma hos mig.....
Men det märks att vi prioriterar olika.
Om det skulle dras till sin spets - skulle jag ha svårt att vara ärlig med varför jag inte vill.
Nej jag vill inte för jag tycker du är en slarver i ditt hem. Och skulle jag rakt ut säga det...och han till min förfäran börja skärpa sig, så vet ju jag ändå att det inte är hållbart. Jag skulle ialla fall ha svårt att tro på det.
Någon här som haft ett liknande dilemma som kan dela med sig av sin erfarenhet?
gulan

Förstår dig precis!

Är evigt tacksam att jag hittat en man som är lika pedant som jag, han är inte riktigt lika OCD som jag på att kläder ska hänga färgkodinerat och att det alltid ska vara nya snittblommor hemma (får dock alltid fredagsbukett ) så det sköter jag annars givetvis, det går ju mer in på mitt ”intresse” än att han inte bryr sig så att säga!

Men någon som är slarvig i grunden, hua!

 

[Petruska]

Så olika vi tolkar inlägget! Jag ser inte ordning som någon ångesthantering alls. Jag ser det som något som gör vardagen så mycket enklare. Var sak på sin plats gör att energi slipper spillas på att leta. Jag bäddar min säng för att jag inte vill ha hundhår och allsköns bös i sängen. Alternativet är att sopa/dammsuga sängen innan jag lägger mig och då är det enklare att bädda. Hunden anser att jag bäddar fel och bäddar som han vill ha det vilket innebär att jag (och han!) kan bädda sängen många gånger på en dag. Innan denna underbara varelse kom in i mitt liv bäddade jag sällan sängen. Det har inget med ångesthantering att göra alls. Inte heller med ordning och reda i stallet. Jag ser skaderiskerna med diverse skit i stallgång och på boxdörrar och ska något göras, te x sopa gången så ska det självklart göras ordentligt. Annars kan man lika gärna låta bli. Bös i hörnen är dessutom också en brandrisk i ett stall.

Men, som jag skrev tidigare så måste man ha liknande toleransnivå om det ska fungera i längden. Man behöver komplettera varandra och ha liknande tänk om hur man vill leva och ha det. Det blir så onödigt jobbigt annars. Förhållanden ska göra livet bättre.

Det som skulle vara besvärligt, om det var du och jag som skulle leva ihop, skulle ju vara - från mitt håll sett - att jag inte kom undan. Du - och antagligen även @gulan ) skulle alltid ha argument för varför jag borde göra som du gör.

Nu har jag aldrig direkt haft några oenigheter eller tjafs om städning i mitt liv, men som det där med sopningen. Om du tycker att jag gör det så slarvigt att jag lika gärna kan låta bli, vad menar du att en vuxen person ska svara på det? Jag hade ju sopat i den mån jag tycker det behövs. (Jag hakade på ditt exempel där, med avsikt undviker jag att säga något om de olika exemplen så långt möjligt.)

Att hantera upplevda skaderisker kan ju för övrigt också vara ångesthantering. Men det är inte det viktiga för mig. Det viktiga här, för mig, är ju att vissa sorters argument gör att den som inte är pedant aldrig kan få rätt mot en pedant.

 

[Red_Chili]

Puh! inte bara jag då (om dammsugarröret, jag känner mig jätteduktig när jag gör det .)

Du är inte ensam
Har även obäddad säng och stökigt skrivbord, men jag håller golvet rent, samt köksbord och bänkar. Med mina mått mätt. Vissa vänner känner starkt behov av att sanera diskbänken när de kommer hit, andra tycker att jag är pedantisk. Folk är verkligen väldigt olika med det där

 

[Sleepy]

Nja blir nog särbo för min del i alla fall. Vill inte avslöja min trista attityd i den här frågan

Vad får dig att tro att han inte redan är medveten om hur du ser på saken?

 

[Philosophia]

Har sedan drygt 1 år tillbaka träffat en man som jag fortfarande är vansinnigt kär i. Nu har han smått börjat antyda om att flytta ihop. Inget är högt uttalat. Jag har sagt att jag inte vill bli sambo någonsin igen (är aldrig kategorisk utan kan omvärdera), för att jag upplevde att jag var den som höll hemmet "levande" , mysigt och någorlunda iordning.
Självklart har jag noterat hur han sköter sitt hem och hushållsbestyr. Jag bryr mig verkligen inte hur han väljer sin vardag i sitt hem och är väldigt gärna hemma hos honom på helgerna. Han vill gärna att vi är hemma hos mig.....
Men det märks att vi prioriterar olika.
Om det skulle dras till sin spets - skulle jag ha svårt att vara ärlig med varför jag inte vill.
Nej jag vill inte för jag tycker du är en slarver i ditt hem. Och skulle jag rakt ut säga det...och han till min förfäran börja skärpa sig, så vet ju jag ändå att det inte är hållbart. Jag skulle ialla fall ha svårt att tro på det.
Någon här som haft ett liknande dilemma som kan dela med sig av sin erfarenhet?
gulan

Jag förstår inte vad som skulle vara svårt med att vara ärlig. Jag ser inget sårande i att säga ”Som du säkert har märkt så är jag väldigt pedantisk och mycket mån om att ha det på mitt sätt. I det avseendet har jag mycket svårt för att anpassa mig efter andra och jag är orolig över att det skulle bli en ständig källa till konflikt. Jag föredrar därför att vara särbo”.

Därmed inte sagt att det inte går att hantera att vara sambo, men jag tror i så fall att du måste acceptera att du får stå för handduksvikningarna utan att knota och att han inte ser det som ett problem att du plockar i (din) ordning efter honom. Det blir så klart ett merarbete för dig, men då är det ju ditt val.

 

[Badger]

Eller jag diskar å lagar mat så sköter du golvena idag eller nåt sånt. Kommer från hon som hatar att diska efter andra. Jag fixar undan medans jag lagar mat. Och har märkt att när folk vet att någon annan fixar disken så gör dom inget mer än just laga mat, vilket gör så att disken tar evigheter. Jag hatar när det tar evigheter att diska för att precis allting är kvar som man hade kunnat fixa under matlagningens gång, så som skölja ur å slänga tetra pack, plastomslaget på gurkan etc etc.

Oj vad jag håller med! Jag får mycket lagad mat hemma, men vissa orkar inte ens slänga förpackningarna 10 cm till vänster i sopkorgen. Så när den som inte lagade maten ska diska...
När jag lagar maten så ligger inte söliga förpackningar överallt utan jag försöker plocka under tiden.

I övrigt kan slarviga jag inte begripa hur min ordentliga svärmor, ganska slarviga mamma och slarviga man alla fullkomligt saknar förmåga att fatta att om man sätter den lilla bunken i den stora bunken (så som de stod när man tog dem ur skåpet) så får alla bunkar plats, men om man lägger dem bredvid varandra så gör de inte det. Likaså att man kan stapla likadana fat på varandra... inte strö dem valfritt genom skåpet (ja jag har hm tre olika porslin det har råkat bli så, inte mitt fel jag har inte heller köpt dem utan lätt motvilligt fått ett och adopterat två.)

 

[Philosophia]

Ett alternativ @gulan kan vara att flytta ihop i ett hus som har två separata bostäder. Jag läste för många år sedan om ett gift par som inte kunde enas om inredningsstil. De löste det genom att ha ett hus med två sparata bodelat (dubbel uppsättning av allt, osv.). De var både särbos och sambos på samma gång.

 

[Badger]

Ett alternativ @gulan kan vara att flytta ihop i ett hus som har två separata bostäder. Jag läste för många år sedan om ett gift par som inte kunde enas om inredningsstil. De löste det genom att ha ett hus med två sparata bodelat (dubbel uppsättning av allt, osv.). De var både särbos och sambos på samma gång.

Coolt!

 

[fejko]

Jag förstår inte varför det ska vara så himla känsligt? Man måste väl kunna prata om saken med sin blivande livskamrat. Sedan kanske man inte behöver säga att "jag tycker att du är en äcklig grispelle" utan man kan uttrycka sig mer diplomatiskt.

Man kan även tänka sig att man bor ihop på prov och så får man mötas någonstans på mitten. Och är det helt omöjligt att komma överens ja då är det väl inte värre än att man blir särbos igen.

 

[Görel]

Så olika vi tolkar inlägget! Jag ser inte ordning som någon ångesthantering alls. Jag ser det som något som gör vardagen så mycket enklare. Var sak på sin plats gör att energi slipper spillas på att leta. Jag bäddar min säng för att jag inte vill ha hundhår och allsköns bös i sängen. Alternativet är att sopa/dammsuga sängen innan jag lägger mig och då är det enklare att bädda. Hunden anser att jag bäddar fel och bäddar som han vill ha det vilket innebär att jag (och han!) kan bädda sängen många gånger på en dag. Innan denna underbara varelse kom in i mitt liv bäddade jag sällan sängen. Det har inget med ångesthantering att göra alls. Inte heller med ordning och reda i stallet. Jag ser skaderiskerna med diverse skit i stallgång och på boxdörrar och ska något göras, te x sopa gången så ska det självklart göras ordentligt. Annars kan man lika gärna låta bli. Bös i hörnen är dessutom också en brandrisk i ett stall.

Men, som jag skrev tidigare så måste man ha liknande toleransnivå om det ska fungera i längden. Man behöver komplettera varandra och ha liknande tänk om hur man vill leva och ha det. Det blir så onödigt jobbigt annars. Förhållanden ska göra livet bättre.

Hur man uppfattar inlägget beror antagligen på hurdan man är själv. Jag som inte är särskilt ordningsam blir oerhört stressad av "men-det-är-ju-bara"-människor., min stressnivå går upp när jag läser TS inlägg om sin städning.

Jag tycker som många andra att båda parterna inte behöver göra samma sak utan man kan göra det man är bra på. Jag gillar att tvätta och eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig att låta någon annan tvätta min grejor brukar jag tvätta all hushållets tvätt. Jag gillar också att lappa och laga och brukar sköta den biten med. Och om jag skulle ha en partner som inte heller är bra på dammsugning så gör det mig inget alls för det är inget som jag hänger upp mig på.

 

[TinyWiny]

Det som skulle vara besvärligt, om det var du och jag som skulle leva ihop, skulle ju vara - från mitt håll sett - att jag inte kom undan. Du - och antagligen även @gulan ) skulle alltid ha argument för varför jag borde göra som du gör.

Nu har jag aldrig direkt haft några oenigheter eller tjafs om städning i mitt liv, men som det där med sopningen. Om du tycker att jag gör det så slarvigt att jag lika gärna kan låta bli, vad menar du att en vuxen person ska svara på det? Jag hade ju sopat i den mån jag tycker det behövs. (Jag hakade på ditt exempel där, med avsikt undviker jag att säga något om de olika exemplen så långt möjligt.)

Att hantera upplevda skaderisker kan ju för övrigt också vara ångesthantering. Men det är inte det viktiga för mig. Det viktiga här, för mig, är ju att vissa sorters argument gör att den som inte är pedant aldrig kan få rätt mot en pedant.

Nej då har du missförstått mig. Jag skulle aldrig påtala att någon ska göra som jag gör. Jag väljer en partner som redan har samma toleransnivå som jag har och som har liknande tänk om hur han vill leva och bo som jag har. Hur han utför städningen bryr jag mig inte om. Vill han köra städning al a Pippi så varsågod. Att tala om för vuxna hur de ska utföra sin uppgift hade jag kunnat göra i ett arbetsmässigt förhållande (där det spelar någon roll) men inte i ett förhållande. Då får jag antingen inse att jag får göra det själv eller välja en annan partner. Jag ser inte att man har något rätt att ändra på andra, då får man ändra sig själv eller söka sig någon annan.

En vuxen skulle inte svara på det för jag skulle inte säga det. Det finns en anledning till att jag inte har inackorderingar och väljer partner med omsorg. Jag har gått på de nitar jag behöver och har lärt mig vad jag behöver.

Nej att förutse och minimera skaderisker ser jag inte som ångesthantering. Jag ser det som att ta bort onödiga faror precis som jag har bilbälte i bilen oavsett hur bra föraren kör.

 

[TinyWiny]

Hur man uppfattar inlägget beror antagligen på hurdan man är själv. Jag som inte är särskilt ordningsam blir oerhört stressad av "men-det-är-ju-bara"-människor., min stressnivå går upp när jag läser TS inlägg om sin städning.

Jag tycker som många andra att båda parterna inte behöver göra samma sak utan man kan göra det man är bra på. Jag gillar att tvätta och eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig att låta någon annan tvätta min grejor brukar jag tvätta all hushållets tvätt. Jag gillar också att lappa och laga och brukar sköta den biten med. Och om jag skulle ha en partner som inte heller är bra på dammsugning så gör det mig inget alls för det är inget som jag hänger upp mig på.

Visst är det så. "Men-det-är-ju-bara" människor kan jag bli irriterad på då ingen vet hur det är att vara någon annan. Det som är bara för en kan vara oöverstigligt för någon annan. Något jag blir både stressad och irriterad på är när saker inte läggs tillbaka på sin plats. Jag blir vansinnigt irriterad när jag måste leta efter saker istället för att hämta den, utföra det jag tänkt och sedan lägga tillbaka den igen. För andra är det enkelt att droppa saken där de för tillfället står och är och sedan få leta i genom hela huset på jakt efter grejen när de ska ha den nästa gång men det är det inte för mig. Min sambo och jag är likadana där. Var sak på sin plats gör livet enklare för just oss.

Det där att göra vad man är bra på känns inte riktigt bra i mig. Det är så lätt att han sköter bilen och hon sköter hem och hushåll. Visst att vissa saker är så ointressanta att man inte vill lära sig och är det den andre partnerns brinnande intresse så är det väl okej men inte annars. Min sambo är bra på att laga mat men kan verkligen inte göra sås. Han har försökt massor av gånger, har han testat alla knep jag kan ge men nej, resultatet blir oätligt och visst, då gör jag gärna såsen (vi äter sås kanske 4 gånger i månaden) även om det egentligen är han som lagar maten den dagen. Han är ganska kass på att baka med men eftersom jag tycker att det är kul så gör jag gärna det. Det hade däremot inte alls varit okej för min del om det hade handlat om något som båda tyckte var pest och pina. Då hade han banne mig fått lära sig.

 

[mandalaki]

Om vi tar handdukar efter dusch tex. Det tar inte längre tid att vika den och hänga på tork som att bara hänga dit den...men den vikta handduken ger ett så mycket skönare och trevligare intryck. En av torkad diskbänk utan smulor i hörnen tar ett par sekunder mer i tid att utföra än att bara hafsa över den. Att släta till lakan, lägga täcket snyggt tillrätta ger ett mer städat intryck än där täcket i princip bara "kastat" kastat över.

Om jag skulle flytta ihop med nån som sa sådär så skulle jag sannolikt svara med "Visst, ägna dig åt det du, var och en gör som den vill". Om det sades för att uppfostra mig dithän skulle jag inte flytta ihop.

 

[Görel]

Det där att göra vad man är bra på känns inte riktigt bra i mig. Det är så lätt att han sköter bilen och hon sköter hem och hushåll. Visst att vissa saker är så ointressanta att man inte vill lära sig och är det den andre partnerns brinnande intresse så är det väl okej men inte annars. Min sambo är bra på att laga mat men kan verkligen inte göra sås. Han har försökt massor av gånger, har han testat alla knep jag kan ge men nej, resultatet blir oätligt och visst, då gör jag gärna såsen (vi äter sås kanske 4 gånger i månaden) även om det egentligen är han som lagar maten den dagen. Han är ganska kass på att baka med men eftersom jag tycker att det är kul så gör jag gärna det. Det hade däremot inte alls varit okej för min del om det hade handlat om något som båda tyckte var pest och pina. Då hade han banne mig fått lära sig.

Jag har aldrig någonsin levt så, vare sig när jag växte upp med mina jämställda föräldrar eller som vuxen, så den rollfördelningen har jag aldrig sett även om jag givetvis vet att den är vanlig.

 

[TinyWiny]

Jag har aldrig någonsin levt så, vare sig när jag växte upp med mina jämställda föräldrar eller som vuxen, så den rollfördelningen har jag aldrig sett även om jag givetvis vet att den är vanlig.

Vad glad jag blir av att läsa det! Att någon har vuxit upp så och ser det som naturligt att leva så

 

[karamelldrottningen]

Ett alternativ @gulan kan vara att flytta ihop i ett hus som har två separata bostäder. Jag läste för många år sedan om ett gift par som inte kunde enas om inredningsstil. De löste det genom att ha ett hus med två sparata bodelat (dubbel uppsättning av allt, osv.). De var både särbos och sambos på samma gång.

Intressant boende. Undrar hur de löser svåra frågor som "ska vi äta i mitt kök eller i ditt idag?" "Hur högt staket ska vi mellan oss i trädgården? Så det blir lagom jag slipper se ditt stök och du slipper se min klippa matta"

Osv osv