D
Duplica
När jag var på väg till stallet vid kvart i ett idag såg jag en liten tibetansk spaniel på en gräsmatta. Inget halsband eller nånting, så efter att ha hälsat tog jag honom under armen och frågade runt ifall nån sett honom förr. Det var ingen i mitt område som sett honom förr och inte jag heller, så jag gick hem för att byta cykel och hämta Loppans koppel och urvuxna halsband så jag kunde ta med honom till stallet i cykelkorgen.
Väl där ringde jag polisen, men de hade inte fått in nån anmälan så jag sa att jag kunde ta hand om honom tills vidare. Han såg ganska smal ut, klorna var böjda och avföringen var verkligen inte okej!! Små, hårda klumpar med nån knallgult på.
i vilket fall så tog jag hem honom, lät honom vara i trädgården och han var en himla glad krabat. Försökte få lite kontakt och se om han kunde sitt eller nåt, men han var mest stirrig och verkade helt nollställd.
Efter två falska alarm om ägare ringde jag polisen och bad dem hämta honom eftersom jag inte ville ha honom tillsammans med mina hundar. Efter en timme ringde någon och sa att de kunde hämta honom inom en halvtimme. Då var klockan närmare halv sju.
Efter en stund ringde det igen och jag svarade, lättad eftersom jag trodde att det var polisen som skulle hämta honom. Det var det inte. Det var ägaren. En utlänsk kvinna som tydligen bodde i nästa kvarter. Något av det som sades var:
"Det är barnens hund."
!!!
Jag gick till korsningen för att lämna honom och möttes av tre springande och skrikande ungar plus deras lika hetsiga mamma (som snubblade och trillade omkull). Jag frågade hur länge han varit borta.
"Sen två-tre tiden idag."
När jag sa att jag hittade honom vid ett mumlade hon bara. Visst kan man ta fel på tiden, men jag var redan sjukt skeptisk till den här familjens hundhållning, särskilt som han såg ut.
Påpekade att jag tänkt klippa hans klor när precis innan hon ringde efter de var långa och böjda. Återigen bara ett mumlande. Sa också att han fått lite mat hos mej.
Mamman berättade att han sprang bort lite då och då (jag har som sagt aaaaldrig sett honom!) och att hon funderade på att skaffa ett halsband. Jag sa att hon kunde behålla det han hade på sej eftersom min hund vuxit ur det.
Gick mycket motvilligt därifrån och var så arg på mej själv för att jag blivit alldeles för ställd för att ifrågasätta så mycket som jag borde!
Dock ringde det till min mobil för en liten stund sen och det var mamman. Hon frågade om jag visste nån som ville köpa hunden. Sa att jag inte hade någon på rak arm men kunde höra efter.
Och det ska jag göra! Tro mej!! Stackars lille plutt ... jag blir så ledsen.
behövde mest skriva av mej. hoppas verkligen att jag kan hitta nån som kan köpa honom.
Väl där ringde jag polisen, men de hade inte fått in nån anmälan så jag sa att jag kunde ta hand om honom tills vidare. Han såg ganska smal ut, klorna var böjda och avföringen var verkligen inte okej!! Små, hårda klumpar med nån knallgult på.
i vilket fall så tog jag hem honom, lät honom vara i trädgården och han var en himla glad krabat. Försökte få lite kontakt och se om han kunde sitt eller nåt, men han var mest stirrig och verkade helt nollställd.
Efter två falska alarm om ägare ringde jag polisen och bad dem hämta honom eftersom jag inte ville ha honom tillsammans med mina hundar. Efter en timme ringde någon och sa att de kunde hämta honom inom en halvtimme. Då var klockan närmare halv sju.
Efter en stund ringde det igen och jag svarade, lättad eftersom jag trodde att det var polisen som skulle hämta honom. Det var det inte. Det var ägaren. En utlänsk kvinna som tydligen bodde i nästa kvarter. Något av det som sades var:
"Det är barnens hund."
!!!Jag gick till korsningen för att lämna honom och möttes av tre springande och skrikande ungar plus deras lika hetsiga mamma (som snubblade och trillade omkull). Jag frågade hur länge han varit borta.
"Sen två-tre tiden idag."
När jag sa att jag hittade honom vid ett mumlade hon bara. Visst kan man ta fel på tiden, men jag var redan sjukt skeptisk till den här familjens hundhållning, särskilt som han såg ut.
Påpekade att jag tänkt klippa hans klor när precis innan hon ringde efter de var långa och böjda. Återigen bara ett mumlande. Sa också att han fått lite mat hos mej.
Mamman berättade att han sprang bort lite då och då (jag har som sagt aaaaldrig sett honom!) och att hon funderade på att skaffa ett halsband.
Jag sa att hon kunde behålla det han hade på sej eftersom min hund vuxit ur det. Gick mycket motvilligt därifrån och var så arg på mej själv för att jag blivit alldeles för ställd för att ifrågasätta så mycket som jag borde!
Dock ringde det till min mobil för en liten stund sen och det var mamman. Hon frågade om jag visste nån som ville köpa hunden. Sa att jag inte hade någon på rak arm men kunde höra efter.
Och det ska jag göra! Tro mej!!
Stackars lille plutt ... jag blir så ledsen. behövde mest skriva av mej. hoppas verkligen att jag kan hitta nån som kan köpa honom.
