Hur arbetar era raser?

[Askvind]

Håller med @squarepants ang jägarexamen.
Men, tänk på att bara för att du har jägarexamen och hund så är det inte självklart att jaktinbjudningarna haglar in.
Jag träffade en person i helgen som hade gjort det antagandet, att det inte var så avancerat, men personen kände ingen som var aktiv och uppfödare bodde långt borta. Jakt med stående fågelhund är långt i från enkelt, så nu var hunden 4 år och gjorde träningspremiär i helgen. Det gick bra, men hela hundköpet hade ju inte gått som ägaren tänkt sig. De har nog ett par år kvar tills hunden faktiskt kan jaga och ägaren kan läsa hunden.

Jag vet inte hur långt mina egna 10 hektar åkermark räcker, och tillgång till drygt 35 hektar.. betesmark(vid kusten)?

 

[squarepants]

Jag vet inte hur långt mina egna 10 hektar åkermark räcker, och tillgång till drygt 35 hektar.. betesmark(vid kusten)?

Beror på vad det är för tillgång på vilt. Vår gård är drygt 10 ha men helt värdelös för det finns inget annat än räv och kråkor. Därför får vi köpa in oss på annan mark också.

 

[Snurrfian]

Som hundförare till en wachtel är det ganska sällan som man skjuter själv, det är framförallt en jakt för passkyttarna eftersom drevet i regel går ur såten.

Du måste släppa på bättre ställen! Jag brukar släppa och sen ställa mig där jag vet att rådjuren brukar gå ut. Men å andra sidan så känner vi våra marker extremt väl, som hundförare på nya marker så får man sällan några skottillfällen med en wachtel.

Så skulle bli väldigt glad om ni kunde berätta lite mer hur era olika raser arbetar, hur ni tränar och vad de kräver för att bli lyckliga hundar. Nu menar jag mer än "avlade till att jaga" mer vilken sorts jakt, hur jagar man? hur tränar man? hur ofta?...

Jag har precis som AraSlei en wachtel, har tidigare haft en Eng Springer spaniel men han arbetade mer likt en wachtel än spaniel.
Wachtel ska arbeta självständigt och vara kortdrivande, dessvärre har det blivit allt vanligare att de driver lite för länge, speciellt vildsvins jakten tror jag är bidragande orsak eftersom man då gärna vill att de ska hålla i ett tag. Men enligt "regelboken" ska wachteln söka ut självständigt och driva med skall i ca 20 min. De ska driva alla klövdjur, räv och hare.

Hur man tränar.. Som valp är det mycket skogsvana och mycket lydnad, börja tidigt med apportering och spårträningen för att hålla huvudet sysselsatt och förhoppningsvis få mindre saker uppätna/förstörda i hemmet... De är som de flesta arbetande raser arbetsnarkomaner och det är väldigt lätt att aktivera dem för mycket och glömma bort att träna in avslappning också. Men mer än någon dag med enbart koppelpromenader gör att åtminstone min börjar klättra på väggarna, han behöver aktiveras med något, ren motion hjälper inte mer än för stunden. Men trickträning, spår, balansövningar eller annat som gör att han måste tänka till ordentligt gör honom trött och tillfreds.
Hur mycket är också en svår fråga, det beror väldigt mycket på vad man gör.

Ang jägarexamen så hade jag ingen med våran första hund, jag gick en del som hundförare men i och med att vi i samma veva hade småbarn så fick maken ta hand om jakten och jag annan träning. När vi skaffade våran nuvarande så tog jag min jägarexamen i samma veva och i och med att vi äger en del mark själva så var jag omg välkommen i jaktlaget. Jag har ännu inte skjutit upp för älgbanan, det kom lite annat i vägen och sen har jag inte riktigt känt behovet, jag gillar min hagelbössa. Men i och med att vildsvinen ökar så måste jag ta tag i det även om jag känner mig lite motsträvig... Jag tycker om att skjuta med hagelbössan och går nu under våren gärna jaktstigar och tränar en del hemma med en kompis. Jag är inte en duktig skytt men jag vet vad jag träffar och vad jag inte träffar vilket gör att jag känner mig trygg i skogen och slänger inte iväg ett skott utan skjuter enbart när jag känner mig säker på att det kommer att blir att bra skott. Sen kan det alltid inträffa saker men till största del känner jag mig väldigt säker när jag väl trycker av.

 

[Askvind]

@Snurrfian @AraSlei
Wachtel har jag inte ens tänkt på. Så mycket klövvilt kommer det nog aldrig bli, och vildsvin är jag för feg för! Även om jag tycker eftersök verkar intressant känns det som jag inte skulle våga i de skarpa situationerna. Wachtlar är väll också lite mer självständiga. Det som drar mig till fågelhundar är nog att det är ett närmre samarbete. Eller är jag ute och cyklar igen? Hur är wachtlar när dem inte jagar, alltså på hemmaplan?

 

[Snurrfian]

@Snurrfian @AraSlei
Wachtel har jag inte ens tänkt på. Så mycket klövvilt kommer det nog aldrig bli, och vildsvin är jag för feg för! Även om jag tycker eftersök verkar intressant känns det som jag inte skulle våga i de skarpa situationerna. Wachtlar är väll också lite mer självständiga. Det som drar mig till fågelhundar är nog att det är ett närmre samarbete. Eller är jag ute och cyklar igen? Hur är wachtlar när dem inte jagar, alltså på hemmaplan?

Så länge man aktiverar dem så är det trevliga familjehundar, hittar gärna på bus och våran är en mattjuv, vilket ställer till det ibland och man måste komma ihåg att aldrig lämna något framme som han kan komma åt. Den genomsnittliga wachteln är mer självständig än den genomsnittliga spaniel men Vorsteh och wachtel är nog rätt lika. Men har du inte tänkt att jaga klövvilt så är det nog inte en ras som passar dig. Münsterländare tycker jag är trevliga också och det är mer fågelhund än wachtel.

 

[Milosari]

Inviger mitt nya medlemskap på buke med att starta ännu en ras tråd......
Men efter att läst era kloka svar o diskussioner i årtal kan jag inte längre hålla mig i skuggan utan måste fråga om lite info. Min nuvarande tant börjar bli gammal och eftersom jag bor själv på en gård börjar tankarna flyga mot en ny hund. Nu ska jag säga att jag inte vet om det blir någon hund detta året, närmaste tio åren eller någonsin men drömma är ju alltid kul. Och ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag söker, en sak som dock är säker är att köper jag en hund ska den få göra det den är avlad till (om den nu kan/vill). Så skulle bli väldigt glad om ni kunde berätta lite mer hur era olika raser arbetar, hur ni tränar och vad de kräver för att bli lyckliga hundar. Nu menar jag mer än "avlade till att jaga" mer vilken sorts jakt, hur jagar man? hur tränar man? hur ofta?... Speciellt dessa är jag lite extra intresserad av men alla är välkomna!

• Retrievers av jakttyp
• Spaniels av jakttyp
• Vorsteh (alla typer)
• Spinone
• Broholmer
• Hollandse herdershond
• Colle (korthårig)

Blev en härlig blandning, men så är det när man drömmer...

Har inte heller någon av nämnda raser men bytte från labbe och schäfer och har märkt stor skillnad!

Australian Kelpie har jag. De är bruksavlade men har även vallat lite. De tycker att vallningen är rolig men de klarar sig väldigt bra utan den och de flesta kelpies har knappt sett får. Labbar ska ju ha will to please men även om just min labbe hade väldigt lite av det där (så min åsikt är kanske färgad) så tycker jag att kelpiesarna slår dem på fingrarna. Jag har knappt behövt fostra mina kelpies alls, man kommer väldigt långt med tonläge och kroppsspråk. De är lättstyrda även på stora avstånd! Kelpiesarna har också en "arbetsmoral" som jag gillar, de gör sitt bästa för att jag ska bli nöjd.

Kampen är måttlig och därmed lätthanterad, däremot kan de komma i väldigt livliga versioner. Då går det FORT! Så det gäller att hänga med i svängarna

Jag skulle vilja säga att kelpien många gånger är en lämpligare nybörjarhund än belgarna för den som vill komma långt i bruks, lydnad, agility och/eller rallylydnad. Titta bara på startlistorna på SM i alla grenar utom skydd, det finns alltid kelpies med trots att det är en numerärt ganska liten ras! Den är kanske inte lika flashig, du får inte den extrema kampen, men även en halvkass kelpie är en helt okej hund. De är också enklare i vardagen än de större brukshundarna.

Holländarna har jag träffat ett par stycken av, båda har halvkassa nerver + kamp á la malle. Inga enkla hundar precis.

 

[Jenka]

Ni skriver ju så bra svar att även jag vill börja jaga! eller iaf retrieverjakt.

 

[glittra]

Liksom för @Red_Chili så finns inte min hundras med på din lista, men jag tyckte att det var en rolig tråd.

Inför hundköpet velade jag mellan några olika raser varav basset fauve samt griffon var de mest jaktavlade. I slutändan blev det en annan typ av hund nämligen norfolkterrier.

Vår hund är kombinerad sällskaps/gårds/jakthund. Precis som de flesta terrierraser så kan vår hund vara ganska egensinnig, men noffarna tillhör de mjukare och mer följsamma terrierraserna. Jag har tränat lydnad och agility med vår hund och han behöver få viss mental och fysisk aktivering för att må bra även om han i perioder klarar sig på en ganska låg aktivitetsnivå.

Det vår hund verkligen älskar, och som jag inte vill ta ifrån honom, är jakten. Han är en ivrig, om än inte superskicklig, råttjägare och älskar att vara med och vittja råttfällor (tar råttor/möss själv när han får chansen). Är en duktig spårhund och fick på jakten i höstas gå sitt första "skarpa" spår och spåra ett vildsvin. Vi visste att vildsvinet inte var skadeskjutet utan dött, annars hade han inte fått spåra eftersom vi inte vill riskera att han ska skada sig. Annars går han (kopplad) med i drevet vilket går bra så länge som det inte är en massa snö i skogen, då är benen lite för korta.

Kan fortfarande bli sugen på en jakthund, men känner samtidigt att vi hittat en hundras som är ganska perfekt anpassad för det vi erbjuder.

 

[squarepants]

Just det @Milosari skriver om "fostrar sig själv" tycker jag är största skillnaden mellan spaniel och retriever, där spanieln är enklare och dessutom oftast är färdig snabbare än en retriever. En duktig tränare kan ta in en 8 mån gammal spaniel och få den färdig för jakt på två veckor. Medan en retriever mognar sent och behöver bli både ett och två år ibland. Även stor skillnad på dom olika retrieverraserna, en labbe är generellt lättare än en flatcoated och golden. Jag har inte träffat en enda flat som kan leva livet utan tydliga regler, medan jag har träffat många labbar som får reglerna presenterade för sig som unghundar och sedan inte brutit en enda.

 

[Milosari]

Jag kanske ska tillägga att jag träffar en del retrievers av jakttyp på brukshundklubben också. Där tycker jag att labbarna gör bäst ifrån sig. Goldens som är vanligare har inte sällan lite svaga nerver och det yttrar sig oftast som låg stresströskel. Vet dock inte om det är "skräpet" som säljs till bruksfolket?

 

[AraSlei]

@Snurrfian @AraSlei
Wachtel har jag inte ens tänkt på. Så mycket klövvilt kommer det nog aldrig bli, och vildsvin är jag för feg för! Även om jag tycker eftersök verkar intressant känns det som jag inte skulle våga i de skarpa situationerna. Wachtlar är väll också lite mer självständiga. Det som drar mig till fågelhundar är nog att det är ett närmre samarbete. Eller är jag ute och cyklar igen? Hur är wachtlar när dem inte jagar, alltså på hemmaplan?

Det är ju främst en skogshund, så är du inte så intresserad av klövviltsjakten är det nog ingen hund för dig

En välaktiverad wachtel som får jaga ofta är en supertrevlig familjehund. Vi är inne på vår sjätte wachtel och får hem den sjunde i ordningen om ett par veckor, så jag är uppvuxen med wachtel. Våra hundar hänger med på allt
En wachtel ska vara självständig, men det är ju en kortdrivande ras som ska fungera som en apporterande hund också, vilket ställer en del krav på förigheten. Precis som @Snurrfian säger är de nog likvärdiga med en vorsteh/münsterländer

 

[squarepants]

Jag kanske ska tillägga att jag träffar en del retrievers av jakttyp på brukshundklubben också. Där tycker jag att labbarna gör bäst ifrån sig. Goldens som är vanligare har inte sällan lite svaga nerver och det yttrar sig oftast som låg stresströskel. Vet dock inte om det är "skräpet" som säljs till bruksfolket?

Golden avlas ju inte sällan på lydnads- och bruksmeriter, även dom som kallas jaktgolden. Och lydnadsfolket är inte rädda för hundar som är "på tårna" och ligger högt i stress på samma sätt som jaktfolket. Snarare tycker jag det ofta anses positivt att hundarna är "flashiga" och "intensiva". Medan en sådan hund inte sällan saknar det lilla yttersta jaktligt sett. Man tycker hundarna har "en aldrig sinande arbetslust", när dom egentligen är stressiga och saknar förmågan att själva koppla av. Dessa hundar bränner för mycket energi på allt runt omkring vilket visar sig när dom får svårt att koncentrera sig längre stunder och lösa uppgifter självständigt. Duktiga förare kompenserar för hundens dåliga nerver.


(Ber om ursäkt för att jag babblar på om det här, men jag tycker det är intressant )

 

[AraSlei]

Du måste släppa på bättre ställen! Jag brukar släppa och sen ställa mig där jag vet att rådjuren brukar gå ut. Men å andra sidan så känner vi våra marker extremt väl, som hundförare på nya marker så får man sällan några skottillfällen med en wachtel.

Äh, vi släpper på bra ställen, men för tillfället oftast inte på våra egna marker = där vi som hundförare inte får skjuta
Vet inte hur många dov jag fick i knäet denna säsongen På ett ställe, ganska tidigt i höstas, drev hon tre grisar förbi mig, varav jag hade kunnat ta på den ena om jag böjt mig ner. Då är det roligt

 

[Milosari]

Golden avlas ju inte sällan på lydnads- och bruksmeriter, även dom som kallas jaktgolden. Och lydnadsfolket är inte rädda för hundar som är "på tårna" och ligger högt i stress på samma sätt som jaktfolket. Snarare tycker jag det ofta anses positivt att hundarna är "flashiga" och "intensiva". Medan en sådan hund inte sällan saknar det lilla yttersta jaktligt sett. Man tycker hundarna har "en aldrig sinande arbetslust", när dom egentligen är stressiga och saknar förmågan att själva koppla av. Dessa hundar bränner för mycket energi på allt runt omkring vilket visar sig när dom får svårt att koncentrera sig längre stunder och lösa uppgifter självständigt. Duktiga förare kompenserar för hundens dåliga nerver.


(Ber om ursäkt för att jag babblar på om det här, men jag tycker det är intressant )

Ja jag tror det stämmer. Min buskavlade labbe hade också väldigt svårt att koppla av, men hans motor tog aldrig slut. Så benen kunde gå hur långt som helst. Däremot så kopplades hjärncell nr 2 bort efter en stunds aktivitet . Så jag känner igen beteendet hos många goldens. Men andas man något av det här till ägarna så blänger de bara surt... DERAS hund har naturligtvis bara MYCKET motor och har absolut inget fel på några nerver...

Fast jag ska i ärlighetens namn säga att det var inte förrän jag såg min kelpie ligga avslappnat på rygg mitt under pågående agilitytävling som jag insåg vad "avknapp" egentligen innebar. Fast han inte har hälften av labbens motor så orkar han dubbelt så mycket för att han kan vila och återhämta sig mellan varven

 

[Askvind]

@Milosari @squarepants
Ush då var det ännu värre än vad jag redan trodde för mina bekanta som precis köpt en jaktgolden.. Dem är varken intresserade av jakt eller hundträning överhuvudtaget. Har försökt men tyvärr inte haft något inflytande alls på deras beslut. Sorgligt.

För övrigt tycker jag mentaliteten och stresståligheten är väldigt viktig. Lika så fysiska hälsan. Min förra hund, en omplacering, hade problem med båda och det var verkligen inte lätt.

 

[Lena_B]

Jag som har en jaktgolden tycker resonemanget är väldigt intressant! Jag var nyligen på goldenfullmäktige och en jaktprovsdomare gav sin syn på rasen. Han ansåg tvärtemot att golden (och i viss mån tollare) ofta dömdes ner för att de INTE rusade iväg som "fasan-missilerna" (=labbarna) utan jobbade i ett lugnare tempo med alla sinnen inklusive hjärnan inkopplade. På WT ser jag ibland golden som markerar klockrent, går ut och hämtar men som döms ner för att de gör det i lugnt tempo. I själva verket kan tiden från kast till inleverans vara kortare än när en flatte/labbe for runt i högt tempo. Men jag har själv inte sett så många prov och det vore väl märkligt om en inbjuden talare sågade rasen...

Frågan är hur mycket som är brist på stresstålighet och vad som är brist på träning eller att hund och förare inte passar ihop. Min hund hör nog rätt mycket till "springa fort-hundarna" och kan utan vidare få henne hyperstressad, det kan räcka med att vara otydlig så hon inte förstår vad hon ska göra. Men då är det alltså JAG som klantat till det, jag tycker hon i själva verket har en väldigt bra avknapp. Jag har inga problem att lägga henne okopplad på en jaktträning för att gå och kasta dummies åt andra ett tag, då ligger hon och kopplar av. Hon hade en tvåa på passivitet på MH och vi har snart klarat av tre månader i koppel, till att börja med max 10 min, utan att hon varit särskilt hysterisk.

Jag tycker att min golden är lite "BC light", oerhört signalkänslig och fokuserad på föraren och så pass intelligent att det ibland blir svårt att träna eftersom hunden drar egna slutsatser väldigt snabbt. En uppfödare kommeterade typen och aktivitetsnivån hos olika linjer/uppfödare med att "det finns grader i helvetet" men jag tror att den som köpt en jaktgolden, även om det är förhållandevis sansade linjer, nog få det rätt så tufft framöver om de inte lägger ner tid på vettig träning. Dessutom verkar de flesta mogna väldigt sent, runt tvåårsåldern...

Vad det gäller labbarna så räknas tydligen numera hela 50% av de registrerade hundarna som jaktavlade och det förhållandevis stora antalet måste rimligtvis innebära en mycket större spännvidd av temperament hos hundarna.

 

[Marty]

Jag som har en jaktgolden tycker resonemanget är väldigt intressant! Jag var nyligen på goldenfullmäktige och en jaktprovsdomare gav sin syn på rasen. Han ansåg tvärtemot att golden (och i viss mån tollare) ofta dömdes ner för att de INTE rusade iväg som "fasan-missilerna" (=labbarna) utan jobbade i ett lugnare tempo med alla sinnen inklusive hjärnan inkopplade. På WT ser jag ibland golden som markerar klockrent, går ut och hämtar men som döms ner för att de gör det i lugnt tempo. I själva verket kan tiden från kast till inleverans vara kortare än när en flatte/labbe for runt i högt tempo. Men jag har själv inte sett så många prov och det vore väl märkligt om en inbjuden talare sågade rasen...

Frågan är hur mycket som är brist på stresstålighet och vad som är brist på träning eller att hund och förare inte passar ihop. Min hund hör nog rätt mycket till "springa fort-hundarna" och kan utan vidare få henne hyperstressad, det kan räcka med att vara otydlig så hon inte förstår vad hon ska göra. Men då är det alltså JAG som klantat till det, jag tycker hon i själva verket har en väldigt bra avknapp. Jag har inga problem att lägga henne okopplad på en jaktträning för att gå och kasta dummies åt andra ett tag, då ligger hon och kopplar av. Hon hade en tvåa på passivitet på MH och vi har snart klarat av tre månader i koppel, till att börja med max 10 min, utan att hon varit särskilt hysterisk.

Jag tycker att min golden är lite "BC light", oerhört signalkänslig och fokuserad på föraren och så pass intelligent att det ibland blir svårt att träna eftersom hunden drar egna slutsatser väldigt snabbt. En uppfödare kommeterade typen och aktivitetsnivån hos olika linjer/uppfödare med att "det finns grader i helvetet" men jag tror att den som köpt en jaktgolden, även om det är förhållandevis sansade linjer, nog få det rätt så tufft framöver om de inte lägger ner tid på vettig träning. Dessutom verkar de flesta mogna väldigt sent, runt tvåårsåldern...

Vad det gäller labbarna så räknas tydligen numera hela 50% av de registrerade hundarna som jaktavlade och det förhållandevis stora antalet måste rimligtvis innebära en mycket större spännvidd av temperament hos hundarna.

Mogna i 2-årsåldern ? Min jaktgolden som tyvärr fick somna in förra året fick minsann fortfarande kommentaren "den där är inte så gammal va?" som 7-åring .

Håller med om att det är mycket power i en jaktgolden, inte alls det där "loja" som jag upplever att sällskapsgolden har. Det som ställde till det mest för oss var det där med att de gärna drar egna slutsatser. Förstod hon inte riktigt var det svårt att korrigera för hon hade redan provat ungefär hela registret på saker hon kunde.

Vi tävlade aldrig med vår golden, men vi tränade mycket. Mest på skoj med lite dummies eller leksaker. Både sök och ren apportering körde vi, i land och i vatten. Favoritleken hemma var "tack-varsågod" med en leksak, dvs träna avlämningar. Hon ville alltid göra rätt och var otroligt lätt att jobba med då hon var så lyhörd. Har haft jaktgolden även tidigare och upplevt samma sak där. En otroligt rolig typ av hund som jag inte skulle tveka att skaffa igen någon gång i framtiden. Mycket power och energi, men samtidigt med en tydlig "avknapp", vilket är väldigt skönt .

 

[BornAgain]

Ni skriver ju så bra svar att även jag vill börja jaga! eller iaf retrieverjakt.

Min tanke också (jag sitter här och riktigt längtar efter en ny tax! Men nu får ni lova att inte berätta det för schäferprinsessan)

 

[squarepants]

@Lena_B Du tar upp en del av min poäng men jag tror vi tolkar det olika. Precis som jag skrev "en bra förare kompenserar för dåliga nerver". Du kallar det signalkänslighet, och visst är det ingen dum benämning! Signalkänslighet pch dresserbarhet måste finnas hos en jaktretriever. Och just därför anser jag jaktgolden vara en svårare hund än jaktlabbe eftersom en golden är mer hund att hålla ihop (Vilket för mig inte är positivt). Dessutom är det enligt mig lite genomgående för både golden, flat och labbe att vissa uppfödare avlar på hundar som är så vansinnigt förarveka att man på köpet får mer osäkerhet och rädslor, samt går miste om den yttersta dådskraften en riktig jakthund behöver. Men problemet än väl just det - dom allra flesta vill inte ha en riktig jakthund utan en trevlig Svenssonhund att tävla och träna med inom många olika dicipliner med. För faktum är att en riktig jaktretriever har alla egenskaper på plats för att bli lydnadschampion, men en lydnadsavlad hund har inte nödvändigtvis alla egenskaper på plats för att bli A-provschampion.

Men visst, jaktgolden är ofta mjuka och trevliga hundar som är tämligen lättdresserade om man har lite erfarenhet av hundträning. JAG ser dock jaktlabbens storhet tydlig jämfört med flat och golden (Även fast jag själv har flat) och anser det enklare att hitta en bra labbe än en bra golden eller framför allt flat. Större ras - fler framgångsrika uppfödare - större chans att hitta det man vill ha.

Angående det om att domare drar ner bedömningen pga tempo - jag tycker många misstar tempo för effektivitet. Många hundar söker i 180 helt utan effektivitet men ändå får in fågeln tämligen snabbt eftersom den rusar igenom området, medan man i själva verket borde vilja ha hundar som tar sig ut till området i 180 och sedan kopplar på näsan, sänker tempot och börjar jaga. Fort SER bra ut, även för jaktprovsdomare....

 

[squarepants]

Men vad svammligt jag skriver...! Säg gärna emot mina tankar så ska jag förklara mig