Praefatio
Trådstartare
Usch, jag vet inte hur jag ska börja.
Väldigt kortfattat så köpte jag en häst i maj förra året. Han var livrädd för människor och hade många dåliga erfarenheter, bland annat av ryttare på ryggen, köptes som "oridbar" och visade sig vara hysterisk i den mesta hantering. Det har varit väldigt svårt att veta om hans beteende/rädsla har berott på just de här erfarenheterna eller om det har varit smärta. Har han visat tecken på just fysisk smärta så har han fått åka till kliniken, men de har inte hittat någonting eftersom de inte tagit mig riktigt på allvar. Jag har mycket stor erfarenhet av den här typen av häst (blev ombedd att köpa hästen just därför) men eftersom jag är ung och eftersom det är min första alldeles egna häst så har veterinärerna i princip tittat på hästen, konstaterat att han inte är halt och sagt åt mig att "skicka honom till någon som faktiskt kan hästar" - Inte exakt citat men ni fattar poängen, de har inte tagit mig på allvar helt enkelt. Trots det har jag faktiskt skickat iväg honom till en väldigt duktig tränare. Har kollat tänderna, haft sadelutprovare ute, det känns som att jag har gjort allt. Ändå kan jag inte rida på honom. I stallgången kan det gå bra men ute gör han allt för att få av en - man sitter upp och sedan exploderar han. Samma sak när man tömkör.
Hur som så har jag jobbat som ett djur med honom. I höstas så var han 8 av 10 gånger trygg med mig på marken, vi har kunnat göra det mesta och i stallet har det inte varit problem en enda gång. Han gillar att bli ompysslad, kliad, borstad. Han har uppskattat min närhet och börjat öppna upp sig för andra människor också.
Men nu så har han plötsligt blivit helt förändrad. Det började med att han visade på smärta i korset (där jag har hävdat att det sitter hela tiden). Jag ska byta veterinär till någon som verkar ta mig på allvar men vi ringer om varandra hela tiden så vi kommer inte iväg förrän nästa vecka. Ska bli skönt att göra en utredning på honom, vi ska gå till grunden med det och röntga (vilket kliniken vägrat) och ultraljuda.
Men det verkliga problemet är att han, verkligen helt oväntat, har blivit rädd för folk igen. Det började med att mina stallkompisar påpekade att han börjat bli "tjurig", att han stryker öronen bakåt mot dem när de går i närheten och att han inte velat komma när de ska ta in hästarna. Jag tänkte att okej, han har väl något ryck, med mig är han i alla fall lika snäll och glad. Men nu har han blivit helt konstig med mig också. Han skyggar för mig, verkar inte känna igen mig, vill inte följa med mig, vill inte låta mig lyfta hans ben... Ingenting. Han verkar rädd, spärrar upp ögonen och spänner sig, andas oroligt.
Och jag vet inte varför. Men det får mig att bli så jävla modfälld. Jag har haft en ängels tålamod i nio månader nu, låtit allt ta sin tid (för det har det sannerligen gjort), låtit honom mogna. Jag har lagt ner mer pengar på honom än jag gjort på något annat någonsin, gjort allt i min makt, skickat iväg honom när något verkat fel, blivit mentalt bitchslappad av veterinärer, svalt min stolthet och skickat honom till någon som är duktigare än jag... Allt allt allt. I maj så talade jag med tindrande ögon om att jag kanske, kanske skulle kunna skritta ut i snön till jul. I höstas så sänktes ribban och jag fantiserade om att kanske kunna rida ut i lugnt tempo till sommaren, med min kusin som har medryttarhäst i närheten.
Nu vet jag att det förmodligen inte kommer att hända. Det verkar som att vi kommer att få börja om på noll - igen. Bygga upp det där jävla förtroendet som jag inte förstår hur jag kan ha tappat. Rida? Ha. Det lär jag inte få göra på flera år.
Jag vill inte mer. Det är inte ens roligt att åka till stallet eftersom min häst inte ens gillar mig längre. Det är två timmars resväg varje dag och så sjukt mycket pengar det handlar om, det är så mycket uppoffringar bara för att få mocka lite - för det är just det det känns som att det handlar om.
Jag har aldrig tänkt på det här viset innan, jag har alltid gladeligen lagt ut pengar för att få min älskade lille kille frisk, jag har gladeligen åkt den där sträckan - för jag har hela tiden tänkt att snart, om bara några månader, då betalar det här sig... och om ett år, då betalar det sig tiofalt när jag kan göra det där som jag alltid har drömt om: Ta min egen häst till Gotland och rida ön runt, ta med min häst på lajv, träna distans på hobbynivå, testa beridet bågskytte... Men nu ser jag ingenting annat än allt detta slit och arbete. Igen.
Jag gråter nästan av besvikelse när jag skriver det här, för att situationen ser ut som den gör men också för att jag tillåter mig att känna såhär. Jag vill bara ha en häst som jag kan göra saker med. Är det så himla mycket begärt? Jag vill känna att allt mitt tålamod resulterar i någonting. Jag vet fan inte vad jag ska göra, just nu är jag så trött och ledsen och förvirrad att det känns som att jag bara vill skita i det, göra mig av med hästfan som aldrig blir bra och gå och lägga mig under ett täcke och deppa ihop i några månader. Men det går inte.
Jag vet inte vad jag vill ha ut av den här tråden men jag blir jätteglad om någon ger mig en synpunkt, åsikt, liknande berättelse, vad som helst. Jag känner mig så sjukt ensam och utsatt. Det är inte alls roligt att äga häst idag, inte det minsta.
Väldigt kortfattat så köpte jag en häst i maj förra året. Han var livrädd för människor och hade många dåliga erfarenheter, bland annat av ryttare på ryggen, köptes som "oridbar" och visade sig vara hysterisk i den mesta hantering. Det har varit väldigt svårt att veta om hans beteende/rädsla har berott på just de här erfarenheterna eller om det har varit smärta. Har han visat tecken på just fysisk smärta så har han fått åka till kliniken, men de har inte hittat någonting eftersom de inte tagit mig riktigt på allvar. Jag har mycket stor erfarenhet av den här typen av häst (blev ombedd att köpa hästen just därför) men eftersom jag är ung och eftersom det är min första alldeles egna häst så har veterinärerna i princip tittat på hästen, konstaterat att han inte är halt och sagt åt mig att "skicka honom till någon som faktiskt kan hästar" - Inte exakt citat men ni fattar poängen, de har inte tagit mig på allvar helt enkelt. Trots det har jag faktiskt skickat iväg honom till en väldigt duktig tränare. Har kollat tänderna, haft sadelutprovare ute, det känns som att jag har gjort allt. Ändå kan jag inte rida på honom. I stallgången kan det gå bra men ute gör han allt för att få av en - man sitter upp och sedan exploderar han. Samma sak när man tömkör.
Hur som så har jag jobbat som ett djur med honom. I höstas så var han 8 av 10 gånger trygg med mig på marken, vi har kunnat göra det mesta och i stallet har det inte varit problem en enda gång. Han gillar att bli ompysslad, kliad, borstad. Han har uppskattat min närhet och börjat öppna upp sig för andra människor också.
Men nu så har han plötsligt blivit helt förändrad. Det började med att han visade på smärta i korset (där jag har hävdat att det sitter hela tiden). Jag ska byta veterinär till någon som verkar ta mig på allvar men vi ringer om varandra hela tiden så vi kommer inte iväg förrän nästa vecka. Ska bli skönt att göra en utredning på honom, vi ska gå till grunden med det och röntga (vilket kliniken vägrat) och ultraljuda.
Men det verkliga problemet är att han, verkligen helt oväntat, har blivit rädd för folk igen. Det började med att mina stallkompisar påpekade att han börjat bli "tjurig", att han stryker öronen bakåt mot dem när de går i närheten och att han inte velat komma när de ska ta in hästarna. Jag tänkte att okej, han har väl något ryck, med mig är han i alla fall lika snäll och glad. Men nu har han blivit helt konstig med mig också. Han skyggar för mig, verkar inte känna igen mig, vill inte följa med mig, vill inte låta mig lyfta hans ben... Ingenting. Han verkar rädd, spärrar upp ögonen och spänner sig, andas oroligt.
Och jag vet inte varför. Men det får mig att bli så jävla modfälld. Jag har haft en ängels tålamod i nio månader nu, låtit allt ta sin tid (för det har det sannerligen gjort), låtit honom mogna. Jag har lagt ner mer pengar på honom än jag gjort på något annat någonsin, gjort allt i min makt, skickat iväg honom när något verkat fel, blivit mentalt bitchslappad av veterinärer, svalt min stolthet och skickat honom till någon som är duktigare än jag... Allt allt allt. I maj så talade jag med tindrande ögon om att jag kanske, kanske skulle kunna skritta ut i snön till jul. I höstas så sänktes ribban och jag fantiserade om att kanske kunna rida ut i lugnt tempo till sommaren, med min kusin som har medryttarhäst i närheten.
Nu vet jag att det förmodligen inte kommer att hända. Det verkar som att vi kommer att få börja om på noll - igen. Bygga upp det där jävla förtroendet som jag inte förstår hur jag kan ha tappat. Rida? Ha. Det lär jag inte få göra på flera år.
Jag vill inte mer. Det är inte ens roligt att åka till stallet eftersom min häst inte ens gillar mig längre. Det är två timmars resväg varje dag och så sjukt mycket pengar det handlar om, det är så mycket uppoffringar bara för att få mocka lite - för det är just det det känns som att det handlar om.
Jag har aldrig tänkt på det här viset innan, jag har alltid gladeligen lagt ut pengar för att få min älskade lille kille frisk, jag har gladeligen åkt den där sträckan - för jag har hela tiden tänkt att snart, om bara några månader, då betalar det här sig... och om ett år, då betalar det sig tiofalt när jag kan göra det där som jag alltid har drömt om: Ta min egen häst till Gotland och rida ön runt, ta med min häst på lajv, träna distans på hobbynivå, testa beridet bågskytte... Men nu ser jag ingenting annat än allt detta slit och arbete. Igen.
Jag gråter nästan av besvikelse när jag skriver det här, för att situationen ser ut som den gör men också för att jag tillåter mig att känna såhär. Jag vill bara ha en häst som jag kan göra saker med. Är det så himla mycket begärt? Jag vill känna att allt mitt tålamod resulterar i någonting. Jag vet fan inte vad jag ska göra, just nu är jag så trött och ledsen och förvirrad att det känns som att jag bara vill skita i det, göra mig av med hästfan som aldrig blir bra och gå och lägga mig under ett täcke och deppa ihop i några månader. Men det går inte.
Jag vet inte vad jag vill ha ut av den här tråden men jag blir jätteglad om någon ger mig en synpunkt, åsikt, liknande berättelse, vad som helst. Jag känner mig så sjukt ensam och utsatt. Det är inte alls roligt att äga häst idag, inte det minsta.
Ibland blir det inte som man hoppats. Det märks att du har verkligen jobbat med den här hästen och givit den TID och kollat upp fysiska problem. Det tycker jag du ska ha en eloge för, oavsett hur det nu blir i framtiden.
