Bukefalos 28 år!

Jag är less.

Sv: Jag är less.

Men snälla du... så här ska det inte kännas.... gör dig av med pållen...

Man kan offra tid, pengar, kärlek och omvårdnad i en viss utsträckning, men till sist måste man nå sin gräns... det är inte meningen man ska sitta 2 timmar i bil för att mocka och känna sig oönskvärd... vore en helt annan sak om du fick NÅGOT tillbaka.... nä, avliva eller sälj, det som känns bäst och sedan ser du dig om efter en ny VÄN som du får utbyte av....
 
Sv: Jag är less.

Som jag har skrivit senare i tråden, så har det förhoppningsvis löst sig på bästa möjliga sätt! Men tack så jättemycket för ditt stöd. :)
 
Sv: Jag är less.

*knapplån*

Jag kämpade med mitt älskade sto i 6 år , nu har jag gett upp .
Hennes dolda fel kunde dom se på ett enkelt blodprov men veterinärerna tog inte det provet då dom idiotförklarade mej med .
Hon har förhöja ck värden , dvs en muskelnedbrytningssjukdom -det i sin tur har lett till följdsjukdommar .

Ibland ska man inte kämpa mera , är man less då är man less.
Ta bort hästen innan den skadar dej eller sej själv .
 
Sv: Jag är less.

Vad skönt för både dig å pålle om det löst sig... men lova mig en sak...se aldrig ner på dig själv eller hästen... du har kämpat längre än många andra skulle gjort och hästen kan inte förklara varför han gör som han gör och det är nog inget han heller planerar utifrån elakhet.... Man är aldrig bara duktig om man lyckas... att försöka lär man sig mer på och gör att man är/blir duktig

Kram
 
Sv: Jag är less.

:)
Som jag har skrivit senare i tråden, så har det förhoppningsvis löst sig på bästa möjliga sätt! Men tack så jättemycket för ditt stöd. :)

Jag håller tummarna o hoppas vi får veta fortsättningen snart.....Jag är nyfiken!
Kram o Lycka till igen!
 
Sv: Jag är less.

Tack så mycket! Fast tas bort ska han ju inte... Som allra sista utväg kommer jag att sälja honom som sällskapshäst, han trivs bra med att bara gå i hagen även om jag hoppas på ett roligare öde för honom.
 
Sv: Jag är less.

Tack, dina ord är viktiga och betyder mer för mig att läsa än man kan tro. Det har tagit enormt hårt på min stolthet att erkänna, både för mig själv och för andra, att jag kan mer. Jag har aldrig stått med en häst och inte vetat hur jag ska ta nästa steg tidigare och det är skitjobbigt att se att mina kunskaper räcker till - för jag har aldrig varit en fena på skänkelvikningar utan det är just det här som jag är som riktigt bra på. Men ibland måste man möta sin överman och det har jag gjort i den här hästen.
 
Sv: Jag är less.

Ni får veta fortsättningen när jag får det ;) Han har inte ringt tillbaka än, vilket jag ser som en positiv sak. Hade han inte varit intresserad alls så hade han ju ringt och sagt det. Jag antar att de kikar på sina hästar och ser vilken som skulle vara aktuell i så fall. Det går inte att beskriva hur glad jag är att jag har de här människorna, tränaren och hans familj. Det här är inte första gången de ställer upp och försöker hjälpa mig. De är ovärderliga.
 
Sv: Jag är less.

Har varit i ungefär samma situation.. Min förra medryttarhäst var likadan, galen i riding, underbar i stallet. också varmblod.. Hans ägare brydde sig inte ett skit om honom så jag tog mig an honom som min egen. Hon hävdade att hon hade ''räddat'' honom från en förra ägare som slog honom och att hon hade lugnat ner honom ordentligt.

Efter ett tag insåg jag att jag inte kunde få ordning på honom eftersom han uppenbarligen hade ont i ryggen och behövde olika former av behandling jag som medryttare inte kunde bekosta. Så jag slutade. Det sved länge men det känns som jag gjode det rätta nu, för min skull.. Så mitt tips är att lämna bort hästen.
 
Sv: Jag är less.

Min häst är inte varmblod utan islandshäst... :) Nej, man kan inte bekosta vad som helst som medryttare, tråkigt med ägare som inte tar sitt ansvar.

Väntar fortfarande på svar från tränaren.
 
Sv: Jag är less.

Uppdaterar lite, bara för att få ur mig allt. Känner en rastlöshet som inte är av denna värld.

Kom hem igår (bor fortfarande hemma) efter en riktigt, riktigt deppig dag i stallet. Allting kändes piss och skit rent ut sagt, med tränaren som fortfarande inte hört av sig och en häst som jag börjar ta mer och mer avstånd ifrån nu eftersom jag, utan tvekan, måste göra mig av med honom. Jag vill inte ha honom och jag hade dåligt samvete som bara den. När jag kom innanför dörren så satt pappa med sin fru R vid matbordet fortfarande, det kändes i luften att de pratat om något viktigt och det blev ännu tydligare när de "bjöd in" mig till bordet och lade upp mat på min tallrik, de var liksom lite ovanligt omtänksamma och försiktiga. I vanliga fall äter jag alltid själv.

Jag har ju berättat om min pappa och vad jag har trott att han har tänkt om hästen. Men nu, helt plötsligt, så frågade han "Ja... så hur går det nu med Muninn?" och jag ryckte i princip bara på axlarna och sa att nä, du har ju säkert hört när jag och R har pratat... Jag vill inte ha hästen helt enkelt. Vi får se hur allt går. Det känns rätt hopplöst just nu.
Och min pappa förvånade mig något enormt. Han ställde precis rätt frågor (som visar att han har sett mig och lyssnat mer än jag trott) och sa saker som "Det är väl klart att du ska ha en häst, du mår ju bra av det men du behöver en bra häst som du kan rida på och ha roligt med. Du har kämpat alldeles för länge, jag ser ju på dig att du inte mår bra." Han frågade hur jag tänkt, vilka alternativ jag har, vad hästar kostar nu för tiden, vad som var speciellt med just islandshästar och hur det funkade att sälja en häst som sällskapshäst. Han och R avfärdade min tanke om att skjuta upp veterinärbesöket tills jag fått svar från tränaren, och sa att de skulle hjälpa mig att köra nu på onsdag när jag har min tid. Döm min förvåning när pappa sa, att om hästen visar sig vara frisk och jag får sälja honom till sällskap "så får du ju låna pengar av oss så att du kan köpa en ny häst, med det enda villkoret att du köper en häst som är 100% frisk. Det ska vara roligt för dig att ha nästa häst."

Hela samtalet gick ut på att han på alla sätt som går visade mig att han "okejar" hela grejen med att jag ger upp på min häst och tittar efter en ny - och att han okejar hela grejen med att ha häst överhuvudtaget. Han sa att han var stolt över mig som försökt och att han var förvånad att jag inte lyckats eftersom jag ju är "väldigt duktig på det där med svåra hästar som ingen annan klarar". Han fortsatte sin övertygning med att prompt hävda att det måste ju vara hästen det är fel på, så mycket som jag jobbat med honom. Han ville inte godta att jag kanske helt enkelt inte klarar det. Lilla pappa, inte visste jag att du hade sån tilltro till mig, jag har alltid trott tvärtom.

Bla bla, nu handlade det inte alls om mig och min häst längre utan om mig och min pappa men det betydde så mycket för mig att få höra att han förstår varför jag ger upp och stöttar mig i det, men att han ser att det faktiskt var en bra idé att skaffa häst och att det inte bara var ett av mina påhitt. Så himla skönt. Dessutom så känns det inte lika mörkt längre, för uppenbarligen kommer jag förmodligen inte att stå hästlös i framtiden i alla fall... Att göra sig av med en häst behöver inte vara så svårt, men att göra det på ett sätt så att man har pengar till en ny - ja, det är svårare. Men får jag nu låna pengar så löser det sig ju.

Del två i min wall of text är att jag har smygkikat på annonser och råkat hitta hästen med Det. Jag tror att jag dör, jag har aldrig känt någonting för någon häst på annons innan men just den här har jag ett sånt oliderligt sug efter att åka och titta på att jag knappt kan tänka på annat. Problemet är bara att saluhästen ligger ute för samma summa som jag får ut på livförsäkringen om min häst döms ut, och om min häst är frisk och säljs som sällskapshäst så är risken att inkomsten från hästaffär + lånade pengar inte räcker till. Jag vet ju inte hur mycket jag får låna, men... Sedan så vet jag inte riktigt hur mycket man säljer en häst som min för. En ung, frisk (om nu inte vet säger något annat) och snäll islandshäst som säljs till sällskap. 10 000 kr? Jag kommer inte att sälja honom som ridhäst i så fall, visst kan man säkert försöka ännu mer att göra honom till ridhäst men jag vill inte lura i någon att jag tror att det kommer att gå.

Det enda positiva är att hästen verkar ha legat ute till salu ett tag. Jag har skickat iväg ett kort mail till ägaren och frågat om han är kvar. Försöker att inte plåga mig själv alltför mycket just nu, utan gör mitt bästa för att fokusera på veteinärbesöket på onsdag. Då kanske jag får svar på en del av mina funderingar.
 
Sv: Jag är less.

Ja se föräldrar de överraskar en när man minst anar det :)

Har följt tråden i det tysta och måste säga att så som du har kämpat är betydligt mer än de flesta skulle klara av.

Håller tummarna för dig att det löser sig på alla plan för dig med gamla hästen och att du hittar/kan köpa den häst som verkligen har DET för dig.
 
Sv: Jag är less.

Kan ju ärligt talat säga att sällskapshäst hade jag nog inte sålt någon häst som....och personligen hade jag aldrig gett 10 000 för en häst som bara ska finnas där som sällskap. Jag vet "sällskapshästar" som har blivit ridhästar igen och sen har det bara gått utför och de har slutat som vandringspokaler. Bara en liten tanke....men alla har vi ju olika åsikter och tror du att det skulle funka så gör du naturligtvis det. Hoppas det löser sig iaf
 
Sv: Jag är less.

Jag förstår din tankegång och låg och låg vaken i natt, ältade samma tanke. Jag är väldigt rädd att han blir en vandringspokal. Han är egentligen typiskt en sån häst som blir det, eftersom han dessutom på pappret är en bra häst med mycket fina gångarter och bra föräldrar. På pappret skulle han kunna bli en bra häst på den nationella tävlingsbanan - om man lyckas "tämja" honom. Det finns en risk att det är många som vill försöka... Han skulle inte klara att bli runtskjutsad, det är så tydligt att han behöver sin lugna vardag som ser ungefär samma ut. Hell, det är en av anledningarna till att jag vill göra mig av med honom. För att han inte klarar av förändringar. Kan hästar vara autistiska? (Förlåt, men nu blev det jobbigt, jag måste få skoja bort det lite :cry:)
Egentligen så går nog min häst under principen att en död häst inte lider. Jag kan tänka mig att döden i hans fall är ett betydligt mindre fientligt öde än livet.

Men om vi bortser från hela den känslomässiga biten och ser åt det praktiska, hur sjutton gör man då? Mitt problem blir i första hand ekonomiskt. Han är förstås livförsäkrad men då krävs en utdömning, vilket jag har förstått är svårt. Nu har vi ju inte varit på den nya kliniken än, det finns ju en "chans" att veteinären hittar någonting där men om jag står där med en frisk, knäpp häst... Då är det väl bara vanlig avlivning som är alternativet? Och då står jag utan hästpengar. Visst, jag kan låna av mina föräldrar men jag vill inte be om vilka summor som helst även om jag kanske kan. Och jag vill inte stå utan häst, heller.

Skräckscenariot är att veteinären hittar något litet småfel som hon absolut vill att jag ska behandla innan vi går vidare, och att jag blir fast i karusellen med en häst som behöver vård i flera månader. I vanliga fall hade jag mer än gärna vårdat honom, men nu när jag har bestämt mig för att inte ens behålla honom så skulle det kännas som dödsdomen.

Usch, det här är inte roligt. Inte roligt alls.
 
Sv: Jag är less.

Kan du inte ringa till tränaren igen? Förklara att du förmodligen kommer ta bort din häst och bara vill veta om tränarens dörr står öppen eller om du ska fokusera på det tunga beslutet att avliva. Situationen är ju otroligt tråkig och ovissheten gör ju allt hemskare, han borde kunna ge dig sin raka åsikt nu så slipper du hoppas i onödan, om det är så.
 
Sv: Jag är less.

Jag lider verkligen med dig och förstår precis dina tankar just nu eftersom jag själv har haft dom. Hoppas innerligt att de hittar problemet på onsdag så att du iaf får en förklaring på varför han beter sig som han gör
 
Sv: Jag är less.

Jag har varit med om en liknande grej. Mitt sto var VERKLIGEN hemskt i all hantering och det var ingen fråga om att rida henne. ><
Men nu när jag haft henne i 1,5 år har hon blivit en underbaring och jag ångrar verkligen inte att jag försökte igen med henne.
Antingen så gör du dig av med hästen, eller så biter du ihop och försöker igen (det kan ju hända att du får ordning på hästen )

Men tänk igenom det mycket först, tänk på nackdelarna och de positiva delarna med hästen. Hoppas det blir bra. :(
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Jag har haft min häst i många år och utbildat den själv med hjälp av tränare. Älskar hästen över allt annat och har ridit den tusentals...
Svar
17
· Visningar
2 988
Senast: Solstig
·
Hästmänniskan Blir så himla trött på mig själv! Behöver skriva av mig lite. Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller...
2 3
Svar
41
· Visningar
4 424
Anläggning Hej! Hade behövt få råd kring vad jag som ridskoleelev kan göra när jag ser att en häst på ridskolan rids även fast den visar tydliga...
2
Svar
20
· Visningar
2 318
Senast: BornAgain
·
Hästmänniskan Hej! Skulle uppskatta lite tips och hjälp. Jag har ridit nu i några månader och älskar verkligen det. Har dock endast kommit till...
Svar
9
· Visningar
791
Senast: valy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp