Lägga sig i någon annans relation (Behöver råd)

ekra

Trådstartare
Min syster har två små barn, äldsta är 2år. Pappan är väldigt passiv och nästintill ointresserad av barnen. (Och av syrran som det ser ut för utomstående)

Jag skulle verkligen önska att hon och hennes underbara barn fick leva i en kärleksfull relation, men nu är det inte sunt.

Javisst hennes relation hennes problem kan tyckas, men det känns så tragiskt att han är så kall mot dem.

Saker han inte gör:
• Byter bajsblöjor. (Har bytt färre än som kan räknas på händernas fingrar!!!)

• Badar/ duschar barnen

• Är kärleksfull och varm med barnens mamma när de ser.

• Spontangosar med barnen och öser kärlek över dem. (Vilket min syster gör i tonvis)

• Kliver upp tidigt och tar hand om barnen. Är han ledig kan han ligga och sova med ett gråtande barn bredvid sig tills syrran hämtar det.

• Han hittar aldrig på aktiviteter med barnen på eget initiativ.

• Är i det närmaste ointresserad av att leka med kidsen mer än 15-30min.

• Hämtar och lämnar på dagis

• Tar ansvar för inköp till barnen

Och så vidare. Min syster har det mesta ansvaret. När jag hälsat på så har han oftast suttit vid datorn när han varit ledig, och vissa dagar knappt interagerat alls med barnen. (Eller oss) Jag ser på tvååringen att h*n förstått att pappa inte vill vara så mycket med henom. H*n frågar aldrig efter honom, och när han är med henom så låter han henom oftast sitta i knät vid datorn och se på youtube, eller sitta själv och leka med i-paden eller se barnprogram.

Rekordet sist de var på besök hos mig var sådär 2h ipad och tv medan pappa själv låg i en annan soffa än barnet och läste. (Jag och syrran var upptagna med att fixa förberedelser inför julmaten). Syrran hinner knappt gå på toa, eller ta en dusch medan sambon gör allt han vill. Tex reser bort när hon är höggravid eller nyligen kejsarsnittad.

Jag blir så ledsen av att se det. Pappan ger väldigt lite kärlek och närhet, inte ens en godnattkram.

Jag skulle verkligen vilja prata med min syster och få henne att se det jag ser och förstå att hon inte borde behöva ha det sådär!!! Antingen familjerådgivning eller separation. Men vet inte hur jag ska lägga fram det. Vi har pratat om att jag inte förstår sambon och att jag inte kan läsa honom (han har stoneface, är tystlåten och ler sällan). Plus att jag tycker att det är synd att han tar så få initiativ med barnen.

Listan över märkliga beteenden kan göras hur lång som helst. Mycket verkar bottna i egoism, udda uppväxt, social inkompetens och brist på empati.

Besök hos svärföräldrarna och mina syskon: Han bor och äter gratis, blir servad med mat, vin, dessertvin, öl i över en vecka. Han har med sig egen whisky som ingen annan inklusive sambon får smaka. (Poängterar för henne att den var dyr, är hans, och hon får ingen!) Köper egna snacks bara till sig själv, frågar inte ens om någon vill ha. Diskar inte efter sig, tar inte undan när han ätit. Förväntar sig att andra åker och handlar, eller plockar undan barnens leksaker etc.

Bröllop: En nära släkting till oss gifter sig. Tjocka släkten samlas, Han lyfter inte ett finger för att hjälpa till med påklädning och matning av barn trots att det är väldigt stressigt. Dessutom stannar han kvar på festen istället för att unna syrran att njuta av sällskapet. Hon fick åka hem tidigt och lägga barn.

Samma sak på andra sammankomster i vår släkt. Han tar aldrig ansvaret att lägga kidsen så att syrran får vara den som är kvar och umgås.

När han varit på besök säger han nästan aldrig tack för maten, det var gott, eller så. (Tvärtom, är det inte gott tar han bara några tuggor och slänger resten) I vår familj älskar vi matlagning, men anpassar maten en hel del efter honom för att han ska "kunna äta den" när han hälsar på.

Och när han väl reser så kan han bara gå utan att ens säga hejdå nu åker jag, tack för oss. Plötsligt sitter han i bilen.

Jag blir så matt. Och obekväm i hans sällskap. Jag vill egentligen prata med honom också, men jag lyckas inte lära känna honom, förstår honom inte, och han verkar rätt ointresserad av att lära känna mig, så det känns sisådär. Särskilt som han ofta har åsikter som har att göra med att kvinnor är kärringar.

Just nu är det enda jag kommer på att jag skulle vilja ruska om honom och skrika VAKNA!!! Du har en jättetrevlig och härlig sambo och två underbara barn. Tycker du om att vara med dem? Älskar du dem??? Varför visar du det inte i så fall? Ta ditt ansvar, du är vuxen nu!

Jag har frågat syrran om hon älskar honom, om han är the löööööv of her life, men riktigt så är det inte. Det sorgliga är att det verkar som om hon gått in i någonsorts "ok, vi har barn ihop, nu är det vi vare sig vi vill eller inte". Visst, hennes val, men är det fel av mig att vilja diskutera detta ordentligt med henne? Jag älskar både henne och barnen och ser att de liksom lever sitt liv bredvid pappan. Under samma tak, men inte i symbios... Och ingen verkar må bra av det.
 
Jag undrar varför ni inte pratar om det där. Det är väl helt normala saker att prata om med någon man bryr sig om? Sen kanske man inte ska rekommendera skilsmässa men kolla var syrran står i frågan, hur hon mår och känner.
 
Min syster har två små barn, äldsta är 2år. Pappan är väldigt passiv och nästintill ointresserad av barnen. (Och av syrran som det ser ut för utomstående)

Jag skulle verkligen önska att hon och hennes underbara barn fick leva i en kärleksfull relation, men nu är det inte sunt.

Javisst hennes relation hennes problem kan tyckas, men det känns så tragiskt att han är så kall mot dem.

Saker han inte gör:
• Byter bajsblöjor. (Har bytt färre än som kan räknas på händernas fingrar!!!)

• Badar/ duschar barnen

• Är kärleksfull och varm med barnens mamma när de ser.

• Spontangosar med barnen och öser kärlek över dem. (Vilket min syster gör i tonvis)

• Kliver upp tidigt och tar hand om barnen. Är han ledig kan han ligga och sova med ett gråtande barn bredvid sig tills syrran hämtar det.

• Han hittar aldrig på aktiviteter med barnen på eget initiativ.

• Är i det närmaste ointresserad av att leka med kidsen mer än 15-30min.

• Hämtar och lämnar på dagis

• Tar ansvar för inköp till barnen

Och så vidare. Min syster har det mesta ansvaret. När jag hälsat på så har han oftast suttit vid datorn när han varit ledig, och vissa dagar knappt interagerat alls med barnen. (Eller oss) Jag ser på tvååringen att h*n förstått att pappa inte vill vara så mycket med henom. H*n frågar aldrig efter honom, och när han är med henom så låter han henom oftast sitta i knät vid datorn och se på youtube, eller sitta själv och leka med i-paden eller se barnprogram.

Rekordet sist de var på besök hos mig var sådär 2h ipad och tv medan pappa själv låg i en annan soffa än barnet och läste. (Jag och syrran var upptagna med att fixa förberedelser inför julmaten). Syrran hinner knappt gå på toa, eller ta en dusch medan sambon gör allt han vill. Tex reser bort när hon är höggravid eller nyligen kejsarsnittad.

Jag blir så ledsen av att se det. Pappan ger väldigt lite kärlek och närhet, inte ens en godnattkram.

Jag skulle verkligen vilja prata med min syster och få henne att se det jag ser och förstå att hon inte borde behöva ha det sådär!!! Antingen familjerådgivning eller separation. Men vet inte hur jag ska lägga fram det. Vi har pratat om att jag inte förstår sambon och att jag inte kan läsa honom (han har stoneface, är tystlåten och ler sällan). Plus att jag tycker att det är synd att han tar så få initiativ med barnen.

Listan över märkliga beteenden kan göras hur lång som helst. Mycket verkar bottna i egoism, udda uppväxt, social inkompetens och brist på empati.

Besök hos svärföräldrarna och mina syskon: Han bor och äter gratis, blir servad med mat, vin, dessertvin, öl i över en vecka. Han har med sig egen whisky som ingen annan inklusive sambon får smaka. (Poängterar för henne att den var dyr, är hans, och hon får ingen!) Köper egna snacks bara till sig själv, frågar inte ens om någon vill ha. Diskar inte efter sig, tar inte undan när han ätit. Förväntar sig att andra åker och handlar, eller plockar undan barnens leksaker etc.

Bröllop: En nära släkting till oss gifter sig. Tjocka släkten samlas, Han lyfter inte ett finger för att hjälpa till med påklädning och matning av barn trots att det är väldigt stressigt. Dessutom stannar han kvar på festen istället för att unna syrran att njuta av sällskapet. Hon fick åka hem tidigt och lägga barn.

Samma sak på andra sammankomster i vår släkt. Han tar aldrig ansvaret att lägga kidsen så att syrran får vara den som är kvar och umgås.

När han varit på besök säger han nästan aldrig tack för maten, det var gott, eller så. (Tvärtom, är det inte gott tar han bara några tuggor och slänger resten) I vår familj älskar vi matlagning, men anpassar maten en hel del efter honom för att han ska "kunna äta den" när han hälsar på.

Och när han väl reser så kan han bara gå utan att ens säga hejdå nu åker jag, tack för oss. Plötsligt sitter han i bilen.

Jag blir så matt. Och obekväm i hans sällskap. Jag vill egentligen prata med honom också, men jag lyckas inte lära känna honom, förstår honom inte, och han verkar rätt ointresserad av att lära känna mig, så det känns sisådär. Särskilt som han ofta har åsikter som har att göra med att kvinnor är kärringar.

Just nu är det enda jag kommer på att jag skulle vilja ruska om honom och skrika VAKNA!!! Du har en jättetrevlig och härlig sambo och två underbara barn. Tycker du om att vara med dem? Älskar du dem??? Varför visar du det inte i så fall? Ta ditt ansvar, du är vuxen nu!

Jag har frågat syrran om hon älskar honom, om han är the löööööv of her life, men riktigt så är det inte. Det sorgliga är att det verkar som om hon gått in i någonsorts "ok, vi har barn ihop, nu är det vi vare sig vi vill eller inte". Visst, hennes val, men är det fel av mig att vilja diskutera detta ordentligt med henne? Jag älskar både henne och barnen och ser att de liksom lever sitt liv bredvid pappan. Under samma tak, men inte i symbios... Och ingen verkar må bra av det.

Varför gå omvägen och tala om för honom vilken underbar sambo (din syster) han har.

Vore det inte enklare att tala om för honom vilken slusk han är. Det finns ju ingen anledning för er att vara goda vänner.

"det är din tur att handla, lyft din feta röv"
 
Vi är uppvuxna i en familj där det är ovanligt att prata om djupare känslor och svåra ämnen. Vilket jag anser att detta är.

Det är först på senare år som jag själv insett det mönstret, och börjat lyckas bryta mig ur det för egen del.

Det "normala" känner jag vore väl att jag pratar med sambon i de situationer jag tycker att han borde agera annorlunda när jag är med, istället för att bita mig i tungan och känna att det inte är min sak att lära honom hur man beter sig. Som tillexempel att jag borde kunna säga till honom när han lämpar över ett barn med bajsig blöja till mig och låtsas som om han inte märkt det att säga oj hon luktar visst illa, du får byta på henne. Eller: hos oss äter vi detta till middag, vill du inte smaka så är det tråkigt, men det kanske är bättre att du handlar egen mat till dig.

Eller -Chips! Vad gott jag hämtar en skål! ;)

Men det händer inte!! Jag är för konflikträdd och tycker att han är en konstig typ, som dessutom verkar ha lite kort stubin.

Syrran har jag sällan mellan fyra ögon, jag vill inte prata illa om pappan när barnen hör. Och de är ju med henne nästan jämt. Vi bor långt ifrån varandra dessutom.
 
Det känns konstigt för mig när jag hälsar på dem och han nästan inte pratar med mig om jag ska försöka ändra på honom. Går det ens? Jag känner mig så osäker på hur jag ska bemöta honom. Och att bara gå till attack känns inte så konstruktivt. Hur kritiserar/ diskuterar/ ifrågasätter man någons personlighet, barnuppfostran och beteende utan att det blir väldigt mycket taggarna utåt??
 
Senast ändrad:
Det känns konstigt för mig när jag hälsar på dem och han nästan inte pratar med mig om jag ska försöka ändra på honom. Går det ens? Jag känner mig så osäker på hur jag ska bemöta honom.
Du kan inte ändra honom, men försök prata med syrran om hur hon mår och orkar och om hon vill ha det så här. Sen är det väl klart att du inte behöver byta blöja, det är ju bara att ge tillbaka barnet och säga "Hoppsan hon behöver en ny blöja".
 
Det känns konstigt för mig när jag hälsar på dem och han nästan inte pratar med mig om jag ska försöka ändra på honom. Går det ens? Jag känner mig så osäker på hur jag ska bemöta honom.

Du får väl bemöta honom som den ointressanta slusk han är. Varför försöka om han inte försöker?

Eller ställ dig i vägen och säg HEJ NISSE (oavsett vad han heter) när han ignorerar dig.
Ge honom soppåsen när den ska ut. Osv.
 
Jag har något liknande i min närhet (inte lika ego och märklig men kall, otrevlig och orättvis) där hon som din syster lite fastnat i sina val. Jag har klargjort för henne hur han och deras förhållande ser ut för mig, för mig var det... vad ska man säga? Full disclosure? Om hon vill berätta/beklaga sig över något så känns det viktigt att hon vet att jag har en stark åsikt i frågan, jag är inte ett neutralt öra. Hon är inte någon som ältar men det händer att hon är upprörd över något som hänt, då påminner jag om vad jag tycker när jag ger min åsikt. Men jag respekterar hennes val, det är hennes liv. Jag hade valt annorlunda, men vi är inte samma person helt enkelt. Jag hade nog inte kunnat hålla tyst ens om jag velat, men jag predikar inte. Jag har sagt mitt, vill hon ha stöd i en förändring så vet hon att jag finns här.

Din systers karl hade jag nog skällt ut dock, för hur han beter sig mot dig och resten av er familj!
 
Du kan inte ändra honom, men försök prata med syrran om hur hon mår och orkar och om hon vill ha det så här. Sen är det väl klart att du inte behöver byta blöja, det är ju bara att ge tillbaka barnet och säga "Hoppsan hon behöver en ny blöja".
Nej jag kan ju inte det. Det som händer i bajsblöjefrågan är att han ropar på min syster när det "upptäcks" att det är bajs i blöjan, eller helt enkelt räcker henne barnet. Och så får det ha bajset tills mamman har möjlighet att byta. Han gör det bara inte, och så drabbas hon och barnet. Fast såklart kan jag ifrågasätta just en sån sak starkare.

Edit: Kan inte förändra honom alltså. Syrran både vill och ska jag prata med, men är osäker på om jag vågar säga allt jag tycker och tänker om karln.
 
Nej jag kan ju inte det. Det som händer i bajsblöjefrågan är att han ropar på min syster när det "upptäcks" att det är bajs i blöjan, eller helt enkelt räcker henne barnet. Och så får det ha bajset tills mamman har möjlighet att byta. Han gör det bara inte, och så drabbas hon och barnet. Fast såklart kan jag ifrågasätta just en sån sak starkare.

Edit: Kan inte förändra honom alltså. Syrran både vill och ska jag prata med, men är osäker på om jag vågar säga allt jag tycker och tänker om karln.
Det är nog smart att inte säga allt på en gång, utan börja lite försiktigt och se var hon står i olika frågor.
 
Jag har (hade) en kompis som i sin tur har (har) en liknande man. Han var enligt min mening trist från början och blev sedan ungefär det du beskriver efter att de hade fått barn. Jag tog vid något tillfälle för givet att min kompis tänkte på eller planerade separation, och tog upp det som om det var självklart, utan krusiduller liksom. Hon sa att hon inte hade några tankar på separation, och jag kunde inte förhindra att jag tappade hakan. :p

Sedan dess har jag successivt helt enkelt tröttnat på att umgås med kompisen, därför att jag inte står ut med hennes man och hur hennes familj (inte) fungerar.

Men nu är det ju din syster, det gör det väl värre.

Men jag hade möjligen pratat lite försiktigt med systern, frågat hur hon mår, hur de har det. Men i övrigt bara skitit i mannen, inte anpassat något alls för honom utan låtsats som om han var en normalt social människa.
 
Det känns konstigt för mig när jag hälsar på dem och han nästan inte pratar med mig om jag ska försöka ändra på honom. Går det ens? Jag känner mig så osäker på hur jag ska bemöta honom. Och att bara gå till attack känns inte så konstruktivt. Hur kritiserar/ diskuterar/ ifrågasätter man någons personlighet, barnuppfostran och beteende utan att det blir väldigt mycket taggarna utåt??

Du menar, hur säger man till någon att allt du gör och säger är fel. Utan att personen tar illa upp? Det går inte.

Han vet också att även om du börjar försiktigt, så kommer hela listan förr eller senare.
 
Ge honom soppåsen när den ska ut. Osv
Alltså nä, jag hade inte försökt attackera problemet genom att börja styra och ställa. Min erfarenhet är att såna pikar och kommentarer knappast hjälper kvinnan alls utan riskerar att istället få henne att vilja försvara och förklara.

@ekra Jag har varit i en väldigt liknande sits som du. Det jag gjorde var att prata prata prata med min syster, alltid finnas där, alltid var ärlig utan att vara anklagande (dvs säga rakt ut att jag tyckte att partnern betedde sig illa men inte gå igång så mycket att hon ville försvara honom). Jag tycker relationen du beskriver låter gräslig och jag hade aldrig någonsin sett nån bete sig så mot min syster utan att försöka hjälpa henne ur det.
 
Det är nog smart att inte säga allt på en gång, utan börja lite försiktigt och se var hon står i olika frågor.
Ja, absolut. Hon har ju iallafall en aning nu hur jag känner, vi pratade lite försiktigt om det när vi sågs för en månad sedan. Nu i jul har vi inte haft möjlighet. Hon försvarar mycket av beteendet med att han är ensambarn som vuxit upp med väldigt lite interaktion med sin pappa. (Som i princip struntade i honom), och att han "hjälper till med andra saker än att byta blöjor". Exempelvis handlar mat.

Jovisst, men det gör ju hon också. Och hon verkar ha en inställning att han är ju barnens pappa, nu gillar de liksom läget. Lite känslan "såhär blev livet". Inte annat att göra än att acceptera.

Jag har även ifrågasatt om hon tror att han tycker att det är kul med barnen och om han tycker om dem, eftersom han är svår att förstå sig på och jag sällan sett honom interagera och verkligen vara MED dem.
 
Jag har ett par män i min närhet som varit precis likadana när barnen varit små. Men när barnen kunnat prata mer och när barnen varit mer lekvänliga i form av att interagera med andra människor så har det där löst sig. Pappor som från början verkat väldigt ointresserade har blivit väldigt intresserade och engagerade så fort barnen blivit mer person och individ än spädbarn.

Sen finns det ju människor som aldrig blir bra föräldrar eller bra partners, men jag brukar säga att alla människor vakna upp och inser att sin situation är ohållbar och jobbig. Den dagen relationen tar mer energi än den ger brukar människor inte orka så mycket längre till och avslutar relationen. Om det inte är så att den ointresserade partnern helt enkelt tycker att familjelivet är för jobbigt och drar av den anledningen.

Det enda man kan göra är att vara ett stöd för personen. Jag tror inte att din syster behöver höra hur hemsk alla tycker att hennes man är, det kommer inte göra någonting gott i hennes relation. Fråga istället hur hon mår, hur hon vill ha det, hur hon pallar med allting. Låt det vara hon som öppnar upp om mannens fel och brister.
 
Jag har i vart fall inte varit anklagande eller gåpåig, och det vill jag undvika. Jag har i de år de varit tillsammans försökt ge honom en ärlig chans och tänkt att hon ser saker jag inte ser, och bara det gör henne lycklig så är jag nöjd. Men jag har fram till i höstas lyckats undgå att se hur illa det är, då umgicks jag för första gången med hennes familj en lite längre tid i deras hem. Hon har alltid sagt att han är annorlunda hemma.

Men det ser inte jag, och jag har inte valt att ta upp frågan för min egen skull mer än att jag vill lära mig att umgås med honom och förstå varför han är som han är. Jag måste ju kunna förhålla mig till honom och inte ignorera problemen.

Jag upplever att syrran sliter ut sig och inte ser att han behandlar både henne och barnen illa. Hon beter sig lite som en person som lever med en missbrukare eller någon som misshandlar. Jag vill stötta henne om hon behöver det. Och jag vill att hon ska förstå att det är osunt att han beter sig som han gör mot dem. (Och vår familj! Det är så illa att andra släktingar undviker att prata med honom, frågar oss om han är deprimerad eller sjuk på något vis, och våra föräldrar helst inte vill att de kommer och hälsar på mer efter den här julen utan hyr något eget om de kommer hela familjen eftersom vi blir så påverkade av "elefanten i rummet")
 
Tipsa SD om paret, det här är ju precis den typ av samhälle och arbetsfördelning SD förespråkar i sin dröm om "svenska folkhemmet", se bara till att de får en liten röd stuga med vita knutar innan fotosessionen.
 
Nej jag kan ju inte det. Det som händer i bajsblöjefrågan är att han ropar på min syster när det "upptäcks" att det är bajs i blöjan, eller helt enkelt räcker henne barnet. Och så får det ha bajset tills mamman har möjlighet att byta. Han gör det bara inte, och så drabbas hon och barnet. Fast såklart kan jag ifrågasätta just en sån sak starkare.

Edit: Kan inte förändra honom alltså. Syrran både vill och ska jag prata med, men är osäker på om jag vågar säga allt jag tycker och tänker om karln.

Jag rekommenderar att du inte sager for mycket. En utav mina basta vanner forlorade kontakten med sin bror nar det tillfalligt var slut mellan honom och hans flickvan ... Han kom till sin syster och var ledsen och arg ... Systern, min van, talade om vad hon tyckte om flickvannen. Nar de sedan blev tillsammans igen brot han nastan helt kontakten med sin syster.:crazy: Sedan deras foraldrar gatt bort ses de inte alls langre.
 

Liknande trådar

Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 918
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 890
Senast: jemeni
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 742
Senast: lundsbo
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 539
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hur länge är din hund ensam?
  • Akvarietråden IV
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp