Bukefalos 28 år!

Svårt att bli vuxen?

RUT-avdraget är bara en parentes i världshistorien.
När jag var liten så hade vi hembiträde och det var långt före RUT ens var uppfunnet.
I min Mammas barndomshem fanns ett särskilt rum för Hembiträdet att bo i.
I USA i dag utan RUT så finns killen som sköter poolen, kvinnan som städar och så trädgårdsmästaren som serviceyrken kring medelklassen och uppåt.
Arbetsdelning kan utan vidare vara att den som har förutsättningar för att göra de svåra och högt kvalificerade arbeten som finns låter någon annan utför de enkla hemmafixarsysslor som saknas som enkla jobb i samhället.
Det enda som hindrar det är just debatten om att känna sig kränkt i att tjäna andra.

USA har, som bekant, enorma problem. Inte minst med arbetslöshet. Är det verkligen ditt föregångsland?
 
USA har, som bekant, enorma problem. Inte minst med arbetslöshet. Är det verkligen ditt föregångsland?
Nej men det har sina poänger.
Och poängen här är att RUT inte har det minsta med hushållsnära tjänster att göra.
Och att man kan dela på arbetsbördan på många olika sätt.
Både lateralt, horisontalt och vertikalt.
 
Fantasi var en oönskad egenskap i det Socialistiska Sverige som jag växte upp i.
Kanske är det ett av problemen som vi nu måste tampas med?
Att fantasin tog skada under lång tid.

Ja.
S och V gemensamt har gjort mycket bra för Sverige men i mina ögon gick det lite för långt i den omhändertagande tankegången.
Från att finnas som ett (bra) skyddsnät för dem som verkligen råkar illa ut, till att bli "rättigheter" som alla vant sig vid att förvänta och kräva, en attityd där någonannan, helst "samhället", har ansvar för allt och är orsak till allt.

Man har liksom glömt bort att samhället består av oss som lever i det.
Samhället blir som en okontrollerad egen organism, det är sant, men bara så länge som vi individer följer med i ekorrhjulet utan att ifrågasätta.

Vi har skapat oss förväntningar på livet, normalitet, rättigheter, ekonomiskt utrymme, bostadsutrymme (numera ett rum per barn, ett rum för föräldrarna, och så ett vardagsrum) med mera, där mycket egentligen handlar om lyx men vi tycker att det är grundläggande rättigheter.
 
I USA i dag utan RUT så finns killen som sköter poolen, kvinnan som städar och så trädgårdsmästaren som serviceyrken kring medelklassen och uppåt.
Arbetsdelning kan utan vidare vara att den som har förutsättningar för att göra de svåra och högt kvalificerade arbeten som finns låter någon annan utför de enkla hemmafixarsysslor som saknas som enkla jobb i samhället.
Det enda som hindrar det är just debatten om att känna sig kränkt i att tjäna andra.

Fast den ekonomin ar ju ofta beroende av ofta illegal invandring med tvivelaktiga arbetsrattigheter, sa mycket av malbild vet jag ju inte om jag tycker att det ar.

Men jag haller med om att "hemmafixarsysslor" visst kan vara bra jobb for manga, sa har du nagra tankar pa hur vi kan ta bort hindrena (ifall det ar mer an "krankthet") som gor att denna industrin inte blomstrar an mer an vad den har gjort efter RUT?
 
sa har du nagra tankar pa hur vi kan ta bort hindrena (ifall det ar mer an "krankthet") som gor att denna industrin inte blomstrar
Jag tror att det är just kränkthet och brist på fantasi och flexibilitet som är de stora hindren.
Alla skall göra allt själva tills att de som jobbar blir utbrända och de som behöver enkla jobb blir arbetslösa.
Så till slut skall alla som jobbar ha sjukpenning för utbrändhet och resten ha A-kassa.
Vilket blir en dålig ekvation.
 
Jag tror att det är just kränkthet och brist på fantasi och flexibilitet som är de stora hindren.
Alla skall göra allt själva tills att de som jobbar blir utbrända och de som behöver enkla jobb blir arbetslösa.
Så till slut skall alla som jobbar ha sjukpenning för utbrändhet och resten ha A-kassa.
Vilket blir en dålig ekvation.

Har du nagra forslag pa hur vi kan andra denna samhalliga attityd som du ser?

Jag maste saga att fran min plats som en observerarare utanfor landet sa verkar det som att attityden till att kopa diverse tjanster redan mjukats upp massor fran nar jag var liten pa 90-talet. Manga av mina bekanta i Sverige verkar t.ex. lovprisa sin matkasse, och en del har ocksa stadhjalp.
Attityder andras ju langsamt, men jag tycker det verkar som att RUT har gjort att det blivit billigare att kopa tjanster = fler har rad, och de som arbetar i tjanstesektor far hogre status da de arbetar for tjansteforetag med alla de rattigheter och skydd som kommer med fast anstallning.
 
Fantasi var en oönskad egenskap i det Socialistiska Sverige som jag växte upp i.
Kanske är det ett av problemen som vi nu måste tampas med?
Att fantasin tog skada under lång tid.

Nytt svar på samma inlägg från din sida.

Det är lättare att vänja sig vid förenkling och avlastning, än vid ökad arbetsinsats och ansträngning.
 
Visst men de arbetar för sin försörjning.
De uppvisar initiativkraft och arbetsvilja.
Varför används inte dessa arbetstillfällen för att lösa den inhemska arbetslösheten?

När det gäller USA: dessvärre många gånger för att lönen är så usel att enbart desperata människor jobbar för den.

Jag tror, helt ärligt, att ett problem i Sverige är det - ur ett internationellt perspektiv - höga löneläget.
Och det här är inte enkelt.

Jag tycker förstås inte att människor ska behöva betala för allmosor.
Men jag kan förstå om potentiella arbetsgivare anser att det är för kostsamt att anställa människor för enklare arbetsuppgifter (det är ju vad som har hänt inom flera områden: de enklare arbetsuppgifterna har sorterats bort och förväntas göras av de mer högbetalda; jag är läkare och det finns en förväntan om att jag ska rengöra britsar, fylla på förråd i vissa fall, fylla på papper i gemensamma skrivare och kopiatorer placerade i korridorerna med flera arbetsuppgifter och allt detta beror på att det är för kostsamt att anställa en person med mindre kvalificerad utbildning, som skulle kunna utföra den här typen av servicearbete så i stället används ganska många veckoarbetsminuter av kvalificerad arbetskraft till väldigt okvalificerade uppgifter vilket blir löjligt dyrt) eftersom lägsta lönenivån faktiskt är ganska hög i Sverige.
Åter igen: i en internationell jämförelse.
En av de faktorer som gör det kostsamt för potentiella arbetsgivare är att vi har ett ganska högt löneläge, en annan faktor är att vi har höga arbetsgivaravgifter och andra sociala avgifter (jag är dåligt insatt i vad som heter vad, egentligen, men hoppas att ni förstår vad jag syftar på även om formuleringarna kan vara väldigt felaktig) som går till vårt skyddsnät med pensioner, sjukförsäkring med mera.
De höga "kringkostnaderna" gör ju också att potentiella arbetsgivare avstår från att erbjuda anställningar.
 
När det gäller USA: dessvärre många gånger för att lönen är så usel att enbart desperata människor jobbar för den.

Jag tror, helt ärligt, att ett problem i Sverige är det - ur ett internationellt perspektiv - höga löneläget.
Och det här är inte enkelt.

Jag tycker förstås inte att människor ska behöva betala för allmosor.
Men jag kan förstå om potentiella arbetsgivare anser att det är för kostsamt att anställa människor för enklare arbetsuppgifter (det är ju vad som har hänt inom flera områden: de enklare arbetsuppgifterna har sorterats bort och förväntas göras av de mer högbetalda; jag är läkare och det finns en förväntan om att jag ska rengöra britsar, fylla på förråd i vissa fall, fylla på papper i gemensamma skrivare och kopiatorer placerade i korridorerna med flera arbetsuppgifter och allt detta beror på att det är för kostsamt att anställa en person med mindre kvalificerad utbildning, som skulle kunna utföra den här typen av servicearbete så i stället används ganska många veckoarbetsminuter av kvalificerad arbetskraft till väldigt okvalificerade uppgifter vilket blir löjligt dyrt) eftersom lägsta lönenivån faktiskt är ganska hög i Sverige.
Åter igen: i en internationell jämförelse.
En av de faktorer som gör det kostsamt för potentiella arbetsgivare är att vi har ett ganska högt löneläge, en annan faktor är att vi har höga arbetsgivaravgifter och andra sociala avgifter (jag är dåligt insatt i vad som heter vad, egentligen, men hoppas att ni förstår vad jag syftar på även om formuleringarna kan vara väldigt felaktig) som går till vårt skyddsnät med pensioner, sjukförsäkring med mera.
De höga "kringkostnaderna" gör ju också att potentiella arbetsgivare avstår från att erbjuda anställningar.

För att inte tala om det extrema ansvar som åläggs arbetsgivaren om en arbetstagare blir sjuk.

Det är inte konstigt att man satsar stor kraft på att ta reda på att risken är liten (helst aldrig varit sjukskriven tidigare, inga sjukdomar som kan komma att blomma ut, inga andra tveksamheter i historien, bra ålder osv).

Det ansvaret skapar diskrimineringseffekter som gör att arbetsmarknaden fungerar mycket sämre än vad den kunde ha gjort, för dem som presterar mindre av olika skäl.
 
För att inte tala om det extrema ansvar som åläggs arbetsgivaren om en arbetstagare blir sjuk.

Det är inte konstigt att man satsar stor kraft på att ta reda på att risken är liten (helst aldrig varit sjukskriven tidigare, inga sjukdomar som kan komma att blomma ut, inga andra tveksamheter i historien, bra ålder osv).

Det ansvaret skapar diskrimineringseffekter som gör att arbetsmarknaden fungerar mycket sämre än vad den kunde ha gjort, för dem som presterar mindre av olika skäl.

Visst är det jobbigt att allt hänger ihop:

Vi har ett fantastiskt generöst skyddsnät i Sverige när man tänker på arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd, sjukförsäkring.
Rehabiliteringsansvar hos arbetsgivaren, även för sådana saker som en arbetsgivare inte kan "skyllas på" med bästa vilja i världen (tänker då på bland annat alkoholproblem där arbetsgivarna utifrån lagen har ett stort ansvar).
Vi har ett (internationellt sett) högt löneläge, ganska liten skillnad mellan inkomster hos anställda (i Sverige har akademiker jämförelsevis låga löner, jag jämför nu löneskillnader mellan olika grupper i ett internationellt perspektiv).

Vi har en befolkning som förväntar oss/sig oerhört mycket från samhället, vad gäller försörjning, att slippa ta egna initiativ och så vidare.
Vi förväntar oss att någon annan ska skaffa jobb åt oss - och även första jobbet ska vara roligt och välbetalt.
Vi förväntar oss en god arbetsmiljö.
vi förväntar oss att inte själva behöva bära kostnaden av nedsatt arbetsförmåga - och det finns lagstiftning som säger att arbetsgivaren måste anpassa arbetets utformning så att den fast anställde ska kunna ha kvar sitt jobb.

Någon måste betala för det här.
Arbetsgivarna betalar mycket - i reda pengar.
Våra skatter betalar mycket - i reda pengar.

I viss mån är det "samhällsmedborgarna" som betalar: i form av att vissa jobb inte längre finns, för att våra krav på arbetsgivarna är så höga att arbetsgivarna inte har intresse att erbjuda jobben. Eftersom arbetsgivarna ju nämligen inte är altruister som bedriver välgörenhet, utan oftast vinstdrivande företag med eget ekonomiskt intresse.

Vi har en diskrimineringslagstiftning som gör att arbetsgivare strängt taget inte får välja en "långtidsfrisk" före en "långtidssjuk" eller en utan barn före en med barn (även barn till de anställda kan skapa ganska mycket oreda och svårigheter för en arbetsgivare; visserligen är det FK som betalar ersättningen vid VAB, men arbetsgivarna betalar priset i form av utebliven arbetsinsats).

Vi lever i ett oerhört generöst samhälle och är jättedåliga på att se hur bra vi har det.
Vi är däremot duktiga på att se att det alltid är någon annans ansvar.

Det är väl där den ligger, svårigheten i att bli vuxen.
Eftersom att vara vuxen i mina ögon handlar om att ta ansvar för sig själv.
 
Det är helt galet.
Då jag gick i skolan för en evighet sen så hade vi samhällskunskap. Vi var bla på besök på olika myndigheter etc. Vi var på arbetsförmedlingen, kronofogden, polis, fackförbund etc. Kronofogden var jättebra minns jag på att prata om vad som händer om man inte betalar sina räkningar.
Samhällskunskap finns ju kvar, men det är bara 50 poäng som är obligatoriska på gymnasiet. Jag läste tre samhällskurser + rättskunskap när jag gick gymnasiet, men många gör inte det.

Sen är det ju självklart så att vissa lär sig massor om livet efter skolan, men för de flesta är nog fokus att eleven ska bli anställningsbar eller redo för högskolan.
 
Visst är det jobbigt att allt hänger ihop:

Vi har ett fantastiskt generöst skyddsnät i Sverige när man tänker på arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd, sjukförsäkring.
Rehabiliteringsansvar hos arbetsgivaren, även för sådana saker som en arbetsgivare inte kan "skyllas på" med bästa vilja i världen (tänker då på bland annat alkoholproblem där arbetsgivarna utifrån lagen har ett stort ansvar).
Vi har ett (internationellt sett) högt löneläge, ganska liten skillnad mellan inkomster hos anställda (i Sverige har akademiker jämförelsevis låga löner, jag jämför nu löneskillnader mellan olika grupper i ett internationellt perspektiv).

Vi har en befolkning som förväntar oss/sig oerhört mycket från samhället, vad gäller försörjning, att slippa ta egna initiativ och så vidare.
Vi förväntar oss att någon annan ska skaffa jobb åt oss - och även första jobbet ska vara roligt och välbetalt.
Vi förväntar oss en god arbetsmiljö.
vi förväntar oss att inte själva behöva bära kostnaden av nedsatt arbetsförmåga - och det finns lagstiftning som säger att arbetsgivaren måste anpassa arbetets utformning så att den fast anställde ska kunna ha kvar sitt jobb.

Någon måste betala för det här.
Arbetsgivarna betalar mycket - i reda pengar.
Våra skatter betalar mycket - i reda pengar.

I viss mån är det "samhällsmedborgarna" som betalar: i form av att vissa jobb inte längre finns, för att våra krav på arbetsgivarna är så höga att arbetsgivarna inte har intresse att erbjuda jobben. Eftersom arbetsgivarna ju nämligen inte är altruister som bedriver välgörenhet, utan oftast vinstdrivande företag med eget ekonomiskt intresse.

Vi har en diskrimineringslagstiftning som gör att arbetsgivare strängt taget inte får välja en "långtidsfrisk" före en "långtidssjuk" eller en utan barn före en med barn (även barn till de anställda kan skapa ganska mycket oreda och svårigheter för en arbetsgivare; visserligen är det FK som betalar ersättningen vid VAB, men arbetsgivarna betalar priset i form av utebliven arbetsinsats).

Vi lever i ett oerhört generöst samhälle och är jättedåliga på att se hur bra vi har det.
Vi är däremot duktiga på att se att det alltid är någon annans ansvar.

Det är väl där den ligger, svårigheten i att bli vuxen.
Eftersom att vara vuxen i mina ögon handlar om att ta ansvar för sig själv.


Okej, sa vad gor vi for att andra pa denna infantilisering av samhallet?
 
Okej, sa vad gor vi for att andra pa denna infantilisering av samhallet?

Förvänta oss att människor kan själva.
Lägga tillbaka ansvaret i individens knä.

Genom att låta individen ta konsekvenserna av egen inaktivitet.
Genom att inte säga "du har rätt till" utan "jag kan föreslå hur du kan göra".
Genom att låta den som inte arbetar, ha det väldigt knapert ekonomiskt och därmed göra arbete mer attraktivt jämfört med alternativet.

Fast egentligen är ju svaret på din fråga, utifrån vilket tempus du valt, "ingenting".
Vi gör ingenting.
Vi fortsätter att uppmuntra inaktivitet.

Vi borde (enligt min mening) göra som jag skrivit i första och andra styckena.
 
Tjejer har väl lyckats bli vuxna utan allmän värnplikt så det är väl klart att killar också kan det. Längre skolgång tror jag kan leda till att man bor hemma längre vilket antagligen inte underlättar processen. Ungdomar bor hemma länge nog redan idag, delvis pga. bostadsbrist. Fler billiga hyresrätter så att ungdomar har råd att flytta hemifrån. Lägg om hemkunskapsutbildningen så att den inte fokuserar på matlagning. Inför mer utbildning inom privatekonomi, hur man fixar jobb (för Arbetsförnedringen kommer inte vara till någon hjälp), skolan kan ha närmare kontakt med näringslivet så att PRAOn (eller vad det heter nu) blir något användbart som kan leda till arbete osv. Inte minst, låt eleverna ta större ansvar under utbildningen. Att bara sitta och bli korvstoppad med information odlar inte direkt ansvarsfullhet.

Se till att fånga upp de som inte klarat grundskolan eller gymnasiet med fullständiga betyg så att de kan plugga vidare.

Min mamma såg till att alla barnen flyttade hemifrån lagom till gymnasiet, det hjälpte nog oss alla att växa upp och inte en enda av mina bröder fick göra lumpen. De växte upp de också. Krav hemifrån och hjälp att lämna den trygga vrån hemma är också viktigt, men tyvärr väljer vi ju inte föräldrar så alla får inte den biten.

Jag var galet skoltrött i högstadiet. Orkade inte läsa tyska och franska som alla andra utan fick valde ett tillval som hette Vardagsekonomi. Mycket matnyttigt tillval, vi fick baka och laga mat, lära oss att tvätta, miljötänk, men även ekonomi. Vi startade låtsasföretag och handlade aktier, men tog även ett extra arbete tillsammans i klassen som var att städa baracker för byggarbetare vid en byggarbetsplats intill sista terminen. Måste säga att att det var en riktigt kul kurs där vi höll till hemkunskapens lokaler som gav oss en hel del kunskaper inför vuxenlivet.
 
Förvänta oss att människor kan själva.
Lägga tillbaka ansvaret i individens knä.

Genom att låta individen ta konsekvenserna av egen inaktivitet.
Genom att inte säga "du har rätt till" utan "jag kan föreslå hur du kan göra".
Genom att låta den som inte arbetar, ha det väldigt knapert ekonomiskt och därmed göra arbete mer attraktivt jämfört med alternativet.

Fast egentligen är ju svaret på din fråga, utifrån vilket tempus du valt, "ingenting".
Vi gör ingenting.
Vi fortsätter att uppmuntra inaktivitet.

Vi borde (enligt min mening) göra som jag skrivit i första och andra styckena.

Jaha, min fraga var kanske mer runt policy initiativ, men det kunde uttryckts tydligare!
Attitydforandring pa grasrotsniva har sakert sin roll att spela, men min fundering ar val mer runt specifika policy ideer som kan driva ratt forandring.
 
Innan vi kritiserar lata ungdomar för hårt sp kan det också vara bra att komma ighåg att nuvarande vuxna, "köttberget" och baby boomers har styrt en värld som lett till klimatkris, urholkade pensionssystem och en bostadskris. Vad är deras ursäkt?

Skojar du?
När mina mor- och farföräldrar föddes på 30-talet var elektricitet och rinnande vatten långt ifrån självklart i alla hushåll. Stockholms gatlyktor drevs på den tiden med gas. Det fanns två stycken kvinnliga civilingenjörer i hela Sverige och vi hade en medellivslängd på 64 år.
De har tillsammans med mina föräldrars generation gjort ett fantastiskt arbete med att skapa det Sverige vi har idag. Såklart har inte allting gått perfekt, men det gör det aldrig här i livet.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 872
Senast: Grazing
·
Hemmet Bor sen ett år tillbaka i en BRF som är en gammal herrgård, omgjort till 14 lägenheter. Delar av parken som hör till är omgjord till...
2 3 4
Svar
61
· Visningar
6 054
Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 957
Senast: Enya
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 178
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp