Fast flera år med lego på golvet i vardagsrummet hade inte ens jag som icke-pedant pallat. Nu bor vi så stort att vi kan låta nedervåningen vara ganska leksaksfri (eller ja, hon har en stor jäkla säck med leksaker och ett par hyllor med böcker nere i vardagsrummet, men det är av sådan karaktär som liksom läggs tillbaka i säcken igen efter avslutad lek).
För oss har den varat i nio år nu. Och lär göra minst i fem år till skulle jag uppskatta. Så kort tycker jag nog inte att den fasen är.
är det någon i tråden som har skrivit att det blir ett trauma för barnen om de inte får leka överallt?
Jo det gör vi med, jag har skrivit det förut, vi som bor här är ju fem människor och tre marsvin och vi samsas så gott det går om vår boyta och försöka kompromissa oss fram. Skulle jag också vilja ha en soffa utan blåbärsfläckar som jag just upptäckte? Ja. Men jag får välja de strider jag orkar med när det gäller mina barn, målet är att den ena ska ha kläder på sig och komma iväg till skolan. Så svåra är ju naturligtvis inte alla barn men jag försöker sprida lite nyanser i det svartvita tänket.Nej, det är naturligtvis bara min personliga uppfattning om vad som räknas som en övergående fas av livet. Jag (och maken också, som tur är) är helt chill med att barnens saker kommer ligga lite varstans i vårt gemensamma hem de kommande 18 åren. Så länge de bor här så delar vi på utrymmet så demokratiskt vi kan.
Det hade alltså inte gått att ha pedantstädat här ens utan barn för kattgrabbarna är modell XL, fäller helt osannolika mängder päls och ligger och vräker sig i samtliga möbler (förutom de kattbäddar som jag köpt specifikt till dem ).Nej, man bör inte säga att man ska ta med barnet - man bör fråga om det är ok.
Jag tror inte jag känner någon som handarbetar, i vart fall ingen jag träffar i dess hem, så det kan jag inte uttala mig om (min farmor handarbetade i och för sig, men hennes projekt låg inte heller framme, de låg skyddade i något skåp när hon inte höll på tror jag, till skydd från både katter, hundar och barnbarns klåfingriga händer), men annars låter det ju som mitt hem typ. Dricker vi te i vardagsrummet så är kopparna givetvis där. Precis som champagneglasen/rödvinsglasen/kaffekopparna om det är den typen av umgänge. Men när de är urdruckna så diskas de ju och ställs bort? Eller förvarar folk porslin framme? Det tror jag definitivt inte hör vanligheterna till i barnfamiljer i alla fall, det hade blivit en rasande åtgång på koppar.
Lusten är stor, men modet sviker.Varför inte då säga att ”Jasså, men jag trodde att vi skulle ses själva idag, det är det jag planerat för” och se hennes reaktion?
Det är nog närmast det - att jag och F kommer bra överens. F är trevlig, det är inte det, men just det att hon i princip alltid är med och att mamman dessutom bara meddelar att "F kommer med" - som att mamman bestämmer vem jag bjuder. DET stör mig! ...och det att allt ska handla om F då hon är med.Ofta är det ju så! Men ”hitta på” ett ”vuxenämne” och skriv till henne att du vill prata själv med henne om detta? Tycket jättemycket om F men detta passar inte att ett ett barn är med och hör.. och se reaktionen? Är hon normal måste hon ju förstå dig
Väldigt konstigt att ta med sin dotter hela tiden, kanske är så att dottern har problem som gör att mamman vill ha koll eller så uppfattar F att du och hon kommer väldigt bra överens så att dottern gärna vill träffa dig?
Det är ju väldigt vanligt att tonåringar känner sig vuxna och är du ”en cool väninna” kan det ju mycket väl vara så
.
