Utebli från begravavning.

[MCP]

Jag tycker nog jag har varit med om tillräckligt många jobbiga saker i mitt liv för att inte behöva utsätta mig för fler begravningar som bara påminner mig om allt som varit.

Tänkte på det förut om jag skulle gå om någon av mina vänner dog nu.
Det skulle jag inte, för mig är inte delad sorg halverad sorg. Att se andras sorg får mig bara att må ännu sämre.
Jag undviker verkligen inte döden, har inga problem alls att prata om det.

Okej, men då är vi ju egentligen kanske mer in på att det är något som får dig att må väldigt dåligt, inte att du bara inte vill.

 

[Bison]

Okej, men då är vi ju egentligen kanske mer in på att det är något som får dig att må väldigt dåligt, inte att du bara inte vill.

Jag har svårt att tro att det är särskilt många som undviker begravningar bara för att de inte vill utan för att det får dem att må dåligt. Det är iaf därför jag inte vill gå.
Tycker man ska vara lite försiktig med att döma folk.

 

[Sel]

Jag känner att det hela fastnar lite på "för vems skull går man på begravning"? Det är uppenbart inte för den avlidne. Är det för att visa sympati och stöd för de närmast anhöriga? I så fall får man väl ta ställning till hur stark man orkar vara och hur mycket stöd man kan ge.... och är det för ens egen skull så är det väl i allra högsta grad skäligt att avstå för att man helt enkelt "inte vill."

Tycker att normtrycket och det sociala ansvaret man förväntas ta är ganska orättvist. På sätt och vis är jag glad att jag bor utomlands och helt enkelt inte förväntas vara på plats... samtidigt som jag är orolig inför den dagen en förälder eller (fruktansvärda tanke) ett syskon går bort och jag inte kommer kunna ta mig loss. Vad ska omvärlden tycka?
Tydligen kommer de tycka ganska mycket, i alla fall om tråden representerar gemene man.

 

[Pontevecchio]

Min teori är att det är betydligt värre för anhöriga ifall ingen dyker upp.

Någonstans förutsätter ju de som inte tycker att man behöver gå på en begravning att andra människor går. Jag har svårt att tro att någon tycker att det är kul att det är tomt på ens begravning. Jag har också enormt svårt att tro att någon nära anhörig finner tröst i att var och en sörjer på sitt sätt, när det var tomt på begravningen. Det är snarare tvärtom att när man pratar med personer som begravt sin partner, sina barn etc så är de alla väldigt tacksamma över att det var många på begravningen, även om de inte hann prata eller ens se alla som var där.

Så kände jag inte alls när min farfar dog. Jag tyckte begravningen var obekväm men urnsättningen när det bara var närmsta familjen med var fin. För mig var begravningen liksom konstlad, nu på söndag kl 13 ska ni sörja.

 

[Ramona]

Så kände jag inte alls när min farfar dog. Jag tyckte begravningen var obekväm men urnsättningen när det bara var närmsta familjen med var fin. För mig var begravningen liksom konstlad, nu på söndag kl 13 ska ni sörja.

Sorgen har ju ingenting med begravningen att göra tänker jag. Sörjer gör man ju både innan och långt efter. Begravningen är krasst sett mer en praktisk grej för att göra någonting med den döda kroppen och i samband med det ha en cermoni. Vi i Sverige är ju lite tråkiga på det viset att vi ska vara så ledsna jämt. Vi kan inte fira någons liv, utan vi måste sörja deras död. Svart, tungt, deprimerande.

Tänk i tex Mexiko där de har de dödas festival, i vissa delar av Asien där man har skelettet kvar från sina förfäder i en garderob för att hylla ens ursprung. Andra kulturer där man varje dag tänder ljus och ger en offergåva för de döda. De döda har en närvaro i oss, oavsett vart i världen man bor. Döden är stor, även om vi i Sverige försökt förminska den.

 

[Lilla]

Sorgen har ju ingenting med begravningen att göra tänker jag. Sörjer gör man ju både innan och långt efter. Begravningen är krasst sett mer en praktisk grej för att göra någonting med den döda kroppen och i samband med det ha en cermoni. Vi i Sverige är ju lite tråkiga på det viset att vi ska vara så ledsna jämt. Vi kan inte fira någons liv, utan vi måste sörja deras död. Svart, tungt, deprimerande.

Tänk i tex Mexiko där de har de dödas festival, i vissa delar av Asien där man har skelettet kvar från sina förfäder i en garderob för att hylla ens ursprung. Andra kulturer där man varje dag tänder ljus och ger en offergåva för de döda. De döda har en närvaro i oss, oavsett vart i världen man bor. Döden är stor, även om vi i Sverige försökt förminska den.

Förminska den? Håller verkligen inte med.

 

[Ramona]

Förminska den? Håller verkligen inte med.

Jämfört med andra länder är det ju så.

 

[Anders]

Jag tycker också begravningar är strikt personligt, livet ställs på sin spets och vad som är rätt eller fel är inte någon annan människa att döma.

 

[Pontevecchio]

nej jag håller inte med om att den förminskas. Däremot är den mer privat, vilket vi överlag r mer jämfört med andra kulturer.

 

[Lilla]

Jämfört med andra länder är det ju så.

Håller inte med.

 

[Sonic76]

Bör gå på en begravning nja
Jag kommer nog avstå alla jag kan
Begravning för mig har ingen betydelse.
Jag kan uppmärksamma det på annat sätt
Inte fasiken sörjde jag mer min mamma och pappa och syster på begravningen
Det var hemskt alla dagar före och efter.
Pappa och mamma ville inte ha nån stor ceremoni heller.
Skönt tyckte jag

 

[Sel]

Sorgen har ju ingenting med begravningen att göra tänker jag. Sörjer gör man ju både innan och långt efter. Begravningen är krasst sett mer en praktisk grej för att göra någonting med den döda kroppen och i samband med det ha en cermoni. Vi i Sverige är ju lite tråkiga på det viset att vi ska vara så ledsna jämt. Vi kan inte fira någons liv, utan vi måste sörja deras död. Svart, tungt, deprimerande.

Tänk i tex Mexiko där de har de dödas festival, i vissa delar av Asien där man har skelettet kvar från sina förfäder i en garderob för att hylla ens ursprung. Andra kulturer där man varje dag tänder ljus och ger en offergåva för de döda. De döda har en närvaro i oss, oavsett vart i världen man bor. Döden är stor, även om vi i Sverige försökt förminska den.

Fast jag tror visst att begravningen är en stor del av avsked och bearbetning för en del människor. Det är väl det som gör att det hela väcker debatt överhuvudtaget, att allt tolkas så väldigt olika och att sorg är någonting så personligt.
Somliga vill dela den med andra, medan vissa hellre tar itu med den på sitt eget vis.

Döden i samhället är någonting annat. Tycker generellt att svenskar har en rätt distansierad och skön galghumor och att det är okej att prata om död och om de avlidna i hemmen. Vi dricker gravglögg i min bekantskapskrets.
Festivalerna och ceremonierna du pratar om är ju urgammal tradition som har sitt ursprung i religion.Precis som våra begravningsceremonier och allhelgona till exempel. Bara för att man inte målar skallar med blommor och girlanger eller har släkttempel betyder väl inte det att man inte uppskattar att alla människor hade ett liv innan de dog.

 

[Viva]

TS, jag tycker inte att du behöver gå på den begravningen, speciellt inte om du verkligen börjar må väldigt dåligt av det.
Det är sällan någon håller reda på vem som inte är med på en begravning, och än mer sällan någon som botaniserar i orsaken.

Med det sagt så nu lite halvt OT.
Jag blir lite illa till mods av den här tråden, och den inställning som en del verkar ha.
Jag tycker rent generellt att är det en begravning man bör vara på, så ska man försöka göra vad man kan för att kunna närvara. Att man inte vill är liksom i min värld inte tillräckligt orsak (vem i h*lvete är det egentligen som vill gå på begravningar, har jag lust att ropa varenda gång jag hör/läser det)
De flesta ska idag alltid försöka ta minsta motståndets väg, inget får vara jobbigt, speciellt inte kännas jobbigt.

Jag tror man skjuter sig själv lite i foten om man alltid undviker allt sånt.

Självklart är det ju inte upp till mig att dela ut godkännande för orsaker att inte närvara. Skulle aldrig fråga heller. Folk närvarar eller inte, inte mer med det, men när diskussionen kommer upp så.

Vill ju klargöra att jag inte räknar att om man mår väldigt dåligt av det till att man inte vill.

Slut på mitt svammel nu.

Jag vill, eller har i alla fall velat gå på då begravningar jag närvarat på. Jag trodde inte det var så ovanligt?

 

[MCP]

Jag har svårt att tro att det är särskilt många som undviker begravningar bara för att de inte vill utan för att det får dem att må dåligt. Det är iaf därför jag inte vill gå.
Tycker man ska vara lite försiktig med att döma folk.

Min uppfattning å andra sidan är att det finns just de som egentligen bara inte vill. Har haft sådana i min närhet, vuxna människor som likt barn gnällt om att det är jobbigt, och förstör hela dagen o.s.v.
Där tycker jag att man bör växa upp och sätta sig själv lite åt sidan för en stund.

Jag är iofs lite kluven överlag till de individualistiska vindar som blåser genom hela samhället idag, men det är en helt annan diskussion.

 

[MCP]

Jag vill, eller har i alla fall velat gå på då begravningar jag närvarat på. Jag trodde inte det var så ovanligt?

Tänkte mest på begravningar överlag. För att det ska ske måste ju någon dö, vilket ju sällan är så kul.

 

[Raderad medlem 94602]

Båda mina föräldrar gick bort tidigt, lite mitt i livet.
På min mors begravning var det fullsatt kyrka. Den begravningen var fruktansvärt jobbig pga alla människor och all sorg den uttryckte. Jag minns inte mycket av den trots att det bara är 6 år sen. Har inte en susning om vilka som var där och brydde mig heller inte.

Min far avled utomlands och när vi efter många om och men fick hem stoftet så valde jag och min bror att ha en sluten samankomst för enbart oss två med familjer, pappas syster med familj samt hans 4 närmaste vänner. Vi skippade hela begravsningsdelen. I stället hyrde vi ett privat rum på en restaurang han gillade och hade en minneskväll där vi pratade minnen och såg på foton. Pappa ogillade att stå i centrum och var väldigt otraditionell så jag tror han hade uppskattat hur vi valde bort allt ihop.

För mig får var och en sörja som de vill. Sorgen är deras. Över lag så har jag svårt för mallar och normer när det gäller känslor. Är begravning för tungt så tycker jag det är helt ok att avstå.

 

[Raderad medlem 6459]

Däremot är den mer privat, vilket vi överlag r mer jämfört med andra kulturer.

Beror ju extremt på vilka kulturer du jämför med. Och vad exakt inom kulturerna.

 

[Viva]

Tänkte mest på begravningar överlag. För att det ska ske måste ju någon dö, vilket ju sällan är så kul.

Nej, fast det blir ju ett konstigt resonemang. Människor kommer ju dö oavsett om man vill gå på deras begravning eller inte. Det lät i mina öron som att om alla fick göra som de ville skulle ingen gå på en begravning. Så har jag inte känt, att jag går bara för att jag måste.

 

[Kilauea]

Jag blir lite ledsen över de som skriver att det kom så många personer på nån anhörigs begravning och att det värmde. Eller, jag förstår ju att det värmde, men det gör att jag måste känna att det är "synd" om oss eftersom det "bara" kom 20 personer (+/-) på pappas begravning.
Egentligen är det inte synd om oss för det. Många hörde av sig, många skickade till fond som vi önskat och de som kände att de ville kom.
Efteråt fick vi höra saker om pappa som vi hade anat, men inte visste. Hur alla patienter älskade honom, hur han brann för sitt jobb, minnet han hade av alla patienter genom åren (som en databas i huvudet beskrev han som berättade) osv.
BegravningEn var borgerlig och alla som var där sa att det var den mest personliga begravning de varit på. Att det verkligen var för pappa. Det om något värmde.

Men det känns som många verkar räkna antalet på begravning som hur uppskattad individen har varit i livet.

 

[mandalaki]

Jag blir lite ledsen över de som skriver att det kom så många personer på nån anhörigs begravning och att det värmde. Eller, jag förstår ju att det värmde, men det gör att jag måste känna att det är "synd" om oss eftersom det "bara" kom 20 personer (+/-) på pappas begravning.

Men det viktiga är ju inte hur andra kände. Det viktiga är hur ni kände.