Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Egentligen undrar jag, ur mitt strikt heterosexuella perspektiv, om det inte är så att många oroar sig mer för hur de tar sig ut inför det egna könet. Att tjejer sminkar och klär upp sig och bantar ner sig mer för att konkurrera med andra tjejer, än för att killarna efterfrågar det.
Det tror jag! Man kan ju tolka hela utseendegrejen som en fråga om att prestera i (heteronormativ) femininitet, och då är det ju de andra kvinnorna som är måttstock (konkurrenter och domare).
För att ta det ur en annan vinkel så.. det håller jag absolut med om. Jag är mer obekväm att visa mig naken inför kvinnor än för män. Trots att jag visar mig naken inför kvinnor två-tre gånger i veckan på badhuset och inte visat mig naken för en man på åratal.
Där ligger en del av min homofobi eller strikta heterosexualitet eller vad man ska kalla det. Jag skulle aldrig klara av att vara naken med en annan kvinna och vara intim. Jag skulle äcklas av henne och framförallt av mig själv. Och jag skulle skämmas för varenda grop, ärr, volang, varje rynka, varje ytlig åder.
Jag kan nog konstatera att min fotofobi har föga att göra med kön. Det handlar uteslutande om mig och mina känslor för mig själv.
Jag har faktiskt tänkt ibland att homo-/bisexualitet är en vinst för självförtroendet eftersom man attraheras av samma "sort" som man är själv.
Jag tycker också att det låter som att din fotofobi handlar mer om dig än om kön. Och om din mamma. Din pappa då? Var du inte världens vackraste dotter för honom?
QUOTE]
Herrejösses. Nej, någon vacker dotter var jag inte. Ibland kunde jag GÖRA saker som dög men det var sällsynt. Han var född 1919 och tillhörde en tid och ett sammanhang där man verkligen inte gav beröm.
Låt oss säga såhär. Jag grät inte på deras begravningar.
Att det mesta i mitt liv går tillbaka till min dysfunktionella uppväxt är inte konstigt.
Vad jag skulle vilja komma underfund med är hur jag kan bli mer normal i relationen till detta evinnerliga fotograferande. Min fobi handlar om mig själv. Inget annat.
Och förresten - världens vackraste dotter?? Jag känner bara en enda kvinna vars föräldrar sa åt henne att hon var vacker (och hon lever sitt liv fullt och fast övertygad om att hon är väldigt attraktiv)
Är verkligen vanligt??
Jag tror att det är rätt bra att få höra att man ser bra ut från sina föräldrar. Ofta.
KL*
Jag avskyr att vara med på bild. Jag tycker att jag är så fruktansvärt ful och fet. Men jag har insett att jag faktiskt vill ha bilder på mig och
min häst, då jag har så himla få bilder utav mig och min gamla häst. Jag vet att jag kommer att uppskatta bilderna betydligt mer om ett par år.
Sen så får jag terapi mest hela tiden för min karl är galet förtjust i att ta bilder på mig, så jag har långsamt börjat vänja mig vid att vara med på bild,
men ibland vill jag bara sätta mig ner och bryta ihop om en kamera kommer fram. Han vet dock om det och låter mig titta på bilderna innan det görs
något med dom.
Och jag tror att det är skitviktigt att man INTE bekräftar för sina barn att deras utseende spelar roll. Oavsett om det handlar om kritik eller komplimanger.
Men kanske något som visar att föräldern ser det vackra hos en, vad det än sitter i. För det finns ju något hos alla.
Och förresten - världens vackraste dotter?? Jag känner bara en enda kvinna vars föräldrar sa åt henne att hon var vacker (och hon lever sitt liv fullt och fast övertygad om att hon är väldigt attraktiv)
Är verkligen vanligt??
Men den starkaste orsaken är troligen att jag avskydde min mor högt och intensivt och vi är extremt lika. Jag ser bilder av mig och ser istället henne, den avskyvärda.
Och förresten - världens vackraste dotter?? Jag känner bara en enda kvinna vars föräldrar sa åt henne att hon var vacker (och hon lever sitt liv fullt och fast övertygad om att hon är väldigt attraktiv)
Är verkligen vanligt??