Bekräftelse

[Raderad medlem 6459]

(Eller, egentligen tycker jag inte det, för jag utvecklas ju och lär mig mer om mig själv och honom och funderar över nya saker och kommer vidare varje gång vi pratar med varandra om något som skiljer oss, det är liksom utmanade för mig att vi inte är helt lika. Det vill jag inte vara utan).

Att man inte tjafsar om disk, städning, julfirande, hur man ska tröstas etc etc betyder inte att man är identiska människor som inte kan ha ett vettigt utbyte. Tvärtom, i min värld. Vi slipper tjafsa om sånt som andra måste kämpa för att "kompromissa" och ge och ta och jag vet inte allt kring.

Jag och min partner är väldigt olika som personer på vissa sätt och jag tycker att vi båda utvecklas av att leva ihop och diskutera allt som sker här i världen och våra liv. Däremot ser jag inget utvecklande alls i att leva med nån som vill städa en gång i månaden och jag vill städa varje vecka så nu måste vi hitta en lösning, nån som inte vill resa till Y när jag vill X så vi får välja Ä, nån som har vänner jag inte gillar men jag ställer upp och träffar. Kort sagt: Nån som ständigt var min motpart i nån form av ongoing förhandling som jag verkligen inte signat upp för.

 

[Kattennizze]

Jag tänker mer att det är super att jag är med en person som jag passar så jädra bra med att jag inte behöver göra en massa uppoffringar. Där jag inte ser vänlighet och kärlek som nåt jag måste göra pga "ge och ta" är bra, "man ska kompromissa", man måste "vårda relationen", man ska "kämpa för relationen" etc etc etc i all evinnerlig tid. Läser man en tråd på Buke om relationer verkar folk se dem som hårt slit - här ska kämpas och jobbas och inte ges upp och jag vet inte allt. Det är en verklighet jag inte känner igen mig i. Vi har det bara bra helt enkelt.

Det betyder inte på något vis att vi går runt och är elaka mot varandra och hånskrattar när den andra blir ledsen, verkligen inte.

Exakt min inställning. Värt en liten banandans

 

[Raderad medlem 6459]

Jag håller helt med när det bara gäller oss vuxna men med våra barn måste jag dessvärre gå på aptrista grejer som t ex lekland och att grilla korv ute..men det är för barnens skull.

Jamen gud ja, det är ju en helt annan sak! Jag har tillbringat många timmar gåendes upp och ner för samma jäkla trappa som min systerdotter fascinerades av nåt otroligt som liten .

 

[Raderad medlem 6459]

Exakt min inställning. Värt en liten banandans

 

[Kattennizze]

Jamen gud ja, det är ju en helt annan sak! Jag har tillbringat många timmar gåendes upp och ner för samma jäkla trappa som min systerdotter fascinerades av nåt otroligt som liten .

Hellre trapp alla gånger än den där jäkla brasan med korv som bara blir svart utanpå och rå inuti.

 

[Milosari]

Jag tänker mer att det är super att jag är med en person som jag passar så jädra bra med att jag inte behöver göra en massa uppoffringar. Där jag inte ser vänlighet och kärlek som nåt jag måste göra pga "ge och ta" är bra, "man ska kompromissa", man måste "vårda relationen", man ska "kämpa för relationen" etc etc etc i all evinnerlig tid. Läser man en tråd på Buke om relationer verkar folk se dem som hårt slit - här ska kämpas och jobbas och inte ges upp och jag vet inte allt. Det är en verklighet jag inte känner igen mig i. Vi har det bara bra helt enkelt.

Det betyder inte på något vis att vi går runt och är elaka mot varandra och hånskrattar när den andra blir ledsen, verkligen inte.

Jag tänker att det som någon kallar uppoffring kanske du inte ens ser. För många är det en uppoffring att inte kunna resa när man har hund, men att det lätt är värt det. Jag ser inte det som en uppoffring för jag vill inte åka iväg utan dem. Men själva fenomenet, att jag inte kan lämna dem, är ju samma oavsett tankesätt. Och båda är ju rätt nöjda med situationen, bara det att man kallar fenomenet vid olika namn.


Detta är inte riktat till dig utan är en allmän kommentar;
Jag är så jäkla egocentrerad så jag måste tänka rätt mycket i en relation. Och min partner behöver säga stopp ibland. Annars blir det lätt så att jag kör över folk av bara farten. Jag som person kommer alltså aldrig kunna hamna i en helt jämbördig relation utan att kompromissa. Men hela mitt liv går ut på kompromisser, även när jag är helt ensam så kompromissar jag med mig själv. Så det är liksom oftast ingen stor grej. I min nuvarande relation har vi en stor kompromiss. Han är allergisk mot hundar, och jag kan inte tänka mig att leva utan hundar. Vi vill leva ihop. Omöjlig ekvation? Nej det går ändå. Hundarna får vara överallt utom i sovrummet. Han behöver äta lite mer mediciner, jag får inte sova med hundarna. Vinsten är gemensam dvs vi får leva ihop som vi vill. Vi är båda nöjda med upplägget. Fast det är ju en kompromiss, även om vi fort kom fram till hur vi vill ha det och inte har behövt diskutera det mer efteråt. Sedan har vi några outtalade kompromisser också, som att han städar och diskar mer mot att jag betalar mer. Han är hemma betydligt mer, jag tjänar betydligt mer. Så det är en logisk uppdelning. Men ändå en kompromiss/givande och tagande. Hade vi gjort lika mycket hemma och jag ändå hade betalat mer så hade inte jag varit lika nöjd även om det faktiskt inte är hans fel att han inte tjänar så mycket som jag. Hade han gjort mer hemma och ändå bidragit lika mycket till hushållskassan så hade han nog inte varit helt nöjd trots att jag inte kan hjälpa att jag är borta mer än han (jag måste ju jobba).

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tänker att det som någon kallar uppoffring kanske du inte ens ser. För många är det en uppoffring att inte kunna resa när man har hund, men att det lätt är värt det. Jag ser inte det som en uppoffring för jag vill inte åka iväg utan dem. Men själva fenomenet, att jag inte kan lämna dem, är ju samma oavsett tankesätt. Och båda är ju rätt nöjda med situationen, bara det att man kallar fenomenet vid olika namn.

Intressant! Jag tror att om jag såg det som en uppoffring skulle jag inte göra det. Jag tror liksom inte på att hur mycket man ger upp och lider i en relation visar hur mycket man älskar liksom så för min del finns det ingen romantik i kämpandet. Det känns bara sorgligt.

Kan mycket väl vara som du säger, bara att man har olika sätt att se på uppoffringar, relationer etc.

 

[Magiana]

Fast alltså va? Om "ger och ta" bara innebär att man gärna ger så är det ju inte så mycket "ge och ta" som det är "ge"? Jag förutsätter att kompromiss ska ge båda parter nåt, inte att den ena gladeligen ställer upp men inte vill ha nåt tillbaka?

Wikipedia om kompromiss:

"En kompromiss är ett beslut som syftar till att genom förhandling tillfredsställa flera parter i en intressekonflikt, genom att balansera för- och nackdelar för de inblandade."

Jag menar att om någon erbjuder sig att hämta mig från bussen så betyder inte det automatiskt att det är villkorat med att jag ska ge något tillbaka. Det skulle skapa obalans. Personen som erbjuder tjänsten gör det för att hen vill det. Om en annan person i stället blir störd av att jag snarkar så hela huset vibrerar så måste ju den personen tala om det för mig så att jag kan hjälpa till att lösa det som är ett problem för den andre. Att skita i att den andre blir störd är bara ego och det går inte heller att komma med egna krav för att få någon typ av imaginär jämvikt. Att inte säga något om snarkningarna är ju inte heller ett alternativ för då kan ju den personen få en betydande sömnbrist och jag kan inte snarka på någon annans bekostnad.

Dessa är två exempel med vad jag menar med givande och tagande. Man ger/erbjuder saker men utan att kräva något tillbaka. Man talar om vad man har på hjärtat och vad man kan behöva av den andra (ta) men att man på något sätt sätter sig i skuld för detta och blir tvingad att följa med på fotbollsmatchen på tisdag är ju bara absurt.

Kompromisser ska givetvis vara till fördel för båda, annars är det ingen kompromiss. En kompromiss kan t.ex. vara att komma överens om vad man ska äta och när man ska göra det. Det är liksom ingen big deal såvida inte partnern som är köttätare vill tvinga sin veganpartner att äta kött. Där blir avsteget från önskemålet/kravet för stort att det inte låter sig göras. Men att byta ut broccolin mot blomkål funkar om den ena inte vill ha broccoli i rätten, för att maten i huvudsak ändå är vad båda vill ha.

 

[Milosari]

Då kommer den norrländska devisen fram för mig, "jag otrivs inte i ditt sällskap" och upplyser dig om när det ändras. Ungefär så lever jag....

Haha ungefär så . Jag kan vara jättekärleksfull tycker jag, men att kalla min partner för älskling istället för hans namn och att ständigt tala om för honom hur himla speciell han är, det är inte min grej. Den som vill ha det så får se sig om efter någon annan.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag menar att om någon erbjuder sig att hämta mig från bussen så betyder inte det automatiskt att det är villkorat med att jag ska ge något tillbaka.

Nej, det gör man väl för att man vill vara snäll bara helt enkelt. Helt normalt i min värld och ingenting man måste komma ihåg att göra i en relation eller lägga kraft och tid och tankeverksamhet på.

Man är snäll bara helt enkelt.

 

[Petruska]

Nej, det gör man väl för att man vill vara snäll bara helt enkelt. Helt normalt i min värld och ingenting man måste komma ihåg att göra i en relation eller lägga kraft och tid och tankeverksamhet på.

Man är snäll bara helt enkelt.

Jag lutar åt ditt håll här. Exemplen på ett "ge" antyder ju - om de nu är något som skiljer förhållanden från annan interaktion med människor - att personerna i annat fall är fullständigt ohyfsade och egotrippade och bara kan se till sitt eget bästa i allt. Om det är sådan man är, förstår jag att man måste kompromissa och anstränga sig.

Men det verkar helt orimligt att det skulle vara så det är.

 

[nyponros]

Jag håller med.
Jag tänker också att en kompromiss behöver inte vara någon stor grej. Det behöver inte vara ett bråk etc.
Utan andra kanske skulle säga samtal.
Jag tänker att har man olika åsikter om något så blir det en kompromiss. Jag har tex gjort kompromisser i relationer trots att vi aldrig bråkade etc, Men vi resonerade gemensamt fram till vad vi tyckte.

Och så är det på mitt jobb, stallet och bland vänner. Man resonerar fram till hur man ska göra. och alla har olika åsikter men man resonerar sig fram till hur man ska lösa det.

Nej gud nej, det betyder inte bråk i min värld heller. vi har nog höjt rösten mot varandra två gånger eller så under 1½ år och vi är överlag väldigt fredliga mot varandra (utom när jag har pms då, stackars karl. Men då snyftar jag mest om annat och inte så ofta om oss. Men det händer att jag snyftar om oss! Och sen går det över).

 

[Stereo]

Jag tänker mer att det är super att jag är med en person som jag passar så jädra bra med att jag inte behöver göra en massa uppoffringar. Där jag inte ser vänlighet och kärlek som nåt jag måste göra pga "ge och ta" är bra, "man ska kompromissa", man måste "vårda relationen", man ska "kämpa för relationen" etc etc etc i all evinnerlig tid. Läser man en tråd på Buke om relationer verkar folk se dem som hårt slit - här ska kämpas och jobbas och inte ges upp och jag vet inte allt. Det är en verklighet jag inte känner igen mig i. Vi har det bara bra helt enkelt.

Det betyder inte på något vis att vi går runt och är elaka mot varandra och hånskrattar när den andra blir ledsen, verkligen inte.

Nej, det gör man väl för att man vill vara snäll bara helt enkelt. Helt normalt i min värld och ingenting man måste komma ihåg att göra i en relation eller lägga kraft och tid och tankeverksamhet på.

Man är snäll bara helt enkelt.

Ju mer jag läser desto mer tror jag på språkförbistring. Exemplet med att hämta vid bussen var bra, en del kallar det för kompromiss och en del för bara en "grej man gör". För mig spelar ordet ingen roll.

Jag brukade t ex hämta exets hundar ibland för att han ville eller behövde göra något efter jobbet, och det gjorde jag ju bara utan att vidare tänka på det. Men det var väl en slags kompromiss/"grej man bara gör för att vara snäll", jag hämtade hans hundar så att han kunde klippa håret/träffa en kompis/handla mat, och jag gjorde det för att han bad mig om det.

Edit: Och i hundfallet menar jag att det ibland kunde vara en kompromiss för att jag hade tänkt t ex handla, men eftersom NÅN måste hämta hundarna så avstod jag från min handling och gjorde den dagen efter istället. Till exempel. En liten vardagskompromiss som jag gjorde för att vara snäll.

 

[Raderad medlem 6459]

Ju mer jag läser desto mer tror jag på språkförbistring.

Och jag tror att det är mer än så. Jag tror att det har att göra med ens grundsyn på relationer. I varenda tråd på Buke om relationer skriver alltid flera att man ska jobba på sin relation, man ska vårda sin relation, man ska ge och ta, man ska kompromissa. De sakerna hänger alltid ihop och jag skriver inte under på nåt av det faktiskt.

 

[nyponros]

Att man inte tjafsar om disk, städning, julfirande, hur man ska tröstas etc etc betyder inte att man är identiska människor som inte kan ha ett vettigt utbyte. Tvärtom, i min värld. Vi slipper tjafsa om sånt som andra måste kämpa för att "kompromissa" och ge och ta och jag vet inte allt kring.

Jag och min partner är väldigt olika som personer på vissa sätt och jag tycker att vi båda utvecklas av att leva ihop och diskutera allt som sker här i världen och våra liv. Däremot ser jag inget utvecklande alls i att leva med nån som vill städa en gång i månaden och jag vill städa varje vecka så nu måste vi hitta en lösning, nån som inte vill resa till Y när jag vill X så vi får välja Ä, nån som har vänner jag inte gillar men jag ställer upp och träffar. Kort sagt: Nån som ständigt var min motpart i nån form av ongoing förhandling som jag verkligen inte signat upp för.

Jag tänker att oddsen för att jag hittar en människa som jag får kemi med, jättedjupa känslor för och som jag älskar är inte så stora. Gör jag det så är det i min värld inte något att bara kasta bort och ta nästa för att vi inte är lika på alla småpunkter som faktiskt går att komma överrens om. (hade tänkt skriva kompromissa här också för det är ett perfekt ord i mina öron men tydligen inte i andras ). Kan till och med skriva som går att förhandla om. För

Samma för min sambo. Han hade inte lyckats bli kär i någon fast han träffat en hel del under 12 år innan vi träffades, sen kom jag. Att "inte orka med" då för att småsaker behöver kompromissas med (jo, nu tog jag det) i vardagen, nej det låter inte rimligt för mig. Hade han eller jag tänkt så kan jag inte tänka mig att vi hade älskat varandra på riktigt. Jag kan inte för min vildaste fantasi förstå att man skulle kasta bort en stor kärlek för att man har olika preferenser när det gäller småsaker som val av resmål och städning som egentligen inte spelar någon roll. Det som spelar roll för mig är att båda får sin röst hörd och får lika mycket att säga till om. Jag planerar ju en framtid med min sambo. Jag vill bygga en familj med honom och älska hela honom, för mig låter det ytligt att en kärlek ska stå och falla på yttre faktorer som vart vi helst vill resa. Det är inte så viktigt, för sånt kan ju ändras. Det viktiga för mig är att vi båda har inställningen att vi ska vara tillsammans i både gott och ont (till vissa gränser då förstås) och kunna hänga med i varandras utveckling. Och kanske då också anpassa sig och kompromissa. Det vore ju tråkigt om jag eller han satt där med två barn lämnad för att den andra inte kunde förlika sig med att partnern inte längre vill resa jorden runt eller vill börja med feng shui. Blir inte kärleken väldigt skör om den baseras på att man vill ha allt lika?

 

[nyponros]

Skrev det sista på mobilen för att datorn hängde sig, om det ser konstigt ut. Och nu ska jag jobba så får svara senare ikväll

 

[pers]

Blir inte kärleken väldigt skör om den baseras på att man vill ha allt lika?

Exakt vad jag funderade på. Blir det inte svårt att ha förväntningen att man ska tycka lika om allt?

Sen skulle jag inte orka ha ett förhållande som känns som ett jobb. Men olika åsikter och att man resonerar fram till en kompromiss är naturligt i min värld.

 

[Stereo]

Och jag tror att det är mer än så. Jag tror att det har att göra med ens grundsyn på relationer. I varenda tråd på Buke om relationer skriver alltid flera att man ska jobba på sin relation, man ska vårda sin relation, man ska ge och ta, man ska kompromissa. De sakerna hänger alltid ihop och jag skriver inte under på nåt av det faktiskt.

Jag håller med dig där om man ser till Buke generellt, att många verkar "jobba" mer på sina relationer än vad jag någonsin skulle orka göra. I just den här tråden tycker jag dock att de exempel som kommit upp låter som att vi alla pratar om ungefär samma sak, men att just orden "kompromiss" eller "förhandling" tolkas så totalt olika.

 

[Ramona]

Edit: Och i hundfallet menar jag att det ibland kunde vara en kompromiss för att jag hade tänkt t ex handla, men eftersom NÅN måste hämta hundarna så avstod jag från min handling och gjorde den dagen efter istället. Till exempel. En liten vardagskompromiss som jag gjorde för att vara snäll.

Tänk vad olika vi är ändå och hur man ser på saker. Väldigt intressant.

Vardagspusslet måste ju gå ihop liksom, så jag hade inte ens funderat på den där "kompromissen" med hundarna. Det är mer en grej som måste göras och den som har tid att göra det gör det. Jag ser det inte ens som en kompromiss.

Detta är en rolig tråd.

 

[Raderad medlem 6459]

Blir inte kärleken väldigt skör om den baseras på att man vill ha allt lika?

Men du missar poängen. Helt. Jag är inte med min partner för att allt går smidigt. Men jag tycker om att allt går smidigt. Och jag ser inget egenvärde i att vår relation ska vara nåt jag konstant måste jobba på, tvärtom ser jag det som ett stort minus.

Vad i hela friden är det som är så skört i att man är lyckliga ihop och allt bara funkar jättebra? Jag känner inte en enda människa som skulle bedöma vår relation, vilken relation som helst, som skör pga att man har det bra ihop, vill varandra väl och funkar bra ihop.

Känns som den här tråden är tvärtom-världen. Kärleken är stark och bra om man är villig att vara med nån som det kräver konstanta förhandlingar med, där man är motparter som ska försöka samsas istället för två personer som bara är lyckliga ihop och inte tjafsar om disk.