Bekräftelse

[mandalaki]

men i fallet med TS och hennes respektive så kan det kanske vara bra för TS respektive att förstå att även han "måste" tillföra något positivt i relationen dvs "ge energi" till henne (helt okrystat, oombett och naturligt) för att relationen ska ha en chans att fungera. annars blir ju han energitjuven.

Just det där tycker jag låter svårt. Om någon sa till mig "du måste tillföra något positivt i relationen, ge mig energi" så skulle jag nog känna mig väldigt kritiserad och bli ledsen. Dessutom borde det där energibehovet vara väldigt subjektivt - en person som kräver mycket energi av en blir ju också en energitjuv.

När min samborelation var på väg i diket fick jag en utskällning: "du satsar ingenting på det här förhållandet!" Och han han hade helt rätt. Jag var less på förhållandet, jag tog aldrig initiativ till något kul, jag bara levde mitt liv trots att vi bodde ihop. Som väl var fick jag tummen ur och gjorde slut så småningom.

Det perspektivet kan jag ta - att man satsar på förhållandet tillsammans. Men att man ska be varann om att ge energi, det låter knepigt för mig.

 

[Rouise]

Just det där tycker jag låter svårt. Om någon sa till mig "du måste tillföra något positivt i relationen, ge mig energi" så skulle jag nog känna mig väldigt kritiserad och bli ledsen. Dessutom borde det där energibehovet vara väldigt subjektivt - en person som kräver mycket energi av en blir ju också en energitjuv.

När min samborelation var på väg i diket fick jag en utskällning: "du satsar ingenting på det här förhållandet!" Och han han hade helt rätt. Jag var less på förhållandet, jag tog aldrig initiativ till något kul, jag bara levde mitt liv trots att vi bodde ihop. Som väl var fick jag tummen ur och gjorde slut så småningom.

Det perspektivet kan jag ta - att man satsar på förhållandet tillsammans. Men att man ska be varann om att ge energi, det låter knepigt för mig.

jo jag håller med dig i grunden, i en bra och välfungerande relation men om så inte är fallet vad är alternativen? antingen fortsätter ts i relationen som den är nu eller så bryter dom. Eller så försöker man pussla ihop relationen genom att tillsammans prata om situationen, och i det här fallet måste ju faktisk TS respektive förstå att han måste jobba med sig själv och sin relation, det hänger inte bara på TS att för relationen att funkar, att bekräfta honom och få honom att må bra.

en välfungerande relation måste hålla för att man ska kunna prata om saker och ting även om dom är jobbiga. Om min sambo har en period där han känns trött, kanske är onormalt lite fysisk med mig eller sluter sig och inte pratar med mig lika mycket, kanske sitter i sin studio/atelje dagarna i ända utan att visa intresse för att umgås med mig, ja då måste jag få fråga vad som är fel, och i det skedet måste han förstå att han måste tillföra något mer i relationen ( dvs återgå till normalläget) för att VI ska funka. Det handlar inte om att jag kräver att han ska ge mig bekräftelse hela tiden, spendera varje vaken sekund med mig, kompromissa bort sina hobbyer. det handlar om att jag vill att han ska vilja vara i en välfungerande relation med mig, inte att vi är två individer med olika liv som råkar leva under samma tak.

det jag menar är att relationer måste innehålla positiv energi, och en person kan inte stå för den energi, det måste komma från båda håll för att båda ska kunna vara lyckliga. och kommer det inte från båda håll så är nog ingen lycklig i förhållandet.

på nått vis måste ju relationen jobbas på OM man vill att det ska funka, och då måste man prata om saken, för att kunna besluta sig för om man vill fortsätta eller inte.

 

[nyponros]

Att berätta vad som är viktigt för mig, att göra vad jag vill göra etc innefattar inte att jag "tar" något från partner och inte heller ett partner "ger" något till mig. Vi behöver inte "ge och ta" för att båda ska kunna leva sina liv.

Som @niphredil skriver, kan jag inte heller direkt komma på något som partner och jag kompromissar om. Vi pratar på och lever på och det funkar. Det är liksom inget separat projekt att vara tillsammans, det är vi bara. Under ständigt pratande, men helst utan att förhandla (om vi förhandlar så är det typ om disken och annat smått praktiskt, men även sådant ger sig självt oftast rätt naturligt).

Det enda jag kan se att ett förhållande "i huvudsak handlar om" är att båda vill vara med den andra.

Men om du berättar för din partner vad som är viktigt för dig (något som hen kanske inte tänkt på automatiskt) och hen lyssnar och tar till sig av det, är inte det att anpassa sig till den andre? Jag tror inte jag tänker på "ge och ta" och "kompromissa" som något negativt utan som något positivt och naturligt. Om små saker som städning och disk, om vem man firar julen hos iår (förra året var vi hos din familj, då är vi hos min detta året), vad för film vi ska se ikväll, men också andra saker.

 

[Petruska]

Men om du berättar för din partner vad som är viktigt för dig (något som hen kanske inte tänkt på automatiskt) och hen lyssnar och tar till sig av det, är inte det att anpassa sig till den andre? Jag tror inte jag tänker på "ge och ta" och "kompromissa" som något negativt utan som något positivt och naturligt. Om små saker som städning och disk, om vem man firar julen hos iår (förra året var vi hos din familj, då är vi hos min detta året), vad för film vi ska se ikväll, men också andra saker.

Nu vet jag inte riktigt vad som är viktigt för mig som jag skulle kunna eller behöva berätta för min partner, eftersom vi har levt ihop rätt länge. Jag tror nog att vi båda helt enkelt gör det som är viktigt för oss. Tillsammans eller var för sig, beroende på om viktigheterna sammanfaller eller inte. Görandet berättar ju bättre än ord om just sådant. Mycket lite som är viktigt för mig är något jag ber eller uppmanar partner att tillhandahålla.

Av dina exempel är nog bara städning och disk något jag ens kan förhålla mig till. Tex just nu är det utan tvekan min tur egentligen, men partner röjer i hemmet idag för hen hinner.

Om vi vore oeniga om julen, skulle vi nog bara fira den var för sig. Om vi inte vill se samma film, ser vi varsin.

 

[Rouise]

Om vi vore oeniga om julen, skulle vi nog bara fira den var för sig. Om vi inte vill se samma film, ser vi varsin.

Där kan man ju vara väldigt olika.

Jag och min sambo vill tex inte fira jul på varsitt håll, et är alltiså inget alternativ, så visst hade det kunnat innebära kompromiss. för oss däremot vill vi båda hellre fira med min familj än med hans så ingen kompromiss behövs.

samma sak med andra högtider, resor osv. det är inget vi vill göra var för sig så där får vi ju ta ett beslut tillsammans.


tror det kan se väldigt olika ut i olika relationer, beroende på hur lika/olika man är som personer, hur viktigt man tycker det är att göra vissa saker tillsammans osv osv.

 

[Petruska]

Men om du berättar för din partner vad som är viktigt för dig (något som hen kanske inte tänkt på automatiskt) och hen lyssnar och tar till sig av det, är inte det att anpassa sig till den andre? Jag tror inte jag tänker på "ge och ta" och "kompromissa" som något negativt utan som något positivt och naturligt. Om små saker som städning och disk, om vem man firar julen hos iår (förra året var vi hos din familj, då är vi hos min detta året), vad för film vi ska se ikväll, men också andra saker.

Överhuvudtaget är jag lite fundersam när det gäller "berätta vad som är viktigt för mig". Det verkar ju betyda något annat än att helt enkelt säga vad man tycker?

Jag är fullständigt främmande för att partner och jag skulle sitta och berätta för varandra hurdana vi är. Jag ser inte att sådana saker, då man säger hurdan man är, riktigt tillför något till några samtal någonsin.

Det som sker när vi berättar hurdana vi är, tror jag, är att vi talar om hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Men hur andra uppfattar oss är ju upp till dem, inte till oss.

 

[mandalaki]

jo jag håller med dig i grunden, i en bra och välfungerande relation men om så inte är fallet vad är alternativen? antingen fortsätter ts i relationen som den är nu eller så bryter dom. Eller så försöker man pussla ihop relationen genom att tillsammans prata om situationen, och i det här fallet måste ju faktisk TS respektive förstå att han måste jobba med sig själv och sin relation, det hänger inte bara på TS att för relationen att funkar, att bekräfta honom och få honom att må bra.

en välfungerande relation måste hålla för att man ska kunna prata om saker och ting även om dom är jobbiga. Om min sambo har en period där han känns trött, kanske är onormalt lite fysisk med mig eller sluter sig och inte pratar med mig lika mycket, kanske sitter i sin studio/atelje dagarna i ända utan att visa intresse för att umgås med mig, ja då måste jag få fråga vad som är fel, och i det skedet måste han förstå att han måste tillföra något mer i relationen ( dvs återgå till normalläget) för att VI ska funka. Det handlar inte om att jag kräver att han ska ge mig bekräftelse hela tiden, spendera varje vaken sekund med mig, kompromissa bort sina hobbyer. det handlar om att jag vill att han ska vilja vara i en välfungerande relation med mig, inte att vi är två individer med olika liv som råkar leva under samma tak.

det jag menar är att relationer måste innehålla positiv energi, och en person kan inte stå för den energi, det måste komma från båda håll för att båda ska kunna vara lyckliga. och kommer det inte från båda håll så är nog ingen lycklig i förhållandet.

på nått vis måste ju relationen jobbas på OM man vill att det ska funka, och då måste man prata om saken, för att kunna besluta sig för om man vill fortsätta eller inte.

För mig låter ditt resonemang lite ensidigt. Ena parten har tolkningsföreträde på läget i relationen och ställer sina "krav" utifrån det - "jag vill att du ska vara/göra såhär". Fast det kanske inte alls är så du menar.

Det innebär verkligen inte att jag tycker att TS ska fortsätta behöva ta emot sin partners oro för att bli lämnad, tvärtom. Nu verkar hen ju ha satt ner foten på den punkten och det tycker jag är bra. Att sambon själv kommit på att han behöver ta upp sin psykologkontakt är jättebra.

 

[Trani]

Jag kanske är gammaldags men jag har inställningen att ett förhållande är en STÄNDIG förhandling i grunden

Det låter som ett förhållande är en kamp? Vad förhandlar man om? Jag tänker att om vardagen (livet tillsammans) hela tiden måste förhandlas om så låter det som ett jobbigt sätt att leva. Jag vill att den jag delar vardag och hushåll med ska vara min livskamrat, inte motpart i en ständigt pågående förhandling.

Tänker du likadant om andra relationer? Är vänskapsrelationer också konstanta förhandlingssituationer?

 

[nyponros]

Jag kan ju ta några exempel från min relation bara för att berätta något konkret. Innan vi flyttade ihop sågs vi kanske 3 gånger i veckan och resten av dagarna kommunicerade vi på sms, ingen av oss älskar att prata i telefon. Jag är pissdålig på att svara på sms, jag ser dem och tänker att jag ska svara sedan och så glömmer jag bort det. När man är tillsammans med någon kan jag köpa att man gärna vill ha någon slags kontakt en gång per dag, iallafall ett svar på det smset man skickat på förmiddagen innan man lägger sig för natten. Man skriver en massa fina saker och får noll i gensvar, det kan jag förstå inte är så roligt. Det hände att jag glömde det, och då kunde min kille påtala det. Inte argt men liksom "hej, jag känner mig lite bortglömd när jag inte hör något på ett helt dygn". Då är det inga problem för mig att ge lite av mig själv genom att anstränga mig och försöka svara på det där smset samma dag eftersom jag vet att han mår bra av det.

Eller att jag berättat för honom hur jag vill ha det när jag är ledsen, eftersom han frågat hur han kan hjälpa mig. Jag har fått värre pms med tiden och även om jag typ aaaldrig blir arg så är jag väldigt gråtig och känslig några dagar i månaden. Säkert är jag jättejobbig. Då har han frågat mig hur jag vill att han ska bete sig när jag är ledsen och jag har sagt att jag behöver bli sedd och vill gärna att han kramar lite på mig så att jag kan bli glad igen. Han hade nämligen prövat ignoreringsmetoden (låtsades inte om att jag grät) och det tyckte jag inte kändes så bra. Då sa jag det till honom och han tog till sig av det. Han ändrade alltså sitt beteende i den situationen för att jag skulle må bättre, vilket skulle kunna ses som ett givande från hans sida.

Jag tänker att man behöver lära sig om varandra och varandras behov och att det inte är så konstigt i början om det blir missförstånd ibland?

 

[Raderad medlem 6459]

Vad skönt! Inte ens småsaker i vardagen?

Nej alltså jag vet inte ens vad det skulle vara för nåt? Vad kompromissar man om i vardagen?

 

[Raderad medlem 6459]

Då har han frågat mig hur jag vill att han ska bete sig när jag är ledsen och jag har sagt att jag behöver bli sedd och vill gärna att han kramar lite på mig så att jag kan bli glad igen. Han hade nämligen prövat ignoreringsmetoden (låtsades inte om att jag grät) och det tyckte jag inte kändes så bra

Fast är det här en kompromiss? För mig är det mer att han betedde sig på ett, i min värld, rätt otrevligt sätt när du var ledsen och när han fick veta att du inte uppskattade det så ville han bete sig trevligare?

För mig är det inte en kompromiss om min partner förut betedde sig tråkigt men sen skärper till sig. Utan det är väl nåt annat. Vad vet jag vad det kan kallas?

 

[nyponros]

Det låter som ett förhållande är en kamp? Vad förhandlar man om? Jag tänker att om vardagen (livet tillsammans) hela tiden måste förhandlas om så låter det som ett jobbigt sätt att leva. Jag vill att den jag delar vardag och hushåll med ska vara min livskamrat, inte motpart i en ständigt pågående förhandling.

Tänker du likadant om andra relationer? Är vänskapsrelationer också konstanta förhandlingssituationer?

Nej absolut inte en kamp, det är inte så jag ser det. För mig är inte att förhandla något negativt eller jobbigt. Det är inte att vi sitter på varsin sida av ett bord med papper och penna och framför olika punkter som vi vill ändra på. Det är att komma överens om hur vardagen ska "gå till". Han kanske gillar att äta kvällsmat kl 23 medan jag skulle vilja äta 18 och då kompromissar vi och äter 20. För mig innebär det bara att jag lyssnar på och ser min partner, vad han vill och vad han mår bra av. Hade jag levt själv hade jag ju kunnat göra precis som jag ville. Det kanske är vad andra i den här tråden menar med att "bara prata med varandra"

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tror inte jag tänker på "ge och ta" och "kompromissa" som något negativt utan som något positivt och naturligt. Om små saker som städning och disk, om vem man firar julen hos iår (förra året var vi hos din familj, då är vi hos min detta året), vad för film vi ska se ikväll, men också andra saker.

Jaha är det sånt vi pratar om? Nej, vi kompromissar inte eller ger och tar angående disken utan disken blir diskad av nån av oss utan nån som helst diskussion. Vi är ju vuxna människor som vill hjälpas åt. Likaså detta med vart man ska fira: Vi försöker lösa saker och ting så att båda blir nöjda. Om jag jättegärna vill fira med min familj och min partner jättegärna vill fira med sin familj skulle vi nog fira i från varandra helt enkelt. Lösningen skulle inte vara att den ena fick "stå ut" med att fira med den andras familj för nu är det minsann min tur att fira med min. För mig är sånt där så främmande.

Obs detta med julen är helt hypotetiskt, vi har aldrig några diskussioner eller bråk om det.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag vill att den jag delar vardag och hushåll med ska vara min livskamrat, inte motpart i en ständigt pågående förhandling.

Jamen eller hur! Herregud.

 

[Rouise]

För mig låter ditt resonemang lite ensidigt. Ena parten har tolkningsföreträde på läget i relationen och ställer sina "krav" utifrån det - "jag vill att du ska vara/göra såhär". Fast det kanske inte alls är så du menar.
.

för mig handlar det överhuvudtaget inte om krav, inte ens en milimeter. inte heller handlar det om att jag ska säga till min partner att "jag vill att du ska göra såhär"

det handlar om att min grundtanke är att i en relation så måste båda parter vara lyckliga, tillföra varandra energi, ( dvs, glädje, passion, skratt, styrka, positivitet) för varför i hela fridens namn vara tillsammans med en person om detta inte finns?

OM detta inte finns så har man ju några alternativ: göra slut på stående fot, vara kvar i relationen (och lida?) eller jobba på saken tillsammans, och hur ska man kunna jobba på relationen utan att prata med varandra? utan att ta upp det som respektive part tycker inte fungerar i förhållandet? Och visst man kan bli ledsen, det kan vara jobbigt att höra osv, men det kanske är nödvändigt att prata om det jobbiga snarare än att fortsätta med skygglapparna på tills det brakar käpprätt?

Det handlar inte om krav inte från nått håll alls, det handlar om kommunikation och sätt att uppnå ett välfungerande förhållande.

Exempel: jag måste få tala om för min sambo att jag är bekymrad över att han verkat irriterad och lättretlig en tid utan att det på något vis är ett krav att han minsann måste vara glad jämt för att vårt förhållande ska funka. jag måste få fråga för att jag vill veta orsaken, jag vill försöka hjälpa, och viktigast av allt jag vill ju att han ska vara glad och må bra!

MEN i ett längre perspektiv: Så måste han förstå att det är ohållbart att han år ut och år in ska gå och vara irriterad och lättretligt ( oavsett orsak) både för hans egen skull och för vår relationsskull.
Här är det ju inte konstigt att relationen blir lidande i det långa loppet om en person i lång tid bär med sig och fokuserar på det negativa, istället för att försöka ta sig ur det negativa, försöka skapa ett liv där han kan vara glad och lycklig istället, för sin egen skull. Här finns det hellre inte krav att han måste vara glad och lycklig för relationens skulle men självklart blir ett förhållande lidande när en person är fast i en negativ spiral.


Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna uttrycka detta på ett bättre sätt än jag försökt göra mina senaste inlägg, men jag ber om ursäkt om det låter virrigt trotts allt.


i ett förhållande som fungerar så är ju detta frågor man inte ens behöver fundera över för då funkar det ju redan. det jag pratar om är när förhållandet inte fungerar.

 

[Trani]

Nej absolut inte en kamp, det är inte så jag ser det. För mig är inte att förhandla något negativt eller jobbigt. Det är inte att vi sitter på varsin sida av ett bord med papper och penna och framför olika punkter som vi vill ändra på. Det är att komma överens om hur vardagen ska "gå till". Han kanske gillar att äta kvällsmat kl 23 medan jag skulle vilja äta 18 och då kompromissar vi och äter 20. För mig innebär det bara att jag lyssnar på och ser min partner, vad han vill och vad han mår bra av. Hade jag levt själv hade jag ju kunnat göra precis som jag ville. Det kanske är vad andra i den här tråden menar med att "bara prata med varandra"

Mattiden blir väl en kompromiss om tiden men samtidigt blir ni båda nöjda eftersom ni båda håller "att äta tillsammans" högst, annars hade ni ju bara ätit när ni själva kände för det. Är det verkligen en kompromiss i förhållandet, en del av den ständiga förhandling som utgör förhållandet?

De andra exemplen har jag också svårt att få in i någon tanke om förhållande som en ständig förhandling. Känns mer som exempel på att din partner är om sig och kring sig.

 

[nyponros]

Fast är det här en kompromiss? För mig är det mer att han betedde sig på ett, i min värld, rätt otrevligt sätt när du var ledsen och när han fick veta att du inte uppskattade det så ville han bete sig trevligare?

För mig är det inte en kompromiss om min partner förut betedde sig tråkigt men sen skärper till sig. Utan det är väl nåt annat. Vad vet jag vad det kan kallas?

Ja JAG tyckte ju att det var ett otrevligt beteende, han såg det inte så. Det var inte så att han var otrevlig men han grejade på som vanligt och tänkte att genom att inte uppmärksamma att jag var ledsen så skulle det inte bli lika jobbigt, och han sa att han tänkte att det bara skulle bli värre om han frågade om det, och att han inte visste hur han kunde hjälpa. Vilket jag kan köpa, det kom liksom inte ifrån något dåligt ställe. Men nu berättade jag för honom vad som var viktigt för mig, och då ändrade han det. Och då BAD jag ju honom om något som var viktigt för mig (uppmärksamhet när jag är ledsen) men inte han förstått, och enligt vad jag läst i tråden så finns det de som tycker att det är fel. Jag vet inte vad det kan kallas annars, mötas och förstå varandra? (är inte det lite vad en kompromiss handlar om? )

Men jag kanske tänker helt knasigt.

 

[nyponros]

Jaha är det sånt vi pratar om? Nej, vi kompromissar inte eller ger och tar angående disken utan disken blir diskad av nån av oss utan nån som helst diskussion. Vi är ju vuxna människor som vill hjälpas åt. Likaså detta med vart man ska fira: Vi försöker lösa saker och ting så att båda blir nöjda. Om jag jättegärna vill fira med min familj och min partner jättegärna vill fira med sin familj skulle vi nog fira i från varandra helt enkelt. Lösningen skulle inte vara att den ena fick "stå ut" med att fira med den andras familj för nu är det minsann min tur att fira med min. För mig är sånt där så främmande.

Obs detta med julen är helt hypotetiskt, vi har aldrig några diskussioner eller bråk om det.

Förstår att det är helt hypotetiskt, det var det för mig också. Jag tänker inte heller att någon ska "stå ut" alls, men att det för mig är naturligt att VILJA möta den jag är tillsammans med i det han vill även om jag kanske gjort på ett annat sätt om jag levt själv. Och att man ibland kan behöva påtala hur man vill ha det för att må bra, och kanske också lyssna på hur ens partner vill ha det för att må bra. Även om det skulle innebära att jag börjar göra något för honom som jag inte hade kommit på själv, eller tvärtom. Det är väl lite det jag är ute efter i helhet med hela diskussionen, att jag inte ser det som något negativt att man anpassar sig till sin partner ibland även om hen är olik en själv och har andra känslor och behov än en själv.

 

[Petruska]

Det underliga för mig är nog det här väldigt vanliga sättet att prata om förhållanden, som om det är självklart att det är så livet bör organiseras. Man bör kompromissa, man bör ge och ta, man bör satsa på relationen. För mig är uttrycken helt oanvändbara och beskriver ingenting som jag känner igen eller känner sympati för. Det är mest som etablerade uttryck som gör samtalet svårare än det hade varit utan dem. Saker som man "ska" säga, liksom.

 

[Stereo]

Känns som det är språkförbistring i tråden. Det som en del kallar för "kompromiss" verkar andra kalla för "ett helt vanligt samtal", och det som ibland kallas "förhandling" är för vissa på nivån "har du tid att ta disken innan träningen eller ska jag ta den?".

Jag känner igen mig i båda sidor.