Bekräftelse

för mig handlar det överhuvudtaget inte om krav, inte ens en milimeter. inte heller handlar det om att jag ska säga till min partner att "jag vill att du ska göra såhär"

det handlar om att min grundtanke är att i en relation så måste båda parter vara lyckliga, tillföra varandra energi, ( dvs, glädje, passion, skratt, styrka, positivitet) för varför i hela fridens namn vara tillsammans med en person om detta inte finns?

OM detta inte finns så har man ju några alternativ: göra slut på stående fot, vara kvar i relationen (och lida?) eller jobba på saken tillsammans, och hur ska man kunna jobba på relationen utan att prata med varandra? utan att ta upp det som respektive part tycker inte fungerar i förhållandet? Och visst man kan bli ledsen, det kan vara jobbigt att höra osv, men det kanske är nödvändigt att prata om det jobbiga snarare än att fortsätta med skygglapparna på tills det brakar käpprätt?

Det handlar inte om krav inte från nått håll alls, det handlar om kommunikation och sätt att uppnå ett välfungerande förhållande.

Exempel: jag måste få tala om för min sambo att jag är bekymrad över att han verkat irriterad och lättretlig en tid utan att det på något vis är ett krav att han minsann måste vara glad jämt för att vårt förhållande ska funka. jag måste få fråga för att jag vill veta orsaken, jag vill försöka hjälpa, och viktigast av allt jag vill ju att han ska vara glad och må bra!

MEN i ett längre perspektiv: Så måste han förstå att det är ohållbart att han år ut och år in ska gå och vara irriterad och lättretligt ( oavsett orsak) både för hans egen skull och för vår relationsskull.
Här är det ju inte konstigt att relationen blir lidande i det långa loppet om en person i lång tid bär med sig och fokuserar på det negativa, istället för att försöka ta sig ur det negativa, försöka skapa ett liv där han kan vara glad och lycklig istället, för sin egen skull. Här finns det hellre inte krav att han måste vara glad och lycklig för relationens skulle men självklart blir ett förhållande lidande när en person är fast i en negativ spiral.


Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna uttrycka detta på ett bättre sätt än jag försökt göra mina senaste inlägg, men jag ber om ursäkt om det låter virrigt trotts allt.


i ett förhållande som fungerar så är ju detta frågor man inte ens behöver fundera över för då funkar det ju redan. det jag pratar om är när förhållandet inte fungerar.
Nej, jag uppfattar dig inte som virrig alls, jag förstår dina resonemang även om inte ser allt på precis samma sätt.
 
Nej, jag uppfattar dig inte som virrig alls, jag förstår dina resonemang även om inte ser allt på precis samma sätt.

Va bra, jag fick uppfattningen att min poäng inte kom fram så som jag ville.

Att du inte håller med/ser saker på ett annat sätt är däremot helt ok, vilken tråkigt diskussion man skulle ha om alla tyckte helt lika :)
 
Någon kallar det kompromiss medan någon annan säger att det flyter på.
Nej, det håller jag inte med om. Jag ser det aldrig någonsin som att jag ska göra nåt för min sambo för att sedan "få tillbaka" nåt från honom. Vår relation fungerar bara inte så.

Jag skulle aldrig nånsin vilja att min partner gjorde nåt med mig som han inte egentligen ville, för att han tänker att det leder till att jag sen ska göra nåt jag egentligen inte vill. Det för mig är "ge och ta" och "kompromiss" - "om jag följer med dig och tittar på din ridlektion vill jag att du följer med och golfar på tisdag".
 
men att det för mig är naturligt att VILJA möta den jag är tillsammans med i det han vill även om jag kanske gjort på ett annat sätt om jag levt själv.
Jo men såklart, jag gör en hel del annorlunda sedan jag blev sambo och det för mig är helt naturligt. Grejen för oss är väl mest att vi vill förstå varandra och hjälpa varandra och då är man också rara och snälla och generösa mot varandra. Inte "jag gör X för dig så då får du göra Y för mig" utan "du blir så glad av Y så jag vill så hemskt gärna göra det med dig" - utan "motkrav". För mig är skillnaden väldigt stor, men det kanske bara är i mitt huvud.

Överhuvudtaget att beskriva sin relation som en enda lång förhandling är för mig så främmande att jag inte ens vet hur jag ska bemöta det ärligt talat.
 
Nej, det håller jag inte med om. Jag ser det aldrig någonsin som att jag ska göra nåt för min sambo för att sedan "få tillbaka" nåt från honom. Vår relation fungerar bara inte så.

Jag skulle aldrig nånsin vilja att min partner gjorde nåt med mig som han inte egentligen ville, för att han tänker att det leder till att jag sen ska göra nåt jag egentligen inte vill. Det för mig är "ge och ta" och "kompromiss" - "om jag följer med dig och tittar på din ridlektion vill jag att du följer med och golfar på tisdag".

Det där låter ju bara som att man adderar Villkor till givandet/tagandet/kompromisserna. Villkoren är inte nödvändiga. Det skapar en ojämlikhet där den ena hela tiden är i skuld till den andra.
 
Det där låter ju bara som att man adderar Villkor till givandet/tagandet/kompromisserna. Villkoren är inte nödvändiga. Det skapar en ojämlikhet där den ena hela tiden är i skuld till den andra.
Fast alltså va? Om "ger och ta" bara innebär att man gärna ger så är det ju inte så mycket "ge och ta" som det är "ge"? Jag förutsätter att kompromiss ska ge båda parter nåt, inte att den ena gladeligen ställer upp men inte vill ha nåt tillbaka?

Wikipedia om kompromiss:

"En kompromiss är ett beslut som syftar till att genom förhandling tillfredsställa flera parter i en intressekonflikt, genom att balansera för- och nackdelar för de inblandade."
 
Nej, det håller jag inte med om. Jag ser det aldrig någonsin som att jag ska göra nåt för min sambo för att sedan "få tillbaka" nåt från honom. Vår relation fungerar bara inte så.

Jag skulle aldrig nånsin vilja att min partner gjorde nåt med mig som han inte egentligen ville, för att han tänker att det leder till att jag sen ska göra nåt jag egentligen inte vill. Det för mig är "ge och ta" och "kompromiss" - "om jag följer med dig och tittar på din ridlektion vill jag att du följer med och golfar på tisdag".

Men alltså nu tror jag faktiskt bara att vi tolkar uttrycket på olika sätt. En kompromiss för mig betyder inte "jag gör det här åt dig som jag inte gillar nu och då måste du göra detta åt mig sen som jag vet att du inte tycker om". Man behöver inte dra det till sin spets. För mig är en vanlig kompromiss tex: X älskar att ha ett städat hem medan Y inte bryr sig ett dugg om ifall det så är ett bombnedslag. Då får de tillsammans kompromissa, de bor under samma tak och ska båda trivas. Då kanske X får inse att kliniskt rent kommer det inte att vara och hen kanske får lägga lite mer tid på finputset om det är viktigt för hen, medan Y får ta hänsyn till att X också ska trivas i hemmet och kanske kan tänka sig att dammsuga en gång varannan vecka och bära ut disken från vardagsrumsbordet efter sig. För den andres skull. X kompromissar genom att sänka sin nivå ngt och inte bli upprörd över att Y inte delar samma städmani, medan Y kompromissar genom att av hänsyn till X tänka lite mer på att plocka undan efter sig och städa någon gång ibland. Låter det så hemskt?
 
Jo men såklart, jag gör en hel del annorlunda sedan jag blev sambo och det för mig är helt naturligt. Grejen för oss är väl mest att vi vill förstå varandra och hjälpa varandra och då är man också rara och snälla och generösa mot varandra. Inte "jag gör X för dig så då får du göra Y för mig" utan "du blir så glad av Y så jag vill så hemskt gärna göra det med dig" - utan "motkrav". För mig är skillnaden väldigt stor, men det kanske bara är i mitt huvud.

Överhuvudtaget att beskriva sin relation som en enda lång förhandling är för mig så främmande att jag inte ens vet hur jag ska bemöta det ärligt talat.

Vi vill också förstå och hjälpa varandra och är rara och snälla och generösa mot varandra, jag ser inte hur det skulle vara en motsats? Bara för att jag använder uttrycket att vi kompromissar i vår vardag?

Ibland missförstår vi dock varandra, för att vi är människor. Då kan det bli en diskussion, som vi sedan löser. FÖR att vi vill varandra väl och vill förstå varandra.
 
[ja, kan hända att vi bara tolkar det olika!]

Låter det så hemskt?
Nej, men lite bökigt? Haha eller jag vet inte. Menar du att det här är nåt man ska vara medveten om att man kommer behöva göra i en relation? Anpassa sig och sänka krav eller höja krav?

För mig är det bara så främmande. Jag har varit en relation där vi hade rätt olika syn på saker och ting och för mig var det inget kul att behöva lägga energi på sånt. Vem diskar och när och hur ofta ska vi städa och vems vänner går man med på att träffa fastän man inte gillar dem. Typ.

Därför föredrar jag en relation som den jag är i nu. Det bara rullar på, vi visar varandra hänsyn och bryr oss om varandra och that's that. Om det är nåt jag aktivt måste tänka på att göra får det vara för min del.
 
Ibland missförstår vi dock varandra, för att vi är människor. Då kan det bli en diskussion, som vi sedan löser. FÖR att vi vill varandra väl och vill förstå varandra.
Ja men det är väl mest en del av typ mänsklig kontakt? Att man kan missförstå varandra och prata? För mig har det inte med kompromissande att göra utan bara ja, normal kommunikation.

Är det det här du menar med att det är en konstant förhandling?
 
Ja men det är väl mest en del av typ mänsklig kontakt? Att man kan missförstå varandra och prata? För mig har det inte med kompromissande att göra utan bara ja, normal kommunikation.

Är det det här du menar med att det är en konstant förhandling?

Ja men typ. Livet som pågår och krokarna och "bumpsen" som kommer med det. Att komma överens och försöka sitt bästa för att förstå varandra, och vad det innebär. Jag menar bara att jag tycker det verkar vara en konstig inställning att man bara ger upp och inte orkar bry sig om inte förhållandet bara rullar på som smort för en. Att man aldrig skulle ändra sitt sätt för den man lever med även om det gör den andre ledsen, utan då orkar man inte med den personen längre. Jag förstår inte det. Men vi kanske diskuterar olika saker.
 
Överhuvudtaget är jag lite fundersam när det gäller "berätta vad som är viktigt för mig". Det verkar ju betyda något annat än att helt enkelt säga vad man tycker?

Jag är fullständigt främmande för att partner och jag skulle sitta och berätta för varandra hurdana vi är. Jag ser inte att sådana saker, då man säger hurdan man är, riktigt tillför något till några samtal någonsin.

Det som sker när vi berättar hurdana vi är, tror jag, är att vi talar om hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Men hur andra uppfattar oss är ju upp till dem, inte till oss.
Precis. Jag tycker det där mer är att försöka kontrollera hur folk ska uppfatta mig än att det verkligen tillför något i en relation. Jag avskyr när t ex arbetskamrater ska upplysa mig om hur de minsann fungerar eftersom jag uppfattar ofta det annorlunda. Det är hur man gör som betyder nåt verkligt.
 
Nej, men lite bökigt? Haha eller jag vet inte. Menar du att det här är nåt man ska vara medveten om att man kommer behöva göra i en relation? Anpassa sig och sänka krav eller höja krav?

Nja, måste och måste. Jag vet inte hur alla relationer är. Men jag menar mer att det inte är något som är så farligt och att det är väldigt vanligt och går att ta sig förbi, utan större problem. Jag har ärligt talat inget exempel i min bekantskapskrets på ett förhållande där båda parter är överens hela tiden och aldrig har behövt diskutera saker och komma fram till en lösning som båda kan leva med, för att sedan gå vidare. Det om något är främmande för mig. Men det är väl härligt om endel har det så. (Eller, egentligen tycker jag inte det, för jag utvecklas ju och lär mig mer om mig själv och honom och funderar över nya saker och kommer vidare varje gång vi pratar med varandra om något som skiljer oss, det är liksom utmanade för mig att vi inte är helt lika. Det vill jag inte vara utan).
 
Nja, måste och måste. Jag vet inte hur alla relationer är. Men jag menar mer att det inte är något som är så farligt och att det är väldigt vanligt och går att ta sig förbi, utan större problem. Jag har ärligt talat inget exempel i min bekantskapskrets på ett förhållande där båda parter är överens hela tiden och aldrig har behövt diskutera saker och komma fram till en lösning som båda kan leva med, för att sedan gå vidare. Det om något är främmande för mig. Men det är väl härligt om endel har det så. (Eller, egentligen tycker jag inte det, för jag utvecklas ju och lär mig mer om mig själv och honom och funderar över nya saker och kommer vidare varje gång vi pratar med varandra om något som skiljer oss, det är liksom utmanade för mig att vi inte är helt lika. Det vill jag inte vara utan).
Jag håller med.
Jag tänker också att en kompromiss behöver inte vara någon stor grej. Det behöver inte vara ett bråk etc.
Utan andra kanske skulle säga samtal.
Jag tänker att har man olika åsikter om något så blir det en kompromiss. Jag har tex gjort kompromisser i relationer trots att vi aldrig bråkade etc, Men vi resonerade gemensamt fram till vad vi tyckte.

Och så är det på mitt jobb, stallet och bland vänner. Man resonerar fram till hur man ska göra. och alla har olika åsikter men man resonerar sig fram till hur man ska lösa det.
 
Ja men typ. Livet som pågår och krokarna och "bumpsen" som kommer med det. Att komma överens och försöka sitt bästa för att förstå varandra, och vad det innebär. Jag menar bara att jag tycker det verkar vara en konstig inställning att man bara ger upp och inte orkar bry sig om inte förhållandet bara rullar på som smort för en. Att man aldrig skulle ändra sitt sätt för den man lever med även om det gör den andre ledsen, utan då orkar man inte med den personen längre. Jag förstår inte det. Men vi kanske diskuterar olika saker.
Jag tycker inte att det är att ge upp. Jag vägrar bara kompromissa och jobba på relationen. Att samsas om hushållsarbete och andra göromål som t ex har med barnen att göra är en sak, det löser sig oftast naturligt, dvs vi brukar hjälpas åt och ta varannan gång. Det är inte svårare än så faktiskt. Har jag mycket att göra gör min partner mer och tvärtom. Vill han göra ditten och jag datten brukar vi göra det var och en för sig, vill han göra nåt som jag tycker är trist med barnen får han göra det själv alternativt att jag hänger med och han hänger med på nåt som han tycker är trist. I det stora hela löper det på bara. Jag skulle aldrig kompromissa med att t ex börja klappa nån på benen eller sånt, då skulle jag aldrig vara mig själv. Jag är jag med både goda och dåliga sidor som alla andra och min partner med, om jag börjar tycka att jag inte orkar med de dåliga sidorna då är det ju bara att lämna relationen, men än så länge tycker jag det fungerar dvs vi har ju ett ständigt pågående samtal om allt möjligt, kanske mest nördiga ämnen som vi båda har ett stort utbyte av. Jag tror att hemligheten ligger i att vi båda får ett stort utbyte av vårt samtal och att vi helt enkelt möts där och har kul. Svårare än så är det nog inte för mig, egentligen.
 
Att man aldrig skulle ändra sitt sätt för den man lever med även om det gör den andre ledsen, utan då orkar man inte med den personen längre.
Jag tänker mer att det är super att jag är med en person som jag passar så jädra bra med att jag inte behöver göra en massa uppoffringar. Där jag inte ser vänlighet och kärlek som nåt jag måste göra pga "ge och ta" är bra, "man ska kompromissa", man måste "vårda relationen", man ska "kämpa för relationen" etc etc etc i all evinnerlig tid. Läser man en tråd på Buke om relationer verkar folk se dem som hårt slit - här ska kämpas och jobbas och inte ges upp och jag vet inte allt. Det är en verklighet jag inte känner igen mig i. Vi har det bara bra helt enkelt.

Det betyder inte på något vis att vi går runt och är elaka mot varandra och hånskrattar när den andra blir ledsen, verkligen inte.
 
Jag är i en relation sedan drygt ett halvår. Jag tycker det mesta funkar bra förutom en sak.
Han säger väldigt ofta att han är rädd att förlora mig. Att han älskar mig och tycker så mkt om mig och är rädd att jag inte ska vilja vara med honom.

När han säger så, så säger jag att jag vill vara med honom och att han inte har något att oroa sig för. Men... Jag tycker att det börjar bli jobbigt. Och jag tänker att detta måste ju handla om honom. I början tänkte jag att han var osäker på vår relation och att jag inte ger tillräcklig bekräftelse.

När jag sagt så är han nöjd en stund. Men så några dagar senare är han orolig igen.

Vi har pratat om det och jag har sagt att det blir jobbigt för mig. Han säger bara att han är en orolig person och att han behöver mkt bekräftelse

Jag vet egentligen inte vad jag vill fråga riktigt med tråden...men jag funderar på om min bekräftelse någonsin kommer räcka? Eller handlar inte detta om att personen är osäker på sig själv?
Hoppas det löser sig för er. Jag hade tyvärr aldrig fixat det där, för mig finns det inte något mer avtändande än en sådan partner. Jag har provat ett par gånger men nej, det dröjer inte många månader innan jag får första kommentaren á la "varför ringde du inte när du sa att du skulle ringa" tills att jag har stuckit. Men det funkar ju för vissa att ha väldigt tät kontakt hela tiden, att köpa presenter till varandra och komma med ständiga kärleksord.
 
Nej, det håller jag inte med om. Jag ser det aldrig någonsin som att jag ska göra nåt för min sambo för att sedan "få tillbaka" nåt från honom. Vår relation fungerar bara inte så.

Jag skulle aldrig nånsin vilja att min partner gjorde nåt med mig som han inte egentligen ville, för att han tänker att det leder till att jag sen ska göra nåt jag egentligen inte vill. Det för mig är "ge och ta" och "kompromiss" - "om jag följer med dig och tittar på din ridlektion vill jag att du följer med och golfar på tisdag".
Jag håller helt med när det bara gäller oss vuxna men med våra barn måste jag dessvärre gå på aptrista grejer som t ex lekland och att grilla korv ute..men det är för barnens skull.
 
Hoppas det löser sig för er. Jag hade tyvärr aldrig fixat det där, för mig finns det inte något mer avtändande än en sådan partner. Jag har provat ett par gånger men nej, det dröjer inte många månader innan jag får första kommentaren á la "varför ringde du inte när du sa att du skulle ringa" tills att jag har stuckit. Men det funkar ju för vissa att ha väldigt tät kontakt hela tiden, att köpa presenter till varandra och komma med ständiga kärleksord.
Då kommer den norrländska devisen fram för mig, "jag otrivs inte i ditt sällskap" och upplyser dig om när det ändras. Ungefär så lever jag....
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 644
Senast: Whoever
·
Skola & Jobb Den här vintern har fått mig att undra om jag verkligen orkar fortsätta köra buss. Jag älskar det verkligen, det är mitt drömyrke sen...
5 6 7
Svar
122
· Visningar
6 849
Senast: BernT
·
Relationer I morgon ska jag träffa en person som är genomsnäll... eller nåt. Jag har träffat personen tidigare vid några tillfällen och trots...
15 16 17
Svar
323
· Visningar
19 682
Senast: Shaggy
·
Kropp & Själ Jag funderar på det här med att ge och få bekräftelse. Jag blir lite förvånad över när jag läser att man ska kunna kommunicera till en...
10 11 12
Svar
235
· Visningar
11 751

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp