Det är en av de stora fördelarna med att tjäna ok, tycker jag, jämfört med att vara student, man behöver inte tänka lika mycket på pengar. Man kan köpa den fisk man vill ha på Akvarielagret, och behöver inte göra en prisjämförelse och kolla hur mycket man kan spara på att köpa en annan fisk eller i en billigare affär.
Jag älskar att jobba! Jag har världens roligaste jobb, jag tjänar bra för att bara ha jobbat i ca tre år, och för att vara lite självutlämnande nu så kan jag säga att jag har runt 17 000 kvar i månaden EFTER alla mina fasta räkningar är betalda (bor snorbilligt). Jag behöver alltså inte vända på en enda slant om jag inte skulle vilja. På så sätt är jag både lyckligt lottad och ekonomiskt fri (enligt din definition).
Och ärligt talat är jag inte speciellt vardagsekonomisk. Jag gör visserligen som Gabbi och går igenom avtal regelbundet, men snarare 1 gång per år än 1 gång i kvartalet. När det kommer till sådana där vardagsbeslut som att köpa en vara i den affär där jag råkar befinna mig eller åka till affären en km bort där varan är något billigare... pfft. Orka. Jag köper lite onödigt dyra prylar hela tiden. Köper lite onödigt mycket prylar över lag om jag ska vara ärlig, men har blivit bättre på att hejda mig.
Så då kan man fråga sig, om jag nu har det så bra, varför försöker jag tjäna ännu mer pengar? Jag älskar mitt jobb och kommer nog aldrig sluta jobba, men att gå ned i tid är väldigt lockande för att...
- Jag vill hinna jobba på mina egna projekt
- Kunna avsätta tid för min egen personliga utveckling (plugga, lära mig om nya saker)
- Kunna lägga tid och pengar på några välgörenhetsgrejer som ligger mig personligen varmt om hjärtat
- Hinna hjälpa mina gamla skruttar till föräldrar mer än vad jag gör idag
- Ha en häst (eller två) och hinna med det utan att behöva stressa från jobbet varje eftermiddag
Det här är bara några anledningar, och de är mina anledningar. Andra personer har andra anledningar. Dessa anledningar är en del av mitt mål - detta är vad jag ser att jag kan göra om jag lyckas med det jag vill. Jag ser detta långt framför mig uppe på ett berg, och mellan mig och berget finns det en osynlig stig som slingrar sig igenom fallgropar, snubbeltrådar, stenblock och troll som hoppar fram och försöker skrämmas.
Kommer det vara svårt och jobbigt att hitta stigen? JA. Omöjligt? NEJ. Men det gäller ju att mitt mål är tillräckligt lockande för att resa mig igen, för att ignorera skrämseltrollen, för att fortsätta även om jag får skrubbsår på knäna eller river mig på en taggbuske. Om man är 100% nöjd med sitt liv, eller inte orkar ens försöka hitta stigen, strålande!
Men om man försöker hitta stigen möts man ofta av folk som står långt innan stigen ens börjar och skriker om att det kommer bli SVÅRT och JOBBIGT.
No shit, Sherlock.