Bukefalos 28 år!

Det konstigaste sättet eller saken ni skadat er på?

Ja, på tal om tänder! Jag har lyckats förstöra en och samma tand med en läkeroltablett, en ferrarigodis och en sockerbitgodis.
Jag har inte lärt mig något av det utan äter fortfarande godis :angel:

Kan varna för frukt också!! Efter att ha varit vaken i 3 dygn pga resa skulle jag ta en nektarin för att få i mig lite socker men glömde bort den stenhårda, hjärnliknande kärnan i mitten och halva tanden gick av
 
Hade bråttom hem från arbetsplatsen en gång.
Småsprang genom korridorerna, och kom fram till en stor dörr, som alltid annars stod öppen. Nu var den stängd. Den öppnades åt mitt håll, så jag drog dörren åt mig. Precis bakom den fanns en städare, med en bonmaskin, modell mindre ismaskin, i full verksamhet. Han tittade på mig, och jag tittade på honom. Våra ögon möttes i en... så bröts förtrollningen, och jag mindes bråttom, fick in en fot på andra sidan tröskeln, och tog ett stort steg vänsterut, i nittio graders vinkel - dvs längs med tröskeln, för att ivrigt fortsätta framåt.

Just den platsen hade aldrig någon i min längd tidigare besökt, förstod jag senare. Men inte då. Jag märkte att mitt huvud kolliderade med något, men inte mer än så. Fem steg senare kände jag något rinna bakom vänster öra. Kände efter, och det var blött. Tittade på vattnet på mina händer. Det var blodrött. Betedde sig lite för konstigt, rann lite för tjockt - och definitivt lite för fel färg.

Det var blod.
Kände igen, och det fanns mer av den varan. Städaren hade avbrutit bonvaxandet bakom mig, kom fram bakifrån, och bad mig sitta ned. "Det här måste vi nog ta hand om."
"Jag har bråttom" sade jag, och fick som svar från en annan städare som matrialiserat sig från ingenstans, att "det har vi alla..."
Först blötte de några pappershanddukar, och tvättade mig. Sedan försökte de tejpa på andra torra pappershaddukar runt om på huvudet. Men strax upplyste de mig lite uppgivet om att jag bör nog åka och ta hand om 'det där'.
Vad det nu var.

Så jag fortsatte mig väg genom byggnaden, förbi vad man skulle kunna kalla receptionen, mot utomhus och bilparkeringen. Satte mig bakom ratten, och fortsatte att ha 'bråttom' - dock nu något försenat.
Men efter bara några kilometrar i bil insåg jag att det var helt lönlöst. Pappershanddukarna hade nu blött igenom fullständigt. Med ena handen försökte jag stilla blodflödet, medan den andra reroutade mig till närmsta vårdcentral. Det var svårt att köra bil genom att bara ta på saker med en hand, den högra. Jag är vänsterhänt, och vänster hand var nu i full fart att förorena allt och alla så att en framtida forensisk undersökning skulle ge jackpot-bingo-deLuxe vid uv-ljusbelysning.

Framme vid vårdcentralen märker jag att folk väjer i trappan, men lägger inte så stor vikt vid det; fortfarande uppstartad i en tidstypisk [bråttom] mode. Kliver in i vårdcentralens reception och förmak, och allt liksom stannar till där i ett par sekunder. Det finns några mammor med barn, som sitter och väntar. Några äldre som sitter och väntar. Nån till som också ser fram emot sin tur. Kvinnan bakom disken, som talade med en kund. Alla tittar på mig. Jag håller fortfarande i dörrhandtaget, och har tagit ett steg in i rummet - men stannat till i tiden som alla andra i rummet.
Några sekunder förflyter.

Så inser jag att detta är inte den pan-europeisiska likabehandlingsdagen, samtidigt som kvinnan bakom disken bryter tystnaden med ett kraftfullt "DU DÄR!".
Hon pekar med hela handen. På mig. "DU DÄR. GÅ IN I DET RUMMET!"
Hon pekar så mot en dörr. Det är helt tydligt att eventuella förhandlingar får anstå till senare. Jag går in bakom dörren, ett vanligt undersökningrum. En brits, ett skrivbord och en stol. Jag sätter mig på stolen. Inser att detta är första gången jag besökt en vårdcentral, där varken mitt personnummer, mitt namn, min betalningsförmåga, vem min husläkare är, vilket landsting jag hör till varit det minsta intressant. Inte heller eventuella smittor jag bär på, eller vilka mediciner jag knaprar på tycks vara av vikt.
Så tittar jag ned på mina kläder, mina armar, mina byxor.
Jag ser ut som jag slaktat en gris.

En sköterska kommer in, undersöker, tvättar, frågar. En läkare tittar förbi. Lugnas av sköterskan, de inspekterar min huvudsvål, pratar om eventuellt ett stygn - men enas om att en bit tejp förmodligen kommer räcka. De provar tejp, och blir nöjda.
Får sitta kvar en halvtimme. Läkaren checkar om jag verkar sansad, om tejpen gör sitt jobb - och släpper se'n iväg mig. Jag vet inte varför jag hade bråttom. Åker hem.

***

Idag är kabelstegen vid den breda dörren väl inpacketerad av ett liggunderlagsliknande material. Det är precis vad skyddsombudet rekommenderade efter det årets märkligaste arbetsplatsolycka.
På min avdelning är kryphålet numera geografiskt benämnd som "Jefferys hörna", och visas upp som kuriosa för nyanställda.
 
För nästan precis ett år sen klev jag upp från datorstolen hemma i vardagsrummet och märkte inte att ena foten somnat när jag skulle börja gå. Foten hängde inte med när det var dens tur att agera fot utan jag dimper ned som en säck potatis på den. Det gjorde så ont så jag kissade på mig. Men jag tog mig till jobbet dagen efter där kollegorna och chefen beordrade mig till vårdcentralen. Läkaren tittade på foten i sådär tjugo sekunder innan han skickade mig till röntgen.
Inget var brutet men vid minsta lilla infektion någonstans kroppen så ömmar vänsterfoten....
Så den mest långdragna skadan jag fått fick jag av att gå på ett platt golv.
 
Kanske inte ens är en skada. Men lite märkligt.
Jag hade vänt upp foten så den låg på mitt andra lår och pillade med något i fotsulan. Sen när jag tog ner den kunde jag inte böja tillbaka den till normalt 90-gradersläge. Den böjde sig alltså av det yttre trycket så den gick att stå på. Men jag kunde inte hålla uppe den med mina muskler när jag lyfte.

Fick alltså gå med en väldigt komplicerad rörelse.
Efter ett dygn gjorde det så ont att det började bli svårt att gå och tog mig till VC. Tydligen en nerv som jag lyckats trycka till rejält när jag satt med mitt vinklade knä emot sängkanten. Så signalerna gick inte fram till muskeln som ska lyfta upp foten. Blev fort bättre med lite massage på rätt ställe.

Läkare och sjukgymnast hade aldrig hört talas om någon som verkligen råkat ut för detta även om det fanns i något litet hörn av teorikunskaperna. Efter diagnos fortsatte de fråga om detaljer för att höra exakt hur jag suttit, hur jag böjt och lutat mig och nästan tackade för att jag kommit dit så de fått se något så intressant. :o

Smärtan? Det var extrem lokal träningsvärk i några stackars små fotmuskler som jag gett helt nya arbetsuppgifter med mitt konstiga sätt att gå. :rofl:
 
Skada och skada.. Men råkade sätta mig på en humla när jag va liten...
Och har fått ett däck på näsan på idrotten i gymnasiet :p
 
När jag var yngre så hade vi ställt trädgårdsmöbler i plast i en pool och klängde på och hoppade ifrån. Bara det att den ena stolen (uppenbarligen) hade en vass kant, så jag skar upp ett snyggt jack i ena foten. Badförbud resten av sommarlovet:(
 
Lyckades med bedriften att göra VÄRLDENS jack längst med hela tummen idag... Ena armen som översta diskmaskinkorgen löper i hade kilat fast, skulle ruckla lite på den. Och kanten var (uppenbarligen) som en kniv.... Blodbad och böjer jag på tummen åker glipan upp igen och blir nytt blodbad och det blev djuuuupt. Har lyckats tejpa ihop det någorlunda nu iallafall...

Börjar nog närma mig en 40 ärr på händerna nu... :o:meh::down:
 
Hade bråttom hem från arbetsplatsen en gång.
Småsprang genom korridorerna, och kom fram till en stor dörr, som alltid annars stod öppen. Nu var den stängd. Den öppnades åt mitt håll, så jag drog dörren åt mig. Precis bakom den fanns en städare, med en bonmaskin, modell mindre ismaskin, i full verksamhet. Han tittade på mig, och jag tittade på honom. Våra ögon möttes i en... så bröts förtrollningen, och jag mindes bråttom, fick in en fot på andra sidan tröskeln, och tog ett stort steg vänsterut, i nittio graders vinkel - dvs längs med tröskeln, för att ivrigt fortsätta framåt.

Just den platsen hade aldrig någon i min längd tidigare besökt, förstod jag senare. Men inte då. Jag märkte att mitt huvud kolliderade med något, men inte mer än så. Fem steg senare kände jag något rinna bakom vänster öra. Kände efter, och det var blött. Tittade på vattnet på mina händer. Det var blodrött. Betedde sig lite för konstigt, rann lite för tjockt - och definitivt lite för fel färg.

Det var blod.
Kände igen, och det fanns mer av den varan. Städaren hade avbrutit bonvaxandet bakom mig, kom fram bakifrån, och bad mig sitta ned. "Det här måste vi nog ta hand om."
"Jag har bråttom" sade jag, och fick som svar från en annan städare som matrialiserat sig från ingenstans, att "det har vi alla..."
Först blötte de några pappershanddukar, och tvättade mig. Sedan försökte de tejpa på andra torra pappershaddukar runt om på huvudet. Men strax upplyste de mig lite uppgivet om att jag bör nog åka och ta hand om 'det där'.
Vad det nu var.

Så jag fortsatte mig väg genom byggnaden, förbi vad man skulle kunna kalla receptionen, mot utomhus och bilparkeringen. Satte mig bakom ratten, och fortsatte att ha 'bråttom' - dock nu något försenat.
Men efter bara några kilometrar i bil insåg jag att det var helt lönlöst. Pappershanddukarna hade nu blött igenom fullständigt. Med ena handen försökte jag stilla blodflödet, medan den andra reroutade mig till närmsta vårdcentral. Det var svårt att köra bil genom att bara ta på saker med en hand, den högra. Jag är vänsterhänt, och vänster hand var nu i full fart att förorena allt och alla så att en framtida forensisk undersökning skulle ge jackpot-bingo-deLuxe vid uv-ljusbelysning.

Framme vid vårdcentralen märker jag att folk väjer i trappan, men lägger inte så stor vikt vid det; fortfarande uppstartad i en tidstypisk [bråttom] mode. Kliver in i vårdcentralens reception och förmak, och allt liksom stannar till där i ett par sekunder. Det finns några mammor med barn, som sitter och väntar. Några äldre som sitter och väntar. Nån till som också ser fram emot sin tur. Kvinnan bakom disken, som talade med en kund. Alla tittar på mig. Jag håller fortfarande i dörrhandtaget, och har tagit ett steg in i rummet - men stannat till i tiden som alla andra i rummet.
Några sekunder förflyter.

Så inser jag att detta är inte den pan-europeisiska likabehandlingsdagen, samtidigt som kvinnan bakom disken bryter tystnaden med ett kraftfullt "DU DÄR!".
Hon pekar med hela handen. På mig. "DU DÄR. GÅ IN I DET RUMMET!"
Hon pekar så mot en dörr. Det är helt tydligt att eventuella förhandlingar får anstå till senare. Jag går in bakom dörren, ett vanligt undersökningrum. En brits, ett skrivbord och en stol. Jag sätter mig på stolen. Inser att detta är första gången jag besökt en vårdcentral, där varken mitt personnummer, mitt namn, min betalningsförmåga, vem min husläkare är, vilket landsting jag hör till varit det minsta intressant. Inte heller eventuella smittor jag bär på, eller vilka mediciner jag knaprar på tycks vara av vikt.
Så tittar jag ned på mina kläder, mina armar, mina byxor.
Jag ser ut som jag slaktat en gris.

En sköterska kommer in, undersöker, tvättar, frågar. En läkare tittar förbi. Lugnas av sköterskan, de inspekterar min huvudsvål, pratar om eventuellt ett stygn - men enas om att en bit tejp förmodligen kommer räcka. De provar tejp, och blir nöjda.
Får sitta kvar en halvtimme. Läkaren checkar om jag verkar sansad, om tejpen gör sitt jobb - och släpper se'n iväg mig. Jag vet inte varför jag hade bråttom. Åker hem.

***

Idag är kabelstegen vid den breda dörren väl inpacketerad av ett liggunderlagsliknande material. Det är precis vad skyddsombudet rekommenderade efter det årets märkligaste arbetsplatsolycka.
På min avdelning är kryphålet numera geografiskt benämnd som "Jefferys hörna", och visas upp som kuriosa för nyanställda.

Alltså, den här berättelsen är så levande att det känns som jag upplevt detta själv. Älskar ditt skriftspråk! :bow:
 
När jag var i tolvårsåldern så bodde man ju på badet i Örbyhus
Dök från ettan, gick upp, rann en del från huvude men vadå det var ju vatten
tills badvakten fick se mig
Tydligen hade jag lyckats skrapa ögonbrynet mot avsatsen man står på i vattnet vid trampolinerna.
Har ff ett ärr där
 
Jag lekte hemmaspa och kom på att jag skulle vaxa armhålorna. Värmde vaxet i micron och smetade i vänster armhåla. Tänker att detta gör nog ont så jag får dra som tusan så det går fort. När det stelnat till en kaka så fullständigt sliter jag bort vaxplattan som väl är ca 8 gånger 15 cm.
Det ser ut som en skog på den. Massor och gula knappnålar liksom tätt tätt. Kulor liksom. Jag har ryckt bort rötter och hårsäckar och allt. Det blöder inser jag också eller det forsar blod från armhålan. På hela sidan på mig och på golvet. Jag hade katastrofont i nån vecka och kunde ej röra armen. Hår under den armen fick jag efter nåt år.
 
Jag lekte hemmaspa och kom på att jag skulle vaxa armhålorna. Värmde vaxet i micron och smetade i vänster armhåla. Tänker att detta gör nog ont så jag får dra som tusan så det går fort. När det stelnat till en kaka så fullständigt sliter jag bort vaxplattan som väl är ca 8 gånger 15 cm.
Det ser ut som en skog på den. Massor och gula knappnålar liksom tätt tätt. Kulor liksom. Jag har ryckt bort rötter och hårsäckar och allt. Det blöder inser jag också eller det forsar blod från armhålan. På hela sidan på mig och på golvet. Jag hade katastrofont i nån vecka och kunde ej röra armen. Hår under den armen fick jag efter nåt år.
:nailbiting::nailbiting::nailbiting::nailbiting::nailbiting::nailbiting:
Aaaj!
 
Jag kokade ägg en gång och när jag skulle hälla av det kokande vattnet i diskhon så nös jag så kraftigt 5 gånger på raken att jag tippade kastrullen och hällde vatten på min mage och just den gången hade jag bara en sport BH på mig. Har fortfarande ett ärr såhär 2 år senare.

Kan inte äta baguette för jag får skärsår i mungiporna och gommen.

Lyckas ofta få skärsår i fingrarna när jag tvättar håret. (ingen aning hur det går till för det gör inte ont då utan jag märker det efteråt)

Blir så elektrisk på vintern att jag får stötar av precis ALLT i hela världen! Jag kan inte ens hälla ut vatten eller kaffe ur en kopp eller ett glas utan att få elstöt i fingrarna oavsett om fingrarna nuddar vätskan eller inte.

Fick in ena kattens morrhår i hälen en gång som kilade fast sig, skulle dra ut det med en pincett men fanskapet gick av och en del blev fast i foten. Kunde omöjligt se det eftersom de är vita/genomskinliga så den blev kvar och jag kände av den i 1 år innan det gick över.
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
8 085
Senast: lundsbo
·
Relationer Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv. Jag insåg tidigt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
17 852
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Orkar inte vara anonym.... I våras fick jag tillfälle att vara med i en smärtstudie gjord av Örebros universitet för att få hjälp med...
11 12 13
Svar
244
· Visningar
28 345
Senast: EmmaW
·
Hundhälsa Jag behöver råd.. Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas någon orkar läsa det ändå. Har en schäferhane på fem år, som kort och gott...
2
Svar
20
· Visningar
6 793

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp