Hur mycket...

[lil-sis]

Det kan hända att den här diskussionen är helt över mitt huvud och jag missförstår. Men alltså, som jag förstod det skrev han typ bara att alla är vi olika och orkar och vill olika mycket. I princip. Att det skulle finnas nån underliggande spark mot folk som har utmattningsproblem kunde jag varken se eller tänka mig.

Mennne, det var inte jag som skrev så jag bör väl mest bara låta honom svara för sig själv.

Sorry för så mycket tredje personsprat @sjoberga !

Jag tolkade det snävare och därför frågade jag.

Och min tanke är väl snarare okunskap/omedvetenhet än en regelrätt pik mot folk som inte orkar (rill skillnad från folk som inte vill).

 

[sjoberga]

Har man lägre ambitioner om man inte orkar med lika mycket som grannen?

Blir mina ambitioner lägre för att hjärnan slutar fungera vid en nivå som ligger under 100% av allt?

Du missförstår. Om jag vill jobba 110% och orka en massa annat och du vill jobba halvtid och är nöjd med det, ja då har du lägre ambitioner.

Inga andra jämförelser är rimliga.

Det är bra om ambitionerna ligger inom orkens gräns, då har man förutsättningar att må bra.

Jag menar inte att högre ambitioner alltid är bättre.

 

[grodan21]

Det verkar som jag kanske har för höga krav på vad man ska orka efter jobbet. Men får ge jobbet ett halvår och sedan utvärdera.

 

[grodan21]

Det verkar dock som om ts är djupare ner i utmattning än en kortare period. Ofta fixar man saker genom att tvinga sig själv och sedan inse att det faktiskt gav energi. Men i ett läge då det går vecka efter vecka efter vecka och man känner samma orkeslöshet så är det dags att se upp. Jag och många med mig har varit i både läge ett och läge två och skillnaden är ganska stor. Som sagt låter det som om ts är i läge två och då hjälper det inte att tvinga sig själv. Man gräver bara ner sig ännu mer då.

Till ts vill jag ge rådet att när du har möjlighet att ta semester från jobbet så ska du göra det. Ta ut så många veckor du kan och så låter du hästen vila så du inte har några måsten alls. Sov hela dagarna om du behöver det. Lyssna på din kropp och vila ordentligt så ska du se att du börjar återhämta dig och få energi igen så småningom.

Har ingen semester att ta ut, pga jobbytet. Sen har jag bara jobbat fyra veckor sen sommarsemester, vilket dock bara var tre veckor.

 

[sjoberga]

Det kan hända att den här diskussionen är helt över mitt huvud och jag missförstår. Men alltså, som jag förstod det skrev han typ bara att alla är vi olika och orkar och vill olika mycket. I princip. Att det skulle finnas nån underliggande spark mot folk som har utmattningsproblem kunde jag varken se eller tänka mig.

Mennne, det var inte jag som skrev så jag bör väl mest bara låta honom svara för sig själv.

Sorry för så mycket tredje personsprat @sjoberga !

Hej, @niphredil!

Det blir lätt så när den tredje personen befinner sig i den absoluta utkanten av mobiltäckning i skärgården..

Men du har tolkat mig rätt.

Jag har sett på nära håll vad för höga ambitioner kan skapa för problem och är chef för personer med utmattningsproblem.

Det är viktigt att hitta en situation som fungerar, oavsett om det innebär 25, 50, 75 eller 100% förvärvsarbete och anpassning av fritidsåtaganden.

 

[lil-sis]

Du missförstår. Om jag vill jobba 110% och orka en massa annat och du vill jobba halvtid och är nöjd med det, ja då har du lägre ambitioner.

Inga andra jämförelser är rimliga.

Det är bra om ambitionerna ligger inom orkens gräns, då har man förutsättningar att må bra.

Jag menar inte att högre ambitioner alltid är bättre.

Jag vet inte om vi pratar förbi varandra?

Om jag _vill_ jobba 110% och ha en aktiv fritid med t ex gym och häst men inte orkar, är min ambition lägre då?

Ursprungsfrågan var ju hur mycket som är "normalt" att orka. Var man _ska_ lägga ribban (för att vara normal).

 

[sjoberga]

Har ingen semester att ta ut, pga jobbytet. Sen har jag bara jobbat fyra veckor sen sommarsemester, vilket dock bara var tre veckor.

Men det kan du ta med din chef. Ledigt kan man ofta få ändå om man aviserar i god tid.

 

[sjoberga]

Jag vet inte om vi pratar förbi varandra?

Om jag _vill_ jobba 110% och ha en aktiv fritid med t ex gym och häst men inte orkar, är min ambition lägre då?

Ursprungsfrågan var ju hur mycket som är "normalt" att orka. Var man _ska_ lägga ribban (för att vara normal).

Nej, då är ambitionerna kanske samma. Men då skapar din mindre ork ett problem som jag ännu inte har.

Då vore det bättre att anpassa ambitionen för att klara att må bra.

Normal vet jag inte vad det är. Alla är olika.

 

[grodan21]

Men det kan du ta med din chef. Ledigt kan man ofta få ändå om man aviserar i god tid.

Det är ju sant, men jag vill ju jobba!

 

[lil-sis]

Det jag _vill_ är jobba 100%, vara fackligt aktiv och träna två av ponnyerna och tävla en.

Jag gjorde det ett tag men gick in i väggen igen.

Jag _vill_ fortfarande göra det men för att få ihop livet har jag backat ner procenten på jobbet, skippat facket och koncentrerar mig på en ponny.

Men det är inte hur jag _vill_ att det ska vara.

Jag har möjligheten att gå ner i tid då min arbetsgivare har deltidstjänster och jag ekonomiskt får ihop det.

Annars hade jag fått lägga ner hästarna.

Men det är inte det jag _vill_.

Hm vad svårt det är att förklara hur jag menar

 

[knoppet]

Jag var tidigare en sådan som helst ville arbeta 100% (och ha massa ansvar och vara superduktig) på jobbet, plugga 100% för att vidareutbilda mig, träna sex dagar i veckan, hemmet skulle alltid vara städat, perfekt smink och kläder varje dag, bara hemlagad nyttig ekologisk mat, umgås med vänner varje helg och festa (även fast jag tycker det är riktigt tråkigt att gå ut) och sedan såklart vara superromantisk med sambon och hitta på massa spännande saker varje dag…

ALLA kompisar gjorde ju ALLT det där så då måste man ju själv fixa det? (Eller så var det att en kompis tränade tre dagar i veckan, en annan la sin tid på plugg, en tredje på jobb och till slut läste man in att alla gjorde allt för det var ju det som hördes och syntes…)

Jag är en person som vill och orkar mycket. Jag orkade allt det där, ett tag. Men till slut blev det för mycket. Jag gick inte in i väggen (vad jag vet…) men jag sprang nog igenom den… Till slut var inget roligt. Ridlektionerna som jag i vanliga fall längtade till blev bara ännu ett måste, när en kompis hörde av sig för att den ville gå på bio blev det jättejobbigt för jag hade ju 100 andra saker att göra, men man måste ju vara social. Tittade på klockan hela tiden för att se vad mer jag kunde hinna den dagen.

Till slut insåg jag att alla inte gjorde allt utan det faktiskt var jag själv som gjorde riktigt mycket. Först blev man stolt när någon frågade "Hur ORKAR du?!" och sedan började man själv fråga sig "Hur orkar jag?" tills man insåg att man inte alls orkade utan körde på energi som inte finns.

Idag gör jag fortfarande mycket. Jag pluggar 50%, jobbar 100%. Tränar på gym två dagar i veckan, spelar tennis en-två dagar i veckan, rider medryttarhästen en dag i veckan. Skillnaden nu är att jag gör det jag ska på jobbet, inte mer. Känner jag att jag absolut inte vill gå till gymmet en dag så skiter jag i det, orkar jag inte städa en dag så skit samma. Försöker att göra så lite som möjligt i hemmet och köper mycket mat ute, dyrare men ger mig mycket mer tid och ork. Går aldrig ut på krogen längre, umgås med vännerna före istället.

Mycket har helt enkelt blivit att om jag någon gång känner att "Nej, jag vill inte/orkar inte" så gör jag det inte. Vissa orkar med en massa på dagarna. Jag tycker jag orkar med rätt mycket (för nu orkar jag och blir glad över det som är planerat efter jobbet), men anledningen till att jag orkar är ju för att jag nu bara gör det som är roligt, och alltid har minst en ledig långkväll i veckan där man kan ligga och slökolla på en serie på Netflix. Men vissa behöver fler "vilodagar". Jag blir stressad av att ha för många lediga kvällar och dagar och mår bäst av att göra mycket (roliga saker). Det gäller att hitta sin egen balans och fylla livet med roliga aktiviteter (som t.ex. ridlektioner, umgås med vänner..) och inte fylla det så mycket med städning, jobb och annat som visserligen måste göras, men det måste inte göras perfekt.

Gör inte mer än du orkar.

 

[sjoberga]

Det jag _vill_ är jobba 100%, vara fackligt aktiv och träna två av ponnyerna och tävla en.

Jag gjorde det ett tag men gick in i väggen igen.

Jag _vill_ fortfarande göra det men för att få ihop livet har jag backat ner procenten på jobbet, skippat facket och koncentrerar mig på en ponny.

Men det är inte hur jag _vill_ att det ska vara.

Jag har möjligheten att gå ner i tid då min arbetsgivare har deltidstjänster och jag ekonomiskt får ihop det.

Annars hade jag fått lägga ner hästarna.

Men det är inte det jag _vill_.

Hm vad svårt det är att förklara hur jag menar

Fast om man gått in i väggen tror jag att man mår bra av att sänka ambitionerna och få överträffa dem ibland.

Alla är vi olika. En del mår bra av att alltid jaga ikapp sina ambitioner, andra av att överträffa dem och ytterligare andra av att gå i takt med dem.

Men har man gått i väggen, tror jag som amatör, att man behöver lösa den svåra uppgiften att acceptera den sänkta orken. Ofta med extern hjälp. För det verkar inte lätt att gå från högpresterande till att knappt klara att ta sig till jobbet.

 

[grodan21]

Det jag vill orka är att jobba, ta hand om hästen plus motionera henna tre till fyra gånger i veckan, hålla det hyfsat städat hemma=orka dammsuga en gång i veckan i alla fall och orka träna själv någon gång i veckan, för att min kropp ska hålla hela livet.

Sen har jag gjort ett aktivt val och flyttat så att jag bor nära jobbet och stallet, för att inte lägga för mycket tid på resor.

 

[lil-sis]

@sjoberga

Nej de flesta som hamnar i väggen har nog svårt att acceptera de förändringar som måste till och det gör nog återhämtningen längre. Och att man får återfall.

Och frågan är väl om någon lyssnar innan det är försent, för man orkar ju lite till bara man anstränger sig.

Och många gör ju det.

 

[Ramona]

Jag inser nu som singel att jag är betydligt tröttare än vad jag var när jag hade sambo, som avlastade en hel del. Bara grejen att laga mat varje dag, städa helt själv etc tar mycket mer på mig än vad jag trodde att det skulle göra. Så små saker!!

Jag hade jättegärna velat ha häst, men jag vet att jag inte orkar ha häst som jag behöver ha för att tycka att hästeriet är roligt. Jag hade jättegärna velat ha en ny hund, men jag orkar inte det heller inser jag. Jag är väldigt nöjd med min trötta 12-åring som börjar bli lite skraltig nu och inte vill gå långa promenader. Jag hade jättegärna velat träna 3-4 dagar i veckan, men nu är jag glad om jag kommer iväg en gång i veckan.

Jag vet inte vart jag fyller på med energi heller. Jag har börjat schemalägga återhämtning, eftersom det också behövs. Så vissa dagar får jag bara vara utan krav och aktiviteter.

Jag har två väggar att tapetsera, men jag ids liksom inte ens göra det. Jag är för trött för att dra igång projektet liksom.

 

[Pontevecchio]

Jag har aldrig dåligt samvete för att det inte blir städat, jag skäms aldrig för en lång sovmorgon eller för att göra ingenting. Jag sover utmärkt ( när jag inte är höggravid) och jag är bra på att hålla mig undan från dålig energi.
Och jag respekterar min egen dygnsrytm.

Det tror jag gör att jag oftast orkar köra på i ett högt tempo. Jag undviker att se stallet som ett måste utan som nåt kul tex.

 

[Gimlan]

@Gimlan tycker faktiskt det är lite fult att gilla ett inlägg som säger att någon ska gå tillbaka till ursprungsfrågan när man själv har skrivit inlägg som kritiserat denne någon som sedan bara svarar. Hade ni inte varit tre personer som sagt samma sak hade säkert "sidospåret" (eller vad ni nu tycker att det är) tagit slut snabbare.

Det tycker inte jag. Det handlar bara om att understryka att personen är fel ute.

 

[sjoberga]

@sjoberga

Nej de flesta som hamnar i väggen har nog svårt att acceptera de förändringar som måste till och det gör nog återhämtningen längre. Och att man får återfall.

Och frågan är väl om någon lyssnar innan det är försent, för man orkar ju lite till bara man anstränger sig.

Och många gör ju det.

Jag tror den här tanken om att det finns en norm man ska nå upp till skadar. Individer funkar olika.

Det är en av de största bristerna, tycker jag, med dagens arbetsmarknad. Att normen fullpresterande 100% är så stark att alla som avviker från den betraktas som annorlunda. Det påverkar många grupper som skulle kunna bidra och få chansen att känna sig nöjda med sitt liv.

 

[Raderad medlem 6459]

Det tycker inte jag. Det handlar bara om att understryka att personen är fel ute.

Jo men du kan ju inte skriva inlägg som du sen inte vill att personen ska svara på? Det är ju som om nån skriver det här till dig, jag håller med, du svarar och nån sen kommer och säger till dig "sluta svara nu då" och då gillar jag det. För mig är det helfel faktiskt. Ni var tre personer som ville upplysa en användare om att ni tyckte att hon var ute och cyklade. Bra så. Men då kan ni inte tycka att denne användare inte ska bemöta det som skrivs.

Bästa sättet att få bort en sidodiskussion är att sluta göda den själv. Varken mer eller mindre.

 

[Gimlan]

Jo men du kan ju inte skriva inlägg som du sen inte vill att personen ska svara på? Det är ju som om nån skriver det här till dig, jag håller med, du svarar och nån sen kommer och säger till dig "sluta svara nu då" och då gillar jag det. För mig är det helfel faktiskt. Ni var tre personer som ville upplysa en användare om att ni tyckte att hon var ute och cyklade. Bra så. Men då kan ni inte tycka att denne användare inte ska bemöta det som skrivs.

Bästa sättet att få bort en sidodiskussion är att sluta göda den själv. Varken mer eller mindre.

Du får gärna tänka så, men jag tänkte uppenbarligen inte exakt som du gjorde - men är nöjd med mitt beslut.