Korkad man går bakom ryggen på familj

[karamelldrottningen]

Jag känner att jag blir lite upprörd av svaren i den här tråden, antagligen för att jag nyligen var i kvinnans situation själv. Visserligen hade inte vi barn eller något fint hus men vi hade varit tillsammans i mer än 3 år, köpt lägenhet tillsammans och jag hade flyttat över halva Sverige för att vi skulle bo tillsammans.

Efter dessa 3 åren kom det fram att han hade varit otrogen mot mig under större delen av vårat förhållande, med flera olika personer (bland annat en tjej han presenterade som en kompis och som sovit över hos oss en gång). Jag trodde att vi hade ett bra förhållande. Jag var kär och trodde han också var det, vi hade ett bra sexliv även om jag visste att han, innan vi blev tillsammans, hade annorlunda sex än vad vi hade nu. Jag frågade flera gånger om han tyckte vi hade det bra, om han saknade något från sitt gamla liv. Hans svar var alltid att han var väldigt nöjd med vårat liv, visst kunde han sakna vissa delar med det vi hade var så mycket bättre.

Tycker ni fortfarande att man inte kan bli arg på honom? Han gav aldrig mig en möjlighet att bättra på vårat förhållande utan körde sitt eget race. Jag blev arg, och det blev andra i min närhet också. Kanske har han ett annat sätt att berätta historien på men i så fall har han inte berättat det för mig, inte heller nu i efterhand och jag har svårt att förstå vad han skulle kunna säga som skulle göra att man tycker att hans beteende var okej.

Jag blir ledsen när jag läser era tidigare svar, varför ska man inte bli arg på honom när han betedde sig så här? På vilket sätt menar ni att jag har en del av skulden till att han betedde sig så här?

Jag tror att det är ganska sunt att bli arg I dessa situationer. Eller sunt och sunt men naturligt. Den man litar på visar nått annat. Visst att man kan bli ledsen att det tar slut men just detta med att gå bakom ryggenoch dessutom pågått under längre tid. Jag tycker inte att du eller nån i liknande sitation ska skuldbelägga sig själv. Alla har ju trotts allt ett personligt ansvar. Funkar inte relationen eller något fattas en så gör man slut eller kanske rent av ()pratar ut om det som är fel

 

[Inte_Ung]

Men borde inte han ha meddelat henne det då?

Det kan han ju ha gjort.
Det betyder inte att hon måste ha förstått.

 

[mandalaki]

Jag känner att jag blir lite upprörd av svaren i den här tråden, antagligen för att jag nyligen var i kvinnans situation själv. Visserligen hade inte vi barn eller något fint hus men vi hade varit tillsammans i mer än 3 år, köpt lägenhet tillsammans och jag hade flyttat över halva Sverige för att vi skulle bo tillsammans.

Efter dessa 3 åren kom det fram att han hade varit otrogen mot mig under större delen av vårat förhållande, med flera olika personer (bland annat en tjej han presenterade som en kompis och som sovit över hos oss en gång). Jag trodde att vi hade ett bra förhållande. Jag var kär och trodde han också var det, vi hade ett bra sexliv även om jag visste att han, innan vi blev tillsammans, hade annorlunda sex än vad vi hade nu. Jag frågade flera gånger om han tyckte vi hade det bra, om han saknade något från sitt gamla liv. Hans svar var alltid att han var väldigt nöjd med vårat liv, visst kunde han sakna vissa delar med det vi hade var så mycket bättre.

Tycker ni fortfarande att man inte kan bli arg på honom? Han gav aldrig mig en möjlighet att bättra på vårat förhållande utan körde sitt eget race. Jag blev arg, och det blev andra i min närhet också. Kanske har han ett annat sätt att berätta historien på men i så fall har han inte berättat det för mig, inte heller nu i efterhand och jag har svårt att förstå vad han skulle kunna säga som skulle göra att man tycker att hans beteende var okej.

Jag blir ledsen när jag läser era tidigare svar, varför ska man inte bli arg på honom när han betedde sig så här? På vilket sätt menar ni att jag har en del av skulden till att han betedde sig så här?

Klart att du är arg, det är ju du som är drabbad. Men att gå och vara fly förbannad å en släktings vägnar är en annan sak.

 

[mandalaki]

Det är bara i hysteriska otrohetstrådar på Buke som folk alltid ska göra kopplingen otrohet = sjukdomar.

Det brukar jag också reagera på. En TS som blivit bedragen brukar få rådet att tvinga partnern till diverse tester i närmast hämndlystna ordalag.

Det är helt klart att den som är så oändligt ryggradslös (ironi) att den är tillsammans med en upptagen person automatiskt även är en vandrade smitthärd (ironi). Urfånigt, tycker jag. Tror mest att det tjänar till att smutskasta personen ifråga.

 

[Trani]

blir mamma sjuk har det väl i allra högsta grad med mamma att göra...

Säger som Niphredil, inte sjutton berör det ungarna om mamma får klamydia?

Jag fattar verkligen inte vad kondomanvändande har med barnen att göra. Förutom möjligheten att de (inte) får syskon.

Jäkla trams.

 

[mandalaki]

Om min mamma någonsin skulle få klamydia är jag nog tacksam om jag inte får veta det

 

[karamelldrottningen]

Klart att du är arg, det är ju du som är drabbad. Men att gå och vara fly förbannad å en släktings vägnar är en annan sak.

vissa bryr sig nog helt enkelt bara för mkt (ang släktingars vägnar) .

 

[Mixoman]

vissa bryr sig nog helt enkelt bara för mkt (ang släktingars vägnar) .

Jag hade nog också blivit upprörd om någon är beredd att dumpa en så bra (enligt dig) relation bara för att den andre haft sex med någon annan. Det är lättvindigt, särskilt med tanke på att det finns barn med i bilden.

 

[mandalaki]

vissa bryr sig nog helt enkelt bara för mkt (ang släktingars vägnar) .

Att bry mig innebär för mig att stötta där det behövs. Men ställföreträdande ilska å andras vägnar - det ser jag inte som stöd.

Teoretiskt skulle jag förmodligen kunna stötta båda parter i en sån här historia, förutsatt att båda behövde mitt stöd.

 

[Trani]

Om min mamma någonsin skulle få klamydia är jag nog tacksam om jag inte får veta det

Herrejösses ja. Den typen av information passar inte ens i den vuxna och frispråkiga relation som jag och min mamma har.

 

[mandalaki]

Herrejösses ja. Den typen av information passar inte ens i den vuxna och frispråkiga relation som jag och min mamma har.

Jag har aldrig berättat för henne om mina könssjukdomar heller. I högsta grad är det need to know-basis på den typen av information.

 

[Alexandra_W]

Jag är faktiskt inte så intresserad av att höra hans version. Det är aldrig ok att ljuga för nån om sådanna grejer. Men det kommer bli en stor omställning för dem alla. Barnen vart jätteledsna och ena vart rasande.

Uppenbart att relationen inte kan varit bra. Men att vissa har så svårt att prata om det tycker jag är märkligt bara svansa runt till nån annan.

Jag anser otrohet är oförlåtligt. Det innebär inte att jag anser det är oförklarligt. Vi vet ju ingenting vad som föranledde det hela. Teoretiskt kan han en miljard gånger försökt tala med henne men hon fräst av honom osv. Det gör inte otrohet ursäktligt, men det kan finnas förklaringar, där anledningen till otroheten inte är rena skitstövelondska. Hur bakvänt det än låter finns det personer som är otrogna för att rädda det de har, eller ja oftast hade.

Så, jag är inte för otrohet alls, det är i mina ögon oförlåtligt. Men jag har hört så många livsöden att jag slutat döma en otrogen person som en ondsint skitstövel utan att ha hört hela historien.

 

[Trani]

#71 "Större" grejer som HIV är ju en sak men något som botas med en antibiotikakur? Knappast. Jag tror inte jag berättade för min morsa om senaste gången jag hade urinvägsinfektion heller. Jag käkade min antibiotika och så var det inte mer med det.

 

[prinsessfeminist]

Så, jag är inte för otrohet alls, det är i mina ögon oförlåtligt. Men jag har hört så många livsöden att jag slutat döma en otrogen person som en ondsint skitstövel utan att ha hört hela historien.

Oförlåtligt kan det inte vara, anser jag. Det finns värre saker i så fall, som att man misshandlat sina egna barn eller begått grova brottsliga handlingar.

Däremot köper jag att det kan ta lång tid att förlåta. Hur man förlåter beror också på hur man reder ut sin relation eftersom något är i obalans.

 

[em-pirre]

@karamelldrottningen
Men varför är barnen inblandade alls? Varför måste de veta att pappa varit otrogen? De ska väl inte behöva bli inblandade i nån sån soppa.
Släpp det. Du vet inte allt. Jag gillar inte heller otrohet, men man vet ju inte hur det ligger till i verkligheten. Och jag fattar inte varför det är ett bra förhållande för att de alltid var tillsammans och hade sommarstuga?

 

[Alexandra_W]

Oförlåtligt kan det inte vara, anser jag. Det finns värre saker i så fall, som att man misshandlat sina egna barn eller begått grova brottsliga handlingar.

Däremot köper jag att det kan ta lång tid att förlåta. Hur man förlåter beror också på hur man reder ut sin relation eftersom något är i obalans.

Jag anser med oförlåtligt inom en relation. Inte generellt. Kanske skulle förtydligat det

 

[vallhund]

Jag anser med oförlåtligt inom en relation. Inte generellt. Kanske skulle förtydligat det

Hur kan man vara otrogen om man inte är i en relation?

 

[Mixoman]

Jag anser med oförlåtligt inom en relation. Inte generellt. Kanske skulle förtydligat det

Generellt är det såklart förlåtligt åtminstone i de flesta länder. Om man med förlåta menar att aldrig tänka på det som hänt så är det nog tyvärr omöjligt i de flesta fall, om det är att aldrig känna ilska eller ledsenhet så är det nog svårt i många fall.

Däremot om förlåt innebär att i handling inte älta det, använda det som vapen eller att låta det uppsluka en så blir det mer rimligt. Alltså skulle du kunna uttrycka det ungefär "Jag skulle inte kunna gå vidare i en relation om det hände mig", vilket förstås är okej. En del kan, en del kan inte. En del tror att de skulle kunna men kan sen inte, andra tror inte kan men lyckas ändå.

 

[Lurv]

Sett från mannens synvinkel kanske kvinnan redan avslutat relationen för fem år sedan, och nu bodde de bara helt kärlekslöst under samma tak, drev familj och samlade materiella ting.
.

Om nu relationen var avslutad för fem år sedan var det ju onödigt av mannen att vara med på köpet av lantstället.

 

[ameo]

jag kan inte låta bli att reagera på att det i liknande diskussioner på buke så ofta vänds mot att den som blivit utsatt för otrohet är den som är korkad, som inte har förstått att den otrogne försökt göra slut etc.
Varför kan man inte bara respektera det som skrivs, att den utsatte blivit tagen på sängen av ett otrohetsavslöjande och utgå ifrån det, utan att nödvändigtvis blanda in femtioelva olika andra scenarion där man skuldbelägger den som redan fått en käftsmäll i sitt förhållande? Och svara utifrån det som berättas, inte utifrån en massa andra tänkbara händelser?