Bukefalos 28 år!

Min bror har en dotter

Tack! :bow: Vill dock inte ta emot någon sådan hjälp, det går ingen nöd på mig. Det är bara det att jag lever på aktivitetsersättning (vid förlängd skolgång) och numera måste jag betala min terapi själv (:meh: skitlandsting), visserligen är min psykolog jätteschysst och låter mig gå extremt billigt (annars hade jag inte kunnat fortsätta) men det blir ändå mycket pengar för mig så det finns inte riktigt utrymme för spontana resor bara sådär.

Du avgör själv vad som känns bäst för dig :) Men om du ändrar dig så kvarstår erbjudandet.

(Och jag tänker att det inte ska behöva gå direkt nöd på en för att en ska kunna få ta emot en gåva. Jag hjälper med de pengar jag tjänat ihop, och jag tjänar in nya nästa månad. Du har gjort vad du kunnat för att hjälpa ett barn att slippa uppleva det du själv gjort. Det är väldigt bra och starkt gjort, med tanke på vad du berättat i tråden. Så se det som karma helt enkelt, och ingen "fattighjälp". Men jag förstår hur du känner, och respekterar det. All :bow: till dig i vilket fall.)
 
Något OT Under flera år innehade jag tjänst som socialsekreterare inom Stockholms kommun o Stockholms läns landsting. Förutom min kompetens som specialistsjuksköterska inom psykiatri så klassades min utbildning till B psykolog, som det hette då som ekvivalent till socionomutbildningen. Några år senare läste jag in de 2 års vidareutbildning (PEG) som krävdes då för att man skulle bli legitimerad psykolog.
I 25 års åldern gick jag i terapi hos en psykolog med psykodynamisk inriktning, steg 2 o handledarkompetens. I trettioårsåldern gick jag i psykoanalys i mer än 5 år. Typ 2 till 5 ggr i veckan. Min AG räknade terapi o resor till terapi som arbetstid.

I båda fallen handlade det om krav från AG och i båda fallen är det det bästa som hänt mig.
 
Alltså min mamma... är inte detta ganska suspekt?

Hon åkte idag till brors adress och tittade utanför, skrev upp bilens regnummer (den hon trodde var hans för att kolla om det var det, vad nu det spelar för roll?), tittade in genom fönsterna (alltså på håll) och såg honom där. Hon har åkt dit en gång för ett par månader sen också. Jag reagerade på detta och mamma fattade inte alls varför. Jag menade att om min pappa skulle spionera på mamma på samma sätt skulle hon bli jätteupprörd och tycka att det var helt sjukt men det tyckte min mamma var en annan sak för nu handlade det om hennes son. Jag tycker ju att det är lika rubbat oavsett vem det gäller :confused:. Mammas partner hänger dock med på detta utan protester. Jag frågade vad syftet var och det kunde hon inte svara på.

Jag tycker beteendet är obehagligt. Tittade på bilarna här och tänkte att min bror eller pappa skulle kunna sitta i en bil och iaktta mig (dock ser man lyckligtvis inte in i lägenheten från väg/parkering), alltså inte just nu men att folk uppenbarligen gör sånt! Jag fattar att det är möjligt att hela min familj t.ex. följer denna tråd, men att spionera på folk på plats där man bor?!
 
Jag tycker inte det är obefogat att fråga om något liknande har hänt förut med tanke på hur hon uttryckt sig, jag står fast vid att hon var ute och cyklade med sina formuleringar, och det var just en fråga - jag som alla här har bara tråden att gå på men du är den som känner henne och vet.
Precis som du beskriver så är det inte alltid psykiatrin agerar rätt, de kan agera direkt felaktigt på exempelvis de sätt du tar upp (förjävligt!), går man i terapi är man ganska utsatt och sårbar och hamnar man fel kan det få konsekvenser.
Sedan är ingen perfekt, inte heller terapeuter, så det handlar antagligen om att hitta någon vars ofullkomlighet man dels kan tolerera och som också matchar ens personlighet och problematik så att det inte blir destruktivt.

Anledningen till att jag övht frågar är att för mig är resonemang om "avtjänat straff" och "stå för det" osv röda flaggor och ett fokus på förövaren som faktiskt är långt ifrån neutralt. Det blir inte heller neutralt för att det råkar vara en psykolog som aningslöst nuddar vid det i ett klumpigt försök att låta bli att styra in dig på ett beslut. Ett alternativ hade t.ex. varit att hålla sig till att resonera fram och tillbaka om vilka konsekvenser det skulle kunna få för dig att göra den här orosanmälan, istället för att resonera fram och tillbaka kring (den potentiella) gärningsmannens situation.

Vi kan alla trilla ner i den här typen av patriarkala tankefällor då och då, ofta helt omedvetet och tillfälligt, men ibland kan det också bli en vana, därför frågade jag om du kan se ett mönster i det här eller om det var bara var slarvigt gjort.

Jag tycker ditt svar tyder på att ni förstår varandra och passar ihop, jag hade kunnat ge en liknande beskrivning av en terapeut jag brukade gå till som jag inte alltid höll med och som kunde uttrycka sig märkligt ibland men som var helt harmlös och överlag väldigt bra. Mänsklig.

När jag ställer frågan och är kritisk så är det inte för att jag är ute efter att underkänna din psykolog, utan jag ställer frågan och är kritisk för att jag bryr mig.

Ja, jag förstår att du reagerade och jag funderade på det du skrev. Jag hade nog också kunnat reagera om någon annan berättade det jag gjorde. Särskilt som jag tyvärr upplevt att psykiatrin många gånger är extra "mossig".
 
Alltså min mamma... är inte detta ganska suspekt?

Hon åkte idag till brors adress och tittade utanför, skrev upp bilens regnummer (den hon trodde var hans för att kolla om det var det, vad nu det spelar för roll?), tittade in genom fönsterna (alltså på håll) och såg honom där. Hon har åkt dit en gång för ett par månader sen också. Jag reagerade på detta och mamma fattade inte alls varför. Jag menade att om min pappa skulle spionera på mamma på samma sätt skulle hon bli jätteupprörd och tycka att det var helt sjukt men det tyckte min mamma var en annan sak för nu handlade det om hennes son. Jag tycker ju att det är lika rubbat oavsett vem det gäller :confused:. Mammas partner hänger dock med på detta utan protester. Jag frågade vad syftet var och det kunde hon inte svara på.

Jag tycker beteendet är obehagligt. Tittade på bilarna här och tänkte att min bror eller pappa skulle kunna sitta i en bil och iaktta mig (dock ser man lyckligtvis inte in i lägenheten från väg/parkering), alltså inte just nu men att folk uppenbarligen gör sånt! Jag fattar att det är möjligt att hela min familj t.ex. följer denna tråd, men att spionera på folk på plats där man bor?!


Jag tycker det låter lite knäppt. Vill hon veta var han håller hus för att känna sig trygg tro? Oavsett tycker jag du är fabulös och extraordinärt bra. Du är en fena på att läsa situationer och att reflektera.
 
Jag tycker det låter lite knäppt. Vill hon veta var han håller hus för att känna sig trygg tro? Oavsett tycker jag du är fabulös och extraordinärt bra. Du är en fena på att läsa situationer och att reflektera.

Tack, jag har kanske lärt mig något efter alla år i terapi :angel: :D

Mamma är inte rädd för bror på nåt sätt vad jag vet. Jag kan förstå en viss nyfikenhet på var han bor och hur hans liv ser ut nu, så att hon åkte dit den första gången är väl begripligt. Men nu känns beteendet lite konstigt. Hon skrev ju brev till barnets mamma (utan svar) och har sagt att hon ska skicka julkort. Hon sa till mig att om barnets mamma inte vill ha kontakt så kan hon i alla fall mejla och skriva det, jag menade att uteblivet svar också är ett svar. Mamma planerade även att fortsätta skicka kort vid högtider och barnets födelsedag. Jag tycker det är lite gränslöst, men det kanske är för att jag vet att mamma är ganska gränslös som person. Mamma menade att det var pga någon oro/omsorg om barnet som hon tar kontakt, jag påpekade att då är det bättre att hon också kontaktar soc och berättar om sin oro (några vykort kommer ju inte hjälpa barnet om det nu har det dåligt på något sätt). Men det vill hon förstås inte. Tror det bara handlar om att mamma vill få träffa barnet. Jag borde låta bli att diskutera saken med henne för vi krockar totalt men nu hände det ju lite "nytt" sas och jag uppdaterade henne om det, precis som att jag önskar att hon berättar om t.ex. bror eller barnets mamma kontaktar henne eftersom det kan ge en vink om brors inställning och risk att han kontaktar mig.

*kl* typ, skriver av mig...
(Senaste dagarna har jag funderat på hur barnets mamma är funtad som valde att skaffa barn med en person som hon vet är dömd för sexbrott mot barn. Hon kanske inte trodde mig då men om hon läst domen så framgår det att jag redan när övergreppen pågick berättade för föräldrarna att bror gjorde "sexuella saker" med mig, vilket båda vittnar om. Detta erkänner bror men menar att det hände när han var 14 (lägligt... precis innan han blev straffmyndig) trots att jag och våra föräldrar vittnar om att det var senare, föräldrarna berättade dessutom att det var efter att de varit på föräldramöte i min skola: när bror var 14 hade jag inte ens börjat skolan. Hon borde ju innerst inne känna en oro när barnet är ensam med bror? Fattar verkligen inte.)
 
Nu har bror kontaktat min mamma för att be henne säga åt mig att låta honom och hans anhöriga vara ifred :nailbiting:. Han hade tydligen tänkt åka hit till mig (han hade koll på var jag bor) för att prata med mig. Så min rädsla var inte så obefogad. Sen menar han ju att han bara tänkt prata men ändå. Jag frågade soc om det var möjligt att dölja mitt nummer i anmälan och den jag pratade med visste inte men om de var tvungna att lämna ut det så skulle de kontakta mig innan. Så antagligen fick inte bror mitt nummer men mamma hade skickat julkort och lämnat sitt. Det var ju kanske inte så smart att dölja mitt nummer, jag hade ju hellre haft honom i telefon än här utanför. Jag undrar hur han hade tänkt sig, han måste ju fatta att jag inte skulle öppna om han ringde på och dessutom troligtvis skulle ringa polisen. Stå och vänta in mig på gatan utanför?! Herregud, är helt skakig.
 
Du avgör själv vad som känns bäst för dig :) Men om du ändrar dig så kvarstår erbjudandet.

(Och jag tänker att det inte ska behöva gå direkt nöd på en för att en ska kunna få ta emot en gåva. Jag hjälper med de pengar jag tjänat ihop, och jag tjänar in nya nästa månad. Du har gjort vad du kunnat för att hjälpa ett barn att slippa uppleva det du själv gjort. Det är väldigt bra och starkt gjort, med tanke på vad du berättat i tråden. Så se det som karma helt enkelt, och ingen "fattighjälp". Men jag förstår hur du känner, och respekterar det. All :bow: till dig i vilket fall.)

Jag hjälper också gärna till ekonomiskt. Oavsett om det är en bussbiljett eller ett psykologbesök!
 
Nu har bror kontaktat min mamma för att be henne säga åt mig att låta honom och hans anhöriga vara ifred :nailbiting:. Han hade tydligen tänkt åka hit till mig (han hade koll på var jag bor) för att prata med mig. Så min rädsla var inte så obefogad. Sen menar han ju att han bara tänkt prata men ändå. Jag frågade soc om det var möjligt att dölja mitt nummer i anmälan och den jag pratade med visste inte men om de var tvungna att lämna ut det så skulle de kontakta mig innan. Så antagligen fick inte bror mitt nummer men mamma hade skickat julkort och lämnat sitt. Det var ju kanske inte så smart att dölja mitt nummer, jag hade ju hellre haft honom i telefon än här utanför. Jag undrar hur han hade tänkt sig, han måste ju fatta att jag inte skulle öppna om han ringde på och dessutom troligtvis skulle ringa polisen. Stå och vänta in mig på gatan utanför?! Herregud, är helt skakig.
Se det positivt, hela buke kryllar av mostrar o fastrar som står bakom dig!
:heartheart:heart
 
Nu har bror kontaktat min mamma för att be henne säga åt mig att låta honom och hans anhöriga vara ifred :nailbiting:. Han hade tydligen tänkt åka hit till mig (han hade koll på var jag bor) för att prata med mig. Så min rädsla var inte så obefogad. Sen menar han ju att han bara tänkt prata men ändå. Jag frågade soc om det var möjligt att dölja mitt nummer i anmälan och den jag pratade med visste inte men om de var tvungna att lämna ut det så skulle de kontakta mig innan. Så antagligen fick inte bror mitt nummer men mamma hade skickat julkort och lämnat sitt. Det var ju kanske inte så smart att dölja mitt nummer, jag hade ju hellre haft honom i telefon än här utanför. Jag undrar hur han hade tänkt sig, han måste ju fatta att jag inte skulle öppna om han ringde på och dessutom troligtvis skulle ringa polisen. Stå och vänta in mig på gatan utanför?! Herregud, är helt skakig.


Finns det ingen möjlighet för dig att flytta längre bort från den där? Jag vet verkligen inte hur du ska göra, jag vrålar på @Görel som vanligt. Hon kan säkert tipsa via PM om inte annat.
Önskar dig en riktigt god och lugn jul:)
 
Nu har bror kontaktat min mamma för att be henne säga åt mig att låta honom och hans anhöriga vara ifred :nailbiting:. Han hade tydligen tänkt åka hit till mig (han hade koll på var jag bor) för att prata med mig. Så min rädsla var inte så obefogad. Sen menar han ju att han bara tänkt prata men ändå. Jag frågade soc om det var möjligt att dölja mitt nummer i anmälan och den jag pratade med visste inte men om de var tvungna att lämna ut det så skulle de kontakta mig innan. Så antagligen fick inte bror mitt nummer men mamma hade skickat julkort och lämnat sitt. Det var ju kanske inte så smart att dölja mitt nummer, jag hade ju hellre haft honom i telefon än här utanför. Jag undrar hur han hade tänkt sig, han måste ju fatta att jag inte skulle öppna om han ringde på och dessutom troligtvis skulle ringa polisen. Stå och vänta in mig på gatan utanför?! Herregud, är helt skakig.

Men usch vad jobbigt... Jag antar att kontaktförbud är omöjligt innan han redan gjort något? (Tänker om det skulle kunna räcka med det han är dömd för i kombination med att han säger att han planerar att söka upp dig.)

Kan du meddela honom (brevledes, alternativt via er mamma) att du inte kommer att acceptera någon kontakt, om han dyker upp kommer du inte att öppna/kommer att gå undan?

På den ljusa sidan är det ju tydligt att socialen faktiskt tagit anmälan på allvar i alla fall. Det hjälper såklart inte dig, men det visar i alla fall att du inte gjort något helt förgäves...

Kan du åka bort ett tag nu, som du funderade på i början? Eller känns det bara som att du skjuter upp något?
 
Finns det ingen möjlighet för dig att flytta längre bort från den där? Jag vet verkligen inte hur du ska göra, jag vrålar på @Görel som vanligt. Hon kan säkert tipsa via PM om inte annat.
Önskar dig en riktigt god och lugn jul:)

Jo, jag har länge velat flytta tillbaka till Åre. Men sen har jag försökt få ordning på mitt liv här, fick kontakt med psykologen och började plugga igen. Så då har jag skjutit det på framtiden + att jag inte ens har orkat ta tag i flytt. När jag bott längre bort har det varit så himla skönt att veta att familjen är på avstånd.
 
Men usch vad jobbigt... Jag antar att kontaktförbud är omöjligt innan han redan gjort något? (Tänker om det skulle kunna räcka med det han är dömd för i kombination med att han säger att han planerar att söka upp dig.)

Kan du meddela honom (brevledes, alternativt via er mamma) att du inte kommer att acceptera någon kontakt, om han dyker upp kommer du inte att öppna/kommer att gå undan?

På den ljusa sidan är det ju tydligt att socialen faktiskt tagit anmälan på allvar i alla fall. Det hjälper såklart inte dig, men det visar i alla fall att du inte gjort något helt förgäves...

Kan du åka bort ett tag nu, som du funderade på i början? Eller känns det bara som att du skjuter upp något?

Ja, kontaktförbud är ganska svårt att få så det är nog inte enkelt även om han skulle göra något. Kan inte meddela nåt via mamma, hon har ju ingen kontakt med honom annars och han hade ringt från dolt nummer. Brev är ju en möjlighet men samtidigt vill jag inte "uppmuntra" kontakt. Och han anser ju tydligen att det är jag som inte lämnar HONOM i fred.

Bor så jävla dumt också, bottenplan som verkligen är bottenplan... fönsterna är jättelåga. Och ingen port utan man går in direkt utifrån sas.

Första tanken var väl att jag måste härifrån en period, jag är inte alls övertygad om att han bara funderade på att åka till mig och nu har släppt det för att han framförde meddelandet genom mamma. Jag fattade ju innerst inne att det var stor risk att han skulle åka till mig, jag vet ju hur han är och det spelar ju ingen roll vad jag och andra tycker är logiskt. Och nu tror jag det är ännu större risk. Men den senaste tiden har jag mått så extremt dåligt så det är inte ett alternativ, det är väl inläggning på psyk som är alternativet i så fall och där känner jag mig knappast tryggare ändå.
 
Har du prövat tanken att han inte kan komma åt dig längre?

Jag tror att du skulle klara att möta honom - OM han nu fick för sig att söka upp dig. Du är absolut inte skyldig att utväxla en enda stavelse med honom. Men jag tror att du både skulle klara att passera honom på gatan och att dra igen dörren i nyllet på honom.
 
Har du prövat tanken att han inte kan komma åt dig längre?

Jag tror att du skulle klara att möta honom - OM han nu fick för sig att söka upp dig. Du är absolut inte skyldig att utväxla en enda stavelse med honom. Men jag tror att du både skulle klara att passera honom på gatan och att dra igen dörren i nyllet på honom.
Nja, det kan han ju. Han skulle kunna åka hit och slå in en ruta bara för att skrämma mig. Eller tränga sig in om jag försökte dra igen dörren. Han är antagligen fysiskt överlägsen mig fortfarande.
 
För att han inte är riktigt normal.
Nej, det verkar han helt klart inte vara. Men: jag tror att din rädsla fyller i mycket i den verkliga bilden. Du demoniserar honom, målar upp bilder av hur farlig han KAN vara.

För hans del skiter jag fullständigt i den där demoniseringen, men jag tror inte att den är bra för dig. Du har ju gjort starka grejer när du dels anmälde honom då, dels gjort orosanmälan nu. Du ÄR stark. Gör dig inte räddare än nödvändigt.
 
För att han inte är riktigt normal.

Alltså folk gör rubbade grejer även om inte jag fattar varför.
Jag har missat de sista sidorna i tråden tills nu. Först vill jag säga att jag tycker att du har varit fantastiskt bra som fixat anmälan till soc! Att du gör saker som är så svåra för dig att göra för ett barns skull, ett barn som du inte ens känner! Det är fantastiskt!

Sen tänker jag på det här med din bror. Att prova tanken att han inte kan komma åt dig. Alltså, han är ju uppenbarligen farlig, annars hade du ju inte haft den här situationen, men. Ändå. När vi är eller känner oss hotade, tenderar vi att förstora den person som hotar oss. Han (oftast en han) får en större makt över oss enbart av det faktum att vi känner oss hotade av honom.

I det sammanhanget tänker jag också att det kanske kan vara en bra sak för dig att prova tanken, som @mandalaki skriver: Han kan inte komma åt dig. Eller åtminstone, du kan skita i honom. Kanske blir han aningens mindre av att du lyckas tänka så.

Men observera att jag fattar att han kan vara hur rubbad som helst.
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en nära anhörig, pensionerad sedan drygt tio år, som ibland har så extremt hårda övertygelser om hur saker ÄR. Jag skriver milda...
2
Svar
36
· Visningar
3 031
Senast: skiesabove
·
Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
10 387
Senast: gulakatten
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
99
· Visningar
11 004
Senast: Juli0a
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 362
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • WE-tråden
  • Ridskoleryttare
  • Tungband

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp