Min bror har en dotter

[Monstermom]

ja, det är ingen nyhet för mig



Känner mig i för dåligt skick för att åka iväg, enda stället som skulle kännas ok är 60 mil bort och jag vet inte om jag ens skulle klara av att ta mig dit. Och så behöver jag träffa psykologen nästa vecka och är för fattig för att åka bort bara några få dagar, alltså det känns inte värt att leva på gröt resten av månaden bara för det liksom. Skiter det sig totalt får det bli akutpsyk.

Aha, nej självklart ska det inte vara något som tar mer än det ger! Du får hänga här på Buke med oss om du behöver lite verklighetsflykt - har du tur så dundrar det kanske igång någon popcorntråd igen snart, där du kan skratta åt dumheterna.

 

[skuggi]

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara .

Det är inte fel att vara okontrollerad, ibland tror jag snarare att den där kontrollen skadar mer än den hjälper. I would know..
Det finns ingen som helst anledning att skämmas, varken inför henne eller någon annan. Och hon tänker garanterat inte så om det som hände.
*jättegoskram*

 

[vallhund]

Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara .

Du har uppenbarligen en mycket kompetent o inkännande psykolog, hon gjorde allt rätt o du med. För bearbetning o läkande så krävs det ofta att man tillåter sig att bryta ihop under pågående behandling, det är ur kaoset som man kan hitta sig själv o bli kvitt sina hjärnspöken.

ja, det är ingen nyhet för mig



Känner mig i för dåligt skick för att åka iväg, enda stället som skulle kännas ok är 60 mil bort och jag vet inte om jag ens skulle klara av att ta mig dit. Och så behöver jag träffa psykologen nästa vecka och är för fattig för att åka bort bara några få dagar, alltså det känns inte värt att leva på gröt resten av månaden bara för det liksom. Skiter det sig totalt får det bli akutpsyk.

Ta tillvara din psykologs erbjudande, akutpsyk kan vänta så länge du inte är akut psykotisk eller suicidal, eller trillar ner i en katatonisk depression.
Ta hand om dig!

 

[skuggi]

ja, det är ingen nyhet för mig



Känner mig i för dåligt skick för att åka iväg, enda stället som skulle kännas ok är 60 mil bort och jag vet inte om jag ens skulle klara av att ta mig dit. Och så behöver jag träffa psykologen nästa vecka och är för fattig för att åka bort bara några få dagar, alltså det känns inte värt att leva på gröt resten av månaden bara för det liksom. Skiter det sig totalt får det bli akutpsyk.

Ring om det krisar sig, jag har samma nummer som förut. Vi löser det

 

[Korven]

jag bröt ihop en gång hos sjukgymnasten när jag var där för en handled. Hon bara sa att nu ser jag till att du får en tid hos läkaren i ett annat rum. Jag kan ju tänka mig hur det hade gått hos en psykolog.

 

[Görel]

Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara .

Jag tänker tvärtom, att man skulle reagera om du inte reagerar. Det här väcker förstås oerhört mycket som du måste bearbeta, det ska du absolut inte skämmas över!

Jag förstår din känsla när du pratade med soc, när jag suttit i den sitsen att jag tagit emot en anmälan gällande barn vi har god kännedom om kan det vara svårt att komma på vad man kan fråga respektive inte fråga så att man inte ska avslöja att man redan vet en hel del. Vi kan ju hoppas att det är så, och vi kan hoppas att detta var informationen de behövde för att kunna agera.

 

[Cattis_E]

Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara .

Du skulle bara veta vad jag gråtit sådär framför läkare, psykolog en kompis som slängde sig hit en gång när det var hemskt. Lit mindre vansinnigt ett antal gånger. Och då har jag inte varit med om sådana saker. Depression bara.
Det är OKEJ att gråta så man inte kan andas. För psykologer ingår det dessutom i jobbet.

 

[Reville]

Jag har också följt tråden i tysthet men känner att jag måste få ge mitt stöd, fan vad stark du är @Niyama! Trots det du varit med om så kämpar du vidare och det är både imponerande och inspirerande

 

[Cattis_E]

Dubbelt

 

[Kattennizze]

All respekt för det du gjort för att rädda ett barn från en potentiell förövare. Det du gjort kan inte beskrivas i ord för den individen. Jag önskar att det fanns fler handlingskraftiga människor som du.

 

[monster1]

Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara .

Är det någonstans man SKA bryta ihop så är det hos psykologen, det är ju dom som har verktygen för att hjälpa en att hantera det hela .

 

[Thaliaste]

Jag tycker det är så bra gjort av dig @Niyama!

Känner mig i för dåligt skick för att åka iväg, enda stället som skulle kännas ok är 60 mil bort och jag vet inte om jag ens skulle klara av att ta mig dit. Och så behöver jag träffa psykologen nästa vecka och är för fattig för att åka bort bara några få dagar, alltså det känns inte värt att leva på gröt resten av månaden bara för det liksom. Skiter det sig totalt får det bli akutpsyk.

Du ska känna efter själv om du orkar eller inte, men OM det är en ekonomisk fråga så hjälper jag gärna till så att du får åka de 60 milen. (Om du vill det själv alltså, jag menar inte att pressa dig till att åka)

 

[Ninnurur]

@Niyama - om du bara vill komma hemifrån så är du jättevälkommen till oss! Bygga pepparkakshus på lördag FM kanske?

 

[Sar]

Nu har jag pratat med dem igen. Jag hade bara lämnat ett nummer men inte skrivit namn så hon sa direkt att jag inte skulle säga det om jag vill vara anonym, men jag tyckte det blev knepigt att förklara om jag inte sa det och min bror fattar ju ändå att det är jag (+ att mamma har börjat noja för att bror ska tro att det är hon så då slipper jag lyssna på det och vara boven som ställer till det för henne). Så jag förklarade vem jag var och socmänniskan frågade varför jag hade skickat det där, om det var något särskilt som hänt. Sa bara att jag inte vet nånting om nuläget men att det känns oroande att han har ett barn när jag vet vad han är kapabel till samt att han separerat från barnets mamma så att det kan vara så att han bor ensam med barnet ibland, vilket gör att det känns än mer oroande. Fick inga följdfrågor på det. Trodde de skulle fråga efter telefonnummer när de ändå pratade med mig. Känslan jag fick var att soc redan kände till denna familj , kan inte ta på riktigt varför. Kändes lite som att hon aktade sig för att säga "för mycket" och om de inte kände till familjen innan så skulle ju all information vara det som jag själv skickat. Men jag har ingen aning. Nu har jag gjort mitt.

Så himla bra och starkt gjort av dig, heja dig!

 

[Niyama]

Men gud så fina ni är

Jag tycker det är så bra gjort av dig @Niyama!

Du ska känna efter själv om du orkar eller inte, men OM det är en ekonomisk fråga så hjälper jag gärna till så att du får åka de 60 milen. (Om du vill det själv alltså, jag menar inte att pressa dig till att åka)

Tack! Vill dock inte ta emot någon sådan hjälp, det går ingen nöd på mig. Det är bara det att jag lever på aktivitetsersättning (vid förlängd skolgång) och numera måste jag betala min terapi själv ( skitlandsting), visserligen är min psykolog jätteschysst och låter mig gå extremt billigt (annars hade jag inte kunnat fortsätta) men det blir ändå mycket pengar för mig så det finns inte riktigt utrymme för spontana resor bara sådär.

@Niyama - om du bara vill komma hemifrån så är du jättevälkommen till oss! Bygga pepparkakshus på lördag FM kanske?

tack! Som det känns nu orkar jag bara vara hemma.

 

[Ninnurur]

tack! Som det känns nu orkar jag bara vara hemma.

Förstår dig! Om du ändrar dig så är det bara att hojta. 7an stannar 50 m härifrån, hållplats österängen

 

[Niyama]

Helt rätt gjort @Niyama! Starkt och modigt!

Skönt att du upplever lite mer stöd från din psykolog nu. Din psykolog har varit ute och cyklat flera gånger gällande det här, jag skulle nog fundera på om det kanske finns andra saker som hon inte heller har hanterat särskilt bra men där du inte kan se lika klart som du kan i just den här situationen. Det som du beskriver i tråden har ju en väldigt stor betydelse och om hon kunde dribbla bort sig själv när det gällde en så här viktig sak kan hon då ha gjort det flera gånger utan att du har märkt det och istället dragits med i ett konstigt resonemang?

Så länge du har fortsatt förtroende för henne och har en så pass stark uppfattning om rätt och fel som du har så behöver det inte vara ett problem, det är en tanke bara.

Nja, ute och cyklat vet jag inte. Hennes inställning var ju att jag skulle kontakta soc men hon resonerade lite fram och tillbaka. Psykologer vill ju ofta hålla sig neutrala sas och så ställde jag en rak fråga om hennes åsikt, vilket hon kanske inte var helt beredd på. Jag har haft behandlare som ska vara så jävla neutrala att de inte ens kan ta avstånd från de övergrepp jag utsatts för men så är verkligen inte denna psykolog, hon är väldigt tydlig med sånt.

Dock har jag insett att hon har en tendens att prata först och tänka sen ibland. Var nästan på väg att sluta där en gång efter att hon sagt att jag inte gjort tillräckligt för att förhindra min brors övergrepp (inte ordagrant, jag minns inte). Sen förklarade hon på ett vettigt sett vad hon hade menat och numera vet jag om att hon uttrycker sig jävligt udda ibland och ifrågasätter direkt.

Ingen av mina tidigare terapeuter har ens låtit mig prata om övergreppen. Helt sjukt. En psykolog jag hade länge sa själv stopp, att det var lite mycket och lite för tungt. Hade bett henne att läsa delar av förundersökningen och hon lämnade tillbaka den utan att ha läst. Andra har ifrågasatt sanningshalten, en läkare menade att jag kanske t.o.m hittade på att det varit en rättegång, för det kan ju inte han veta om det är sant. Överlag har jag mött en stor motvilja från psykiatrins håll att ens vilja kännas vid att det förekommer övergrepp mot barn och även om det förekommer, så ska man inte prata om det. Då blir man obekväm och jobbig. Blev våldtagen en gång sen som vuxen och det var verkligen ett helt annat bemötande jag fick då. Min nuvarande psykolog har inte gett uttryck för något sådant, det har hela tiden känts som att hon tror på mig och som att hon pallar att höra nästan vad som helst. Hon backar inte för att det är "för hemskt".

Det blev ett långt svar men för att summera så tror jag inte att min psykolog har några konstiga åsikter på något sätt, utan att hon bara uttrycker sig udda ibland.

 

[Cattis_E]

tack! Som det känns nu orkar jag bara vara hemma.

Och i Sigtuna finns det en fjordhäst man kan komma och nosa på
(och en hög andra hästar på gården då, men de är inte mina)

 

[Monstermom]

Ingen av mina tidigare terapeuter har ens låtit mig prata om övergreppen. Helt sjukt. En psykolog jag hade länge sa själv stopp, att det var lite mycket och lite för tungt. Hade bett henne att läsa delar av förundersökningen och hon lämnade tillbaka den utan att ha läst. Andra har ifrågasatt sanningshalten, en läkare menade att jag kanske t.o.m hittade på att det varit en rättegång, för det kan ju inte han veta om det är sant. Överlag har jag mött en stor motvilja från psykiatrins håll att ens vilja kännas vid att det förekommer övergrepp mot barn och även om det förekommer, så ska man inte prata om det. Då blir man obekväm och jobbig. Blev våldtagen en gång sen som vuxen och det var verkligen ett helt annat bemötande jag fick då. Min nuvarande psykolog har inte gett uttryck för något sådant, det har hela tiden känts som att hon tror på mig och som att hon pallar att höra nästan vad som helst. Hon backar inte för att det är "för hemskt".

Men... Vafan!

Tack och lov att du hittat en som verkar något vettigare! Jäkla nötter...

 

[Borttaget konto]

Nja, ute och cyklat vet jag inte. Hennes inställning var ju att jag skulle kontakta soc men hon resonerade lite fram och tillbaka. Psykologer vill ju ofta hålla sig neutrala sas och så ställde jag en rak fråga om hennes åsikt, vilket hon kanske inte var helt beredd på. Jag har haft behandlare som ska vara så jävla neutrala att de inte ens kan ta avstånd från de övergrepp jag utsatts för men så är verkligen inte denna psykolog, hon är väldigt tydlig med sånt.

Dock har jag insett att hon har en tendens att prata först och tänka sen ibland. Var nästan på väg att sluta där en gång efter att hon sagt att jag inte gjort tillräckligt för att förhindra min brors övergrepp (inte ordagrant, jag minns inte). Sen förklarade hon på ett vettigt sett vad hon hade menat och numera vet jag om att hon uttrycker sig jävligt udda ibland och ifrågasätter direkt.

Ingen av mina tidigare terapeuter har ens låtit mig prata om övergreppen. Helt sjukt. En psykolog jag hade länge sa själv stopp, att det var lite mycket och lite för tungt. Hade bett henne att läsa delar av förundersökningen och hon lämnade tillbaka den utan att ha läst. Andra har ifrågasatt sanningshalten, en läkare menade att jag kanske t.o.m hittade på att det varit en rättegång, för det kan ju inte han veta om det är sant. Överlag har jag mött en stor motvilja från psykiatrins håll att ens vilja kännas vid att det förekommer övergrepp mot barn och även om det förekommer, så ska man inte prata om det. Då blir man obekväm och jobbig. Blev våldtagen en gång sen som vuxen och det var verkligen ett helt annat bemötande jag fick då. Min nuvarande psykolog har inte gett uttryck för något sådant, det har hela tiden känts som att hon tror på mig och som att hon pallar att höra nästan vad som helst. Hon backar inte för att det är "för hemskt".

Det blev ett långt svar men för att summera så tror jag inte att min psykolog har några konstiga åsikter på något sätt, utan att hon bara uttrycker sig udda ibland.

Jag tycker inte det är obefogat att fråga om något liknande har hänt förut med tanke på hur hon uttryckt sig, jag står fast vid att hon var ute och cyklade med sina formuleringar, och det var just en fråga - jag som alla här har bara tråden att gå på men du är den som känner henne och vet.
Precis som du beskriver så är det inte alltid psykiatrin agerar rätt, de kan agera direkt felaktigt på exempelvis de sätt du tar upp (förjävligt!), går man i terapi är man ganska utsatt och sårbar och hamnar man fel kan det få konsekvenser.
Sedan är ingen perfekt, inte heller terapeuter, så det handlar antagligen om att hitta någon vars ofullkomlighet man dels kan tolerera och som också matchar ens personlighet och problematik så att det inte blir destruktivt.

Anledningen till att jag övht frågar är att för mig är resonemang om "avtjänat straff" och "stå för det" osv röda flaggor och ett fokus på förövaren som faktiskt är långt ifrån neutralt. Det blir inte heller neutralt för att det råkar vara en psykolog som aningslöst nuddar vid det i ett klumpigt försök att låta bli att styra in dig på ett beslut. Ett alternativ hade t.ex. varit att hålla sig till att resonera fram och tillbaka om vilka konsekvenser det skulle kunna få för dig att göra den här orosanmälan, istället för att resonera fram och tillbaka kring (den potentiella) gärningsmannens situation.

Vi kan alla trilla ner i den här typen av patriarkala tankefällor då och då, ofta helt omedvetet och tillfälligt, men ibland kan det också bli en vana, därför frågade jag om du kan se ett mönster i det här eller om det var bara var slarvigt gjort.

Jag tycker ditt svar tyder på att ni förstår varandra och passar ihop, jag hade kunnat ge en liknande beskrivning av en terapeut jag brukade gå till som jag inte alltid höll med och som kunde uttrycka sig märkligt ibland men som var helt harmlös och överlag väldigt bra. Mänsklig.

När jag ställer frågan och är kritisk så är det inte för att jag är ute efter att underkänna din psykolog, utan jag ställer frågan och är kritisk för att jag bryr mig.