Bukefalos 28 år!

Min bror har en dotter

Jo domen är skickad. Känner mig inte alls lättad av att ha gjort det, vilket jag trodde att jag skulle göra. Jag läste den innan (har tidigare läst två gånger: när den kom för 10 år sedan och för 4 år sedan då min psykolog fick läsa den). Höll på att kräkas.

Upplever lite mer stöd i detta från min psykolog nu, innan tyckte hon ju att jag skulle kontakta soc men resonerade lite fram och tillbaka om avtjänat straff blablabla. Det kändes liksom tveksamt. Och jag har så svårt att själv bedöma hur allvarligt nånting är, tänker att jag kanske överdriver. Nu sist jag träffade henne var hon väldigt tydlig med att hon tyckte det var bra att jag gjorde detta och det var skönt för hon vet ju typ allt och har läst både dom och förundersökning. I och för sig tycker jag att min psykolog ibland överdriver hur allvarligt det är, men hon är i alla fall inte "känslostyrd" i bedömningen.

Gulligt att du frågar, förresten! :)

Det kan kanske vara så att psykologen velat vara väldigt försiktig med att inte leda dig åt det håll hon själv tyckte var rätt, utan ville det skulle vara ett beslut som inte influerades av henne. (Vilket ju är helt rätt.) Om hon inte egentligen själv trodde på att låta bli att anmäla kanske argumenten blev lite märkliga. :D

Jag tycker du är så otroligt stark som gör det här! Och jag håller med @Hyacinth , det är klart att det är jobbigt att peta i det här gamla såret - och inte blir det lättare med den oro som följer med den nya situationen. Men jag hoppas och tror att det här är något som kommer att "löna" sig på sikt för dig, att det känns bra när situationen är över. Men du har gjort helt rätt, och att du gjort det trots att det är så jobbigt för dig är inget annat än beundransvärt!
 
Helt rätt gjort @Niyama! :bow: Starkt och modigt!

Skönt att du upplever lite mer stöd från din psykolog nu. Din psykolog har varit ute och cyklat flera gånger gällande det här, jag skulle nog fundera på om det kanske finns andra saker som hon inte heller har hanterat särskilt bra men där du inte kan se lika klart som du kan i just den här situationen. Det som du beskriver i tråden har ju en väldigt stor betydelse och om hon kunde dribbla bort sig själv när det gällde en så här viktig sak kan hon då ha gjort det flera gånger utan att du har märkt det och istället dragits med i ett konstigt resonemang?

Så länge du har fortsatt förtroende för henne och har en så pass stark uppfattning om rätt och fel som du har så behöver det inte vara ett problem, det är en tanke bara.
 
Å herregud, nu ringde soc :nailbiting: Jag satt dock i en annan telefon så jag kunde inte prata utan bad personen ringa om 10 min eller senare idag, men ville svara i alla fall för jag anade att det var dem. Väntar på att hon ska ringa igen nu, hoppas hon ringer idag så jag får det ur världen.
 
Nu har jag pratat med dem igen. Jag hade bara lämnat ett nummer men inte skrivit namn så hon sa direkt att jag inte skulle säga det om jag vill vara anonym, men jag tyckte det blev knepigt att förklara om jag inte sa det och min bror fattar ju ändå att det är jag (+ att mamma har börjat noja för att bror ska tro att det är hon så då slipper jag lyssna på det och vara boven som ställer till det för henne). Så jag förklarade vem jag var och socmänniskan frågade varför jag hade skickat det där, om det var något särskilt som hänt. Sa bara att jag inte vet nånting om nuläget men att det känns oroande att han har ett barn när jag vet vad han är kapabel till samt att han separerat från barnets mamma så att det kan vara så att han bor ensam med barnet ibland, vilket gör att det känns än mer oroande. Fick inga följdfrågor på det. Trodde de skulle fråga efter telefonnummer när de ändå pratade med mig. Känslan jag fick var att soc redan kände till denna familj :confused:, kan inte ta på riktigt varför. Kändes lite som att hon aktade sig för att säga "för mycket" och om de inte kände till familjen innan så skulle ju all information vara det som jag själv skickat. Men jag har ingen aning. Nu har jag gjort mitt.
 
Nu har jag pratat med dem igen. Jag hade bara lämnat ett nummer men inte skrivit namn så hon sa direkt att jag inte skulle säga det om jag vill vara anonym, men jag tyckte det blev knepigt att förklara om jag inte sa det och min bror fattar ju ändå att det är jag (+ att mamma har börjat noja för att bror ska tro att det är hon så då slipper jag lyssna på det och vara boven som ställer till det för henne). Så jag förklarade vem jag var och socmänniskan frågade varför jag hade skickat det där, om det var något särskilt som hänt. Sa bara att jag inte vet nånting om nuläget men att det känns oroande att han har ett barn när jag vet vad han är kapabel till samt att han separerat från barnets mamma så att det kan vara så att han bor ensam med barnet ibland, vilket gör att det känns än mer oroande. Fick inga följdfrågor på det. Trodde de skulle fråga efter telefonnummer när de ändå pratade med mig. Känslan jag fick var att soc redan kände till denna familj :confused:, kan inte ta på riktigt varför. Kändes lite som att hon aktade sig för att säga "för mycket" och om de inte kände till familjen innan så skulle ju all information vara det som jag själv skickat. Men jag har ingen aning. Nu har jag gjort mitt.
Vilket är otroligt starkt av dig, jag hoppas verkligen den lilla flickan får ett så bra liv som möjligt.
 
Pratade med min mamma innan samtalet med soc, hon pratade om att hon hade haft kontakter med socialtjänsten genom jobbet (för över 20 år sedan) och hur illa soc hade agerat (det hon berättade uppfattade jag som lite klumpigt, inte felaktigt). Det hon verkade rädd för var att soc skulle tro att det skett något övergrepp trots att det inte gjort det. Jag frågade om hennes kontakter då hade handlat om övergrepp mot någon? Nej. Jag påpekade att problemet snarare brukar vara att få människor att tro på att det faktiskt förekommer övergrepp, inte att soc själva hittar på det lite hur som helst.

Mamma var övertygad om att bror kommer tro att det är hon och att han skulle kontakta henne och vara "helt vansinnig". Lite lustigt för att min rädsla för att han ska kontakta mig har hon viftat bort. Sen pratade vi igen efter samtalet och då påpekade mamma själv att det handlade ju inte bara om övergreppen utan också om att bror är "en väldigt aggressiv person".

Jag är ganska säker på att bror kommer bli "helt vansinnig" på mig, dock tror jag han fattar vad konsekvensen kan bli om han försöker göra mig något. Och vi bor inte i samma stad så helt impulsivt kan det inte ske. Liksom om han gör något mot mig nu så är det ju inte direkt till hans fördel att det redan finns en fällande dom för vad han gjort mot mig. Försöker intala mig det i alla fall.
 
Att det inte är en lättnad kan jag förstå, det måste ju vara som att börja peta i ett sår igen. Sällan skönt. Det är antagligen samma för din mamma, hon kanske bara vill glömma och nu petar du (med all rätt) i något hon bara vill glömma.
Jag tycker du har gjort helt rätt, men det är ju väldigt lätt för mig att säga.

Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara :o.
 
Pratade med min mamma innan samtalet med soc, hon pratade om att hon hade haft kontakter med socialtjänsten genom jobbet (för över 20 år sedan) och hur illa soc hade agerat (det hon berättade uppfattade jag som lite klumpigt, inte felaktigt). Det hon verkade rädd för var att soc skulle tro att det skett något övergrepp trots att det inte gjort det. Jag frågade om hennes kontakter då hade handlat om övergrepp mot någon? Nej. Jag påpekade att problemet snarare brukar vara att få människor att tro på att det faktiskt förekommer övergrepp, inte att soc själva hittar på det lite hur som helst.

Mamma var övertygad om att bror kommer tro att det är hon och att han skulle kontakta henne och vara "helt vansinnig". Lite lustigt för att min rädsla för att han ska kontakta mig har hon viftat bort. Sen pratade vi igen efter samtalet och då påpekade mamma själv att det handlade ju inte bara om övergreppen utan också om att bror är "en väldigt aggressiv person".

Jag är ganska säker på att bror kommer bli "helt vansinnig" på mig, dock tror jag han fattar vad konsekvensen kan bli om han försöker göra mig något. Och vi bor inte i samma stad så helt impulsivt kan det inte ske. Liksom om han gör något mot mig nu så är det ju inte direkt till hans fördel att det redan finns en fällande dom för vad han gjort mot mig. Försöker intala mig det i alla fall.

Jag hoppas du ursäktar, men jag tror inte din mamma har riktigt alla hemma... :cautious:

Det låter hur som helst väldigt bra att soc nu har fått anmälan och att de följer upp den, hoppas det löser sig till det bästa för dottern. Och jag förstår att din trygghet fått sig en törn iom det här, men som du säger så har han enormt mycket att förlora på att försöka ta ut ilska på dig. Men du funderade ju förut på att åka bort ett par veckor sedan soc tagit tag i ärendet, kanske vore det läge nu bara för att du ska få andas ut lite och slappna av?
 
Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara :o.


Skämmas är det sista du ska göra!
Du har varit med om mer :turd: än vad någon behöver ens höra om under en hel livstid. Att du då och då bryter igenom är varken något att skämmas över eller tecken på svaghet. Det är så bra att du har någon som du faktiskt vågar visa även den sköra delen av dig som finns därinne, den sköra som också behöver få titta fram och få hjälp och stöd.

Du har med den här anmälan gjort något enormt bra tycker jag. Det behövs modiga människor som du. Som trots allt faktiskt vågar!

(jag tycker att din mamma är knepig som bara ser sig själv i den här historien - lite stöd till dig hade ju inte suttit precis fel)
 
Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara :o.


Äsch, du tog dig ju ur det. Du lugnade ner dig. Folk bryter ihop för mycket mindre saker. Det kan vara rätt nyttigt ibland.
 
Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara :o.

Jättestarkt av dig att anmäla till soc! :heart
Din reaktion hos psykologen låter faktiskt helt normalt. Man får bryta ihop!
 
Jag tänkte att efter förhören var jag oftast lättad. Att det var gjort, att jag hade berättat. Det var jättejobbigt men efteråt kände jag mest lättnad. Samma efter rättegången, var totalt slut men väldigt lättad. Struntade totalt i vad domen blev, det var bara så skönt att äntligen få lägga korten på bordet eller vad man ska säga.

Så jag tänkte att det skulle vara typ samma sak här, att jag gjorde det jag borde göra och sen skulle vara klar och lättad över det. Men nu finns det ju ett barn, som troligtvis bor med min bror mer eller mindre, som är i början av sitt liv. Det påverkar väl också.

Bröt ihop totalt igår hos psykologen, jag försöker alltid hålla mig skärpt, typ inte gråta eller överhuvudtaget låta det synas att det som hänt påverkar mig. Avskyr att gråta inför andra människor. Men när jag skulle gå från psykologen brast det helt och jag grät högt, tyckte att jag inte kunde andas och kröp ihop i fåtöljen med ansiktet i händerna. Tänkte typ att fan, nu händer det, nu blir jag galen på riktigt. Kunde inte ta mig därifrån eller hantera mig själv. Fick fram något om att jag måste till akutpsyk. Psykologen satte sig framför mig och sa "nej, berätta vad som händer istället". Kunde inte direkt prata med lyckades lugna ned mig lite och psykologen sa att hon kunde ringa idag. Och sen idag sa hon att jag kunde ringa henne om det behövdes (hon har egentligen gått i pension så hon jobbar bara en gång i veckan). Kommer fan skämmas ihjäl när jag ska dit igen, sådär okontrollerad brukar inte jag vara :o.

Man får gråta! Man får störtböla också. Det är helt okej och man blir inte galen av det. Jag vill snarare påstå att det är skadligt att kväva gråt som måste ut. Och i din situation är reaktionen fullständigt normal. Du har gått igenom massor som har tagit kraft.
 
Jag hoppas du ursäktar, men jag tror inte din mamma har riktigt alla hemma... :cautious:

:rofl: ja, det är ingen nyhet för mig :D

Men du funderade ju förut på att åka bort ett par veckor sedan soc tagit tag i ärendet, kanske vore det läge nu bara för att du ska få andas ut lite och slappna av?

Känner mig i för dåligt skick för att åka iväg, enda stället som skulle kännas ok är 60 mil bort och jag vet inte om jag ens skulle klara av att ta mig dit. Och så behöver jag träffa psykologen nästa vecka och är för fattig för att åka bort bara några få dagar, alltså det känns inte värt att leva på gröt resten av månaden bara för det liksom. Skiter det sig totalt får det bli akutpsyk.
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en nära anhörig, pensionerad sedan drygt tio år, som ibland har så extremt hårda övertygelser om hur saker ÄR. Jag skriver milda...
2
Svar
36
· Visningar
2 980
Senast: skiesabove
·
Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
10 324
Senast: gulakatten
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
99
· Visningar
10 604
Senast: Juli0a
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 333
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp