Nya infallsvinklar vore fint!

[Monstermom]

Jag har en liknande hund. Hon är skarp och har lite osäkerhet med, och samtidigt är hon full av egna initiativ som hon tycker är skitbra. Plus en jäkla motor som bara snurrar.

Jag misstänker dock att din hund är bra på att vara passiv?

Hundmöten skiter jag i. Hon får inte gå lös med främmande hundar i rastgårdar eller så (det fattar jag att det inte är ditt mål heller) men när vi släpper på jaktprov bryr hon sig verkligen inte ett dugg om de andra hundarna. Hon fokuserar på sin uppgift - har du något sådant? Där han är så fokuserad på sin uppgift att allt runt omkring försvinner?

Och hundmötena då. Min spänner sig på långt håll, hela kroppshållningen är spänd. Skvallerträning gjorde det hela värre, faktiskt. Det bästa är som Blåbäret skriver att vara så extremt petig med position och ram. För oss är det enklast att hålla ramen med en pinne. En pinne framför bröstet nosen eller liknande, beröm när hon går bakom och ett pet om hon går framför. För vår hund fokuserar på pinnen och jag upplevde att om jag med kroppen eller kommandon hindrade henne så växte hon bara ännu mer. Man skulle kunna använda typ ett ridspö också, men då antar jag att länsstyrelsen knackar på dörren ganska fort. Har du testat nåt sånt?

Nu brukar jag inte komma ihåg att ha nån pinne med mig så då går hundmötena sådär, men min hund är väl 1/3 av din hund i storlek och ja, jag bryr mig inte så mycket. Men när vi springer vill jag inte ha nån fjantig hund som ska framför mig, då tar jag en pinne. Viktigt att understryka att vi inte bankar på henne med pinnen, vi håller den framför och det betyder "hit men inte längre", det räcker att vifta lite med den.

Och hemma får inte jyckan gå till dörren och hälsa om det kommer nån. Hon får ligga på sin plats och vänta. Skulle det bli stimmigt får hon vänta i sovrummet tills alla människor kommit in. Hon kan inte sortera och hon kan inte reda ut stressen/glädjen/vakten. Min gamla är ett utmärkt föredöme, bryr sig inte om andra hundar/folk/vilt whatever, men det skiter den lilla i

Ja, hon lät väldigt lik!

Monster är inte så bra på passivitet, nej. Också något jag försökt jobba på, och visst är han bättre, men mycket av det är nog på ytan - han ser ut som han slappar på mattan, men han ligger minst lika ofta och bygger spänning "i smyg"...

En jäkla motor har han också, det finns liksom ingen botten i "nu då? nu då? vad ska vi göra nu då!? ".

Ja, Monster fokuserar i nosarbete såpass att han inte reagerar på vad som i andra fall skulle vara enorma störningar för honom. Men han måste komma igång först. Jag skulle verkligen vilja ha det fokus i annat arbete också, men har inte nått dit än - det funkar ibland även med saker som lydnadsmoment, men där blir det relativt snabbt för mycket efter ett tag plus att han är mycket mer upp i varv i sådan träning och därför reagerar ännu snabbare och hårdare när han väl gör det...

Jag har faktiskt provat pinne som gräns (gåstav i vårt fall - länsstyrelsen knackade inte på, men det blev ett jäkla liv bland grannarna ), men i Monsters fall blev det bara värre. Det borde jag ha insett innan, eftersom barriärer (staket, fönster, koppel, osv) gör att han reagerar hårdare. Förutom att han taggade på triggers väldigt mycket värre var också pinnen väldigt behändig att bita i och kampa med...
Han har heller inga problem med att vara allmänt trevlig på promenad, alltså hålla sig vid mig och inte dra i kopplet. Då blev pinnen mest bara aktuell just i samband med tiggers, vilket gjorde den väldigt laddad väldigt snabbt.

Nej, just "kan inte sortera" är en bra beskrivning på Monster också. Hans hjärna tiltar av konkurrerande impulser och han vet inte vad han ska ta sig till... Jag stoppar också undan honom hemma för det mesta, men jag önskar såklart att det skulle funka att han antingen självmant valde att inte ta kontakt om han inte klarar det, eller att han rent av skulle bli så pass trygg och säker att han inte skulle varva upp så gudförbenat! Önsketänkande.

 

[Blandrastik]

Först och främst så är Buke ett hästforum, därav de få kategorierna på "hund". (Tycker ändå att hund-buke överträffar många andra diskussionsforum)
Sen har jag läst din träningsblogg på ett annat hundforum. Jag har några CC som kunder och jag måste säga att problemen är många och genvägarna få. Jag har full förståelse för att du kolla av här om någon har nåt tips du inte provat eller kan komma med nya infallsvinklar, men jag tror att du måste hitta en tränare du tror på, t ex Jan Gyllensten, sen är det bara att bita sig fast vid sina principer och jobba på.
Din insats för att ändra din hunds felbeteenden måste vara stor, jättestor. Precis som nämnts tidigare, ram och tydlighet får bli dina ledord.
Sen spelar det mindre roll vilken metod du väljer, det handlar mer om att "fanemej inte ge sig" och göra samma sak åter och åter igen.

Jag har haft Jan som lärare på en av mina utbildningar, han är verkligen en SBK-are och Schäferägare uti fingerspetsarna, så man kan gilla det han gör mer eller mindre. Men han ger ingen hund "stryk med kopplet så den fattar" i alla fall.

 

[Monstermom]

När jag läser listan med problem i första inlägget så ser jag att de verkar starkt ihopkopplade.
Det är en kedja, inte fyra olika problem.

Jag tänker att hunden har låg social kompetens (den går att träna upp) vilket gör att den inte är säker på hur situationen ska hanteras och att det blir en inkonsekvens där varje möte kan bli olikt det förra. Detta i kombination med hög integritet och vaktinstinkt.

Jag har också hundar av en ras som har använts som vakt och larm i flera decennier, och för dem blir varje möte ett "jobb" och eventuellt en väktarutryckning om jag inte ger dem tydliga ramar. De har sin radar på dygnet runt och därför behöver jag bekräfta dem direkt de får syn på något, så att de genast vet om jag också har sett, att situationen är under min kontroll och att de inte behöver slå på larmet – så att de kan vara "lediga" från väktartjänsten under resten av mötet.

Integriteten och vakten är antagligen djupt rotat i hundens fundament, det får du förhålla dig till och ta hänsyn till i ALLT arbete med hunden framöver. Du behöver fokusera och styra upp den sociala biten, med hänsyn till integritet och vakt. Jag tycker absolut att du ska ta hjälp av någon med det.

Förklara för hunden att det finns regler, och att det är skillnad på hur främlingar och kändisar ska hanteras. Hunden har antagligen redan ett antal kändisar, utöka INTE den skaran förrän du har en etablerad ram med tydliga ordningsregler.

Ja, "låg social kompetens" var en bra beskrivning. Inte ens när han vill vara vänner är han särskilt trevlig ur den andres synvinkel. Han vill väldigt mycket men han vet inte hur han ska nå fram...

Jag håller verkligen med dig om att sakerna hänger ihop (kedja, eller kanske gordisk knut ), men det gör ju att jag undrar om det verkar så för dig för att jag beskrev det som jag ser det eller för att det faktiskt är så?

Absolut är det så att Monster är en vaktare, det kommer jag inte ifrån. Jag har heller inga problem med den biten egentligen (jag valde rasen med öppna ögon), men det blir problem iom hans stora osäkerhet. Det är kanske framförallt den, och att han agerar på egen hand, som jag hoppas kunna påverka - att han vaktar är som du säger fundamentalt.

Jag är inte någon särskilt social person, det är inte särskilt livat hemma och vår umgängeskrets är inte stor. Jag tror inte att han utsätts för för mycket stimulans hemmavid, istället oroar jag mig för att han blir för isolerad - varje nytt intryck blir för stor kontrast?

 

[Blueberry]

Ja, "låg social kompetens" var en bra beskrivning. Inte ens när han vill vara vänner är han särskilt trevlig ur den andres synvinkel. Han vill väldigt mycket men han vet inte hur han ska nå fram...

Jag håller verkligen med dig om att sakerna hänger ihop (kedja, eller kanske gordisk knut ), men det gör ju att jag undrar om det verkar så för dig för att jag beskrev det som jag ser det eller för att det faktiskt är så?

Absolut är det så att Monster är en vaktare, det kommer jag inte ifrån. Jag har heller inga problem med den biten egentligen (jag valde rasen med öppna ögon), men det blir problem iom hans stora osäkerhet. Det är kanske framförallt den, och att han agerar på egen hand, som jag hoppas kunna påverka - att han vaktar är som du säger fundamentalt.

Jag är inte någon särskilt social person, det är inte särskilt livat hemma och vår umgängeskrets är inte stor. Jag tror inte att han utsätts för för mycket stimulans hemmavid, istället oroar jag mig för att han blir för isolerad - varje nytt intryck blir för stor kontrast?

Jag tror inte riktigt att han är osäker på personlighetsnivå, däremot tror jag att han är osäker på hur till exempel möten ska gå till och hur de ska hanteras. Och då kommer vi än en gång till ramar och tydlighet.

Det är väktaren som agerar på egen hand, eftersom ledningscentralen inte agerar tillräckligt snabbt eller ger tillräckligt tydliga direktiv. Det fina med väktare är att de är lite som poliser, de gillar ordning och reda och lyder gärna order – om de får några. Ditt jobb är att vara befälhavare.

 

[Monstermom]

Först och främst så är Buke ett hästforum, därav de få kategorierna på "hund". (Tycker ändå att hund-buke överträffar många andra diskussionsforum)
Sen har jag läst din träningsblogg på ett annat hundforum. Jag har några CC som kunder och jag måste säga att problemen är många och genvägarna få. Jag har full förståelse för att du kolla av här om någon har nåt tips du inte provat eller kan komma med nya infallsvinklar, men jag tror att du måste hitta en tränare du tror på, t ex Jan Gyllensten, sen är det bara att bita sig fast vid sina principer och jobba på.
Din insats för att ändra din hunds felbeteenden måste vara stor, jättestor. Precis som nämnts tidigare, ram och tydlighet får bli dina ledord.
Sen spelar det mindre roll vilken metod du väljer, det handlar mer om att "fanemej inte ge sig" och göra samma sak åter och åter igen.

Jag har haft Jan som lärare på en av mina utbildningar, han är verkligen en SBK-are och Schäferägare uti fingerspetsarna, så man kan gilla det han gör mer eller mindre. Men han ger ingen hund "stryk med kopplet så den fattar" i alla fall.

Ja, det är absolut inte så att jag hoppas någon ska sitta på det hemliga knepet och så löser allt sig eller så!
Utan just att kanske få lite andra tankar så jag inte blir alltför insnöad, man vet ju aldrig vad man missar.

Tack för din beskrivning av JG, det låter väl ungefär som vad jag tänkte mig. Det är sannolikt inte en typ av träning jag vore sådär jätteöppen för längre i ärlighetens namn, men jag tänker mig att det ändå kunde vara intressant att få höra hur han ser på Monster... Som sagt, jag velar lite hit och dit i frågan. Värdefullt att höra att han inte är väldigt våldsam i alla fall!

 

[Monstermom]

Jag tror inte riktigt att han är osäker på personlighetsnivå, däremot tror jag att han är osäker på hur möten ska gå till och hur de ska hanteras. Och då kommer vi än en gång till ramar och tydlighet.

Inte säker på att jag hänger med? Du menar att problemen i första hand är inlärda? Det kan mycket väl vara så.

Jag är ledsen om jag är tjatig, men jag tycker det är lite luddigt med "ramar och tydlighet".
Jag anser ju att jag har ramar för vad som är acceptabelt beteende (han ska inte hoppa, knuffas, klättra, han ska ha fyra tassar i golvet, ge utrymme och hålla sig lugn), problemet är ju att inte spräcka de ramarna? Jag vet vad jag vill, jag tror att han egentligen har ett hum om vad jag vill också, men han går på tok för högt i stress när han väl är i situationen och kan inte hantera det alls - rent konkret hur är det tänkt att jag ska upprätthålla ramarna då?

Stannar jag tex och pratar med en granne ska Monster inte hälsa. Han ska sitta bredvid mig och vänta, inte ta kontakt. Vad det innebär i praktiken är 90-95% fokus på Monster medan grannen får det som blir över. Monster sitter närmast vibrerande bredvid mig, påminner jag honom inte om förväntningarna (ramarna?) så gott som hela tiden så brister han. Ser grannen honom i ögonen (big nono!) eller tilltalar honom brister han definitivt. Gör jag ett misstag brister han. Förr eller senare brister han, rent krasst. Visst, jag kan (nuförtiden) varva ner honom igen och börja om, men de där ramarna klarar jag helt enkelt inte att hålla. Så, hur tänker du jag bör göra istället?

 

[Blueberry]

Inte säker på att jag hänger med? Du menar att problemen i första hand är inlärda? Det kan mycket väl vara så.

Jag är ledsen om jag är tjatig, men jag tycker det är lite luddigt med "ramar och tydlighet".
Jag anser ju att jag har ramar för vad som är acceptabelt beteende (han ska inte hoppa, knuffas, klättra, han ska ha fyra tassar i golvet, ge utrymme och hålla sig lugn), problemet är ju att inte spräcka de ramarna? Jag vet vad jag vill, jag tror att han egentligen har ett hum om vad jag vill också, men han går på tok för högt i stress när han väl är i situationen och kan inte hantera det alls - rent konkret hur är det tänkt att jag ska upprätthålla ramarna då?

Stannar jag tex och pratar med en granne ska Monster inte hälsa. Han ska sitta bredvid mig och vänta, inte ta kontakt. Vad det innebär i praktiken är 90-95% fokus på Monster medan grannen får det som blir över. Monster sitter närmast vibrerande bredvid mig, påminner jag honom inte om förväntningarna (ramarna?) så gott som hela tiden så brister han. Ser grannen honom i ögonen (big nono!) eller tilltalar honom brister han definitivt. Gör jag ett misstag brister han. Förr eller senare brister han, rent krasst. Visst, jag kan (nuförtiden) varva ner honom igen och börja om, men de där ramarna klarar jag helt enkelt inte att hålla. Så, hur tänker du jag bör göra istället?

Det räcker inte med att du har ramar och regler – han behöver ju veta om dem och förstå att de finns där. Han behöver också få reda på direkt han kliver utanför, annars spelar det ju ingen roll att de finns. Där måste du uppenbarligen vara mer tydlig mot honom, och stoppa in honom tillbaka i ramen igen. Vänligt men bestämt.

I situationen med grannen hade jag till att börja med ökat avståndet lite och förklarat att "Just nu tränar vi på det här, så det vore toppen om du kunde ignorera hunden helt. Kanske till och med vända dig lite åt höger så att du inte frontar honom." Människor är ganska bra på att lyda order de med

Och nu har du ganska många krav eller önskemål: Inte hälsa, sitta bredvid, vänta, inte ta kontakt. Ju fler krav, desto mer fokus kräver det så klart. Finns det många regler finns det också många regler att bryta mot.

Jag hade nöjt med mig "Inte hälsa". Om hunden sedan står eller sitter eller ligger eller befinner sig bakom eller bredvid mig bryr jag mig inte om då, så länge den inte hälsar. När "Inte hälsa" är etablerat kan jag snäva till ramen lite till, det är ett steg i taget som gäller.

 

[Monstermom]

Det räcker inte med att du har ramar och regler – han behöver ju veta om dem och förstå att de finns där. Han behöver också få reda på direkt han kliver utanför, annars spelar det ju ingen roll att de finns. Där måste du uppenbarligen vara mer tydlig mot honom, och stoppa in honom tillbaka i ramen igen. Vänligt men bestämt.

Mjo, men hur?

I situationen med grannen hade jag till att börja med ökat avståndet lite och förklarat att "Just nu tränar vi på det här, så det vore toppen om du kunde ignorera hunden helt. Kanske till och med vända dig lite åt höger så att du inte frontar honom." Människor är ganska bra på att lyda order de med

Och nu har du ganska många krav eller önskemål: Inte hälsa, sitta bredvid, vänta, inte ta kontakt. Ju fler krav, desto mer fokus kräver det så klart. Finns det många regler finns det också många regler att bryta mot.

Jag hade nöjt med mig "Inte hälsa". Om hunden sedan står eller sitter eller ligger eller befinner sig bakom eller bredvid mig bryr jag mig inte om då, så länge den inte hälsar. När "Inte hälsa" är etablerat kan jag snäva till ramen lite till, det är ett steg i taget som gäller.

Anledningen att jag vill att han ska sitta är för att ge oss en lite längre startsträcka, ju friare han är att göra vad som helst desto svårare är det att upptäcka när han är på väg att spåra ur och hinna reagera i tid.

Jag upplever tvärt om att människor är usla på att lyda order!
Jag har grannar som känt Monster hela hans liv, likförbenat ska de böja sig mot honom, stirra honom i ögonen, prata med honom, osv - inte bara har jag tydligt förklarat att och varför det inte är bra (även när hunden inte är med, i lugn och ro), de har också själva sett resultatet... Min favorit är när det faktiskt gått riktigt bra och Monster varit väldigt duktig - dåååå är det läge att göra alla fel samtidigt för att han ju var så lugn.

 

[Blueberry]

Mjo, men hur?

Det går liksom inte att svara på utan att ha träffat er.
Och det är där ni behöver en instruktör.

Någon form av konsekvens, signal eller varning om att du inte är nöjd och att han inte följer ledningscentralens order, men det beror ju helt på vad han reagerar på. För vissa räcker det med ett "App app app!" eller ett morr, medan andra behöver vara mer bryska och fysiskt stoppa in hunden i ramen (i position, på rätt plats, eller vad det nu är) igen, några kan peta till sin hund på bogen, vissa säger "Kom tillbaka!" eller knäpper med fingrarna, för en del fungerar det ge hunden onda ögat och säga "fy!" med dov röst, och andra drar i kopplet. Det finns liksom en ziljon olika sätt att visa att gränsen är överskriden.

 

[Blueberry]

Anledningen att jag vill att han ska sitta är för att ge oss en lite längre startsträcka, ju friare han är att göra vad som helst desto svårare är det att upptäcka när han är på väg att spåra ur och hinna reagera i tid.

Jag kan nog lova ett den millisekunden extra det tar att resa sig från sitt inte påverkar startsträckan nämnvärt om hunden gör ett utfall. Det är inget ankare, även om många hundägare gärna vill tror det.

 

[Milosari]

Inte säker på att jag hänger med? Du menar att problemen i första hand är inlärda? Det kan mycket väl vara så.

Jag är ledsen om jag är tjatig, men jag tycker det är lite luddigt med "ramar och tydlighet".
Jag anser ju att jag har ramar för vad som är acceptabelt beteende (han ska inte hoppa, knuffas, klättra, han ska ha fyra tassar i golvet, ge utrymme och hålla sig lugn), problemet är ju att inte spräcka de ramarna? Jag vet vad jag vill, jag tror att han egentligen har ett hum om vad jag vill också, men han går på tok för högt i stress när han väl är i situationen och kan inte hantera det alls - rent konkret hur är det tänkt att jag ska upprätthålla ramarna då?

Stannar jag tex och pratar med en granne ska Monster inte hälsa. Han ska sitta bredvid mig och vänta, inte ta kontakt. Vad det innebär i praktiken är 90-95% fokus på Monster medan grannen får det som blir över. Monster sitter närmast vibrerande bredvid mig, påminner jag honom inte om förväntningarna (ramarna?) så gott som hela tiden så brister han. Ser grannen honom i ögonen (big nono!) eller tilltalar honom brister han definitivt. Gör jag ett misstag brister han. Förr eller senare brister han, rent krasst. Visst, jag kan (nuförtiden) varva ner honom igen och börja om, men de där ramarna klarar jag helt enkelt inte att hålla. Så, hur tänker du jag bör göra istället?

Det är ju detta du behöver ha hjälp med, att någon visar hur du ska göra.

Jag är en klickermänniska, det är inte Jan. Men jag har ändå haft stor behållning av det han har lärt mig om problemhundar och hundproblem. Mer än vad andra har gjort. Jag ska gå en fördjupningskurs i just problemhundar för honom i höst (i egenskap av instruktör) och det ser jag fram emot. Han pratar inget fikonspråk och har inga långa invecklade förklaringsmodeller. Men din typ av hund kan han.

Vill du absolut inte ha med den typen av människa att göra så finns ju Yrsa i Staffanstorp (hand med hund). Hon har jättemånga års erfarenhet men jag vet helt ärligt inte om hon kan rå på din hund. Hon är också betydligt dyrare.

 

[Monstermom]

Det går liksom inte att svara på utan att ha träffat er.
Och det är där ni behöver en instruktör.

Någon form av konsekvens, signal eller varning om att du inte är nöjd och att han inte följer ledningscentralens order, men det beror ju helt på vad han reagerar på. För vissa räcker det med ett "App app app!" eller ett morr, medan andra behöver vara mer bryska och fysiskt stoppa in hunden i ramen (i position, på rätt plats, eller vad det nu är) igen, några kan peta till sin hund på bogen, vissa säger "Kom tillbaka!" eller knäpper med fingrarna, för en del fungerar det ge hunden onda ögat och säga "fy!" med dov röst, och andra drar i kopplet. Det finns liksom en ziljon olika sätt att visa att gränsen är överskriden.

Jag kom på en stund efter jag lämnad datorn att det där nog lät jääääkligt drygt, men då var det så dags att ångra sig!

Vad jag menade med frågan var alltså att jo, jag fattar (och håller med om) att hunden behöver regler att förhålla sig till och att brott mot reglerna måste följas av konsekvenser. Men poängen är alltså att jag inte tycker mig ha hittat några sådana konsekvenser som faktiskt ger önskat resultat. Och det var till viss del därför jag startade tråden, och varför jag försökte beskriva hur Monster fungerar så noga jag bara kunde: vad finns det för alternativ som jag inte tänkt på, provat, känner till, typ? Därför var @lady_vip s förslag om pinnen väldigt välkommet, även om det var något jag provat, och @Milosari s om pet, röst, osv också, och det är därför jag undrar mer konkret hur du tänker att ramarna ska upprätthållas.

Det handlar alltså inte, absolut inte, om att jag försöker ifrågasätta ditt råd om ramar, utan om att jag uppenbarligen inte lyckas (i vart fall inte i en utsträckning jag är nöjd med, men kanske handlar det om det som @Blandrastik tik skrev, att jag helt enkelt måste envisas på...) med det idag. För ja, rent krasst, om jag kunde hålla honom inom ramarna hade jag inte de problem jag ändå har med honom. Uppenbarligen felar jag.

Det är alltså därför jag frågar, inte för att vara dryg!

 

[pumah]

Jag ska börja med att säga att min infallsvinkel på dina problem absolut inte är menad att vara elak eller nedsättande på något sätt, du verkar verkligen ta detta på allvar och det ska du ha all heder av! Hoppas du inte blir ledsen om jag säger att jag tror att det inte bara är hunden du borde fokusera på, utan även dig själv. Mitt intryck av den här tråden och dina inlägg är nämligen att du är väldigt osäker på hur du ska hantera din stora, och potentiellt farliga, hund. I mina ögon är det inte alls konstigt att hunden tar på sig vaktandet, det är ju det de väldigt ofta gör när de känner att ägaren inte har kontroll och utstrålar osäkerhet. Jag tror att alla "åtgärder" du tar till stressar hunden och i hans ögon bara blir ännu ett bevis för hur osäker du är. Vad jag tror ni båda behöver är att hitta ett lugn, och jag är rätt säker på att om du är lugn, då blir han det också.
Ett exempel är när du står och pratar med grannen, du skriver att 90-95% av ditt fokus ligger på hunden, medan grannen får det som blir över. Jag förstår att du gör det för att ha kontroll på hunden, men för honom blir det bara en negativ press, han märker såklart att du är osäker.

En annan sak jag reagerade på är aktiviteten - när jag läste hur mycket du aktiverar honom var min första tanke "herregud, när får hunden vila?" Även där tror jag nämligen att - även om din tanke med all aktivitet är god - han behöver ta det lugnare och tagga ner. Jag tror alltså att du behöver dra ner på aktiviteten, kanske dra ner på tricksträning etc. och fokusera mer på spåret, kanske längre och svårare spår som blir en utmaning och tröttar ut honom.

Mitt råd är att du försöker hitta en instruktör som fokuserar mer på relationen mellan hund och förare än ren "problemhundsträning", dvs en som kan lära dig att hantera din hund på ett lugnt och självsäkert sätt. Jag har tyvärr inga tips på instruktörer i dina trakter, men kanske någon annan har?

 

[Monstermom]

Jag kan nog lova ett den millisekunden extra det tar att resa sig från sitt inte påverkar startsträckan nämnvärt om hunden gör ett utfall. Det är inget ankare, även om många hundägare gärna vill tror det.

Fast för mig gör det enorm skillnad, helt ärligt (ärligt i min upplevelse då, objektiv sanning kan det givetvis inte bli). Är han på benen är han verkligen tusen gånger värre att kontrollera... Det är kanske inte så mycket fråga om att rumpan är ett ankare, som att hans "stanna" är mycket starkare i sittposition. Och framförallt att jag kan se förberedelserna för ett utfall i musklerna mycket tydligare i sitt än i stå...

Jag vet inte, jag har svårt att tänka mig att mindre begränsningar skulle göra situationen bättre, men just att jag känner sånt motstånd gör att jag misstänker det är något jag i alla fall behöver tänka över mer.

 

[Monstermom]

Det är ju detta du behöver ha hjälp med, att någon visar hur du ska göra.

Jag är en klickermänniska, det är inte Jan. Men jag har ändå haft stor behållning av det han har lärt mig om problemhundar och hundproblem. Mer än vad andra har gjort. Jag ska gå en fördjupningskurs i just problemhundar för honom i höst (i egenskap av instruktör) och det ser jag fram emot. Han pratar inget fikonspråk och har inga långa invecklade förklaringsmodeller. Men din typ av hund kan han.

Vill du absolut inte ha med den typen av människa att göra så finns ju Yrsa i Staffanstorp (hand med hund). Hon har jättemånga års erfarenhet men jag vet helt ärligt inte om hon kan rå på din hund. Hon är också betydligt dyrare.

Ja, jag är som sagt inte helt stängd för möjligheten att vända mig dit. Även fast jag är skeptisk i viss del (det är jag vid det här laget mot alla instruktörer jag inte har erfarenhet av), kan det som sagt som minst vara intressant att höra vad han har att säga. Jag har inte klickertänk i grunden (Monster är den första hund jag inte kört "klassiskt brukstänk" med), och jag tror inte att alla som inte tänker klicker inte har något att komma med över huvud taget. Dock är jag något less på "lösningarna" som tenderat att komma från liknande håll...

Just nu befinner jag mig dock i Norrland ett tag, så det blir inte aktuellt förrän senare i höst i alla fall.

 

[lady_vip]

Det där du skriver med passiviteten tror jag är viktigt. Det är en väldigt avgörande bit upplever jag på min hund. För det är det som avgör om min hund är jobbig eller inte.
Hon är inte särskilt jobbigt eftersom vi tärande passivitet stenhårt hennes första år.

 

[Monstermom]

Jag ska börja med att säga att min infallsvinkel på dina problem absolut inte är menad att vara elak eller nedsättande på något sätt, du verkar verkligen ta detta på allvar och det ska du ha all heder av! Hoppas du inte blir ledsen om jag säger att jag tror att det inte bara är hunden du borde fokusera på, utan även dig själv. Mitt intryck av den här tråden och dina inlägg är nämligen att du är väldigt osäker på hur du ska hantera din stora, och potentiellt farliga, hund. I mina ögon är det inte alls konstigt att hunden tar på sig vaktandet, det är ju det de väldigt ofta gör när de känner att ägaren inte har kontroll och utstrålar osäkerhet. Jag tror att alla "åtgärder" du tar till stressar hunden och i hans ögon bara blir ännu ett bevis för hur osäker du är. Vad jag tror ni båda behöver är att hitta ett lugn, och jag är rätt säker på att om du är lugn, då blir han det också.
Ett exempel är när du står och pratar med grannen, du skriver att 90-95% av ditt fokus ligger på hunden, medan grannen får det som blir över. Jag förstår att du gör det för att ha kontroll på hunden, men för honom blir det bara en negativ press, han märker såklart att du är osäker.

En annan sak jag reagerade på är aktiviteten - när jag läste hur mycket du aktiverar honom var min första tanke "herregud, när får hunden vila?" Även där tror jag nämligen att - även om din tanke med all aktivitet är god - han behöver ta det lugnare och tagga ner. Jag tror alltså att du behöver dra ner på aktiviteten, kanske dra ner på tricksträning etc. och fokusera mer på spåret, kanske längre och svårare spår som blir en utmaning och tröttar ut honom.

Mitt råd är att du försöker hitta en instruktör som fokuserar mer på relationen mellan hund och förare än ren "problemhundsträning", dvs en som kan lära dig att hantera din hund på ett lugnt och självsäkert sätt. Jag har tyvärr inga tips på instruktörer i dina trakter, men kanske någon annan har?

För det första: jag tar inte det minsta illa upp! Jag tänkte igenom vad jag gjorde innan jag skrev tråden, och jag var fullt medveten om att jag skulle kunna få kritik, så hade jag känt att det var ett problem hade jag aldrig postat den.

Jag får dock erkänna att jag inte riktigt känner igen mig i att jag ska vara osäker och orolig. Det stämmer att jag ifrågasätter mycket, och att jag undrar om jag gör rätt och om det finns bättre alternativ. Här i tråden ifrågasätter jag både mig själv och min bild av Monster och hur han fungerar rätt rejält, men det är liksom poängen ändå? Om jag var övertygad om att jag valt rätt väg och gör rätt saker hade jag ju aldrig undrat över hur andra ser på det.

Det kan säkert vara något som fattas eller felas i vår relation, men jag vet inte om det gör någon skillnad i ditt intryck av mig om jag säger att Monster inte är min första hund, att jag haft schäfrar och rottis förr, och inte haft dessa problem med dem? Visst var de stökiga emellanåt, och framförallt en som hade smärtproblem kunde vara otrevlig mot andra hundar om han fick (det fick han inte), men det var inte något som var svårt att reda ut med dem. Jag tänker mig att om jag var en osäker och nervös person hade jag triggat samma osäkerhetsvaktande hos dessa hundar också? (Och "andra säger att" är kanske inte så mycket att komma med, men om det är värt något så är det ord jag oftast hör när någon ska beskriva mig, "barsk"... ) Men visst, det stämmer att jag bär på en viss osäkerhet i hur jag bäst får ordning på Monster, jag tänker mig att det vore konstigt annars med tanke på hur lång tid det ändå tagit att få de små resultat vi har idag. Jag tvivlar dock på att det är grundproblemet... I så fall vore han kanske bättre när jag inte är med? Så är inte fallet.

Anledningen att jag lägger så stort fokus på Monster i "prata med grannen"-scenariot är ju att om jag inte gör det så flyger locket av. Jag har svårt att tänka mig hur det skulle fungera om jag bara slappnade av. Eller det har jag faktiskt inte, jag har provat det också (på råd av instruktör) och det gick käpprätt åt skogen. Men jag antar att du menar att det skulle ge resultat mer långsiktigt? Men rent praktiskt ser jag ingen möjlighet att sluta kontrollera Monsters beteende som jag gör, det finns en anledning till att jag ligger på honom hela tiden och det är att han inte fungerar alls annars?

Vad gäller aktiviteten så förstår jag absolut vad du menar, och har själv tänkt åt det hållet av och till. Så stor del av dagen är det dock inte som han är "i arbete" sett till antal timmar, den absolut största delen är ju "göra ingenting/vänta" även för honom... Men jag bröt benet häromåret, och då blev det ju naturligt så att vi kraftigt drog ner på aktiviteterna så länge jag var gipsad (och det blev ju inte 100% direkt gipset åkte av heller). Då blev det väldigt få, korta (och låååååååångsamma) koppelpromenader, ett och annat godislet inomhus (meningslöst med en hund som inte är matmotiverad, blev mest bara gammal hundmat som skräpade i hörnen), och balansträning/kloss. Det var nog allt, i ~1,5 månad, innan vi började komma igång igen. Han var verkligen inte nöjd! Med den bästa vilja i världen kan jag inte säga att han var bättre i sina problembeteenden heller... Jag vet att det är vanligt att man överskattar hur mycket hundar behöver, och att många hundar snarare är stressade än underaktiverade, och jag är orolig för att det kan vara så med Monster. Men konsekvenserna av att försöka dra ner (jag har ju gjort mindre drastiska försök än att bryta benet också ) är att hans frustration blir enormt mycket värre, och inte bara till att börja med... Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, om det är så...

 

[Monstermom]

Det där du skriver med passiviteten tror jag är viktigt. Det är en väldigt avgörande bit upplever jag på min hund. För det är det som avgör om min hund är jobbig eller inte.
Hon är inte särskilt jobbigt eftersom vi tärande passivitet stenhårt hennes första år.

Ja, jag tror också det är väldigt viktigt. Utanför hemmet har Monster väldigt dålig off-knapp! Jag har försökt träna passivitet med honom, och visst (som så mycket annat med honom) han är bättre, men inga dramatiska genombrott. Eller ja, ett tag hade jag noll kontakt med honom så fort vi lämnade gården, det var ett rent helvete. Så jämfört med det har vi ju kommit långt, men verkligen inte tillräckligt långt!

 

[Monstermom]

Kan ju tala om vad nuvarande tränare anser att jag behöver göra också. Det handlar om förbättringar av Monsters vardag (själva problembiten fortsätts som vi redan gör).

• Tydligare gränser mellan träning och inte träning. Ha tydliga markörer för "nu och här är det träning", inte lite varsomhelst närsomhelst som det lutar åt för mig
• Avslappning på matta
• Kortare pass! Inte "en repetition till...", korta pass med få repetitioner. (Inte mindre träning/aktivitet dock?)
• Fokusera mer på några specifika beteenden så de sitter som berget, varsomhelst närsomhelst
• Inte låta Monster ta så mycket initiativ till aktivitet, ignorera honom mer när han har tråkigt
• Träningsdagbok

Det här är saker jag håller med om och jobbar på. I teorin... Tyvärr är det nog minst lika svårt att förändra vanor hos sig själv som hos hunden. Jag ser nu när jag rest hemifrån, helt plötsligt har träningsdagboken "inte hunnits med" (jovisst... ), träning blir lite när det råkar passa och koms ihåg, avslappning på matta har inte blivit alls på minst en vecka ("det är ju så mycket svårare för honom här" har tydligen varit min ursäkt nu när jag tittar närmare på det...), och ignorerad blir han absolut inte med tanke på hur många människor han har att vända sig till (den biten är svårare för mig att påverka dock). Det är ju tydligt att jag måste skärpa mig! Vilken tur att jag fläkte ut våra problem här då så jag blev uppmärksam på detta.

Några tankar om detta? Tror ni det kommer hjälpa med problemen eller är det mest fine tuning?

 

[Sleepy]

en jättetråkig ond cirkel, där Monster har för mycket problem för att kunna vistas ute i världen

Vad sägs om att ni sätter er i en park, på ett torg etc och tittar på folk, på avstånd? Sen händer det inget mer. Folk kommer, folk går - och ni bara sitter där. Ni har ett sånt avstånd så att du kan koppla av och andas, även om du naturligtvis är uppmärksam. Han får vänja sig vid att folk rör sig runtomkring utan att det har nån betydelse.