Jag har erfarenhet och säger samma sak. Fantastiska gårdshundar, pigga och aktiva som gärna hänger med överallt.
Inte alla. Det finns tre saker som är avgörande - linjer, uppfostran och aktivering. De hundar av rasen som lever gårdsliv, får vara ute med matte och/eller husse en stor del av dagen skäller i regel väldigt lite. Bara när de "ska", dvs varna för människor, stora fåglar (som kan ta lamm) och liknande. Men bara man lär hunden att nåt varningsskall räcker brukar det också räcka för hunden.
De hundar som däremot lever stor del inne, i soffan, och/eller är mycket ensamma och i princip bara får enstaka koppelpromenader brukar vara betydligt skälligare. Så en stor del är uppfostran och aktivering, en hund som är nöjd fysiskt och mentalt utvecklar mindre behov av att hitta saker att skälla på, men det är ju något som gäller för de flesta raser av vallhundstyp (och många andra typer för den delen).
Sen har lite linjer betydelse också, såklart. Hundarna på Island skäller i regel inte alls värst mycket, så det känns snarare som att det för vissa blivit som med "reserverad" inom en del andra raser, de har tolkat skällandet som att det är fullt normalt att hundar i rasen ska skälla på allt, när det i själva verket handlar om varningsskall för att skydda boskap från faror.