Lite svårt att formulera mig nu men försöker iaf.
En sak jag tänkt mycket på är att det verkar "ok" att använda orden ätstörning och anorexi för att beskriva en person och att man direkt då tänker på ett visst sätt om den personen utefter det. Och att det är uppenbart att man tycker att personen i fråga inte är fin. Och det är som att sjukdomen skulle vara något man valt, att man är ytlig eller korkad eller en "dum blondin som bara valt att svälta sig lite för skojs skull för att man vill följa normen". Men det är ju så helt fel, varför använder man ens en sjukdom som beskrivning när man vill förklara hur en person ser ut? Man säger ju inte att "ojoj den där människan ser ut att ha diabetes" eller "hon där kanske har magsår".
Jag blir ledsen när jag ser tidningar som skriver om kändisars ätstörningar och kroppar, när det görs till spännande nyheter som folk älskar att vältra sig i, siffror och bilder på magra kroppar som säljer många nummer av tidningarna.
Jag har själv anorexi, haft ätstörningar i 9 år varav 7 med anorexi. När jag ser dessa löpsedlar, hör hur man i TV serier och filmer och när människor i ens närhet kommentarer andras kroppar eller personer på TV negativt för att de är smala så blir jag ledsen. För om de äcklas av de där tjejerna, vad tycker dom då inte om mig? Samhället kanske inte tänker så mycket på hur ofta man kommenterar smala tjejers kroppar, eftersom fokus ligger mycket på överviktiga. Men när man väl börjat tänka på det märker man hur ofta det faktiskt är.
Jag har fått höra från släktingar att jag borde oroa mig för vad folk tänker om mig om jag går ut i kortbyxor för att mina lår är så smala eller att jag borde dölja andra delar av min kropp. Jag har blivit tillsagd att ta på mig mer kläder och i flera månader på ett behandlingshem fick jag inte gå utan långärmade tröjor för att min magra kropp var för provocerande. Fick till slut dispens till att ha t-shirt när jag en dag var så varm att jag valde att gå ut på balkongen och ställa mig i regnet för att svalka mig.
Jag har fått höra att jag ser ut som en koncentrationslägerfånge, en skata, en kråka,en skrika, benig, äcklig, avtändande, har för små bröst, mager, ingen rumpa, läskiga ben och armar, att mitt ansikte är fult pga smalheten, att jag inte är fin när jag är så smal, att mina blodådror ser läskiga ut, att håret är risigt, att ingen kille kommer vilja vara med mig om jag inte går upp i vikt, att folk tycker jag är läskig och att de blir rädda när de ser mig. Det har spridits rykten om att jag är döende i cancer osv osv. Fick höra senast idag att jag är söt men att jag måste gå upp mer i vikt för att bli sötare. Hur många fler exempel behövs för att säga hur mycket man får höra som väldigt smal?
Man kommenterar också allt jag äter eller inte äter. Väldigt svårt att få ett normalt förhållande till mat och att äta bland andra när varje tugga man tar kontrolleras. Kontrolleras verkligen "kurviga" kvinnors matintag på samma vis?
Min mammas vänner har diskuterat mig och frågat henne om min vikt, något jag aldrig ens nämnt för min mamma då det inte är det som varit viktigt utan hur jag mått.
Jag har gått upp massor i vikt nu, från sjukligt mager till mer normal smal, fortfarande underviktig men inte döende liksom. Jag har också märkt att om jag som smal men som ser mig som tjock klagar över mitt utseende, att något är fel så är det inte ok. Just för att jag då enligt normen inte borde ha något att klaga på och då är min kroppsnoja och oro plötsligt löjlig och dum. Istället för stöttande kommentarer eller hjälp på traven med tankarna får man då ibland höra att man måste skärpa sig, lägg av med det där, inga sådana där dumheter osv. Inte den hjälpen man behöver.
Jag vet att överviktiga också kommenteras, har själv varit på lite större än optimalt, väldigt vältränad och sen anorektiker så jag har sett alla sidorna och folks respons. Nu är jag i en fas då kroppen växer och vikten ökar, som den ska (vilket också måste kommenteras så klart :/ ), och jag kanske börjar få kurvor men trots att jag är smal så är kurvorna ändå inte rätt för kilona har visst inte satt sig så som idealet är. Hur ska jag se ut för att bara få vara ifred? Utan någons kommentarer, blickar eller tyckande?
Kan också tilläga att det som väldigt smal också är svårt att hitta kläder, speciellt jeans och byxor går oftast inte att hitta i så små storlekar så man får klä sig pösigt och inte alls i de kläderna man vill.
Nu blev det långt och kanske lite rörigt men så här tänker och känner jag kring folks beteende och kommentarer om smala människor. Jag ser inte mig själv som en av dom men eftersom jag blivit behandlad som det och vet rent siffermässigt att jag nog räknas som smal så ville jag skriva det.
En sak jag tänkt mycket på är att det verkar "ok" att använda orden ätstörning och anorexi för att beskriva en person och att man direkt då tänker på ett visst sätt om den personen utefter det. Och att det är uppenbart att man tycker att personen i fråga inte är fin. Och det är som att sjukdomen skulle vara något man valt, att man är ytlig eller korkad eller en "dum blondin som bara valt att svälta sig lite för skojs skull för att man vill följa normen". Men det är ju så helt fel, varför använder man ens en sjukdom som beskrivning när man vill förklara hur en person ser ut? Man säger ju inte att "ojoj den där människan ser ut att ha diabetes" eller "hon där kanske har magsår".
Jag blir ledsen när jag ser tidningar som skriver om kändisars ätstörningar och kroppar, när det görs till spännande nyheter som folk älskar att vältra sig i, siffror och bilder på magra kroppar som säljer många nummer av tidningarna.
Jag har själv anorexi, haft ätstörningar i 9 år varav 7 med anorexi. När jag ser dessa löpsedlar, hör hur man i TV serier och filmer och när människor i ens närhet kommentarer andras kroppar eller personer på TV negativt för att de är smala så blir jag ledsen. För om de äcklas av de där tjejerna, vad tycker dom då inte om mig? Samhället kanske inte tänker så mycket på hur ofta man kommenterar smala tjejers kroppar, eftersom fokus ligger mycket på överviktiga. Men när man väl börjat tänka på det märker man hur ofta det faktiskt är.
Jag har fått höra från släktingar att jag borde oroa mig för vad folk tänker om mig om jag går ut i kortbyxor för att mina lår är så smala eller att jag borde dölja andra delar av min kropp. Jag har blivit tillsagd att ta på mig mer kläder och i flera månader på ett behandlingshem fick jag inte gå utan långärmade tröjor för att min magra kropp var för provocerande. Fick till slut dispens till att ha t-shirt när jag en dag var så varm att jag valde att gå ut på balkongen och ställa mig i regnet för att svalka mig.
Jag har fått höra att jag ser ut som en koncentrationslägerfånge, en skata, en kråka,en skrika, benig, äcklig, avtändande, har för små bröst, mager, ingen rumpa, läskiga ben och armar, att mitt ansikte är fult pga smalheten, att jag inte är fin när jag är så smal, att mina blodådror ser läskiga ut, att håret är risigt, att ingen kille kommer vilja vara med mig om jag inte går upp i vikt, att folk tycker jag är läskig och att de blir rädda när de ser mig. Det har spridits rykten om att jag är döende i cancer osv osv. Fick höra senast idag att jag är söt men att jag måste gå upp mer i vikt för att bli sötare. Hur många fler exempel behövs för att säga hur mycket man får höra som väldigt smal?
Man kommenterar också allt jag äter eller inte äter. Väldigt svårt att få ett normalt förhållande till mat och att äta bland andra när varje tugga man tar kontrolleras. Kontrolleras verkligen "kurviga" kvinnors matintag på samma vis?
Min mammas vänner har diskuterat mig och frågat henne om min vikt, något jag aldrig ens nämnt för min mamma då det inte är det som varit viktigt utan hur jag mått.
Jag har gått upp massor i vikt nu, från sjukligt mager till mer normal smal, fortfarande underviktig men inte döende liksom. Jag har också märkt att om jag som smal men som ser mig som tjock klagar över mitt utseende, att något är fel så är det inte ok. Just för att jag då enligt normen inte borde ha något att klaga på och då är min kroppsnoja och oro plötsligt löjlig och dum. Istället för stöttande kommentarer eller hjälp på traven med tankarna får man då ibland höra att man måste skärpa sig, lägg av med det där, inga sådana där dumheter osv. Inte den hjälpen man behöver.
Jag vet att överviktiga också kommenteras, har själv varit på lite större än optimalt, väldigt vältränad och sen anorektiker så jag har sett alla sidorna och folks respons. Nu är jag i en fas då kroppen växer och vikten ökar, som den ska (vilket också måste kommenteras så klart :/ ), och jag kanske börjar få kurvor men trots att jag är smal så är kurvorna ändå inte rätt för kilona har visst inte satt sig så som idealet är. Hur ska jag se ut för att bara få vara ifred? Utan någons kommentarer, blickar eller tyckande?
Kan också tilläga att det som väldigt smal också är svårt att hitta kläder, speciellt jeans och byxor går oftast inte att hitta i så små storlekar så man får klä sig pösigt och inte alls i de kläderna man vill.
Nu blev det långt och kanske lite rörigt men så här tänker och känner jag kring folks beteende och kommentarer om smala människor. Jag ser inte mig själv som en av dom men eftersom jag blivit behandlad som det och vet rent siffermässigt att jag nog räknas som smal så ville jag skriva det.
