Vi fick med en snöslunga när vi köpte huset, sambon är mycket besviken för att han inte fått inviga den änVästerbotten, utanför Skellefteå närmare bestämt, låter som det ska övergå till regn senare ikväll så lär ju bli ännu värre då
Tur vi har snöslungan iallafall
heart. . Saker kommer sakta att röra på sig. ), från kuvös till värmesäng, från sondmatning till äta-själv-träning, som ändå gör skillnad. Och även om det känns ogreppbart idag så kommer det komma en dag när ni har en bebis som kryper och säger sina första ord . Hon kommer att bli en liten människa och inte ett litet vårdobjekt (när vi låg på neo upplevde jag vårt barn som en liten växt - man var tvungen att vattna och värma och dona och fixa och stod sedan maktlös inför ett blad som ändå började sloka (nej, jag har inte gröna fingrar ) - men det är inte så livet med barn är för alltid!)Vet inte om hon får ha kvar grimman, eftersom den inte sitter som den ska
Så jobbigt du har det
Vissa dagar är bara skit!
Du kommer inte ha det såhär i tre månader till. Det kommer att komma fler jobbiga dagar, självklart. Men varje dag kommer inte att vara som idag
På min sons tremånadersdag blev vi utskrivna från neo. Då hade vi varit hemma med hemsjukvård i en månad - också en vårdsituation, men något helt annat än att bo på sjukhus. Det kommer att komma små steg - från CPAP till grimma (det har ni ju redan hunnit med
Får du och sambon det stöd som ni behöver från t ex kuratorn (eller psykologen som du hade kontakt med sedan innan)? Finns det någon i personalen som du har särskilt gott förtroende för som du kan prata med om övervakningen av henne? Och har du chansen att komma ifrån lite grann och bara göra något annat?
Vet inte om hon får ha kvar grimman, eftersom den inte sitter som den ska
Stöd får vi knappt alls. Vi har mött kurator respektive psykolog en gång var på tre veckor. Personalen har bytts ut helt när vi var tvungna att byta rum för två dagar sen (pga operation av annat barn i hennes gamla rum).
Vi kan åka iväg, men det är mest förenat med stress över vad som händer när vi inte är här. Har tvingats tackla fyra dödsfall sedan i våras, så jag är livrädd för ett till.
Tror inte det
. Det enda som kan göras är att vänta, vänta och åter vänta. Hon har ju fortfarande problem med sina njurvärden, och vi blir kvar här i Stockholm tills dom stabiliserats.Tror inte det
Otroligt dåligt tycker jag att det inte finns mer stöd för er, i en sådan traumatisk situation det ändå är. Och med tanke på hur graviditeten varit för dig redan från början. Många kramar till dig/er! heartTror inte det
Om sömnen inte funkar tycker jag allt annat blir jobbigt också, så gnäll på!
Jag sover också riktigt uselt just nu, vaknar runt 3 nästan varje natt och sen är det lögn att somna om. Ofta somnar jag senast 22 på kvällen så får ändå runt 5 timmar, men de sista tre timmarna när jag mest ligger och skruvar är inte alls kul! , som om jag plötsligt tillät mig att känna hur kämpigt det är..." (ja, smileysarna finns där även muntligt, fast i tonfallet )Tack .Om sömnen inte funkar tycker jag allt annat blir jobbigt också, så gnäll på!
Härom natten vaknade sambon också (av annan orsak) och när han tyckte synd om mig blev jag nästan hysteriskt ledsen över att inte kunna sova
Min mage växer också, och märks att bebis tar mer plats! Igår kom det ett par riktiga "snärtar" där inifrån så antingen har han vänt sig igen, eller är på god väg!
Ang. vad folk tror om mage vs hur långt det är kvar så stör jag mig som fasen på folk på jobbet just nu. Har börjat gå långsammare pga ont i höfterna/fogarna och att jag är flåsig, och det märker ju såklart kollegorna. Varför måste alla låta så sabla hurtiga och glada när dom frågar "Nu börjar det bli jobbigt va???!!
Hade inte stört mig lika mycket om någon kunder tänka sig att låta, jag vet inte, lite deltagande och förstående?
Mvh sömnbristsmonstret
Jamen typ! Inser ju att de menar väl och gläds med mig över bebis, men hur kan det liksom vara så himla kul att jag går långsamt + pustar och stånkar och kommer efter?
Jag har denna vecka börjat märka av att orken verkligen tryter. Detta går framförallt ut över hunden. Jag orkar inte gå några roliga promenader efter jobbet utan det blir en runda på asfalt (det är mörkt när jag kommer hem så vill inte gå i skogen) och det är inte särskilt stimulerande. Jag orkar inte heller åka iväg och träna, trött och sur är inget framgångsrecept när jag tränar hund helt enkelt. Försöker träna lite hemma men det är tungt att böja sig/sätta sig så det blir mest halvhjärtat om det ens blir något. Detta leder ju till understimulerad hund som blir svinjobbigt och jag blir bara sur på henne. På nätterna är tassar hon runt mycket, får för sig att hon behöver gå ut och kissa eller är bara allmänt inte tillfreds och tar ett varv i sovrummet. Hon lyssnar inte heller när jag säger till henne att gå och lägga sig så måste resa mig ur sängen för att säga till henne på skarpen. Då är jag redan förbannad, har sammandragningar och är klarvaken.
Brösten läcker, fiffin läcker, hunden är understimulerad, jag har dåligt samvete, jag är trött och inte fasiken finns det någon skön sovställning heller (på rygg = ont i ryggen, på sidan = bröst som läcker, armar som domnar)
Idag var sambon ute och gick med Bettan och körde lite pinnsök i skogen. Så himla tacksam över att han gjorde det att jag gråter lite. Imorgon har vi brukssök inplanerat, även om jag egentligen inte känner att jag orkar så får jag bege mig ut. På söndag har jag tävling, orkar inte med det heller....
Är det mest mentalt eller fysiskt hunden behöver tröttas ut? Om det är det senare kanske du kan cykla med henne eller sambon springa med henne (lite mer uttröttande iaf) och om det är det tidigare kanske någon typ av aktivitetsleksak kan hjälpa en liten bit på vägen?
