Bukefalos 28 år!

Vinterföräldrartråden 2017/18

Status
Stängd för vidare inlägg.
Det här med sömn alltså... Natten till igår låg jag vaken i tre timmar :wtf: och var ett fullkomligt vrak hela dagen igår. Inatt fick jag sova 8(!) timmar sammanhängande och är en helt ny människa. Tacksam för återhämtningen såklart, men det hade i mitt tycke varit mer praktiskt om det kunde vara lite mer jämnt :p
 
Jag vaknar också om nätterna och har svårt att somna om ibland. I natt har jag dessutom haft magknip och det håller fortfarande i sig. Usch. Tycker det är svårare att känna hennes sparkar dessutom när magen inte riktigt fungerar och hann nästan bli orolig (jag känner henne nästan alltid under nätterna när jag vaknar annars) men nu på morgonen har hon stökat runt lite igen.

Upplever ni att magen oftare blir irriterad och uppblåst än i vanliga fall? Jag är inte förstoppad men däremot gasig och spänd. Funderar på om det beror på att det blir mindre och mindre plats därinne.
 
Tack för alla era svar! Vi ska kika vidare. Frågan är hur mycket vi får plats med nu när 11-åringen också bor i vårt sovrum.. Kanske får bli någon mindre variant och sen byta när bebis blir lite större. När börjar dom bo i eget rum ungefär? Kan man ha en bedside crib ända till dess eller hinner bebisen växa ur den?
 
Tack för alla era svar! Vi ska kika vidare. Frågan är hur mycket vi får plats med nu när 11-åringen också bor i vårt sovrum.. Kanske får bli någon mindre variant och sen byta när bebis blir lite större. När börjar dom bo i eget rum ungefär? Kan man ha en bedside crib ända till dess eller hinner bebisen växa ur den?

Det är jätteolika skulle jag säga! Fram tills att våra barn var 2,5 och 5,5 bodde vi så att vi inte hade möjlighet att ge dem eget rum, när vi sedan flyttade så fick de ett gemensamt. Han som då var 2,5 (och nu snart 5) somnade och somnar alltid i sin säng men kommer över till vår säkert fyra nätter av fem. Den äldre har sovit hela nätter själv sedan han var runt 4, om jag minns rätt. Men samtidig vet jag ju att det (tydligen ;)) finns en massa barn som får eget rum och sover själva mycket tidigare än så.
 
Upplever ni att magen oftare blir irriterad och uppblåst än i vanliga fall? Jag är inte förstoppad men däremot gasig och spänd. Funderar på om det beror på att det blir mindre och mindre plats därinne.
Jag var galet förstoppad fram till v 14-16 nånting, sen mycket bättre. Nu upplever jag dock precis som du, mindre plats i magen och liksom "trögare" känsla överlag. Ska försöka fortsätta röra mig så mycket möjligt och hoppas att det håller magen i schack...
 
Jag vaknar också om nätterna och har svårt att somna om ibland. I natt har jag dessutom haft magknip och det håller fortfarande i sig. Usch. Tycker det är svårare att känna hennes sparkar dessutom när magen inte riktigt fungerar och hann nästan bli orolig (jag känner henne nästan alltid under nätterna när jag vaknar annars) men nu på morgonen har hon stökat runt lite igen.

Upplever ni att magen oftare blir irriterad och uppblåst än i vanliga fall? Jag är inte förstoppad men däremot gasig och spänd. Funderar på om det beror på att det blir mindre och mindre plats därinne.

Jag upplever också att magen är... annorlunda än vanligt. Det kan förstås också bero på att jag rör mig rätt mycket mindre än i vanliga fall, men antar att den rackarns bebisen också har ett finger med i spelet!
 
Jag vaknar också om nätterna och har svårt att somna om ibland. I natt har jag dessutom haft magknip och det håller fortfarande i sig. Usch. Tycker det är svårare att känna hennes sparkar dessutom när magen inte riktigt fungerar och hann nästan bli orolig (jag känner henne nästan alltid under nätterna när jag vaknar annars) men nu på morgonen har hon stökat runt lite igen.

Upplever ni att magen oftare blir irriterad och uppblåst än i vanliga fall? Jag är inte förstoppad men däremot gasig och spänd. Funderar på om det beror på att det blir mindre och mindre plats därinne.

+ @FeatherCloud
Här har ni en till som sover sisådär. Har sluppit att ligga vaken så länge som tre timmar som tur är, men någon dryg timme händer oftare än jag skulle vilja (gäsp!). Inatt hade jag dessutom ont i höfterna under första delen av natten :down:
 
+ @FeatherCloud
Här har ni en till som sover sisådär. Har sluppit att ligga vaken så länge som tre timmar som tur är, men någon dryg timme händer oftare än jag skulle vilja (gäsp!). Inatt hade jag dessutom ont i höfterna under första delen av natten :down:
Tre timmar är tack och lov ovanligt här också, antingen somnar jag om direkt (~10 minuter) efter toabesök eller så ligger jag vaken 1-1,5 h. Vet inte varför hjärnan inte ville sova igår...
Har också börjat känna av höfterna. Har alltid varit en stillsam sovare som inte rör mig speciellt mycket. Nu är det ju dessutom tungt så vänder mig gör jag i princip bara i vaket tillstånd. Så nu som imorse när jag sovit hela natten på ena sidan är höften som legat underst inte jätteglad :D tack och lov går det över när jag går upp :)
 
Det här med sömn alltså... Natten till igår låg jag vaken i tre timmar :wtf: och var ett fullkomligt vrak hela dagen igår. Inatt fick jag sova 8(!) timmar sammanhängande och är en helt ny människa. Tacksam för återhämtningen såklart, men det hade i mitt tycke varit mer praktiskt om det kunde vara lite mer jämnt :p

Sover också dåligt.. har så himla svårt att somna först och sen är det som att det bara blir lätt sömn hela natten för alla toa besök :p

Men sen sover jag som bäst några timmar när sambon gått upp runt 7 tiden, för då kan jag bre ut mig rejält i hela sängen och så är det alltid som att jag kissat ut allt som finns lagom till morgonen så då slipper jag springa på toa och får sova sammanhängande någon/några timmar :up:
 
För att byta spår lite, hur "engagerade" är era partners i graviditeten? Jag och sambon har alltid haft inställningen att vi vill leva jämställt och att vi gör saker tillsammans (eller att båda ska kunna göra det, vi kan ju inte sitta ihop jämt...), vare sig det rör renovering eller matlagning och tvätt. Sen köpte vi ju hus i somras, samtidigt som graviditeten började märkas. Och det är galet så svårt det är att inte fastna i en massa fällor! Sambon är händig och kan sen innan mycket mer om vattenpumpar, dränering, el mm, och tar lättare på sig de sakerna. Jag är förvisso också praktiskt lagd men känner en större tröskel inför sånt, och kan/vill dessutom inte ta i för mycket, så jag har hållit mig till lättare saker som målning och lite trädgårdsjobb med huset.

Jag har dessutom alltid varit livrädd för att bli projektledare och vill inte ha en tillvaro där jag har koll på och planerar allt "inom husets väggar" och han ansvarar för det som är utomhus.

Nu ska ju inte det här bli ett inlägg om huset förstås, men häromdagen insåg jag att det är jag som hittills har ansvarat och planerat för allt kring bebisen, samt köpt/fixat de saker som är inköpta eller på gång. Jag har sett till att vi går på information på sjukhuset, tipsat om poddar och fub-filmer etc. När jag tog upp det fick sambon dåligt samvete och menar att det är svårt för honom att hinna och att han inte riktigt vet vad som ska köpas etc, samt att det är lättare för honom att fixa andra, konkreta saker med huset etc. Jag jobbar ju också (båda heltid, båda kontorsjobb) och har också noll erfarenhet av bebisar, så jag har helt enkelt fått läsa på och tänka till, så på så vis köper jag inte riktigt hans ursäkter.

Däremot förstår
jag ju att det är så himla klassiskt och lätt att hamna i de här spåren, och att han känner sig osäker och därför tar tag i det som känns tryggare! Att planera är dessutom en jättestor del av min personlighet, och förstås ett sätt att förbereda sig mentalt, men jag tycker verkligen att det är jättetrist om sambon inte kommer vara/bli lika delaktig, och funderar på hur vi ska hantera det. För sakerna med huset måste ju också fixas såklart, samtidigt som bebis ankomst ju definitivt inte går att skjuta upp, och jag är rädd för att det bara blir svårare att ta igen sen om vi inte försöker från början...

Hur har ni andra det? Pratar/tänker ni mycket på det här?
 
Oj så långt det blev! Mycket som poppar i huvudet efter vår diskussion om det här bara. Har dessutom vuxit upp med två föräldrar som haft en väldigt strikt och ojömställd uppdelning av arbetet och där vi barn var mammas ansvar, så jag är ganska känslig för frågan. Hittills har vi som sagt delat nästan allt lika (men såklart kunnat tjafsa lite ibland pga min projektledarskräck som rimmar dåligt med att också vilja tycka till om det mesta) men det känns också som att det är en barnlek att vara jämställda som barnlösa i hyresrätt, jämfört med gravid i hus med renoveringsbehov...:cool:
 
Tack för alla era svar! Vi ska kika vidare. Frågan är hur mycket vi får plats med nu när 11-åringen också bor i vårt sovrum.. Kanske får bli någon mindre variant och sen byta när bebis blir lite större. När börjar dom bo i eget rum ungefär? Kan man ha en bedside crib ända till dess eller hinner bebisen växa ur den?

Vår dotter flyttade in i eget rum tidigt, redan vid 6 mån ålder. Men hon flyttade för att hon sov dåligt av pappas snarkningar (vilket även jag gör).
 
För att byta spår lite, hur "engagerade" är era partners i graviditeten? Jag och sambon har alltid haft inställningen att vi vill leva jämställt och att vi gör saker tillsammans (eller att båda ska kunna göra det, vi kan ju inte sitta ihop jämt...), vare sig det rör renovering eller matlagning och tvätt. Sen köpte vi ju hus i somras, samtidigt som graviditeten började märkas. Och det är galet så svårt det är att inte fastna i en massa fällor! Sambon är händig och kan sen innan mycket mer om vattenpumpar, dränering, el mm, och tar lättare på sig de sakerna. Jag är förvisso också praktiskt lagd men känner en större tröskel inför sånt, och kan/vill dessutom inte ta i för mycket, så jag har hållit mig till lättare saker som målning och lite trädgårdsjobb med huset.

Jag har dessutom alltid varit livrädd för att bli projektledare och vill inte ha en tillvaro där jag har koll på och planerar allt "inom husets väggar" och han ansvarar för det som är utomhus.

Nu ska ju inte det här bli ett inlägg om huset förstås, men häromdagen insåg jag att det är jag som hittills har ansvarat och planerat för allt kring bebisen, samt köpt/fixat de saker som är inköpta eller på gång. Jag har sett till att vi går på information på sjukhuset, tipsat om poddar och fub-filmer etc. När jag tog upp det fick sambon dåligt samvete och menar att det är svårt för honom att hinna och att han inte riktigt vet vad som ska köpas etc, samt att det är lättare för honom att fixa andra, konkreta saker med huset etc. Jag jobbar ju också (båda heltid, båda kontorsjobb) och har också noll erfarenhet av bebisar, så jag har helt enkelt fått läsa på och tänka till, så på så vis köper jag inte riktigt hans ursäkter.

Däremot förstår
jag ju att det är så himla klassiskt och lätt att hamna i de här spåren, och att han känner sig osäker och därför tar tag i det som känns tryggare! Att planera är dessutom en jättestor del av min personlighet, och förstås ett sätt att förbereda sig mentalt, men jag tycker verkligen att det är jättetrist om sambon inte kommer vara/bli lika delaktig, och funderar på hur vi ska hantera det. För sakerna med huset måste ju också fixas såklart, samtidigt som bebis ankomst ju definitivt inte går att skjuta upp, och jag är rädd för att det bara blir svårare att ta igen sen om vi inte försöker från början...

Hur har ni andra det? Pratar/tänker ni mycket på det här?

Vi köpte oxå hus när vi väntade första dottern. Vi delar på det mesta, men just bebisplaneringen är lättare för mig, både då jag bär barnet och blir på så sätt medveten om bebis på ett annat sätt än vad sambon är. Jag delar med mig om vad jag tror och tänker och sedan diskuterar vi omkring det.

Vi renoverar tillsammans, jag det jag klarar av och han det han fixar utan mig, men vi diskuterar allt tillsammans innan något görs. Samma att jag är den som tycker småpysslet med inredning är roligt medan han har mer nöje av att tapetsera. Men vi hjälper varandra och diskuterar fram ett resultat vi båda är nöjda med.

Jag ser inte att det blir mindre jämställt för att vi har naturlig fallenhet för olika saker i dagens skede. Vi städar och tvättar båda, men även där märks det att vi ser städat på olika sätt. Jag är mer den som plockar rent på bänkar medan han kör plocka undan på golv dammsuga/moppa. Tvätt kastar vi båda i när det behövs.

Det jag lärde mig under första graviditeten var att, det är svårt för pappa att riktigt inse vad det innebär med bebis fören bebis är ute. Vi har 9 månader på oss att bli redo och då har vi hjälp av att vi dagligen känner bebis. Pappa gör inte det på samma sätt.
 
Vi köpte oxå hus när vi väntade första dottern. Vi delar på det mesta, men just bebisplaneringen är lättare för mig, både då jag bär barnet och blir på så sätt medveten om bebis på ett annat sätt än vad sambon är. Jag delar med mig om vad jag tror och tänker och sedan diskuterar vi omkring det.

Vi renoverar tillsammans, jag det jag klarar av och han det han fixar utan mig, men vi diskuterar allt tillsammans innan något görs. Samma att jag är den som tycker småpysslet med inredning är roligt medan han har mer nöje av att tapetsera. Men vi hjälper varandra och diskuterar fram ett resultat vi båda är nöjda med.

Jag ser inte att det blir mindre jämställt för att vi har naturlig fallenhet för olika saker i dagens skede. Vi städar och tvättar båda, men även där märks det att vi ser städat på olika sätt. Jag är mer den som plockar rent på bänkar medan han kör plocka undan på golv dammsuga/moppa. Tvätt kastar vi båda i när det behövs.

Det jag lärde mig under första graviditeten var att, det är svårt för pappa att riktigt inse vad det innebär med bebis fören bebis är ute. Vi har 9 månader på oss att bli redo och då har vi hjälp av att vi dagligen känner bebis. Pappa gör inte det på samma sätt.
Tack för dina tankar!
Jag håller med dig i stort, och har mycket lättare att köpa resonemanget för "andra par", men betydligt svårare att inte låta saker gnaga när det gäller mig och sambon... O_o

Ang. att jag bär barnet så blir det såklart mer konkret och verkligt för mig, jag har dessutom lätt för att bli introvert och gå in i mig själv och anstränger mig för att inte på så vis stänga sambon ute. Samtidigt tycker jag egentligen inte att jag "ska" vara bättre på att planera för bebis bara för att han bor i min mage, om nån förstår vad jag menar... Tvärtom tänker jag att sambon borde vilja planera mer just för att det ska bli verkligt för honom också. (Men ja, jag förstår såklart hur du menar också @YaHilweh )

Senaste året/åren har jag också kunnat känna alltmer mer lugn i att vi inte måste sitta ihop och göra precis allt parallellt för att det ska vara jämställt. Det är okej om vi tvättar varannan gång och jag kan måla sovrummet eftersom han är ute och gräver eller skruvar upp lampor. :p Men det jag tror att jag är ute efter är det "mentala", alltså att dela själva ansvaret och planeringen. Jag vet med mig att jag har en släng av kontrollbehov och gärna har åsikter om det mesta, samtidigt som sambon lätt blir mer tillbakadragen i de lägena. Men jag vet inte riktigt hur en ska kunna kliva tillbaka om den andre inte först/samtidigt kliver fram...

Usch, förlåt för mina smärre romaner! :o som sagt, det här är min allra största förhållandeskräck, och just nu känner jag mig extra grubblande och lite nere pga hormoner och annat härligt.
 
@FeatherCloud Jag känner igen mig jättemycket. Hittills är det jag som köpt alla kläder till bebis och funderat på vad vi behöver. Mina föräldrar har köpt vagn och babyskydd (begagnat av vänner till familjen) och jag och sambon har tillsammans köpt ny, mer barnvagnsvänlig bil. Men det där vardagspraktiska, som säng, kläder, babynest, beställa gratis babyboxar, allt det där tänker jag på automatiskt och han inte alls. Min sambo är mycket känslomässigt engagerad och är med på alla besök hos BM t.ex., men just den praktiska planeringen är jag lite orolig för. Vi ska på föräldrautbildning tillsammans vilket jag tror kan väcka lite tankar hos honom, dessutom tror jag att han kommer att ta mycket praktiskt ansvar när barnet väl är ute. Han ser nog nästan mer fram emot det än vad jag gör.
 
@FeatherCloud Min sambo är mycket känslomässigt engagerad och är med på alla besök hos BM t.ex., men just den praktiska planeringen är jag lite orolig för. Vi ska på föräldrautbildning tillsammans vilket jag tror kan väcka lite tankar hos honom, dessutom tror jag att han kommer att ta mycket praktiskt ansvar när barnet väl är ute. Han ser nog nästan mer fram emot det än vad jag gör.

På ett sätt skönt att inte vara ensam om funderingarna! Det citerade ovan känner jag också igen mig jättemycket i. Sambon är jättebra med barn, har velat ha barn sen flera år, medan jag kände suget först förra året, och jag är övertygad om att han kommer bli en jättefin pappa när Kotten väl är här! Ändå gnager det lite..
 
För att byta spår lite, hur "engagerade" är era partners i graviditeten? Jag och sambon har alltid haft inställningen att vi vill leva jämställt och att vi gör saker tillsammans (eller att båda ska kunna göra det, vi kan ju inte sitta ihop jämt...), vare sig det rör renovering eller matlagning och tvätt. Sen köpte vi ju hus i somras, samtidigt som graviditeten började märkas. Och det är galet så svårt det är att inte fastna i en massa fällor! Sambon är händig och kan sen innan mycket mer om vattenpumpar, dränering, el mm, och tar lättare på sig de sakerna. Jag är förvisso också praktiskt lagd men känner en större tröskel inför sånt, och kan/vill dessutom inte ta i för mycket, så jag har hållit mig till lättare saker som målning och lite trädgårdsjobb med huset.

Jag har dessutom alltid varit livrädd för att bli projektledare och vill inte ha en tillvaro där jag har koll på och planerar allt "inom husets väggar" och han ansvarar för det som är utomhus.

Nu ska ju inte det här bli ett inlägg om huset förstås, men häromdagen insåg jag att det är jag som hittills har ansvarat och planerat för allt kring bebisen, samt köpt/fixat de saker som är inköpta eller på gång. Jag har sett till att vi går på information på sjukhuset, tipsat om poddar och fub-filmer etc. När jag tog upp det fick sambon dåligt samvete och menar att det är svårt för honom att hinna och att han inte riktigt vet vad som ska köpas etc, samt att det är lättare för honom att fixa andra, konkreta saker med huset etc. Jag jobbar ju också (båda heltid, båda kontorsjobb) och har också noll erfarenhet av bebisar, så jag har helt enkelt fått läsa på och tänka till, så på så vis köper jag inte riktigt hans ursäkter.

Däremot förstår
jag ju att det är så himla klassiskt och lätt att hamna i de här spåren, och att han känner sig osäker och därför tar tag i det som känns tryggare! Att planera är dessutom en jättestor del av min personlighet, och förstås ett sätt att förbereda sig mentalt, men jag tycker verkligen att det är jättetrist om sambon inte kommer vara/bli lika delaktig, och funderar på hur vi ska hantera det. För sakerna med huset måste ju också fixas såklart, samtidigt som bebis ankomst ju definitivt inte går att skjuta upp, och jag är rädd för att det bara blir svårare att ta igen sen om vi inte försöker från början...

Hur har ni andra det? Pratar/tänker ni mycket på det här?

Jag tror att det är jättebra att ha de här funderingarna och diskussionerna med sig från början, för att inte helt plötsligt stå där i ett läge som man inte önskade från början!

Jag skulle säga att barn (och förmodligen ett hus som kräver fix, men det gör inte vårt i någon större omfattning så där kan jag inte riktigt uttala mig ;)) är en väldig påfrestning på jämställdheten i ett förhållande, och att det är allra mest påtagligt under bebistiden (om det är den kvinnliga parten som på traditionellt manér är hemma då). Det jag tycker att jag ändå lärt mig såhär långt är att förutsatt att pappan tar sin del av föräldraledigheten så finns det ändå förutsättningar att jämna ut det som kanske inte blev helt som man tänkt från början (för det är inte alltid lätt att leva som man vill, inte när man har en liten bebis att ta hänsyn till och kanske har med sig mönster som man omedvetet faller in i).

(Hos oss är det ingen som planerar för den arma bebisens ankomst för tillfället :angel:, mer än att vi genom sambons initiativ köpt en ny bil för att få plats med alla barn)
 
@FeatherCloud Jag känner igen mig jättemycket. Hittills är det jag som köpt alla kläder till bebis och funderat på vad vi behöver. Mina föräldrar har köpt vagn och babyskydd (begagnat av vänner till familjen) och jag och sambon har tillsammans köpt ny, mer barnvagnsvänlig bil. Men det där vardagspraktiska, som säng, kläder, babynest, beställa gratis babyboxar, allt det där tänker jag på automatiskt och han inte alls. Min sambo är mycket känslomässigt engagerad och är med på alla besök hos BM t.ex., men just den praktiska planeringen är jag lite orolig för. Vi ska på föräldrautbildning tillsammans vilket jag tror kan väcka lite tankar hos honom, dessutom tror jag att han kommer att ta mycket praktiskt ansvar när barnet väl är ute. Han ser nog nästan mer fram emot det än vad jag gör.

Exakt som du beskriver det är för mig och min man. Jag har inte reflekterat över det förrän nu i och med vad @FeatherCloud skriver. Men nu har lite funderingar väckts hos mig och jag ska nog ta upp det med min man, kanske inte nu vid läggdags en vardag dock. :p
 
Det blir inga modellbilder direkt, men man får väl kalla det för dokumentärfoto tills vidare ;)
Hon har röd mössa på sig och ett vitt armband med rött ljus, om ni behöver hjälp med orienteringen.
foto-2017-11-16-19-36-03-e1510903365121.jpg
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Det var Hanna Hellquist som skrivit flera krönikor om hur hon kämpar med ofrivillig barnlöshet, IVF, infrysta ägg och missfall, senaste...
6 7 8
Svar
152
· Visningar
10 120
Senast: Praefatio
·
Hästmänniskan Gjorde ett konto här enbart för att få lite svar på saker jag går och klurar på! Jag hoppas att tråden ligger på ett passande forum :)...
Svar
7
· Visningar
1 152
Senast: Zpunk
·
L
Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
12
· Visningar
844
Senast: Rosett
·
Hästmänniskan Jag har haft min häst i många år och utbildat den själv med hjälp av tränare. Älskar hästen över allt annat och har ridit den tusentals...
Svar
17
· Visningar
2 955
Senast: Solstig
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp