Vinterföräldrartråden 2017/18

Status
Stängd för vidare inlägg.
Ja och så ska man försöka hålla ihop sig när man mår sämst av alla och sovit cirka 2 h i natt, ensam hemma med vild nästan-tvååring. Jag har vanligtvis ett väldigt stort tålamod med barn och djur men när vilden skulle golvmoppa den nästan helt nya tv'n visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera någonting alls. Jag grät, han grät och den ena hunden tuggade sönder en duplobit i ren frustration.
Nu, några timmar senare och efter en timmes zombie-tillstånd i badkaret kan jag faktiskt skratta lite åt eländet.;)
Nu blir det sängen och tumhållning för en bättre natt så att vi kan bege oss på nåt äventyr imorgon för att få ur lite energi ur den lille kroppen:)

:heart - livet är roligt nästan jämt ;). Det borde finnas en jour för utmattade/sjuka föräldrar att ringa när man bara inte orkar mer, som då kunde sända över en god fé att styra upp det hela och bädda ner en i sängen!


Jag hoppas att ni får sova gott inatt och samla krafter inför morgondagen!
 
Hur har ni haft det känslomässigt/hormonmässigt under graviditeten so far?

Innan jag plussade så hade jag någon dag där sambon satt på toa och skickade meddelande till mig med frågor om han gjort något för jag var så sjukt irriterad, verkligen sådär går och småstampar i golvet, suckar högt :angel:
sen har det nog varit rätt lugnt, har alltid haft endel humör och varit sån som gråter till filmer och musik så vet inte om det är någon större skillnad nu.

Lite kan jag däremot oroa mig för att aldrig komma iväg och göra saker jag vill, typ rida, har sån abstinens efter ridningen och önskar att jag kunde få komma igång igen nuuuu :mad:
 
Har klarat mig ganska bra gällande känsloryck under graviditeten med hormoner och allt. Faktiskt känt mig mer stabil än vanligt. Men igår kände jag mig väldigt ensam och utan vänner, känns som de jag har drar sig undan från mig och inte bjuder in mig till deras gäng/aktiviteter. Och så oroar jag mig för att tappa kontakten ännu mer med vänner när barnet kommit, att folk ska dra sig undan. Är redan så att jag sällan tänks på att tillfråga i vissa sammanhang. :cry:

Hur har ni haft det känslomässigt/hormonmässigt under graviditeten so far?

Känner igen mig. Har nog fler dåliga dagar när jag känner mig låg och ensam än när jag mår bra. Vet att det beror på en hel blandning av olika saker men självklart spelar alla extra hormoner in.

Har faktiskt sagt upp en vänskap nu under graviditeten med, men den vänskapen har varit dålig under en längre tid innan jag blev gravid också. Tråkigt att det blev så men känns verkligen att det var helt rätt beslut ändå. Men tänker att man säkert lära känna lite nya mammor sen när man är föräldraledig :)

Har hört att man blir lätt mer introvert som gravid, förmodligen lättare eller mer om man är introvert från början också. Och det är man ju såklart :p

Ensam är stark! Men en är väl aldrig helt ensam så länge buke finns :heart
 
:heart - livet är roligt nästan jämt ;). Det borde finnas en jour för utmattade/sjuka föräldrar att ringa när man bara inte orkar mer, som då kunde sända över en god fé att styra upp det hela och bädda ner en i sängen!


Jag hoppas att ni får sova gott inatt och samla krafter inför morgondagen!
Precis den där jour-tanken hade jag tidigare idag också:D
 
Innan jag plussade så hade jag någon dag där sambon satt på toa och skickade meddelande till mig med frågor om han gjort något för jag var så sjukt irriterad, verkligen sådär går och småstampar i golvet, suckar högt :angel:
sen har det nog varit rätt lugnt, har alltid haft endel humör och varit sån som gråter till filmer och musik så vet inte om det är någon större skillnad nu.

Lite kan jag däremot oroa mig för att aldrig komma iväg och göra saker jag vill, typ rida, har sån abstinens efter ridningen och önskar att jag kunde få komma igång igen nuuuu :mad:

Jag rider fortfarande men oroar mig för hur det ska bli längre fram och även efter förlossningen. Mår skit av att inte rida, men samtidigt får man ju en ny roll. Vill dock inte "bara" vara mamma, utan en egen individ fortsättningsvis. Lite nervös för hur det ska bli sedan med det faktiskt.
 
Känner igen mig. Har nog fler dåliga dagar när jag känner mig låg och ensam än när jag mår bra. Vet att det beror på en hel blandning av olika saker men självklart spelar alla extra hormoner in.

Har faktiskt sagt upp en vänskap nu under graviditeten med, men den vänskapen har varit dålig under en längre tid innan jag blev gravid också. Tråkigt att det blev så men känns verkligen att det var helt rätt beslut ändå. Men tänker att man säkert lära känna lite nya mammor sen när man är föräldraledig :)

Har hört att man blir lätt mer introvert som gravid, förmodligen lättare eller mer om man är introvert från början också. Och det är man ju såklart :p

Ensam är stark! Men en är väl aldrig helt ensam så länge buke finns :heart

:heart
Jobbigt att säga upp vänskapen, får man fråga varför och hur du gjorde? Jag upplever att jag lätt glöms bort om jag inte alltid tar initiativet att umgås. Vet att det inte är helt sant men det ligger lite i det.
 
Ja, det här med jacka ... Nu har jag en som borde räcka i en månad till men sedan är det två månader kvar till FL och magen lär ju bli enorm mot slutet även om den inte är så stor just nu. Varit inne på Myrorna och kikat men alla verkar så sjukt tunna och jag fryser ute redan nu trots varm jacka.
Låna av sambon?
 
Om ni planerar att bära (sele/sjal) så är de flesta bärjackor även gravidjackor. Bonprix har till hyfsat pris, i alla fall om man nöjer sig med att kunna bära på magen (finns nån enstaka för ryggbärande också när barnen blir större).
 
:heart
Jobbigt att säga upp vänskapen, får man fråga varför och hur du gjorde? Jag upplever att jag lätt glöms bort om jag inte alltid tar initiativet att umgås. Vet att det inte är helt sant men det ligger lite i det.

Kände att vänskapen plågade mig mer än att ge mig positiv energi.

Vi gled ifrån varann mer och mer senaste året, jag tyckte hon glömde bort mig och hellre umgicks med andra, aldrig hade tid för mig trots att vi då bodde ca 5min ifrån varann. Hon ansåg att det var jag som drog mig undan - kanske ligger nåt i det, speciellt när jag fick ”nej jag kan inte” till svar gång efter gång. Kände helt enkelt att vi inte båda var lika engagerade längre. Och vi pratade nog inte på 5-6 månader. Sen var det hon som skrev och tog upp att vi glidit isär. Men jag upplevde det som att hon bara ville bråka då och skylla allt på mig - först ville hon inte ses mer men sen när det kom fram en hel del om att jag och sambon hade problem osv så ville hon plötsligt bli sams och försöka bli bättre än innan, men då kändes det som att det bara var för att jag var tillräckligt intressant igen. Så jag sa helt enkelt att jag inte såg något värde i att umgås längre.

Tyvärr inte första gången vi hade en dispyt såhär, där vi glidit isär och har tyckt hon alltid skyllt på mig och aldrig kunnat se sin del också. Så kände att det lär nog inte vara sista gången och jag var trött på det.
 
Ställde mig på vågen för första gången sedan inskrivningen. Plus 5 kg sedan dess, totalt plus 9 kg sedan jag blev gravid. Går in i vecka 31 imorgon. Känner mig såklart större men inte så väldigt otymplig ännu. Jag kommer väl antagligen gå upp mer än de där 10-12 kilo som själva graviditeten kräver (enligt min barnmorska i alla fall) men då får det bli så. Jag skulle kunna tänka mycket mer på vad jag stoppar i mig men har ärligt talat ingen lust med det. Jag älskar pepparkakor och lussebullar så jag tänker äta vad jag känner för nu under de sista månaderna.

Jag resonerar också lika. Sist jag vägde mig hade jag gått upp ungefär 11 kg så jag kommer att gå upp mer. Dock kan jag fortfarande ha alla byxorna jag hade i början av graviditeten så det sitter på mage + tuttar. Orkar helt ärligt inte stressa upp mig över det där, är så glad att vara ute ur viktnojandet så jag vill absolut inte fokusera allt för mycket på det. Jag äter helt okej, nu har det blivit lite för mycket sött (något varje dag) så nu ska jag hålla igen lite just med sockret men annars äter jag det jag känner för!
 
Har klarat mig ganska bra gällande känsloryck under graviditeten med hormoner och allt. Faktiskt känt mig mer stabil än vanligt. Men igår kände jag mig väldigt ensam och utan vänner, känns som de jag har drar sig undan från mig och inte bjuder in mig till deras gäng/aktiviteter. Och så oroar jag mig för att tappa kontakten ännu mer med vänner när barnet kommit, att folk ska dra sig undan. Är redan så att jag sällan tänks på att tillfråga i vissa sammanhang. :cry:

Hur har ni haft det känslomässigt/hormonmässigt under graviditeten so far?

Vad kul med babyshower! Jag hoppas på att få en jag också, men det är inget jag vet något om än så länge i alla fall. :D

Jag har också varit hyfsat stabil, men några gånger har väl både jag och mannen tittat på varandra och konstaterat att det nog härjar lite hormoner i kroppen ändå. :angel: För mig är det mest åt det överdrivet kärleksfulla hållet, jag har lätt för att börja gråta för att jag är så kär i mannen, för att jag älskar vår hund så mycket osv osv. Har inte varit så mycket åt andra hållet, även om jag blir lite stött när mannen kommenterar saker kring min graviditet. Igår kommenterade han att jag låter mycket när jag äter och när jag andas. Att jag typ låter "hööööömmmmmmmm" vid varje tugga. Det är ju för att jag inte får luft! Är så tung och andningen tog stryk tidigt så måste andas högt och ljudligt! :cautious:
 
En sak som gör mig lite nedstämd är att jag inte har några mammavänner. Har faktiskt inga vänner alls i staden där jag bor (Norrtälje). Det tar ändå en timme in till Stockholm och även om jag åker in dit med bebisen så är det ingen av mina vänner som kommer vara mammaledig samtidigt, deras barn har hunnit bli lite äldre. Så jag är lite orolig för att det kommer att bli lite ensamt. Får hoppas på mammagruppen men mina fördomar säger mig att dom kommer vara ganska mycket yngre än vad jag är, har lite fått den bilden av Norrtälje. O_o
 
Klokt tycker jag :D (jag har samma filosofi :angel:) Fast senaste dagarna har magen börjar krångla och reagerar med att bli rejält uppblåst om jag äter för konstiga grejer... Magknip är inte alls nån hit, så jag får kanske fundera på vad som funkar och inte funkar...

Är lite upp och ner kroppsligt här, har också börjat få lite ont i ryggen till och från, inte så konstigt med tanke på att Kotten växer och jag ju aldrig varit så tung som nu... Har också fått för mig att det varit lite för lugnt i magen senaste dagarna men varje gång nojan drar igång på allvar så buffar det till litegrann, så det borde vara inbillning... :p

Är du jag? :D Min mage beter sig också konstigt då och då (senast idag faktiskt), men är lugn och fin däremellan så jag har inte lyckats klura ut vad det är som gör den upprörd. Samma sak med rörelserna. "Nu har hon inte rört sig på länge!" tänker jag och strax därefter kommer buffar. Gick in i vecka 31 idag och upplever att det förändrats lite hur rörelserna känns. Det är färre regelrätta sparkar och mer stök och bök liksom.

Jag resonerar också lika. Sist jag vägde mig hade jag gått upp ungefär 11 kg så jag kommer att gå upp mer. Dock kan jag fortfarande ha alla byxorna jag hade i början av graviditeten så det sitter på mage + tuttar. Orkar helt ärligt inte stressa upp mig över det där, är så glad att vara ute ur viktnojandet så jag vill absolut inte fokusera allt för mycket på det. Jag äter helt okej, nu har det blivit lite för mycket sött (något varje dag) så nu ska jag hålla igen lite just med sockret men annars äter jag det jag känner för!

Samma här, sockersuget har ökat så jag har också ätit sött nästan varje dag på sistone. Men försöker tänka så som jag gör i vanliga fall, allt men inte alltid. Skulle aldrig få för mig att banta som gravid och det är väldigt skönt! Man vill ju göra det bästa för bebisen utan att vara för strikt mot sig själv, känner jag.
 
Har klarat mig ganska bra gällande känsloryck under graviditeten med hormoner och allt. Faktiskt känt mig mer stabil än vanligt. Men igår kände jag mig väldigt ensam och utan vänner, känns som de jag har drar sig undan från mig och inte bjuder in mig till deras gäng/aktiviteter. Och så oroar jag mig för att tappa kontakten ännu mer med vänner när barnet kommit, att folk ska dra sig undan. Är redan så att jag sällan tänks på att tillfråga i vissa sammanhang. :cry:

Hur har ni haft det känslomässigt/hormonmässigt under graviditeten so far?

Vilken tråkig känsla med dina vänner :(. Har du förtroende för dem och kan berätta hur du känner? De kan ju ha fått för sig saker som att du inte är intresserad av att hänga på lika ofta som gravid, även om det är en förhastad slutsats.

Känslomässigt har jag märkt att jag oroar mig mycket mer än i vanliga fall. Jag kan börja oroa mig för att min sambo ska råka ut för en bilolycka, att bebisen ska dö, att någon i min familj ska bli allvarligt sjuk, och annat som kan hända men fortfarande är ganska osannolikt. Sådana tankar har jag verkligen inte i vanliga fall. Det är jobbigt men inte ohanterbart i alla fall.
 
Är du jag? :D Min mage beter sig också konstigt då och då (senast idag faktiskt), men är lugn och fin däremellan så jag har inte lyckats klura ut vad det är som gör den upprörd. Samma sak med rörelserna. "Nu har hon inte rört sig på länge!" tänker jag och strax därefter kommer buffar. Gick in i vecka 31 idag och upplever att det förändrats lite hur rörelserna känns. Det är färre regelrätta sparkar och mer stök och bök liksom.
Bara för att jag skrev att jag var lugn så började jag noja :angel: har inte fått igång Kotten riktigt, känner honom men svagt och mer sällan så imorse ringde jag kvinnohälsan. Har nu legat en timme och kollat ctg, och hjärtslagen ser bra ut, men trots att både jag och Bm bråkade med magen känner jag ingenting!
Så i em ska jag få göra UL på sjukhuset så får en läkare kolla att det ser ok ut. Jag är lite lugnare när jag vet att hjärtat slår och hoppas bara bebis har vänt sig dumt och det är därför jag inte känner något...
 
Bara för att jag skrev att jag var lugn så började jag noja :angel: har inte fått igång Kotten riktigt, känner honom men svagt och mer sällan så imorse ringde jag kvinnohälsan. Har nu legat en timme och kollat ctg, och hjärtslagen ser bra ut, men trots att både jag och Bm bråkade med magen känner jag ingenting!
Så i em ska jag få göra UL på sjukhuset så får en läkare kolla att det ser ok ut. Jag är lite lugnare när jag vet att hjärtat slår och hoppas bara bebis har vänt sig dumt och det är därför jag inte känner något...

Åh vad jobbigt, hoppas att allt ser bra ut på UL :heart
 
Bara för att jag skrev att jag var lugn så började jag noja :angel: har inte fått igång Kotten riktigt, känner honom men svagt och mer sällan så imorse ringde jag kvinnohälsan. Har nu legat en timme och kollat ctg, och hjärtslagen ser bra ut, men trots att både jag och Bm bråkade med magen känner jag ingenting!
Så i em ska jag få göra UL på sjukhuset så får en läkare kolla att det ser ok ut. Jag är lite lugnare när jag vet att hjärtat slår och hoppas bara bebis har vänt sig dumt och det är därför jag inte känner något...

Precis sådär var det ju när jag var inne och då hade han bara lagt sig med huvudet ner och sparkade in mot min rygg (har moderkakan i framvägg så det gjorde nog också att det var svårare att känna honom). På UL såg man att han reagerade när man buffade på magen så det var inge konstigheter. Håller tummarna för att det är lika för er! :heart
 
Har klarat mig ganska bra gällande känsloryck under graviditeten med hormoner och allt. Faktiskt känt mig mer stabil än vanligt. Men igår kände jag mig väldigt ensam och utan vänner, känns som de jag har drar sig undan från mig och inte bjuder in mig till deras gäng/aktiviteter. Och så oroar jag mig för att tappa kontakten ännu mer med vänner när barnet kommit, att folk ska dra sig undan. Är redan så att jag sällan tänks på att tillfråga i vissa sammanhang. :cry:

Hur har ni haft det känslomässigt/hormonmässigt under graviditeten so far?

Jag upplevde när jag blev gravid med 2 åringen att de kompisar som inte hade barn började dra sig undan. Då barn inte passade in i deras sätt att leva :(
Jag har tappat kontakten med många av dom, men har istället hittat mycket umgänge med barn i samma ålder som dottern. Vilket gör det lättare då andra föräldrar förstår varför man kan bli sen, måste vara hemma med sjuk bebis och ställa in i sista minuten osv.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Det var Hanna Hellquist som skrivit flera krönikor om hur hon kämpar med ofrivillig barnlöshet, IVF, infrysta ägg och missfall, senaste...
6 7 8
Svar
152
· Visningar
9 862
Senast: Praefatio
·
Hästmänniskan Gjorde ett konto här enbart för att få lite svar på saker jag går och klurar på! Jag hoppas att tråden ligger på ett passande forum :)...
Svar
7
· Visningar
1 112
Senast: Zpunk
·
L
Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
12
· Visningar
786
Senast: Rosett
·
Hästmänniskan Jag har haft min häst i många år och utbildat den själv med hjälp av tränare. Älskar hästen över allt annat och har ridit den tusentals...
Svar
17
· Visningar
2 878
Senast: Solstig
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp