Att skiljas

[Sleepy]

Och kännetecknande för en person lämplig (för den enskilde) att leva tillsammans med är just att kommunikationen fungerar i princip av sig själv.

Precis så. Behövs det en tredje person för att tolka det jag säger då är den relationen inget för mig.

 

[Sofie_B]

Vi har nu haft "the talk". Han blev något förvånad och trodde nog inte att jag hade kommit så långt att jag tänkt på att vi ska gå isär.
Det var ett jättebra samtal vi hade och det känns verkligen som att han förstod mig. Förhållandet har inte varit bra det senaste året. Det blev en väldigt stark reaktion från hans sida och han säger nu att han ska ändra på sig.
Jag har funderat mycket sen vi pratade om det går att "rädda" det eller om det faktiskt är för sent. Klart jag vill göra allt för att det ska fungera men någonstans måste jag nog inse att har jag väl börjat tänka i banorna att vi ska gå isär är det svårt att komma ifrån de tankarna och "börja om".
Hur hade ni tänkt?

Det beror helt på hur du känner. Känner du att det finns känslor kvar? Känner du att om ni jobbade på det som brister i er relation så skulle det kunna bli bra igen? Om svaret är ja eller kanske på dessa frågor tycker jag att det är läge att jobba på relationen, helst tillsammans med en familjeterapeut eller rådgivare. Om du känner att det är tvärnej är det schysstare att bryta nu än att dra ut på det.

Kom dock ihåg att det är helt okej att inte veta riktigt. Och att ändra sig. En skilsmässa är ingen liten sak och att fundera länge och mycket hör till och visar bara att relationen är viktig. För mig tog det tre års velande fram och tillbaks innan jag visste att relationen med exet inte kunde hålla livet ut, men när jag väl visste så visste jag och då var det stendött.

 

[athena_arabians]

Det låter ju genomförbart. Så sett. Men hur många exempel på det har du sett?

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort i dina skor, men nu när jag inte alls är det så hoppas jag att jag INTE hade fått för mig att "kämpa för förhållandet". Jag tror att det är mycket vanligare att par håller ihop längre tid än vad som är bra för personerna, än att par skiljer sig förhastat.

Håller med. OM det nu skulle vara att man gått isär "för snabbt" är det ju inte förbjudet att man blir ihop igen... om båda känner att det är rätt.

 

[Ramona]

Jag tycker väldigt mycket om honom. Men jag vet inte om jag älskar honom längre.

Är du ens attraherad av honom? Vill du ha sex med honom eller känns det lite äckligt?

Jag tror att när man väl kommit så långt som att man tänker på att separera så har det gått så långt att man egentligen inte vill leva kvar med personen. Hade man velat det hade man gjort någonting åt saken för att mota olle i grind långt innan man mer eller mindre är klar med förhållandet.

Är attraktionen och allt det borta finns det ju ingenting kvar. Erkänner du att du inte älskar honom längre så är det ju ännu värre, då är det ju bortom hopp så att säga. Men visst, det går säkert att hitta tillbaka till varandra om man vill, frågan är vad du vill egentligen. Jag håller med de andra i tråden som säger att ni ska gå och prata med någon. Jag tror inte att förhållandet spricker för att han inte gör tillräckligt hemma eller för att han är lite loj. Det är känslan som styr, inte det lilla praktiska.

 

[Görel]

Jag tänker att vi ibland kommunicerar på ett sätt som vi inte riktigt är medvetna om. Det kan vara saker vi fått med oss från vår uppväxt som vi inte har koll på att vi använder och som gör att vi hamnar i disharmoni med den vi försöker att kommunicera med. En som är konflikträdd och har svårt för höjda röster flyttar ihop med en som lärt sig att konflikter löses genom att skrika åt varandra.
Därför kan det vara bra att diskutera de olikheter man har svårt för hos den andre med en professionell rådgivare för att få hjälp med att reda ut varför man reagerar negativt på vissa saker. Det kan göra att man får lättare att förhålla sig till det (fast gropar i smöret är oförlåtligt).

Jag är dålig på att städa. En tidigare sambo sa till mig efter ett tags förhållande att han blev lite ledsen när han hade städat och jag vräkte saker omkring mig utan respekt för hans arbete. Det köpte jag. Hade han däremot ställt krav på att jag skulle städa lika mycket som han gjorde hade diskussionen blivit en annan, då hade jag velat ha ett ordentligt samtal om varför han skulle bestämma vilken nivå på städning som skulle gälla för oss båda. Detta var en sån liten uppoffring för mig att dämpa ett beteende som jag inte hade tänkt på.

 

[Petruska]

Jag ser det inte som samma sak, men att kommunikation är en förutsättning för [hållbar] djupare relation. Utan fungerande kommunikation så kraschar relationen - det håller jag med om.
Sen tror jag faktiskt att många relationsproblem i botten är kommunikationsproblem, men inte att de därför självklart är lösliga eller ens hanterbara. Men om det går att [åter]etablera kommunikationen så kan man åtminstone titta på resten.

Jag håller med om att en kommunikation som fungerar av sig själv kan vara ett kännetecken på en bra relation (med en lämplig person). Men det måste nog inte funka åt båda håll; man kan nog ha en katastrofal relation trots god kommunikation...

Jag har ofta tänkt på det här just när jag har läst relationstrådar på buke. Det känns som att enbart på buke, har jag mött just det där att man säger sig ha, eller menar att andra har, kommunikationsproblem. Utifrån beskrivningarna, så har de varit sådana att det nog är i närmare 100% av fallen som jag har uppfattat att "det där är kört". Gör slut, ni funkar inte ihop (vilket inte behöver betyda att någondera parten är en rövhatt eller så).

För mig känns det som att man kallar sina relationsproblem för kommunikationsproblem som ett sätt att förminska dem. Att det blir ett tekniskt problem att lösa av det hela, och tekniska problem låter sig ju ofta lösas. Sen vet jag inte om något par faktiskt har löst sina (sk) kommunikationsproblem? Kanske, kanske inte. Jag vet inte.

Ja, jag bara spånar här. Jag har snubblat över det så många gånger nu, att jag börjar vilja få det utrett för mig.

 

[Lostintransitions]

Det beror helt på hur du känner. Känner du att det finns känslor kvar? Känner du att om ni jobbade på det som brister i er relation så skulle det kunna bli bra igen? Om svaret är ja eller kanske på dessa frågor tycker jag att det är läge att jobba på relationen, helst tillsammans med en familjeterapeut eller rådgivare. Om du känner att det är tvärnej är det schysstare att bryta nu än att dra ut på det.

Kom dock ihåg att det är helt okej att inte veta riktigt. Och att ändra sig. En skilsmässa är ingen liten sak och att fundera länge och mycket hör till och visar bara att relationen är viktig. För mig tog det tre års velande fram och tillbaks innan jag visste att relationen med exet inte kunde hålla livet ut, men när jag väl visste så visste jag och då var det stendött.

Känslor finns kvar men frågan jag ställer mig hela tiden är, finns det tillräckligt mycket känslor för att stanna kvar? Och jag kan säga att jag vet inte. Jag har aldrig känt mig så förvirrad som jag känner mig i detta. Ena dagen känns det som vi ska kunna fortsätta och den andra dagen känner jag att det bästa är att vi delar på oss.

 

[Lostintransitions]

Är du ens attraherad av honom? Vill du ha sex med honom eller känns det lite äckligt?

Jag tror att när man väl kommit så långt som att man tänker på att separera så har det gått så långt att man egentligen inte vill leva kvar med personen. Hade man velat det hade man gjort någonting åt saken för att mota olle i grind långt innan man mer eller mindre är klar med förhållandet.

Är attraktionen och allt det borta finns det ju ingenting kvar. Erkänner du att du inte älskar honom längre så är det ju ännu värre, då är det ju bortom hopp så att säga. Men visst, det går säkert att hitta tillbaka till varandra om man vill, frågan är vad du vill egentligen. Jag håller med de andra i tråden som säger att ni ska gå och prata med någon. Jag tror inte att förhållandet spricker för att han inte gör tillräckligt hemma eller för att han är lite loj. Det är känslan som styr, inte det lilla praktiska.

Gällande sex så känner jag sällan för det och en stor anledning till det är att han pressat (tjatat) mig till det tidigare. Min kropp har gått i försvarsläge nu och jag har inga såna känslor för tillfället. Det kanske kommer tillbaka, men det lär ta tid.

 

[tanten]

Gällande sex så känner jag sällan för det och en stor anledning till det är att han pressat (tjatat) mig till det tidigare. Min kropp har gått i försvarsläge nu och jag har inga såna känslor för tillfället. Det kanske kommer tillbaka, men det lär ta tid.

OK
Lägger till tjatsex i listan.

Hur lång är den positiva listan, och är den längre än den negativa?

För mig har det hjälpt beslutandet att göra en sådan lista på papper, inte bara i huvudet. Plus och minus. Konkret på papper att sitta och titta på. Det blir så mycket mer konkret då. I alla fall för mig.

 

[Lostintransitions]

Jag hittade en väldigt bra text gällande frågor att samtala om i ett förhållande.

1. Ta hänsyn till bådas behov
Kan vi fatta gemensamma beslut, beslut som innebär att båda är med på noterna? Är de beslut vi fattar verkligen gemensamma eller är det vanligt att jag eller min partner släpper taget om min/sin ståndpunkt för tidigt, går med på saker för husfridens skull? Vill jag finna en lösning som tar hänsyn både till mina och min partners behov?

2. Säga vad jag tycker och känner
Är det lönt att känna efter vad jag vill, är det lönt att säga vad jag tycker? Har jag energi att stå fast och säga en gång till tills han/ hon i någon mån förstått eller åtminstone tar mig på allvar? Hur är det för min partner?

3. Kunna och våga lyssna
Vågar jag lämna min egen upplevelse av verkligheten och ta in den andres, även om det innebär att jag ställs inför ett svårt beslut? Är jag öppen för att det min partner säger kan ha betydelse även om jag inte håller med eller inte ens förstår? ”Jag hör vad du säger men förstår inte riktigt, vill du förklara mer”.

4. Fortsätta samtala
Har vi tålamod och tillit att fortsätta ett samtal även om skillnaden i utgångspunkter verkar oöverstiglig? Om vi släpper ett ämne för att vi kört fast, brukar vi då ta upp det igen ganska snart för att inte lämna det olöst?

Här har vi stora brister, någon av oss blir oftast arg (eller ledsen) när vi pratar och vi reder inte ut saker ordentligt utan lämnar det olöst.

Frågor som rör balans mellan att vara rädd om sig själv och att bry sig om den andre

5. Behålla sitt eget
Om jag är öppen, respektfull för min partners sätt att tänka, känna, vara, riskerar jag då att förlora mig själv? ”Det han/hon säger är nog rätt och då måste jag ha fel”. Eller kan jag behålla och respektera mina tankar och känslor samtidigt som jag respekterar dina även om ditt och mitt är i konflikt? ”Jag förstår hur du tänker men så här tänker jag. Hur kan vi lösa det ?”

Här har jag känt mig "liten" många gånger. Att jag får "släppa mig själv".

6. Alla kan förändras, den enda jag kan förändra är mig själv
Försöker jag med hot, tjat eller andra påtryckningar få min partner att förändra någon svåraccepterad del av sitt beteende? Eller nöjer jag mig med att uttrycka mina önskemål tydligt och sedan koncentrera mig på att se till att inte bli överkörd eller utnyttjad?

Detta är en viktig punkt för mig. Jag känner att jag vuxit i mitt sätt att uttrycka mig genom åren och att jag gått från "jag tycker verkligen du borde hjälpa till mer" till "jag önskar att vi delade på fler sysslor så vi får mer tid till varandra och kan dela mer saker tillsammans".

7. Räcka till
Får alla lojaliteter, till min partner; till barnen, till den egna ursprungsfamiljen, till vänner, till arbetet, ett tillräckligt stort utrymme? Får jag tid för mina egna behov? Slits jag hela tiden eller går det mestadels att knyta ihop till en rimlig helhet?

8. Ärliga känslouttryck
Kan jag och min partner använda känslouttryck både för att beskriva hur vi känner (gråt = jag är ledsen) och för att ge ett budskap till den andre (gråt = trösta mig, tyck synd om mig)? Eller använder vi känslor som maktmedel? Försöker vi styra varandra med manipulativa känslouttryck?

Jag har successivt gått från att prata med honom till att på senare tid prata med "andra" (forum, nära vänner) eftersom jag inte fått respons eller stödet jag önskat.

9. Sanna behov
10. Stimulera "växande" hos varandra
11. Både beroende och oberoende
12. Vara stolt, inte skämmas
13. Lösa upp spänningar

14. Ha trevligt och kul med varandra
Kan vi inspirera varandra till givande diskussioner/samtal? Finner vi gemensamma trevliga tidsfördriv? Uppstår emellanåt ömsesidigt lustfylld sexuell samvaro?

 

[Lostintransitions]

OK
Lägger till tjatsex i listan.

Hur lång är den positiva listan, och är den längre än den negativa?

För mig har det hjälpt beslutandet att göra en sådan lista på papper, inte bara i huvudet. Plus och minus. Konkret på papper att sitta och titta på. Det blir så mycket mer konkret då. I alla fall för mig.

+ Fin människa
+ Stort hjärta (när han vill)
+ Attraktiv

- Lat
- Oförstående i känsliga situationer
- Tar extremt sällan initiativ till något
- "Ensamvarg" (har inga vänner och är inte intresserad av att skaffa heller)


Det jag känner varit/är största problemet och det som är den utlösande faktorn till att jag känner som jag gör nu är att jag konstant varit den som drivit på i förhållandet.
Vi köpte hus ganska tidigt i förhållandet (efter 2 år) och det var min idé. Han ville ha hus som var "färdigt" så det var de vi köpte, ett hus med alla stora renoveringar gjorda. Vi har bråkat om allt hemma, städning, gräsklippning, tvätt, disk, matlagning, handla, ja allt. Det har blivit något bättre de senaste men det är nog delvis för att jag gör allt nu utan att tjata. Jag vet att jag inte får ut något av mitt tjat. Jag har haft och har så mycket visioner och tankar om framtiden och varje gång jag tar upp med honom "älskling, jag har en idé" då stöter jag på motstånd. Det har gjort att jag tappat motivationen.
Det har känts som att det enda han bryr sig om är sitt intresse för gymmet och det har hämmat vårt förhållande. Vi har inte kunnat åka på resor för han nojar då över att han inte kan äta lika ofta som hemma och inte träna som han vill. Jag fattar det, träningen är viktig för mig också men det får inte gå ut över vårt liv ihop känner jag.
Jag känner att jag fått stå tillbaka mycket för att ge plats åt honom.

Detta har vi pratat om och han håller med, han säger att han bara inte uppfattat att det varit så "allvarligt" att jag nu funderar på om vi inte ska gå isär. Han säger att han ska ändra på sig och inte låta sitt intresse hämma vårt förhållande mer och vårt liv ihop. Han håller med om att han visat motstånd till många av de idéer jag kommit med. Sen behöver vi absolut inte göra allt jag föreslår, det är inte det jag menar. Men vi måste iaf kunna prata om det.
Jag har märkt skillnad på honom, efter vi pratat. Men det jag funderar på och försöker känna nu är om det är för sent.

 

[tanten]

+ Fin människa
+ Stort hjärta (när han vill)
+ Attraktiv

- Lat
- Oförstående i känsliga situationer
- Tar extremt sällan initiativ till något
- "Ensamvarg" (har inga vänner och är inte intresserad av att skaffa heller)

Hrm...

Det är saker man kan skriva om en god vän. En relation är mer än bara vänskap.
Hur berikar resp dränerar relationen dig?

Typ.... ger mig xx, får mig att växa i yy, bidrar till att jag är zzz

och minus
hämmar mig i aaa, får mig att bbb, etc.

Förstår du hur jag menar? Hur påverkar relationen DIG?

 

[Sleepy]

han säger att han bara inte uppfattat att det varit så "allvarligt" att jag nu funderar på om vi inte ska gå isär. Han säger att han ska ändra på sig

Hur kommer det sig att han inte lyssnat på dina behov och önskemål tidigare?

 

[Kiwifrukt]

+ Fin människa
+ Stort hjärta (när han vill)
+ Attraktiv

- Lat
- Oförstående i känsliga situationer
- Tar extremt sällan initiativ till något
- "Ensamvarg" (har inga vänner och är inte intresserad av att skaffa heller)


Det jag känner varit/är största problemet och det som är den utlösande faktorn till att jag känner som jag gör nu är att jag konstant varit den som drivit på i förhållandet.
Vi köpte hus ganska tidigt i förhållandet (efter 2 år) och det var min idé. Han ville ha hus som var "färdigt" så det var de vi köpte, ett hus med alla stora renoveringar gjorda. Vi har bråkat om allt hemma, städning, gräsklippning, tvätt, disk, matlagning, handla, ja allt. Det har blivit något bättre de senaste men det är nog delvis för att jag gör allt nu utan att tjata. Jag vet att jag inte får ut något av mitt tjat. Jag har haft och har så mycket visioner och tankar om framtiden och varje gång jag tar upp med honom "älskling, jag har en idé" då stöter jag på motstånd. Det har gjort att jag tappat motivationen.
Det har känts som att det enda han bryr sig om är sitt intresse för gymmet och det har hämmat vårt förhållande. Vi har inte kunnat åka på resor för han nojar då över att han inte kan äta lika ofta som hemma och inte träna som han vill. Jag fattar det, träningen är viktig för mig också men det får inte gå ut över vårt liv ihop känner jag.
Jag känner att jag fått stå tillbaka mycket för att ge plats åt honom.

Detta har vi pratat om och han håller med, han säger att han bara inte uppfattat att det varit så "allvarligt" att jag nu funderar på om vi inte ska gå isär. Han säger att han ska ändra på sig och inte låta sitt intresse hämma vårt förhållande mer och vårt liv ihop. Han håller med om att han visat motstånd till många av de idéer jag kommit med. Sen behöver vi absolut inte göra allt jag föreslår, det är inte det jag menar. Men vi måste iaf kunna prata om det.
Jag har märkt skillnad på honom, efter vi pratat. Men det jag funderar på och försöker känna nu är om det är för sent.

Alltså, min bror levde i två år ihop med en tjej som också bara kunde tänka på träning. Hon var på gymmet flera gånger om dagen, hade ett fruktansvärt kostschema (utan att på något sätt tävla inom området, det var på hobbynivå) och kunde hon inte träna (exempelvis på grund av sjukdom) blev hon helt galen och skällde ut min bror om inte han gick och tränade (=han som var frisk och kunde träna skulle inte ha mage att stanna hemma när hon inte fick). Hon hade heller inga andra vänner utöver sin absolut närmaste familj, och några av hans gamla barndomskompisar som hon då lärt känna genom honom.

Hem till oss ville hon aldrig komma. De bodde i egen lägenhet i hennes hemstad, typ åtta mil bort, så kom de hem behövde de sova över. Var hon någon gång med var hon ute och sprang på vägarna nittio procent av tiden och kunde inte äta nånting som mamma försökte med, för det var inte nyttigt.

Jag har själv det absolut mest tidskrävande intresse som finns. Ett intresse som dessutom påverkar alla andra runt omkring eftersom semestrar och sånt blir svårt när man har djur. Men att bete sig som den tjejen är faktiskt inte normalt. Ett intresse som blir så absurt uppförstorat är helt galet. Jag och alla andra i familjen blev enbart lättade när min bror gjorde slut med henne, och i efterhand har han berättat mer än vad han gjorde då, eftersom han var rädd att vi skulle döma ut henne fullständigt om vi visste hur hon var. Och på det du skriver får jag lite de vibbarna som av henne.

 

[Modest]

+ Fin människa
+ Stort hjärta (när han vill)
+ Attraktiv

- Lat
- Oförstående i känsliga situationer
- Tar extremt sällan initiativ till något
- "Ensamvarg" (har inga vänner och är inte intresserad av att skaffa heller)


Det jag känner varit/är största problemet och det som är den utlösande faktorn till att jag känner som jag gör nu är att jag konstant varit den som drivit på i förhållandet.
Vi köpte hus ganska tidigt i förhållandet (efter 2 år) och det var min idé. Han ville ha hus som var "färdigt" så det var de vi köpte, ett hus med alla stora renoveringar gjorda. Vi har bråkat om allt hemma, städning, gräsklippning, tvätt, disk, matlagning, handla, ja allt. Det har blivit något bättre de senaste men det är nog delvis för att jag gör allt nu utan att tjata. Jag vet att jag inte får ut något av mitt tjat. Jag har haft och har så mycket visioner och tankar om framtiden och varje gång jag tar upp med honom "älskling, jag har en idé" då stöter jag på motstånd. Det har gjort att jag tappat motivationen.
Det har känts som att det enda han bryr sig om är sitt intresse för gymmet och det har hämmat vårt förhållande. Vi har inte kunnat åka på resor för han nojar då över att han inte kan äta lika ofta som hemma och inte träna som han vill. Jag fattar det, träningen är viktig för mig också men det får inte gå ut över vårt liv ihop känner jag.
Jag känner att jag fått stå tillbaka mycket för att ge plats åt honom.

Detta har vi pratat om och han håller med, han säger att han bara inte uppfattat att det varit så "allvarligt" att jag nu funderar på om vi inte ska gå isär. Han säger att han ska ändra på sig och inte låta sitt intresse hämma vårt förhållande mer och vårt liv ihop. Han håller med om att han visat motstånd till många av de idéer jag kommit med. Sen behöver vi absolut inte göra allt jag föreslår, det är inte det jag menar. Men vi måste iaf kunna prata om det.
Jag har märkt skillnad på honom, efter vi pratat. Men det jag funderar på och försöker känna nu är om det är för sent.

Men herregud, gör slut! Det låter som en oerhört fattig relation. Ni bråkar om allt i hemmet, ni vill inte göra samma saker, du känner att du jämt får stå tillbaka och din vilja att föreslå roliga projekt är borta.

 

[Lostintransitions]

Hrm...

Det är saker man kan skriva om en god vän. En relation är mer än bara vänskap.
Hur berikar resp dränerar relationen dig?

Typ.... ger mig xx, får mig att växa i yy, bidrar till att jag är zzz

och minus
hämmar mig i aaa, får mig att bbb, etc.

Förstår du hur jag menar? Hur påverkar relationen DIG?

Berikar? Hmm, nej det gör den inte.

 

[Petruska]

Det beror helt på hur du känner. Känner du att det finns känslor kvar? Känner du att om ni jobbade på det som brister i er relation så skulle det kunna bli bra igen? Om svaret är ja eller kanske på dessa frågor tycker jag att det är läge att jobba på relationen, helst tillsammans med en familjeterapeut eller rådgivare. Om du känner att det är tvärnej är det schysstare att bryta nu än att dra ut på det.

Jag är lite fundersam kring det där med att fortsätta eftersom "det finns känslor kvar". Jag lutar alltmer åt att det är just de där kvarvarande känslorna, som starkt bidrar till att folk stannar kvar i för övrigt helt meningslösa förhållanden. Vore det inte för de där känslorna, skulle det väl vara väldigt mycket lättare att bryta när det behövs, istället för att hänga kvar i det oändliga.

 

[Petruska]

+ Fin människa
+ Stort hjärta (när han vill)
+ Attraktiv

- Lat
- Oförstående i känsliga situationer
- Tar extremt sällan initiativ till något
- "Ensamvarg" (har inga vänner och är inte intresserad av att skaffa heller)


Det jag känner varit/är största problemet och det som är den utlösande faktorn till att jag känner som jag gör nu är att jag konstant varit den som drivit på i förhållandet.
Vi köpte hus ganska tidigt i förhållandet (efter 2 år) och det var min idé. Han ville ha hus som var "färdigt" så det var de vi köpte, ett hus med alla stora renoveringar gjorda. Vi har bråkat om allt hemma, städning, gräsklippning, tvätt, disk, matlagning, handla, ja allt. Det har blivit något bättre de senaste men det är nog delvis för att jag gör allt nu utan att tjata. Jag vet att jag inte får ut något av mitt tjat. Jag har haft och har så mycket visioner och tankar om framtiden och varje gång jag tar upp med honom "älskling, jag har en idé" då stöter jag på motstånd. Det har gjort att jag tappat motivationen.
Det har känts som att det enda han bryr sig om är sitt intresse för gymmet och det har hämmat vårt förhållande. Vi har inte kunnat åka på resor för han nojar då över att han inte kan äta lika ofta som hemma och inte träna som han vill. Jag fattar det, träningen är viktig för mig också men det får inte gå ut över vårt liv ihop känner jag.
Jag känner att jag fått stå tillbaka mycket för att ge plats åt honom.

Detta har vi pratat om och han håller med, han säger att han bara inte uppfattat att det varit så "allvarligt" att jag nu funderar på om vi inte ska gå isär. Han säger att han ska ändra på sig och inte låta sitt intresse hämma vårt förhållande mer och vårt liv ihop. Han håller med om att han visat motstånd till många av de idéer jag kommit med. Sen behöver vi absolut inte göra allt jag föreslår, det är inte det jag menar. Men vi måste iaf kunna prata om det.
Jag har märkt skillnad på honom, efter vi pratat. Men det jag funderar på och försöker känna nu är om det är för sent.

För mig framstår det här som en beskrivning av en väldigt vanligt sorts tråkigt förhållande mellan en man och en kvinna.

Båda är rimligtvis förälskade, kära och attraherade från början. Men. I övrigt vill hon framförallt "VI", medan han framförallt vill "JAG".

Det betyder också att det förhållande som du skriver "hämmas", inte är ert förhållande, utan din bild av ert förhållande. Ditt "VI" hämmas. Vilket är en annan sak än förhållandet.

Och dina projekt och husidéer osv hämmar snarare hans "JAG". Det är inte vad han vill.

Att du alls får igenom så pass mycket av dina grejer för "er" som du får, tror jag mycket har att göra med att du har normer och konventioner för förhållanden och familjer på din sida, med gemensam bostad, hus osv. Och för allt vad jag kan se, genomförs detta i många förhållanden utan att mannen är tillnärmelsevis så delaktig som kvinnan skulle vilja att han är. Sen är väl frågan om eller när separationen sker, mest en fråga om hur länge kvinnan orkar dra hela lasset och samtidigt uppfatta att det är "VI" hon ägnar sig åt.

 

[Görel]

+ Fin människa
+ Stort hjärta (när han vill)
+ Attraktiv

- Lat
- Oförstående i känsliga situationer
- Tar extremt sällan initiativ till något
- "Ensamvarg" (har inga vänner och är inte intresserad av att skaffa heller)


Det jag känner varit/är största problemet och det som är den utlösande faktorn till att jag känner som jag gör nu är att jag konstant varit den som drivit på i förhållandet.
Vi köpte hus ganska tidigt i förhållandet (efter 2 år) och det var min idé. Han ville ha hus som var "färdigt" så det var de vi köpte, ett hus med alla stora renoveringar gjorda. Vi har bråkat om allt hemma, städning, gräsklippning, tvätt, disk, matlagning, handla, ja allt. Det har blivit något bättre de senaste men det är nog delvis för att jag gör allt nu utan att tjata. Jag vet att jag inte får ut något av mitt tjat. Jag har haft och har så mycket visioner och tankar om framtiden och varje gång jag tar upp med honom "älskling, jag har en idé" då stöter jag på motstånd. Det har gjort att jag tappat motivationen.
Det har känts som att det enda han bryr sig om är sitt intresse för gymmet och det har hämmat vårt förhållande. Vi har inte kunnat åka på resor för han nojar då över att han inte kan äta lika ofta som hemma och inte träna som han vill. Jag fattar det, träningen är viktig för mig också men det får inte gå ut över vårt liv ihop känner jag.
Jag känner att jag fått stå tillbaka mycket för att ge plats åt honom.

Detta har vi pratat om och han håller med, han säger att han bara inte uppfattat att det varit så "allvarligt" att jag nu funderar på om vi inte ska gå isär. Han säger att han ska ändra på sig och inte låta sitt intresse hämma vårt förhållande mer och vårt liv ihop. Han håller med om att han visat motstånd till många av de idéer jag kommit med. Sen behöver vi absolut inte göra allt jag föreslår, det är inte det jag menar. Men vi måste iaf kunna prata om det.
Jag har märkt skillnad på honom, efter vi pratat. Men det jag funderar på och försöker känna nu är om det är för sent.

På det du beskriver låter det som en kille som glider på dig. Du är driven och vill fixa saker för det gemensamma medan han vill fixa saker för sitt eget bästa. Gör han något för er gemensamma liv? På det du beskriver låta han som en boja runt benet på dig. Du kan inte resa, du får sköta det jobbet som ska vara gemensamt själv. Ovanpå det har han ägnat sig åt att tjata för att få sex.

Tidigare skrev du något om att ni aldrig pratar ordentligt om saker för att någon blir arg eller ledsen (hoppas jag minns rätt), är det han som blir arg och du som blir ledsen? Att bli arg är många gånger en gångbar strategi när man känner sig trängd och inte vill stå till svars, man flyttar fokus från det väsentliga. Att få någon att bli ledsen ger samma effekt. Man kommer inte vidare och får den andre att många gånger känna skuldkänslor över sina reaktioner. (tänker Katarina Frostensson som ska ha blivit väldigt arg varje gång någon försökte tala med henne om de sexuella trakasserier som hennes man utsatte andra kvinnor för).

Gör en lista över det som han måste ändra på för att du ska stå ut med honom. Kolla med honom om han kan tänka sig att ändra på sig. Kan han inte det verkar det som om relationen inte har någon framtid.

 

[Sofie_B]

Jag är lite fundersam kring det där med att fortsätta eftersom "det finns känslor kvar". Jag lutar alltmer åt att det är just de där kvarvarande känslorna, som starkt bidrar till att folk stannar kvar i för övrigt helt meningslösa förhållanden. Vore det inte för de där känslorna, skulle det väl vara väldigt mycket lättare att bryta när det behövs, istället för att hänga kvar i det oändliga.

Jag förstår hur du tänker, men om det inte skulle vara den aspekten som styr huruvida man lämnar eller stannar så skulle det ju innebära att det nästintill aldrig lönar sig att arbeta på en relation som har brister?