Jag har haft en ganska intensiv vecka och nu känner jag mig både utmattad och rätt förvirrad.
I lördags kom T över igen och återigen bara pratar vi med varandra i timmar och klickar så sjukt bra. Har nog aldrig riktigt känt en sån trygghetskänsla med någon såhär tidigt, han är så rak, öppen och ärlig. Så fruktansvärt skönt! Äntligen låg vi också
, mycket bra! Igår var han här igen och ja, han gör mig jäkligt glad alltså. Vi är både oroliga över hur det här ska sluta, jag skulle ju inte bli kär i någon...
I fredags sa jag upp mig, firade med att gå på rave och dansade i 7 timmar!!! Var inte hemma fören kl 9 på morgonen. Lyckades springa in i två tinderdejter där omedvetet också, båda verkade trevliga och den ena sak jag ev. träffa i veckan.
Utöver det fortsätter mitt psykoex att tjata på mig om att han verkligen vill ses och att han "behöver det för det skulle vara lättare att gå vidare då", och jag vet varken ut eller in alltså. Dessutom inleddes Valborgsfirandet med att en av mina bästa killkompisar berättade att han har mer än bara kompiskänslor för mig. Vi har varit KKs innan och tydliga med att det här är helt kravlöst, men ja, nu har han känslor och det är helt enkelt bara att ge honom space till det går över. Känns tråkigt, vi är väldigt bra vänner också..
Sist men inte minst saknar jag spanjoren MASSOR. Vi pratar med varandra varje dag, och jag håller på att klämma in några dagar där jag kan komma och hälsa på. Han är verkligen en person jag behöver i mitt liv. Håller tummarna för att jag kan åka iväg om inte allt för lång tid.
