Hästen, konsten och etiken

[Mabuse]

Sophie Mörner säger själv i programmet att just straighta män ofta påstår att hennes bilder - inte bara de här - anspelar på sex på olika vis. Hon är rätt tydlig med att hon tycker att det säger mer om de straighta männen ifråga än om hennes bilder.

Det hade kanske varit mer intressant att utforska kan jag tycka, the male gaze och hur den sexualiserar kvinnors interaktion med hästar. Fast det skulle fortfarande inte motivera att utsätta dem man fotograferar för livsfara för att man vill få till sina bilder. Och sexualiseringen är inte det hon vill utforska, som jag förstår det, utan underkastelsen.

Jag kan tycka att hela programmet är ett exempel på en annan kliché som vuxit fram den senaste tiden i Sverige åtminstone, där kvinnors relationer till hästar romantiseras oh exotiseras, att det handlar om något djupt och farligt och innerligt, ett feministiskt projekt och en ledarskapsskola och allt vad det nu är. Ofta är den som gör reportaget/konsten/whatever någon som hållit på med hästar som barn, men inte seriöst som vuxen, och därför bibehållit ett (ridskole)barns syn och upplevelse av hur det är att vara med hästar, och sen bara extrapolerar det till vuxnas relationer till hästar. Utan att tänka på att det kanske var en hel del man inte fattade som femtonåring, att det finns mer eller annat i en hästvärld än det en tonåring greppar. Man kanske inte riktigt förstod sig på hästar och ridning då.

Ibland tänker jag att en häst är bara en häst, för att parafrasera Freud, och det är gott nog.

 

[Petruska]

Jag får erkänna att jag inte bekymrar mig så värst mycket över säkerheten, även om jag givetvis är klar över att det normalt sett inte är så man hanterar hästar. Men jag uppfattar bilderna som något en konstnär som inte har en egen relation till hästar skulle ha tagit, en konstnärlig men inte alls "hästig" ingång till hästarna, på något sätt. Och så är ju inte alls fallet med Sophie Mörner, hon har ju haft hästar runt sig hela sitt liv.

Det etiska i hästen som konstnärliga objekt, är det något du generellt sett tycker är etiskt problematiskt? Du nämner ju hästarna i det sammanhanget, inte människorna (vilka ju får antas ha gett sitt informerade samtycke). Det är inte självklart för mig varför eller hur hästar skulle ojektifieras mer eller på mer oetiskt sätt av att avbildas konstnärligt än tex av att man tävlar i hoppning med dem.

 

[Petruska]

Det hade kanske varit mer intressant att utforska kan jag tycka, the male gaze och hur den sexualiserar kvinnors interaktion med hästar. Fast det skulle fortfarande inte motivera att utsätta dem man fotograferar för livsfara för att man vill få till sina bilder. Och sexualiseringen är inte det hon vill utforska, som jag förstår det, utan underkastelsen.

Jag kan tycka att hela programmet är ett exempel på en annan kliché som vuxit fram den senaste tiden i Sverige åtminstone, där kvinnors relationer till hästar romantiseras oh exotiseras, att det handlar om något djupt och farligt och innerligt, ett feministiskt projekt och en ledarskapsskola och allt vad det nu är. Ofta är den som gör reportaget/konsten/whatever någon som hållit på med hästar som barn, men inte seriöst som vuxen, och därför bibehållit ett (ridskole)barns syn och upplevelse av hur det är att vara med hästar, och sen bara extrapolerar det till vuxnas relationer till hästar. Utan att tänka på att det kanske var en hel del man inte fattade som femtonåring, att det finns mer eller annat i en hästvärld än det en tonåring greppar. Man kanske inte riktigt förstod sig på hästar och ridning då.

Ibland tänker jag att en häst är bara en häst, för att parafrasera Freud, och det är gott nog.

Ja, och då en icke-sexuellt eller erotiskt laddad underkastelse. På bilderna är väl i så fall både mänskliga modeller och hästar underkastade fotografen.

Bilder som verkligen utmanar sexualiseringen av tjejer och hästar hade jag gärna velat se. Jag är ju inte konstnär själv, så jag har ingen uppfattning om hur sådana bilder skulle te sig.

 

[Mabuse]

Jag får erkänna att jag inte bekymrar mig så värst mycket över säkerheten, även om jag givetvis är klar över att det normalt sett inte är så man hanterar hästar. Men jag uppfattar bilderna som något en konstnär som inte har en egen relation till hästar skulle ha tagit, en konstnärlig men inte alls "hästig" ingång till hästarna, på något sätt. Och så är ju inte alls fallet med Sophie Mörner, hon har ju haft hästar runt sig hela sitt liv.

Det etiska i hästen som konstnärliga objekt, är det något du generellt sett tycker är etiskt problematiskt? Du nämner ju hästarna i det sammanhanget, inte människorna (vilka ju får antas ha gett sitt informerade samtycke). Det är inte självklart för mig varför eller hur hästar skulle ojektifieras mer eller på mer oetiskt sätt av att avbildas konstnärligt än tex av att man tävlar i hoppning med dem.

Jag är rätt hårt drillad i att säkerheten kommer först, alltid. Ingen häst och inget mål är värt att offra liv och hälsa för. Alltså vänder det sig i magen av de här bilderna där man åsidosatt säkerheten såpass för några fotografiers skull, det gällde ju inte ens livet för hästen eller så. Och att man dessutom använder modeller som man vet inte har insikt i hur farligt det de gör är och varför, utan litar blint på fotografen (verkligen blint, för kunde man något om hästar skulle man fatta att hon utsätter en för livsfara). Så hon utnyttjar sitt kunskaps- och statusövertag för att få människor att utsätta sig för fara för hennes skull.

Det oetiska gentemot hästen tycker jag dels är att hästarna utsätts för fara, dels att jag inte tycker de behandlas respektfullt. Typ att få rep lindade om sig och i munnen, bli dragna åt olika håll, som om de inte vore levande varelser. Det är alltså inte att man använder hästar i konsten, utan att man gör det på ett sätt som är farligt för dem, och respektlöst (i mina ögon). Att göra saker tillsammans med hästar har jag inga invändningar mot, vare sig det är konst eller cirkus eller tävling, men jag tycker det ska vara respektfullt, inte förnedrande. Att dra i dem och linda rep om huvudet etc tycker jag är lite förnedrande.

 

[Petruska]

Jag är rätt hårt drillad i att säkerheten kommer först, alltid. Ingen häst och inget mål är värt att offra liv och hälsa för. Alltså vänder det sig i magen av de här bilderna där man åsidosatt säkerheten såpass för några fotografiers skull, det gällde ju inte ens livet för hästen eller så. Och att man dessutom använder modeller som man vet inte har insikt i hur farligt det de gör är och varför, utan litar blint på fotografen (verkligen blint, för kunde man något om hästar skulle man fatta att hon utsätter en för livsfara). Så hon utnyttjar sitt kunskaps- och statusövertag för att få människor att utsätta sig för fara för hennes skull.

Det oetiska gentemot hästen tycker jag dels är att hästarna utsätts för fara, dels att jag inte tycker de behandlas respektfullt. Typ att få rep lindade om sig och i munnen, bli dragna åt olika håll, som om de inte vore levande varelser. Det är alltså inte att man använder hästar i konsten, utan att man gör det på ett sätt som är farligt för dem, och respektlöst (i mina ögon). Att göra saker tillsammans med hästar har jag inga invändningar mot, vare sig det är konst eller cirkus eller tävling, men jag tycker det ska vara respektfullt, inte förnedrande. Att dra i dem och linda rep om huvudet etc tycker jag är lite förnedrande.

Då är jag med. Ja, det som görs med hästarna känns inte alls okej. (Det var jag som uppfattade att det var just att använda dem i konst du vände dig mot.)

Det du skriver om de mänskliga modellernas tillit till fotografen, och som hon ju själv också pratade om, tillsammans med det faktum att fotografen vet tillräckligt mycket om hästar för att veta vad både människor och hästar utsätts för i termer av risker här, flyter för mig ihop med den underkastelse fotografen vill visa. Dvs, hästar och modeller är underkastade henne, i min "läsning". Men jag vet inte om det var den underkastelsen hon var ute efter. En så att säga oinformerad tillit - de litar mer på henne än rimligt är för en insatt - kan man ju se som en form av underkastelse.

 

[Migo]

Jag blir ganska irriterad på att hästarna används som nån slags props. Det här lyfter inte fram dem. Det här lyfter fram någons ganska tråkigt stereotypa nyttjande av lättklädda tjejer för att trigga känslor av maktobalans.

Om det nu inte är något sexuellt, varför är alla modeller så pass lättklädda och bildspråket så oerhört heteronormativt?

 

[Mabuse]

Då är jag med. Ja, det som görs med hästarna känns inte alls okej. (Det var jag som uppfattade att det var just att använda dem i konst du vände dig mot.)

Det du skriver om de mänskliga modellernas tillit till fotografen, och som hon ju själv också pratade om, tillsammans med det faktum att fotografen vet tillräckligt mycket om hästar för att veta vad både människor och hästar utsätts för i termer av risker här, flyter för mig ihop med den underkastelse fotografen vill visa. Dvs, hästar och modeller är underkastade henne, i min "läsning". Men jag vet inte om det var den underkastelsen hon var ute efter. En så att säga oinformerad tillit - de litar mer på henne än rimligt är för en insatt - kan man ju se som en form av underkastelse.

Förtroende, inte tillit! Tillit är något helt annat, och det är inte det som det handlar om här. Det är möjligt att modellerna i allmänhet är mycket tillitsfulla till omvärlden, men det vet vi inget om. Däremot visar de ju blint förtroende för fotografen genom att låta sig utsättas för det här.

Och möjligen är förtroende en form av underkastelse, men jag skulle säga inte. Förtroende är snarast att bortse från möjligheten att någon kan göra en illa, man agerar som om bara det positiva/ofarliga var möjligt. Alltså att med vilje bortse från en fara som någon har makt att utsätta en för, för att man inte upplever det som troligt att den andre skulle välja att göra mig något ont. Man underkastar sig inte en fara, man upplever den inte som reell. Det är som om faran inte finns, om man har förtroende. Inte att den finns, men att man underkastar sig den. Det är snarare maktlöshet eller resignation, i så fall.

Tillit är mer likt förtröstan, det är en attityd mot omvärlden som man betraktar som god snarare än illvillig. En tillitsfull människa tänker sig att världen är god och att allt kommer ordna sig till det bästa, tilliten är således inte riktad mot en specifik individ (t ex en häst eller en konstnär) utan mot världen i allmänhet och hur den är beskaffad.

 

[Mabuse]

Jag blir ganska irriterad på att hästarna används som nån slags props. Det här lyfter inte fram dem. Det här lyfter fram någons ganska tråkigt stereotypa nyttjande av lättklädda tjejer för att trigga känslor av maktobalans.

Om det nu inte är något sexuellt, varför är alla modeller så pass lättklädda och bildspråket så oerhört heteronormativt?

Fast hästarna är ju också nakna förutom repen, jag tänkte mig att det skulle vara att häst och människa är utelämnade till varandra. Fast jag tycker repen var ett klumpigt sätt att illustrera bandet på, eftersom farligheten i repen tar bort fokus från det man vill skildra. Plus att det blir lite skrivet på näsan, så att säga.

Även i vardagligt arbete med hästar, med vanliga säkerhetsåtgärder, så kommer det ju finnas ögonblick när man är utelämnad åt varandra. Där det krävs förtroende eller tillit, att man väljer att låta sig utsättas för fara av den andre (hästen eller människan). Såna ögonblick hade varit intressantare att skildra, tycker jag.

 

[Petruska]

Förtroende, inte tillit! Tillit är något helt annat, och det är inte det som det handlar om här. Det är möjligt att modellerna i allmänhet är mycket tillitsfulla till omvärlden, men det vet vi inget om. Däremot visar de ju blint förtroende för fotografen genom att låta sig utsättas för det här.

Och möjligen är förtroende en form av underkastelse, men jag skulle säga inte. Förtroende är snarast att bortse från möjligheten att någon kan göra en illa, man agerar som om bara det positiva/ofarliga var möjligt. Alltså att med vilje bortse från en fara som någon har makt att utsätta en för, för att man inte upplever det som troligt att den andre skulle välja att göra mig något ont. Man underkastar sig inte en fara, man upplever den inte som reell. Det är som om faran inte finns, om man har förtroende. Inte att den finns, men att man underkastar sig den. Det är snarare maktlöshet eller resignation, i så fall.

Tillit är mer likt förtröstan, det är en attityd mot omvärlden som man betraktar som god snarare än illvillig. En tillitsfull människa tänker sig att världen är god och att allt kommer ordna sig till det bästa, tilliten är således inte riktad mot en specifik individ (t ex en häst eller en konstnär) utan mot världen i allmänhet och hur den är beskaffad.

Jag tänker nog snarare att konstnären placerar modellerna i en underkastad position, genom att få dem att lita på att hon har kontroll på läget. Som att någon får mig att tro att hen har situationen i sin hand och att det inte är någon fara, fast det är det och den där som säger sig ha situationen i sin hand vet det. Den formen av underkastelse läser jag in nu när jag har hört konstnären.

Om jag inte hade hört konstnären, utan bara hade haft bilderna, hade jag nog inte tänkt på konstnären på det viset. Men jag vet inte hur jag hade tänkt. Jag hade helt klart antagit att det var en konstnär som inte visste något om hästar, om jag nu inte hade vetat att det var Mörner.

 

[Mabuse]

Jag tänker nog snarare att konstnären placerar modellerna i en underkastad position, genom att få dem att lita på att hon har kontroll på läget. Som att någon får mig att tro att hen har situationen i sin hand och att det inte är någon fara, fast det är det och den där som säger sig ha situationen i sin hand vet det. Den formen av underkastelse läser jag in nu när jag har hört konstnären.

Om jag inte hade hört konstnären, utan bara hade haft bilderna, hade jag nog inte tänkt på konstnären på det viset. Men jag vet inte hur jag hade tänkt. Jag hade helt klart antagit att det var en konstnär som inte visste något om hästar, om jag nu inte hade vetat att det var Mörner.

Vet hon något om hästar, då? Det framgår inte av inslaget tycker jag, mer än att hon tillbringade mycket tid i stallet som barn. Det innebär ju egentligen inte att man som vuxen, trettio år senare, har någon koll. Barn har ju sällan de mest utvecklade konsekvensanalyserna, så om kunskapen är på en tioårings nivå kan de ju vara rätt begränsade. Men hon kanske har mer erfarenhet än så?

Jag vet inte om omedveten underkastelse är underkastelse, alltså om jag inte inser faran, har jag då underkastat mig? Snarare blivit lurad eller manipulerad, tänker jag mig.

 

[Petruska]

Vet hon något om hästar, då? Det framgår inte av inslaget tycker jag, mer än att hon tillbringade mycket tid i stallet som barn. Det innebär ju egentligen inte att man som vuxen, trettio år senare, har någon koll. Barn har ju sällan de mest utvecklade konsekvensanalyserna, så om kunskapen är på en tioårings nivå kan de ju vara rätt begränsade. Men hon kanske har mer erfarenhet än så?

Jag vet inte om omedveten underkastelse är underkastelse, alltså om jag inte inser faran, har jag då underkastat mig? Snarare blivit lurad eller manipulerad, tänker jag mig.

Enligt Lövstas hemsida siktar hon på Grand Prix. Hon är ju ändå dotter till Antonia Ax:son Johnson.

 

[Petruska]

Vet hon något om hästar, då? Det framgår inte av inslaget tycker jag, mer än att hon tillbringade mycket tid i stallet som barn. Det innebär ju egentligen inte att man som vuxen, trettio år senare, har någon koll. Barn har ju sällan de mest utvecklade konsekvensanalyserna, så om kunskapen är på en tioårings nivå kan de ju vara rätt begränsade. Men hon kanske har mer erfarenhet än så?

Jag vet inte om omedveten underkastelse är underkastelse, alltså om jag inte inser faran, har jag då underkastat mig? Snarare blivit lurad eller manipulerad, tänker jag mig.

Ja, jag hade inte valt ordet underkastelse om inte Mörner hade gjort det. Men när jag fick ordet levererat av henne, är det ungefär så där jag tänker mig det i det här fallet. Annars håller jag nog med. Hade jag pratat om underkastelse mer på eget initiativ, så att säga, hade jag tänkt mig någon som medvetet och frivilligt - i någon mening av ordet - underkastar sig något.

 

[Red_Chili]

Alltså.. det enda jag tänker när jag ser bilderna är "Varför?".

När jag själv tar en bild, och jag fotograferar löjligt mycket, så vill jag alltid att det ska finnas en mening med det. Vilken anledningen är varierar såklart och ofta fotograferar jag mer dokumentärt än konstnärligt (tyvärr). Likadant när jag tittar på andras bilder, då frågar jag mig ofta varför de valt att fotografera på ett visst sätt. Med det här känns det så jäkla ologiskt.

Kanske det framkommer i någon intervju, men jag vill genom att titta på en bild kunna förstå hur en fotograf tänkt. Här ser jag hästar som inte trivs med situationen, lättklädda kvinnor som poserar på för mig helt obegripliga sätt, rep som inte tillför något och som vissa redan varit inne på så är säkerhetstänket icke-existerande. Första bilden kan jag väl se att det finns något konstnärligt med, men den andra här i TS inlägg... Jag förstår den inte och gillar den därför inte alls.

Oavsett vad djur ska göra, oavsett om det bara är vanligt vardagsliv eller fotomodellsliv, så tycker jag att de ska behandlas med respekt och att människorna verkligen ska försöka samarbeta för att få till saker så som det är tänkt. Människor får väl lite skylla sig själv om de går med på saker där säkerhetstänket brister eller annat är dåligt, åtminstone så länge de har realistiska val. Men djuren, de kan inte välja på samma sätt. Vi är skyldiga dem att värdera deras välbefinnande väldigt högt just pga det.

 

[Sporthorse]

Idiotiskt och förlöjligande är vad jag kallar den här, och liknande "konst".
Jag tittade bara i några få minuter innan jag fick nog.

 

[Mabuse]

Enligt Lövstas hemsida siktar hon på Grand Prix. Hon är ju ändå dotter till Antonia Ax:son Johnson.

Då blir det ju direkt osmakligt i mina ögon. Särskilt om man dessutom, som var fallet här, specifikt väljer ut modeller som inte kan något om hästar. Min vision är viktigare än andras liv, eller?

 

[prinsessfeminist]

Jag vet inte om konst "ska" flytta alla gränser. Det ska ju finnas något intressant med det också, att det är en gräns som är intressant att problematisera eller flytta. Här verkar ju etiken i att utsätta andra människor och djur för en fara de inte kan bedöma eller ens är medvetna om inte alls vara den gräns konstnären vill utmana med verken, utan att hästar i sig är farliga djur som man måste utlämna sig åt om man ska hålla på med dem. Fast det gör man ju inte, är man vettig och håller på med hästar gör man ju inte farliga saker i onödan med främmande hästar, utan tänker hela tiden på säkerheten.

Jag tycker det hela verkar som en idé av en knäppgök.

Vem kommer på något så bisarrt? Löjlig konstnär.

Och etiken - nej, det är ingen god etik att utnyttja djur på det viset.

 

[Mabuse]

Då blir det ju direkt osmakligt i mina ögon. Särskilt om man dessutom, som var fallet här, specifikt väljer ut modeller som inte kan något om hästar. Min vision är viktigare än andras liv, eller?

För övrigt, av tävlingsdeltagandet att döma verkar hon inte bedriva den grandprixsatsningen med någon större energi, men vad vet jag. Men det ser mer ut som att vi köpte ett par hästar för att starta några gånger i Miami i vintras, det var skoj.

 

[prallan]

Jag blir ganska irriterad på att hästarna används som nån slags props. Det här lyfter inte fram dem. Det här lyfter fram någons ganska tråkigt stereotypa nyttjande av lättklädda tjejer för att trigga känslor av maktobalans.

Om det nu inte är något sexuellt, varför är alla modeller så pass lättklädda och bildspråket så oerhört heteronormativt?

Håller med! Och vi är inte heteromän....

 

[Migo]

Håller med! Och vi är inte heteromän....

Jag hade velat se Genusfotografen kommentera på bilderna!

 

[Petruska]

För övrigt, av tävlingsdeltagandet att döma verkar hon inte bedriva den grandprixsatsningen med någon större energi, men vad vet jag. Men det ser mer ut som att vi köpte ett par hästar för att starta några gånger i Miami i vintras, det var skoj.

Nej, jag har inte fördjupat mig i den frågan, men jag tänker mig att hon har hästkunskaper som överskrider de kunskaper man kan ha kvar om man nu är vuxen men red som barn och tonåring.

Dock tycker jag att bilderna inte alls tyder på det, även om man räknar bort säkerhetsaspekterna. För mig ser det ut som en sorts symboliska bilder där hästarna är med, och där fotografen inte har några känslor för hästar som handlar om djuren själva, utan mer för vilket symbolvärde de kan ha i en bild.