Hemmafruar utan barn?

Jag förstår som sagt inte problemet, men det känns som om vi har diskuterat det tidigare. Personligen håller jag mig fullt sysselsatt trots att jag har jobba hemifrån ett par timmar om dagen tidigare. Just nu pluggar jag även så det är ett par dagar i veckan som jag åker till universitetet och en hel del tid går åt till att läsa.
I övrigt försöker jag hinna med allt som jag tycker är roligt, träna hund, handarbeta, måla, släktforska, baka, jakten och träning inför jakten. Sen är jag även ledare och sitter med i styrelsen i en förening så där går det åt mycket tid och jag skulle kunna lägga ner det dubbla om jag ville och hade tiden.
Sen finns förstås alla måsten, huset, trädgården, matlagning, städning, tvätt osv.
Jag har inget jätte behov av sociala kontakter utöver det jag får de två kvällar i veckan som jag är ledare förutom det jag umgås med familj och vänner, men jag har å andra sidan ett stort kontaktnät som jag oftast håller kontakten med via datorn.

De som jag har träffat som har tyckt att det har varit jobbigt att gå hemma är såna som jag har upplevt kräver sällskap för att göra något, helst av partnern och ja då kan man nog bli lite bitter och sur över att gå hemma ensam. Men de flesta jag känner sysselsätter sig på olika sätt, antingen genom eget företagande eller genom ideellt arbete och det är väldigt få som faktiskt har tråkigt. Lite som jag säger till barnen när de klagar på att de har tråkigt, de får helt enkelt utveckla sin fantasi om vad som går att göra och de brukar sysselsätta sig.
 
Jodå, under dagen eller kvällen, men inte både och.
På natten bör jag vara hemma alternativt komma hem tidigt på morgonen.
Ok så du kan lämna några timmar per dag.?
Då hade jag volontärjobbat. Jag skulle gärna vara volontär på katthem. Jag skulle också tex gärna vara med i ett projekt där man hjälper invandrarungdomar med svenska. Eller kolla upp tex röda korset etc så finns det säkert mkt vettigt.

Eller ngt deltidsjobb. Jag hade också engagerat mig i fler föreningar tex tagit styrelsepost.
 
De som jag har träffat som har tyckt att det har varit jobbigt att gå hemma är såna som jag har upplevt kräver sällskap för att göra något, helst av partnern och ja då kan man nog bli lite bitter och sur över att gå hemma ensam. Men de flesta jag känner sysselsätter sig på olika sätt, antingen genom eget företagande eller genom ideellt arbete och det är väldigt få som faktiskt har tråkigt. Lite som jag säger till barnen när de klagar på att de har tråkigt, de får helt enkelt utveckla sin fantasi om vad som går att göra och de brukar sysselsätta sig.

Jag gick hemma första året barnet var litet . Det var hemskt. Ingen social kontakt med andra människor, bara ett spädbarn att interagera med. När maken kom hem från jobbet och var trött var jag full av uppdämt behov att kommunicera med en annan vuxen. det blev inte så bra......
Bodde ensamt och långt från vänner i ett hus på landet. Tyst, tomt och ensamt. Förfärlig tillvaro.

Så baserat på det kan jag begripa hur TS känner inför en tillvaro med minimal social interaktion. Men TS har inget spädbarn som måste passas och det borde innebära att några timmar i veckan/dagen kan ägnas åt aktiviteter som innefattar sociala kontakter?

volontärarbete, föreningar, språkvän, kurser. M.m.
 
Jag är hemmafru och jag sitter inte fast i hemmet.
Du måste väl vara hemma varje dag och kan inte bara dra till Barbados eller något sådant?
Så som en pensionär kan.
Med fast menar jag att att bo där och inte kunna resa iväg.
Om jag kunde veckopendla så skulle jag inte ha några problem, då så skulle jag jobba i min anställning kanske halvtid så var den saken löst.
 
Senast ändrad:
Men TS har inget spädbarn som måste passas och det borde innebära att några timmar i veckan/dagen kan ägnas åt aktiviteter som innefattar sociala kontakter?
Absolut.
Ganska många timmar faktiskt t.o.m..
Problemet tidigare har varit att inga andra har varit lediga dagtid när jag har bäst med tid.
 
Du måste väl vara hemma varje dag och kan inte bara dra till Barbados eller något sådant?
Så som en pensionär kan.
Med fast menar jag att att bo där och inte kunna resa iväg.

Men vem har möjlighet att göra det? Det har ju fortfarande inget att göra med att man är hemmafru, folk som arbetar kan ju heller inte bara dra iväg varsomhelst hursomhelst.
Och alla jag känner som inte har ett jobb som innebär resande åker hem efter jobbet, varje dag. Så jag ser ingen skillnad alls.
 
Jag gick hemma första året barnet var litet . Det var hemskt. Ingen social kontakt med andra människor, bara ett spädbarn att interagera med. När maken kom hem från jobbet och var trött var jag full av uppdämt behov att kommunicera med en annan vuxen. det blev inte så bra......
Bodde ensamt och långt från vänner i ett hus på landet. Tyst, tomt och ensamt. Förfärlig tillvaro.

Så baserat på det kan jag begripa hur TS känner inför en tillvaro med minimal social interaktion. Men TS har inget spädbarn som måste passas och det borde innebära att några timmar i veckan/dagen kan ägnas åt aktiviteter som innefattar sociala kontakter?

volontärarbete, föreningar, språkvän, kurser. M.m.
Det kan jag absolut relatera till, när barnen var riktigt små kunde jag känna mig instängd men rätt snart tog jag med barnen och åkte iväg och hälsade på folk eller hängde i någon lekpark /bibliotek eller något annat. Sen såg jag även till att ha saker som var mina antingen någon kväll i veckan eller på helgen.
 
Men vem har möjlighet att göra det?
Pensionärer, de drogs in tidigare i tråden.
Och så jag i vanliga fall.
folk som arbetar kan ju heller inte bara dra iväg varsomhelst hursomhelst.
Om jag arbetade i en anställning så skulle jag ju inte ha problem med att vara ensam på en enslig plats.
Och alla jag känner som inte har ett jobb som innebär resande åker hem efter jobbet, varje dag.
Mitt arbete som anställd finns på annan ort så jag veckopendlar när jag arbetar.
Skillnaden för mig är just att jag måste åka hem varje dag.
Och det är ju att sitta fast i hemmet.
 
Du måste väl vara hemma varje dag och kan inte bara dra till Barbados eller något sådant?
Så som en pensionär kan.
Med fast menar jag att att bo där och inte kunna resa iväg.
Om jag kunde veckopendla så skulle jag inte ha några problem, då så skulle jag jobba i min anställning kanske halvtid så var den saken löst.

Men vem tusan kan bara sticka iväg till Barbados?? O_o Och vad har det att göra med att vara hemmafru? Nej, man sitter inte fast i hemmet bara för att man är hemmafru. Återigen bara en märklig fördom.
 
Ett bra förslag.
Jag fick omedelbart ett uppslag som hänger ihop med orsaken till varför det är så viktigt att jag finns till hands.

I ett tidigare inlägg skrev du att du inte kunde åka iväg på aktiviteter. Men du kan det alltså?
 
I ett tidigare inlägg skrev du att du inte kunde åka iväg på aktiviteter. Men du kan det alltså?
Jag tänkte på typen veckolånga sådana, typ ridläger eller träningsläger eller hela dagarna.
Jo jag kan vara borta ett antal timmar varje dag, olika länge beroende på omständighet.
 

Liknande trådar

Samhälle Såg ett klipp på Facebook om hemmafruar tydligen är en ny trend bland unga kvinnor. Mådde lite illa av det. Visst, alla gör som de vill...
20 21 22
Svar
433
· Visningar
20 391
Senast: Mkb
·
Kropp & Själ Jag har haft ont i ländryggen i några år nu på morgonen när jag vaknat (stel och öm i musklerna ffa) men det har blivit så att säga...
Svar
14
· Visningar
581
Senast: Ramona
·
Kultur Om man vill åka till Stockholm över dagen med ett barn, vad gör man då? Barnet i fråga är 7 år. Gärna relativt nära station, alt smidigt...
Svar
15
· Visningar
774
Senast: Blyger
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
977
Senast: Crossline
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp