Ofrivilligt distansförhållande

[sjoberga]

Jag förstår inte riktigt varför det är viktigt för dig att betona det i den här tråden?

Dessutom tror jag inte på det du skriver. Om det vi vill är att båda parter är likvärdiga föräldrar i ett föräldraskap och förhållande som präglas av delaktighet, så är upplägg liknande TS ett högriskprojekt. Ungefär som @mandalaki beskriver det.

Om man är nöjd med att pappan är en försörjare och stöttepelare vid kriser, skulle tex @lil-sis variant kunna funka. Men själv skulle jag inte skaffa barn så. Jag skulle hellre vara helt ensamstående i så fall. Hon beskriver inte en relation, som jag ser det, utan bara en problemlösning.

Jag har bekanta som inför första barnet valde att ena som jobbat på annan ort under hela förhållandet sökte jobb på hemmaplan "för att andra tyckte att så måste man göra". Det slutade med att ingen trivdes (delvis jobb, men också den ändrade situationen att man fick så lite sammanhållen tid tillsammans) och efter ett halvår blev det nytt jobb på det gamla sättet och ett bättre fungerande liv för dem. Med småbarn (sedan skaffade de en till efter två år).

Det jag menar är att man inte ska vara så kategorisk och dömande, för att man hittar lösningar som fungerar. Det finns många, många sätt som man kan få att fungera väldigt väl - utan att vare sig barn eller föräldraskap blir lidande, utan snarare påverkas positivt jämfört med någon standardlösning som du förespråkar.

 

[lil-sis]

Jag förstår inte riktigt varför det är viktigt för dig att betona det i den här tråden?

Dessutom tror jag inte på det du skriver. Om det vi vill är att båda parter är likvärdiga föräldrar i ett föräldraskap och förhållande som präglas av delaktighet, så är upplägg liknande TS ett högriskprojekt. Ungefär som @mandalaki beskriver det.

Om man är nöjd med att pappan är en försörjare och stöttepelare vid kriser, skulle tex @lil-sis variant kunna funka. Men själv skulle jag inte skaffa barn så. Jag skulle hellre vara helt ensamstående i så fall. Hon beskriver inte en relation, som jag ser det, utan bara en problemlösning.

Jag utgår från mig själv och hur vi har det nu och då skulle tre hela dagar vara värt mycket.

Vi har långt att pendla till jobben och det ger väldigt lite tid över per dag till annat än middag och sova.

Sen är det fullt möjligt att jag skulle resonera annorlunda som gravid med alla hormoner i omlopp.

Att komma hem när jag faktiskt behöver det är viktigare för mig just nu än att det måste vara varje dag.

 

[athena_arabians]

Vart finns ni som par, familj? vart finns kommunikationen? Samarbetet? TS, att flytta löser ingenting så jag förstår dig. Jag hade totalvägrat att flytta.,Varför ska DU slita upp allt för hans karriär? Ni har valt att skaffa barn, och då får även han ta ansvar för barnet.

Min sambo låg ute 4 dgr i veckan när vi träffades. Han var tvingad att söka jobb i stan för att barnfrågan skulle vara aktuell. Vilket han gjorde, och gick ner halva lönen (från 32-35' efter skatt till 17' efter skatt). Nu är sonen snart 8 månader och sambon låg ute 4 dagar nu i veckan via jobbet. jag fick frågan av sambon om vad jag tyckte om en förlängning på den arbetsplatsen. Helst inte då fick han till svar. Sambon tackade nej trots att han stortrivdes. Han ser oss som en familj som fattar gemensamma beslut.

Ja just det, i de 4 år som jag känt min sambo har han pratat om att sälja sitt hus. Det ligger 1 timme bort, och 2 kommuner bort. Jag har mitt fasta jobb här, äldsta sonen går i skolan här så sambon fick vackert lämna sitt hus. Bör tilläggas att alla hans vänner och familj bor här, så hur han hamnade så långt bort är en annan historia

Ok, din sambo har gjort uppoffringar och förändringar. Vilka har du gjort? Undrar genuint för som du beskrivit det låter det väldigt ensidigt.

 

[mandalaki]

Ok, din sambo har gjort uppoffringar och förändringar. Vilka har du gjort? Undrar genuint för som du beskrivit det låter det väldigt ensidigt.

Fast så går det väl inte till? "Ja, jag byter jobb för barnets skull, vad är du själv villig att offra?"

 

[Lovisaleonora]

Självklart ska man använda ROT och RUT för att underlätta livet. Om det sedan är för att frigöra ditt eller datt, eller vad tusan som helst - spelar roll? Det är pengar som man kan köpa tjänster för, tjänster som frigör tid för den ena eller andra.

Man är inte sämre förälder för att man veckopendlar. Man KAN bli sämre partner, men det behöver ju inte vara så heller. Det beror på vad man i förhållandet prioriterar och vad man som personer mäktar med.

 

[athena_arabians]

Fast så går det väl inte till? "Ja, jag byter jobb för barnets skull, vad är du själv villig att offra?"

Nej men som det beskrevs tyckte jag det upplevdes som väldigt ensidigt och inte att beslutet tagits gemensamt. Visst, jag kan ha fel för allt går inte fram i text.

Jag kan säga att om jag blev upplyst om att det inte blir några barn om du inte byter jobb, jag bör inte fortsätta på ett jobb jag trivs på och sedan att jag bör sälja mitt hus för det ligger fel skulle jag sagt fine, där är dörren!

 

[mandalaki]

Nej men som det beskrevs tyckte jag det upplevdes som väldigt ensidigt och inte att beslutet tagits gemensamt. Visst, jag kan ha fel för allt går inte fram i text.

Jag kan säga att om jag blev upplyst om att det inte blir några barn om du inte byter jobb, jag bör inte fortsätta på ett jobb jag trivs på och sedan att jag bör sälja mitt hus för det ligger fel skulle jag sagt fine, där är dörren!

Och jag skulle aldrig skaffa barn med någon som inte är beredd på att vara där.

 

[Lovisaleonora]

Och jag skulle aldrig skaffa barn med någon som inte är beredd på att vara där.

Ditt råd till TS är att hon ska göra abort?

 

[athena_arabians]

Och jag skulle aldrig skaffa barn med någon som inte är beredd på att vara där.

Givetvis, men det är skillnad på att ha en dialog och en monolog.

 

[Bexzor]

Ok, din sambo har gjort uppoffringar och förändringar. Vilka har du gjort? Undrar genuint för som du beskrivit det låter det väldigt ensidigt.

Vad som inte framgår i texten är

1. Jag tar hela föräldraledigheten eftersom sambon inte vill vara hemma.
2. Jag läser halvtid, heltid i höst, för att få högskolebehörighet under min föräldraledighet. Då vår ekonomi inte överlever på att jag tar CSN.
3. Jag vill jobba extra i höst men det krockar med sambons arbetstider så det går inte
4. Jag kommer själv byta jobb nästa år, då mitt jobb inte passar med sambons arbetstider. Och då jag har lättare att byta jobb, så blir det jag som byter.
5. Då sambon har konstant snöjour från november till april, så är det jag som får ta hela inskolningen i januari. Båda barnen får rulla på mina arbetstider, jag får ta alla vab-dagar och allt som rör skola och förskola under denna tid. Samt hela hemmet under denna tid. Kort sagt, under denna tid så lever jag som en ensamstående eftersom sambon arbetar konstant om det kommer snö.
6. Jag vill börja läsa nästa höst, men får vänta tills vi fått bättre ekonomi.

Fel av mig att inte nämna mina egna upppffringar för att vi ska fungera som familj Och just det, han var inte tvingad att bo med oss. Det var hans beslut, mitt beslut rörde endast att jag och äldsta sonen inte flyttar. Varför ska jag slita upp min son för ett samboliv i en annan stad? Det vore oerhört egoistiskt, och inte det minsta snällt mot honom som har sin trygghet i sin skola och vänner.

 

[athena_arabians]

Vad som inte framgår i texten är

1. Jag tar hela föräldraledigheten eftersom sambon inte vill vara hemma.
2. Jag läser halvtid, heltid i höst, för att få högskolebehörighet under min föräldraledighet. Då vår ekonomi inte överlever på att jag tar CSN.
3. Jag vill jobba extra i höst men det krockar med sambons arbetstider så det går inte
4. Jag kommer själv byta jobb nästa år, då mitt jobb inte passar med sambons arbetstider. Och då jag har lättare att byta jobb, så blir det jag som byter.
5. Då sambon har konstant snöjour från november till april, så är det jag som får ta hela inskolningen i januari. Båda barnen får rulla på mina arbetstider, jag får ta alla vab-dagar och allt som rör skola och förskola under denna tid. Samt hela hemmet under denna tid. Kort sagt, under denna tid så lever jag som en ensamstående eftersom sambon arbetar konstant om det kommer snö.
6. Jag vill börja läsa nästa höst, men får vänta tills vi fått bättre ekonomi.

Fel av mig att inte nämna mina egna upppffringar för att vi ska fungera som familj Och just det, han var inte tvingad att bo med oss. Det var hans beslut, mitt beslut rörde endast att jag och äldsta sonen inte flyttar. Varför ska jag slita upp min son för ett samboliv i en annan stad? Det vore oerhört egoistiskt, och inte det minsta snällt mot honom som har sin trygghet i sin skola och vänner.

Jo, det var ju det jag menade för i första inlägget lät det väldigt ensidigt Har ni fått till det så att det fungerar är det ju bra.

 

[Bexzor]

@athena_arabians Vårt förhållande är uppbyggt på kommunikation och samarbete, det var vad jag ville förmedla fram till TS. Lite klumpigt skrivet eftersom jag skrev från mobilen på det inlägget. Dialog om vad som fungerar är nödvändigt för ett förhållande, man får göra uppoffringar åt båda håll när barn kommer till världen

 

[mandalaki]

Vad som inte framgår i texten är

1. Jag tar hela föräldraledigheten eftersom sambon inte vill vara hemma.
2. Jag läser halvtid, heltid i höst, för att få högskolebehörighet under min föräldraledighet. Då vår ekonomi inte överlever på att jag tar CSN.
3. Jag vill jobba extra i höst men det krockar med sambons arbetstider så det går inte
4. Jag kommer själv byta jobb nästa år, då mitt jobb inte passar med sambons arbetstider. Och då jag har lättare att byta jobb, så blir det jag som byter.
5. Då sambon har konstant snöjour från november till april, så är det jag som får ta hela inskolningen i januari. Båda barnen får rulla på mina arbetstider, jag får ta alla vab-dagar och allt som rör skola och förskola under denna tid. Samt hela hemmet under denna tid. Kort sagt, under denna tid så lever jag som en ensamstående eftersom sambon arbetar konstant om det kommer snö.
6. Jag vill börja läsa nästa höst, men får vänta tills vi fått bättre ekonomi.

Fel av mig att inte nämna mina egna upppffringar för att vi ska fungera som familj Och just det, han var inte tvingad att bo med oss. Det var hans beslut, mitt beslut rörde endast att jag och äldsta sonen inte flyttar. Varför ska jag slita upp min son för ett samboliv i en annan stad? Det vore oerhört egoistiskt, och inte det minsta snällt mot honom som har sin trygghet i sin skola och vänner.

Allt det du skriver där - det väger ofta så mycket lättare än uppoffringar som män gör. En uppoffring från hans sida väger tyngre än tre från hennes. Det är jäkla märkligt.
(Och nu pratar jag inte om @athena_arabians frågor till dig, utan i allmänhet).

Föräldraskap är fortfarande så könsuppdelat. Kvinnor blir föräldrar, de där som alltid finns där och snyter och tröstar och håller reda på aktiviteter och fixar matsäckar osv. Medan män blir pappor och är där när de kan och vill.

Jag vet inte hur många män jag hört säga "jag ska vara föräldraledig SEDAN, det är roligare när de blir lite större". Ja, då är ju tur att inte barnets mamma resonerar på samma sätt. Då hade ju barnet fått klara sig själv tills det blev roligare att vara med.

Och en gång läste jag en positivt vinklad intervju med en man som delad föräldraledighet var självklart för. Jättebra! Men så sa han att städning och hushållsarbete lät han bli, han ville vara närvarande för BARNET, en pappa som man gjorde kul grejer med, ingen tråkig som bara städade hela tiden. Och det är ju jättebra - men man kan ändå inte låta bli att undra vem som ska sköta hushållsarbetet som ju faktiskt måste göras. Hon, när hon kommer hem från sitt heltidsjobb?

 

[athena_arabians]

Allt det du skriver där - det väger ofta så mycket lättare än uppoffringar som män gör. En uppoffring från hans sida väger tyngre än tre från hennes. Det är jäkla märkligt.
(Och nu pratar jag inte om @athena_arabians frågor till dig, utan i allmänhet).

Föräldraskap är fortfarande så könsuppdelat. Kvinnor blir föräldrar, de där som alltid finns där och snyter och tröstar och håller reda på aktiviteter och fixar matsäckar osv. Medan män blir pappor och är där när de kan och vill.

Jag vet inte hur många män jag hört säga "jag ska vara föräldraledig SEDAN, det är roligare när de blir lite större". Ja, då är ju tur att inte barnets mamma resonerar på samma sätt. Då hade ju barnet fått klara sig själv tills det blev roligare att vara med.

Och en gång läste jag en positivt vinklad intervju med en man som delad föräldraledighet var självklart för. Jättebra! Men så sa han att städning och hushållsarbete lät han bli, han ville vara närvarande för BARNET, en pappa som man gjorde kul grejer med, ingen tråkig som bara städade hela tiden. Och det är ju jättebra - men man kan ändå inte låta bli att undra vem som ska sköta hushållsarbetet som ju faktiskt måste göras. Hon, när hon kommer hem från sitt heltidsjobb?

Jag håller med dig men samtidigt känns det vanskligt att säga si eller så när man inte är i situationen själv. En av anledningarna till att jag inte velat ha barn (innan min hälsa definitivt satte stopp) var just att jag vill inte ge upp så mycket.

Att män som är pappalediga inte gör något hushållsarbete är tyvärr inget ovanligt enligt vad jag hört från vänner och bekanta

 

[mandalaki]

Jag håller med dig men samtidigt känns det vanskligt att säga si eller så när man inte är i situationen själv. En av anledningarna till att jag inte velat ha barn (innan min hälsa definitivt satte stopp) var just att jag vill inte ge upp så mycket.

Att män som är pappalediga inte gör något hushållsarbete är tyvärr inget ovanligt enligt vad jag hört från vänner och bekanta

Nej, jag känner också igen det där. Och jag kan förstå att det är skitsvårt att ägna sig åt något som helst annat än barnet i början. För många nyblivna mammor är en bra dag då hon kom ur pyjamasen innan hon skulle gå och lägga sig.

Men ändå tycks kvinnor klara både barnet och hushållet.

 

[Bexzor]

@mandalaki Ja, jag håller med. Kvinnan ska vara närvarande konstant, medan mannen får ta det roliga. Tex äldsta sonens pappa är mer engagerad nu när sonen snart är 10 år än när han var mindre. Min egna tolkning är att det är för att det är lättare. Vab-dagar har den mannen aldrig tagit, han har ju haft ett arbete att sköta Jaja, nu blev jag ensamstående när sonen var 6 månader men inte insåg jag att det verkligen innebar ALLT själv.

Yngsta barnet valde jag att inte amma, så jag och äldsta sonen gick på bio när yngsta sonen var 2 veckor. Flera i min omgivning undrade vem som skulle ta hand om honom när jag skulle vara borta så länge. Att hans pappa var lika lämplig som mig att sköta nyfödd bebis var otänkbart. Eller klassikern "Jaha, är hans pappa barnvakt?" så fort jag var iväg ensam. Nej, man är inte barnvakt till sitt egna barn!! Även på BB fick jag frågan om barnmorskorna skulle passa sonen så jag kunde duscha i lugn och ro, trots att min sambo var närvarande.

 

[mandalaki]

@mandalaki Ja, jag håller med. Kvinnan ska vara närvarande konstant, medan mannen får ta det roliga. Tex äldsta sonens pappa är mer engagerad nu när sonen snart är 10 år än när han var mindre. Min egna tolkning är att det är för att det är lättare. Vab-dagar har den mannen aldrig tagit, han har ju haft ett arbete att sköta Jaja, nu blev jag ensamstående när sonen var 6 månader men inte insåg jag att det verkligen innebar ALLT själv.

Yngsta barnet valde jag att inte amma, så jag och äldsta sonen gick på bio när yngsta sonen var 2 veckor. Flera i min omgivning undrade vem som skulle ta hand om honom när jag skulle vara borta så länge. Att hans pappa var lika lämplig som mig att sköta nyfödd bebis var otänkbart. Eller klassikern "Jaha, är hans pappa barnvakt?" så fort jag var iväg ensam. Nej, man är inte barnvakt till sitt egna barn!! Även på BB fick jag frågan om barnmorskorna skulle passa sonen så jag kunde duscha i lugn och ro, trots att min sambo var närvarande.

Men gud! Det där om barnmorskorna är ju inte klokt!

Jag läste en debattbok av en kille som berättade att i han gick på nåt slags pappaträffar på BB innan barnet skulle komma. Han var uppfylld av en massa frågor som han tänkte ta upp men blev besviken när den som höll i träffen mest uppehöll sig vid hur de skulle som pappor skulle hantera att hon nog inte ville ha sex på ett tag efter förlossningen.

 

[Petruska]

@sjoberga Du svarar inte på frågan. Varför är det viktigt för dig att lyfta fram hur himla bra det kan bli när pappan är borta mycket, i en tråd där just sådan frånvaro är problemet?

 

[sjoberga]

Men gud! Det där om barnmorskorna är ju inte klokt!

Jag läste en debattbok av en kille som berättade att i han gick på nåt slags pappaträffar på BB innan barnet skulle komma. Han var uppfylld av en massa frågor som han tänkte ta upp men blev besviken när den som höll i träffen mest uppehöll sig vid hur de skulle som pappor skulle hantera att hon nog inte ville ha sex på ett tag efter förlossningen.

Normerna är starka och tyvärr bärs de upp på många sätt, även av dem som ska vara experter. Fast jag upplever nog ändå med de som är straxt yngre än mig själv att de gärna vill vara föräldralediga så snart som möjligt och att det delas väldigt lika på VAB.

Jag tror att det är mycket viktigt att prata igenom sådana frågor innan man börjar proceduren att skaffa barn. Så att man har en gemensam syn som båda accepterar.

 

[sjoberga]

@sjoberga Du svarar inte på frågan. Varför är det viktigt för dig att lyfta fram hur himla bra det kan bli när pappan är borta mycket, i en tråd där just sådan frånvaro är problemet?

Himla bra? Nej, jag bemöter bara fördömandet av att en sådan situation kan fungera för vissa familjer. Jag tycker att både du och @mandalaki kategoriskt fördömer det sättet och att pappan inte är bra som ens överväger ett sådant alternativ.

Det som saknas är lyhördhet och kommunikation kring hur de vill göra; inte lösningen i sig som är dålig - i generell mening.