Om ni separerar/skiljer er

[Sol]

Jag har en liten buffert och står i bostadskö så ekonomi och boende skulle väl lösa sig. Varken jag eller maken skulle ha råd att bo kvar i lägenheten som singlar. Jag tänker mer att rent praktiskt skulle bli slitigare för mig och barnen (deras papoa också) att lösa vardagen. Vi skulle vara tvungna att byta förskola till minsta eftersom vi inte skulle hinna hämta innan stängning. Det skulle bli långa dagar i förskolan och på fritids eftersom jag inte skulle ha råd att gå ner i tjänst.

 

[Singoalla]

Vi har f.ö också hundar. Jag står som ägare på dem, men skulle inte kunna drömma om att ta husse från sina älskade hundar. Han älskar verkligen dem, hade känts omänskligt att bara ta dem ifrån honom. Det om något, att bli fråntagen sina djur, gör ju en förtvivlad. Så hade gärna delat på tiden 50/50

Jag har delad vårdnad om min hund sedan snart 3 år nu Går utmärkt, förrutom att ex-sambon är kroniskt sjuk så hämta och lämna ligger på mig. Det blir lite flängande ibland, men ett litet pris att betala för utdelningen det ger!

 

[Singoalla]

Då tycker jag att du överreagerar Min man är registrerad hos ett bostadsbolag och det stör inte mig. Jag tror inte att han fortsätter uppdatera sina registrering för att han så småningom vill skiljas, utan för att han inte vill slösa bort sina köpoäng ifall att. Det, plus att han kanske vill att vi flyttar till Umeå senare i livet (never gonna happen)

Är registrerad i en bostadskö i en kommun som jag inte ens vill bo i. Gjorde det för sex år sedan, med tankarna på att han och jag skulle bo där, då vi hade haft närmre till jobb. Men jag fortsätter stå i kö, tänker inte slösa bort sex års köpoäng oavsett om jag kommer bo själv i framtiden eller ej.

Jag tänker att det är skillnad på att fortsätta vara registrerad i bostadsköer för att "man vet aldrig var som händer i framtiden, med oss eller utan oss" och ha sparade pengar inför framtiden oavsett hur den ser ut. Och att få ett "shit jag har ingen plan B!" ryck och börja ställa sig i köer och spara pengar och göra upp en strategisk plan ifall relationen kommer skita sig framöver. Där jag tycker det förstnämnda är helt rimligt och det sista märkligt.

 

[MM]

Skulle aldrig säga upp mina köpoäng för min mans skull. Jag satte mig i kö innan jag träffade honom och dom har således inget med någon plan B "kunna fly från förhållandet när jag vill" utan jag letade aktivt lägenhet innan vi träffades och fick en från en privat hyresvärd men behöll givetvis min köplats hos det andra bolaget.
Han står också i kö hos det bolaget sen 2012 på min uppmaning. Vi bodde i lägenhet då och jag sa att om vi letar ny lägenhet så kan vi använda mina poäng men att han kan ställa sig i kö så får vi nya poäng. Vi köpte dock hus istället.

Angående djur så har vi inte pratat om det eftersom vi inte har planer att gå skilda vägar och således aldrig har tagit upp det, men bor han kvar i huset (mest troligt) så stannar kaninerna då dom behöver tillgång till en trädgård för att få ett rikare liv. Katten tar jag med mig och hunden lär vi dela på. Jag kommer ha henne när han jobbar och han har väl henne på sina lediga dagar (han kan inte ha henne själv men det kan jag. Han jobbar för långa dagar, som idag uppe i 13 timmar än så länge men beräknas jobba i 3 h till). Hade väl kunnat gälla katten med men det känns som mer jobb.
Jag står på alla djuren och har betalat dom själv så dom är väl mina på så vis men det är ju familjemedlemmar och vovven älskar sin husse så hade aldrig delat på dom. Då får hunden väl ha varannan vecka tillsammans med barnen eller nåt

 

[bollen__]

Skulle aldrig säga upp mina köpoäng för min mans skull. Jag satte mig i kö innan jag träffade honom och dom har således inget med någon plan B "kunna fly från förhållandet när jag vill" utan jag letade aktivt lägenhet innan vi träffades och fick en från en privat hyresvärd men behöll givetvis min köplats hos det andra bolaget.
Han står också i kö hos det bolaget sen 2012 på min uppmaning. Vi bodde i lägenhet då och jag sa att om vi letar ny lägenhet så kan vi använda mina poäng men att han kan ställa sig i kö så får vi nya poäng. Vi köpte dock hus istället.

Angående djur så har vi inte pratat om det eftersom vi inte har planer att gå skilda vägar och således aldrig har tagit upp det, men bor han kvar i huset (mest troligt) så stannar kaninerna då dom behöver tillgång till en trädgård för att få ett rikare liv. Katten tar jag med mig och hunden lär vi dela på. Jag kommer ha henne när han jobbar och han har väl henne på sina lediga dagar (han kan inte ha henne själv men det kan jag. Han jobbar för långa dagar, som idag uppe i 13 timmar än så länge men beräknas jobba i 3 h till). Hade väl kunnat gälla katten med men det känns som mer jobb.
Jag står på alla djuren och har betalat dom själv så dom är väl mina på så vis men det är ju familjemedlemmar och vovven älskar sin husse så hade aldrig delat på dom. Då får hunden väl ha varannan vecka tillsammans med barnen eller nåt

Exakt så. Jag ställde mig i kö innan jag flyttade hit, och bodde hos privata värdar från början. Sen köpte vi lägenhet tillsammans men varken han eller jag tyckte att det var någon bra idé att göra sig av med kötiden - vi kanske ville hyra något ihop senare? Så det är ju egentligen inte som plan B heller utan bara att nu kan jag äntligen få lägenhet nästan var man vill, efter 12 år i kö..då slänger man ju inte bort det bara för att man är gifta!

 

[Mabuse]

Ja. Vi älskar varandra, vi har galet roligt ihop och han är helt underbar.

Men hur hemskt det än vore om vi gjorde slut så vet jag att vi bägge skulle överleva och klara av våra liv.

I min ungdom satt jag fast i ett förhållande som blev destruktivt, från bägge parter, men jag "kunde" inte lämna eftersom personen hotade med att ta sitt liv om jag förstörde det genom att lämna personen. Och jag hade goda skäl att tro att det inte var ett tomt hot.

Jag å min sida fick lämna jobb, hus och djur när jag väl lämnade.

Der är typ tretton år sen nu. Jag ångrar inte våra första år tillsammans.
Men jag kommer aldrig att hamna i en sådan sits igen.
Ever.

Och den partner som inte har självkänsla nog att se att det inte betyder att jag inte älskar partnern, utan ser det som ett hot, är helt enkelt inte rätt person för mig.

Fast att man behöver någon innebär väl inte att de är oersättliga, eller att man går under utan den personen?

Jag behöver mitt busskort, t ex, för att åka till jobbet. Men om jag tappade bort det skulle jag köpa ett nytt eller cykla. Det skulle gå det med.

Jag tänker att det är mycket i livet man behöver, men kan leva utan eller ersätta.

 

[kolblakkur]

Jag tänker att det är skillnad på att fortsätta vara registrerad i bostadsköer för att "man vet aldrig var som händer i framtiden, med oss eller utan oss" och ha sparade pengar inför framtiden oavsett hur den ser ut. Och att få ett "shit jag har ingen plan B!" ryck och börja ställa sig i köer och spara pengar och göra upp en strategisk plan ifall relationen kommer skita sig framöver. Där jag tycker det förstnämnda är helt rimligt och det sista märkligt.

Strategisk plan? Det är inte så att jag planerat något, men jag vill ha möjligheter ifall att. Jag vill inte vara beroende av någon annan.

 

[Singoalla]

Strategisk plan? Det är inte så att jag planerat något, men jag vill ha möjligheter ifall att. Jag vill inte vara beroende av någon annan.

Ja alltså, jag svarade rent generellt. För egen del skulle det räcka med att ha pengar på banken så hade jag känt att jag inte var beroende av någon annan. Jag hade nog inte tänkt mycket mer än så på "ifall att".

 

[stjarnhimmel]

Där har jag ett helt annat mindset. Visst, jag har klar och uppdaterad insikt om att ingenting varar för evigt, men när jag är i en stabil och (låt vara upplevt) lycklig parrelation finns det inte på kartan att spontant dra igång ett projekt för att förbereda mig för en separation. Jag förstår oberoendetanken men för mig skulle det kännas som att leva med en slags begränsning i relationen, som att hålla i handtaget till nödutgången hela tiden, och det skulle hindra mig från att gå all-in i relationen.

Med det sagt så har jag separerat förrförra året efter ett långt förhållande. Husförsäljningen gav tillräcklig vinst för att täcka kontantinsatsen till mitt nuvarande egna hus, som har en bra bit lägre driftkostnader än det förra gemensamma. Det nuvarande huset har dessutom idag betydligt högre marknadsvärde än lån, och det känns förstås bra.
Totalt sett har jag kunnat behålla ganska samma materiella levnadsstandard, inklusive hästbiten. Däremot har jag mindre marginaler och lyxkonsumerar därför litet mindre, bland annat har jag fått lägga ett (annat) kostsamt fritidsintresse på is.
Dessutom behövde jag nyligen byta stall vilket höjer min hästkostnad med uppåt 15 tkr/år, det kommer totalt sett att slå hårdare ekonomiskt än separationen gjorde.

Samtidigt har jag förmånen att ha möjlighet till ganska lönsamma extrainkomster, vilket lyfter helheten märkbart.

Fast det mindset du nämner är ju lättare om man har en stabil ekonomisk tillvaro. Idag med fast jobb och bra lön kan jag tänka att det ordnar sig. Men när jag var sjuk hade jag en otrygg tillvaro där jag inte var säker på att jag skulle kunna jobba nånsin igen. Om jag hade barn också hade det varit skitufft.
Då hade jag inte kunnat tänka att det ordnar sig.

 

[Snubbelfot]

Fast det mindset du nämner är ju lättare om man har en stabil ekonomisk tillvaro. Idag med fast jobb och bra lön kan jag tänka att det ordnar sig. Men när jag var sjuk hade jag en otrygg tillvaro där jag inte var säker på att jag skulle kunna jobba nånsin igen. Om jag hade barn också hade det varit skitufft.
Då hade jag inte kunnat tänka att det ordnar sig.

Men tänker du att det främst är ekonomiläget som avgör? Att hur stabilt, harmoniskt och på alla sätt framåtblickande förhållandet är så vill du ändå bunkra upp ett bail-out-konto och se till att vara aktualiserad hos hyresvärdar mm?

 

[escodobe]

Men tänker du att det främst är ekonomiläget som avgör? Att hur stabilt, harmoniskt och på alla sätt framåtblickande förhållandet är så vill du ändå bunkra upp ett bail-out-konto och se till att vara aktualiserad hos hyresvärdar mm?

Ja.
Jag mitt förhållande är så stabilt som det bara går men att inte ha en egen buffert och möjlighet att ordna ett boende skulle vara lika otänkbart för mig som att köra bil utan bälte.

 

[Milosari]

Jag är dålig på långa förhållanden så jag har provat det där några gånger nu. Att INTE stå i bostadskö där jag bor är helt vansinnigt. Jag trodde jag låg bra till efter 7 år men har fått flytta hem till mamma. Sådär kul med litet barn och två hundar. Men allt löser sig förr eller senare. Det har det alltid gjort.

 

[lady_vip]

Jag hade klarat mig bra. Har alltid varit den som tjänat mest och är duktig på att få pengar att räcka till. Sen har jag ingen större buffert, men jag klarar mig alltid.

 

[hvala]

Varken jag eller min man har råd att behålla vårt hus om vi separerar så vi skulle behöva sälja och skaffa oss varsin bostadsrätt. Förhoppningsvis har vi då hunnit klart med renoveringen av huset så att vi slipper sälja med förlust.

Ingen av oss har ködagar i bostadskö. Jag har aldrig brytt mig om att ställa mig i kö eftersom jag flyttat in i vuxen ålder och det krävs massvis med år i kö för att få något, plus att det kostar pengar att stå i kö. Jag har tänkt att om vi separerar så flyttar jag från stan. Nu när vi har barn är det dock inte bara att flytta. Ekonomin ser inte jag som det svåra om vi separerar utan hur vi skulle få det att fungera med barnen.

 

[SaraMara]

Om man äger sitt boende, varför ska man stå i kö till hyresrätt? Det är ju inte så att mannen får hela bostaden vid skilsmässa om man äger den tillsammans, så då går det ju att köpa sig en ny, mindre bostad, med pengarna från den tidigare, gemensamma bostaden. Det finns inget behov av en hyresrätt.

För vår del är det för att vi ser att vi kanske om några år är sugna på en central hyresrätt och att då frigöra kapital till annat. Sommarhus, semesterlägenhet eller nåt annat kul. Segla jorden runt eller nåt och vara lediga i ett par år kanske? Med många år i kö kan man hitta godbitar till hyresrätter mitt i attraktiva lägen, så de åren släpper jag inte, vem vet hur länge man vill bo i ägt boende liksom.

 

[vemsomhelst123]

Min hjärna har gått på högvarv tidvis den senaste tiden. Det började med att en kollega berättade att hen skulle separera från sin sambo. Hen lyckades få tag i en lägenhet hos en privat hyresvärd och lyckades höja sin tjänstgöringsgrad från 65% till 75%. Hen lyckades helt enkelt lösa sin situation ganska snabbt.

Men det fick mig att börja tänka på min egen situation: hur hade jag löst det vid eventuell skilsmässa? Insåg snabbt att jag slösat bort en hel del pengar och hade ingen egen buffert (vi har en gemensam buffert till hus, djur osv, så vid skilsmässa har jag 50% av den)! Insåg även att jag inte står i kö hos kommunens bostadsbolag!

Fick efter detta "uppvaknade" skärpa till mig och har nu sparat ihop till en egen buffert, då den gemensamma inte räcker tillräckligt långt vid en skilsmässa. Har även registrerat mig hos bostadsbolaget i kommunen. Med husförsäljning med vinst, gemensam buffert och egen buffert kan jag köpa en billig lägenhet kontant Har alltså numera en plan B, ifall att, som dessutom gör att jag kan behålla mina hästar

Men i min närhet märker jag att jag har andra (kvinnor i detta fallet) som inte har en plan B eller har en möjlighet att ha en plan B. Så då är min fråga:
Hur hade ni löst det vid en separation/skilsmässa?
Kan ni behålla era eventuella hästar om ni separerar/skiljer er?
Kan ni behålla ert boende?
Hur skulle ni behöva ändra era levnadsvanor p.g.a. separation/skilsmässa?

Jag skulle få ändra levnadsstandard till viss del. Vi tjänar ungefär lika men min sambo har helt andra ekonomiska förutsättningar från början, bla genom arv/fördelaktiga lån från föräldrar vid köp av bostadsrätt etc och också genom sitt yrke då han inte har några omkostnader för mat/hygien etc halva året.
Just nu bor vi i en lägenhet han äger medan jag har valt att ha kvar min br, som ökat rejält i värde. Det är min buffert. Om den säljs säljer vi båda och köper ngt nytt ihop som isf får vara mer anpassat till min ekonomi.

Nu tjänar ingen av oss dåligt och jag har tidigare på betydligt mindre lön dragit runt häst, bil och pluggande sambo (inte samma) så nog skulle jag klara mig. Det jag får dra ner på är ju ren lyxkonsumtion som tex utlandsresor, dyr mat och vin etc.

Skulle vi skaffa barn skulle läget se helt annorlunda ut då jag får förändra mitt jobb och kommer ha en lägre inkomst även när jag jobbar. Skulle det bli så får vi ha en diskussion där jag kommer se till att inte gå förlorande ur en ev separation. Hans karriärmöjlighet gör även att han i princip fördubblar sin lön vid nästa steg uppåt som sker relativt snart och då sitter vi ju i ett annat läge (jag lär aldrig fördubbla min lön )

 

[stjarnhimmel]

Men tänker du att det främst är ekonomiläget som avgör? Att hur stabilt, harmoniskt och på alla sätt framåtblickande förhållandet är så vill du ändå bunkra upp ett bail-out-konto och se till att vara aktualiserad hos hyresvärdar mm?

Om jag inte kunde klara mig själv-absolut.
Har sett många lyckliga par som tio år senare separerar.

 

[Snubbelfot]

Har sett många lyckliga par som tio år senare separerar.

Jodå, samma här. Men likväl... om min partner konkret började förbereda ett singelliv genom att börja spara till en egen lägenhet, ställa sig i bostadsköer etc... så skulle jag nog ha svårt att uppfatta det som annat än ett förstadie till uppbrott, och som en form av reservation kring engagemanget i förhållandet. Kanske är det en ovanlig uppfattning, det kan man ju åtminstone hoppas.
En variant som jag själv skulle tycka kändes bättre vore att komma överens om att spara ihop en ekonomisk buffert gemensamt, för alla typer av oförutsedda situationer. (Rent praktiskt vore det ingen större skillnad, eftersom sparpengar ju normalt ingår i en eventuell bodelning helt oavsett vems konto de finns på.)

 

[clusia]

Lägenheten är mammas och jag har råd att ha den själv. Sambon står i bostadskö men har förmodligen ändå inte dagar så det räcker.
Har väl inte jättemycket pengar sparat men skulle väl klara mig, speciellt om jag tar ut fler föräldradagar.
Ser inte pengar som ett problem alls utan snarare hur pappan skulle kunna få ett boende här i närheten så vi kan lösa det praktiska för barnets skull.

Katten är min sen innan så den behåller jag.

 

[Brandgul]

Min hjärna har gått på högvarv tidvis den senaste tiden. Det började med att en kollega berättade att hen skulle separera från sin sambo. Hen lyckades få tag i en lägenhet hos en privat hyresvärd och lyckades höja sin tjänstgöringsgrad från 65% till 75%. Hen lyckades helt enkelt lösa sin situation ganska snabbt.

Men det fick mig att börja tänka på min egen situation: hur hade jag löst det vid eventuell skilsmässa? Insåg snabbt att jag slösat bort en hel del pengar och hade ingen egen buffert (vi har en gemensam buffert till hus, djur osv, så vid skilsmässa har jag 50% av den)! Insåg även att jag inte står i kö hos kommunens bostadsbolag!

Fick efter detta "uppvaknade" skärpa till mig och har nu sparat ihop till en egen buffert, då den gemensamma inte räcker tillräckligt långt vid en skilsmässa. Har även registrerat mig hos bostadsbolaget i kommunen. Med husförsäljning med vinst, gemensam buffert och egen buffert kan jag köpa en billig lägenhet kontant Har alltså numera en plan B, ifall att, som dessutom gör att jag kan behålla mina hästar

Men i min närhet märker jag att jag har andra (kvinnor i detta fallet) som inte har en plan B eller har en möjlighet att ha en plan B. Så då är min fråga:
Hur hade ni löst det vid en separation/skilsmässa?
Kan ni behålla era eventuella hästar om ni separerar/skiljer er?
Kan ni behålla ert boende?
Hur skulle ni behöva ändra era levnadsvanor p.g.a. separation/skilsmässa?

Jag hade flyttat från vår gemensamma bostad. Det hade vi nog gjort båda två och delat på eventuell vinst.

Sen hade jag flyttat nära jobbet, bott centralt och inte haft någon bil. Då hade jag kunnat jobba nästan heltid och har en okej lön.

Eftersom vi hade delat på barnens kostnad hade jag haft råd.

Vi har inga husdjur.