Pekpinnar och dubbla budskap

[Tora]

Jag har aldrig påstått att hon resonerar klokt och eftertänksamt. Det innebär inte att jag anser henne vara omogen.

För mig hör dom sakerna ihop.

 

[Kattennizze]

Det ändrar inte att du tycker att hon resonerar omoget. Din åsikt är ingen sanning utan just bara en åsikt bland andra.

Men ärligt tassetass, jag fattar vad du skriver och håller med dig i princip men om man för att man har fått ett taskigt bemötande inom sjukvården vill göra abort för att sedan skaffa en ny graviditet, så ja, då håller jag med Tora. Såsom det är beskrivet här. Har man inte det stödet, den uppbackningen och dessutom har emotionella problem sedan innan kanske en abort är den bästa lösningen för tillfället. Det är ju mycket bättre än att ett barn föds som ingen har resurser att ta hand riktigt och en mamma som mår skit.

 

[Tassetass]

För mig hör dom sakerna ihop.

Och för mig behöver de två inte höra ihop för fem öre. Då var den saken utredd.

 

[Tora]

Fast är det verkligen nödvändigt enbart för att du ska kunna bevisa din poäng? Alla tycker olika om TS reaktion men det spelar liksom ingen roll vad vi andra tycker. Känns dessutom otrevligt att prata över TS huvud såhär.

Jag försöker inte bevisa något alls.

 

[Tassetass]

Men ärligt tassetass, jag fattar vad du skriver och håller med dig i princip men om man för att man har fått ett taskigt bemötande inom sjukvården vill göra abort för att sedan skaffa en ny graviditet, så ja, då håller jag med Tora. Såsom det är beskrivet här. Har man inte det stödet, den uppbackningen och dessutom har emotionella problem sedan innan kanske en abort är den bästa lösningen för tillfället. Det är ju mycket bättre än att ett barn föds som ingen har resurser att ta hand riktigt och en mamma som mår skit.

Fast jag tolkar inte det jag läser här på samma sätt som Tora, därför håller jag inte med henne. Hade jag tolkat det på samma sätt hade jag kanske hållit med henne.

Abort kanske är det bästa, det säger jag överhuvudtaget inget om för ta har inte nära nog berättat tillräckligt för att jag ska kunna ta ställning i frågan. Dock tycker jag som sagt inte att BM ska vara en faktor i det hela, men jag tolkar ju inte den här tråden som att BM är en faktor utan bara något sorts förkroppsligande av andra saker som inte är som de ska, tex sambons gränslöshet.

 

[Thera]

Jag håller med Blueberry, det är inga skor man kan lämna tillbaka för man blir sur på servicen.
Det hela låter som att TS vill straffa barnmorskan att "se här, nu gjorde jag detta bara för ni gjorde så". Lite tjurig tonåring sådär.

Problemet är att den enda hon straffar är sig själv.

(Jag tycker dessutom själva grejen - att vilja göra abort på grund av en barnmorska som förmodligen bara följde sina rutiner, är oerhört provocerande mot alla de som kämpar år efter år för att överhuvudtaget bli gravida.)

En graviditet är en påfrestning, det är mycket som kan hända, saker kan gå fel, man möter en hel massa vårdpersonal som kan vara både bra och dåliga, och det funkar liksom inte att bara strunta i det bara för man blir tjurig likt ett barn som inte får den där leksaken i affären.

Men å andra sidan, är man beredd att göra abort enbart för man känner sig orättvist behandlad av BM kanske inte tiden är rätt i alla fall. Och det känns väl lite som att så är fallet.

 

[Squie]

*kl*

Du får säga emot precis hur mycket du vill men det ändrar inte att Ts resonemang är omoget.

Vem äger sanningen?

Jag gissar att ni är många här som gjort resan som TS gör, dvs fått första barnet. Det betyder att ni har en helt annan förståelse för eran upplevelse. Det går inte att jämföra med TS upplevelse. Och det hon står inför.

O det är knappast en hjälp att berätta för TS att hon är omogen, för det är väl hjälp ni alla vill ge henne? Eller tycker ni att det är att hjälpa genom att säga att hon är omogen etc? Respektera hennes känsla, för den äger hon, den är hennes o ingen kan ta en ifrån henne. Och, stötta henne där hon är nu.

Sorry TS att jag prata om dig i tredje person.

Jag hopps verkligen TS att du får den hjälp och stöd du behöver i ditt liv.

 

[Tora]

*kl*



Vem äger sanningen?

Jag gissar att ni är många här som gjort resan som TS gör, dvs fått första barnet. Det betyder att ni har en helt annan förståelse för eran upplevelse. Det går inte att jämföra med TS upplevelse. Och det hon står inför.

O det är knappast en hjälp att berätta för TS att hon är omogen, för det är väl hjälp ni alla vill ge henne? Eller tycker ni att det är att hjälpa genom att säga att hon är omogen etc? Respektera hennes känsla, för den äger hon, den är hennes o ingen kan ta en ifrån henne. Och, stötta henne där hon är nu.

Sorry TS att jag prata om dig i tredje person.

Jag hopps verkligen TS att du får den hjälp och stöd du behöver i ditt liv.

Ibland är den enda hjälpen att få höra sanningen.

 

[Squie]

Ibland är den enda hjälpen att få höra sanningen.

Vem äger sanningen?

 

[Tora]

Vem äger sanningen?

Vet du?

 

[Squie]

Vet du?

Du påstår att "ibland är den enda hjälpen att å höra sanningen".

Min fråga är "Vem äger sanningen?"

Ditt svar "Vet du?"

För mig betyder det att du bara spelar ett spel på nätet och egentligen vet exakt vad jag är ute efter (o jag utgår att resten av läsarna till tråden vet det också). Något krig med dig är jag inte intresserad av att föra så jag önskar dig allt gott i livet o jag hoppas du tar hand om dig.

 

[mamman]

När man när gravid så är det mycket känslor som är i svall. Minns att jag nästan fick panik när jag insåg vad jag gett mig in på (och det var innan jag visste det) trots att barnet var mycket efterlängtat. Det förändrar ju hela ens liv. Man är inte längre i centrum av sitt liv, för det är barnet. Det som man får anpassa sig till under graviditeten är ju bara en övning på vad som komma skall .

Jag låg på sjukhus en stor del av graviditeten när jag väntade första barnet. Kände ofta det som att jag sågs som en "förpackning" till ett barn, att ingen såg till mina behov. (Min fantastiska BM "försvann" ju när jag blev inlagd). Samtidigt som jag då tyckte att det var oerhört jobbigt så förstår/förstod jag att sjukvårdens uppgift var att göra allt så bra för barnet som möjligt, vilket kanske inte alltid var så kul för mig. Inför nästa graviditet fick jag gå till psykolog några gånger för att bearbeta alla trauman så att jag inte hade dem med mig in i nästa (vilken innebar helt nya komplikationer, men jag vägrade vara sjukskriven = dumt mot mig själv).

TS - jag tror att det kommer kännas bättre - men det kan vara svårt känslomässigt att inse att man ska bli förälder, även om barnet är önskat. Tyvärr är det många som har synpunkter på vad en gravid kan/får öra och inte - men det får man bjuda på, de flesta menar väl även om det blir klumpigt

När det gäller det som du upplevt så tänk som så att även om det beror på ett missförstånd så har vården agerat som den ska vid misstänkta alkoholproblem. Var tacksam för att de visar den omsorgen om dig och ditt barn, även om det blev fel och jobbigt. Om det är så att du skrev som du gjorde för att det är något som mal i dig, men som du kanske inte orkar erkänna, så försök orka ta emot hjälpen. Om det endast är ett missförstånd - då har det snart blåst över.

Lycka till och hoppas att du snart får njuta av att bli mamma!

 

[Tora]

Du påstår att "ibland är den enda hjälpen att å höra sanningen".

Min fråga är "Vem äger sanningen?"

Ditt svar "Vet du?"

För mig betyder det att du bara spelar ett spel på nätet och egentligen vet exakt vad jag är ute efter (o jag utgår att resten av läsarna till tråden vet det också). Något krig med dig är jag inte intresserad av att föra så jag önskar dig allt gott i livet o jag hoppas du tar hand om dig.

Oj imponerande vad mycket slutsatser du kunde dra av det lilla jag skrivit. Man kan nästan tro att du tycker att du äger sanningen.

 

[hvala]

Men snälla @Tora, kan du tagga ner lite? Ditt budskap har gått fram klart och tydligt men tro mig, du hjälper inte TS ett enda litet dugg genom att fortsätta upprepa dig som en papegoja. Det TS skriver är väldigt provocerande ja, men det är vad hon känner och går igenom just nu. Jag vet inte om du minns hur det var att plussa med första barnet? Jag minns. Även fast det var välplanerat och mycket efterlängtat dök det upp en massa tvivel och "herremingudvadharjaggjort"-känslor. Nu har jag gått igenom min graviditet och fått min unge och vet att jag kan hantera det. Du har gjort det fyra gånger och har superkoll. Men TS står bara där i inledningsfasen fortfarande och har tvivel. Försök ha lite förståelse och medkänsla för henne är du snäll.

 

[Squie]

Oj imponerande vad mycket slutsatser du kunde dra av det lilla jag skrivit. Man kan nästan tro att du tycker att du äger sanningen.

Ta hand om dig!

 

[Ferrari]

Verkar ju som att TS inte varit aktiv i denna tråden nu ett par dagar.

Att vara gravid första gången är läskigt, det är mycket nytt som man inte har en aning om. Jag var 19 när jag plussade första gången. Och jag blev först överlycklig, men känslorna därefter var väldigt mycket rädsla. Jag var själv i det också, för fick inget stöd av barnens pappa i fråga. Istället motarbetade han mig konstant. Jag blev svårt sjuk och blev inlagd på sjukhuset. Jag fick massa skit av barnmorskan för att jag vägrade att ta vaccinet mot svininfluensa. Men vet ni vad, jag överlevde det. Jag tog mig igenom min graviditet, med illamående och fötter fulla med vätska. Jag överlevde till och med tiden efteråt. Med rundor hos ortoped, kirurg och en bvc som var mycket otrevliga.

Som gravid tror jag helt enkelt man får ge sig sjutton på att inte bry sig om vissa saker som sägs. Att man får själv fatta beslut om hur man vill göra. Vill du ut och tävla, gör det. Vill du dricka kaffe, kör på't. Hade någon kommit till mig och klagat på att jag åt för mycket godis, då hade jag väl exploderat, för det var det enda jag kunde få i mig i perioder. Så nej, undvik det som är direkt skadligt, men annars så är det bara att lyssna på din kropp.

Låt inte din gubbe bestämma över dig, det är DU som är gravid. Så skit i vad han säger. Gör det som känns BÄST för dig. Gå på mötena med mvc om de anser att du är i någon form av riskzon. Det är inte hela världen. Med min son blev jag både skickad till ortoped och hörselmottagningen, och det visade att han var helt frisk. Så nej, jag blev inte sur, eller irriterad. De är måna om att ens barn ska få den vård de behöver, och det är inte fel. Och som gravid med honom fick jag lämna kisseprov varje vecka, och det var faktiskt inte "the end of the world". Klart att jag gör det som behövs för att mitt barn i magen ska få må bra.

Kolla efter en annan mvc, men fram tills dess. Slappna av. Lyssna inte på dumma idéer från "experter". Pga att jag gjorde det så kunde jag inte amma min sista, tack vare att jag lyssnade på dem. Sök kunskap på egen hand, prata med DIN mamma, fråga hur hon gjorde. Och så finner du en gyllene medelväg.

Skicka ett pm så kan du få mitt nummer, om du vill ventilera privat.

 

[californication]

Det finns massor av vårdcentraler, det finns massor av underbar vårdpersonal, det finns massor av hjälp att få. DET kan du välja och vraka bland, tills du hittar något som passar - ska du välja en graviditet och en "ny start" som faller dig i smaken kan du göra hur många aborter som helst innan du är nöjd, för är det inte ett pucko till barnmorska så är det dåliga värden, foglossning, risk för kromosomavvikelser, inläggning på sjukhus, blödningar eller sängläge - du kan aldrig veta i förväg.

Jag accepterar din åsikt och vad du tycker. Dock så handlar det långt ifrån om att jag vill "göra hur många aborter som helst fram tills dess att jag är nöjd". Jag tar inte lättvindigt på abort. Jag tycker inte att det är ett lätt beslut. Men just nu mår jag så pass dåligt psykiskt att jag inte känner att det är rätt tillfälle. Jag kan inte skaffa barn om jag mår såhär, och just nu så är det på grund av graviditeten. När man har fått barn så går barnet före allt annat, det skall alltid sättas främst. Jag har då inte valet och möjligheten att fokusera all tid på mig själv för att må bra, det får jag göra innan.

Och jag är inte intresserad av att genomgå abort efter abort för att få en "perfekt graviditet". Herregud, hur kan man ens läsa in något sådant!?

Jag har inget att säga om själva reaktionen, men jag tycker det är jättebra att bm följer upp fall där det misstänks missbruk eller eventuellt våld i familjen.

Jag har inte sagt någonting om det. Jag blir ledsen, arg och besviken när vården går bakom ryggen på mig. Hur kan det vara jättebra menar du? Om jag skall vara ärlig mot vården, så förväntar jag mig definitivt att vården skall vara ärlig mot mig tillbaka.

 

[Tora]

Men snälla @Tora, kan du tagga ner lite? Ditt budskap har gått fram klart och tydligt men tro mig, du hjälper inte TS ett enda litet dugg genom att fortsätta upprepa dig som en papegoja. Det TS skriver är väldigt provocerande ja, men det är vad hon känner och går igenom just nu. Jag vet inte om du minns hur det var att plussa med första barnet? Jag minns. Även fast det var välplanerat och mycket efterlängtat dök det upp en massa tvivel och "herremingudvadharjaggjort"-känslor. Nu har jag gått igenom min graviditet och fått min unge och vet att jag kan hantera det. Du har gjort det fyra gånger och har superkoll. Men TS står bara där i inledningsfasen fortfarande och har tvivel. Försök ha lite förståelse och medkänsla för henne är du snäll.

Min första graviditet var totalt oplanerad. Jag ville inte ens ha barn.

Efter att ha varit på MVC så grät jag hela vägen hem och jag grät även i telefonen dagen därpå efter att jag pratat med MVC igen. Den BM jag fick träffade på först var inte bara lite taskig, hon var rent ut sagt elak.

Sen har ju det medhåll och alla bra förslag till Ts inte direkt gjort någon nytta. Inte ens när Ts byter så passar det Ts, nej då är det också fel av någon anledning.

Det är ju inte direkt ovanligt att man är osäker och undrar vad sjutton man gett sig in på men någonstans måste ju förnuftet ta över.

Ibland är det bästa at ta både en, två eller tom tre funderingar över om man verkligen klarar av att ha barn.

För när det verkligen kommer till kritan så är själva graviditeten det som är kortast tid. För vad är egentligen 9 månader mot resten av ens liv?

 

[californication]

Jag håller med Blueberry, det är inga skor man kan lämna tillbaka för man blir sur på servicen.
Det hela låter som att TS vill straffa barnmorskan att "se här, nu gjorde jag detta bara för ni gjorde så". Lite tjurig tonåring sådär.

Problemet är att den enda hon straffar är sig själv.

(Jag tycker dessutom själva grejen - att vilja göra abort på grund av en barnmorska som förmodligen bara följde sina rutiner, är oerhört provocerande mot alla de som kämpar år efter år för att överhuvudtaget bli gravida.)

En graviditet är en påfrestning, det är mycket som kan hända, saker kan gå fel, man möter en hel massa vårdpersonal som kan vara både bra och dåliga, och det funkar liksom inte att bara strunta i det bara för man blir tjurig likt ett barn som inte får den där leksaken i affären.

Men å andra sidan, är man beredd att göra abort enbart för man känner sig orättvist behandlad av BM kanske inte tiden är rätt i alla fall. Och det känns väl lite som att så är fallet.

Nej, det handlar inte om att jag skulle "straffa barnmorskan". Hon skulle ju inte ens få reda på det så hur fan går tankarna där? Herregud, jag är inte tjurig. Jag mår otroligt, oerhört dåligt psykiskt.

Och du vet ingenting om huruvida jag har lätt för att bli gravid. Jag kan ju meddela att jag inte har det. Långt ifrån. Men jag är däremot villig att adoptera vilket var min tanke från början, tills jag träffade nuvarande sambon där biologiska barn står högt på väntelistan. Det kanske passar mig bättre, senare i framtiden. Eller hur?

 

[californication]

Om man vill göra abort för att en BM är lite taskig mot en så borde man ta både en och två rejäla funderare på om man verkligen är tillräckligt mogen att få barn eller inte.

Som alla andra blivande föräldrar så gör jag det konstant. Ja, jag har förstått nu att du tycker att jag är omogen och barnslig. Du har liksom kräkts ur dig det gång på gång på gång. Vad jag inte förstår är vad du vill ha ut av att banka in det i huvudet på mig?

Vill du inte att jag skall göra abort? Varför inte, om jag nu är så omogen och barnslig?

Vill du att jag skall göra abort? Nå, var då nöjd och sluta göra ditt yttersta för att trycka ner mig. Att säga sin åsikt är en sak, absolut. Det har man all rätt till. Men ditt eviga tjat om hur omogen och barnslig jag är gör fan ont. Var går gränsen för mobbing?

Jag tycker bara att Ts överlag agerar väldigt barnsligt över hela situationen. Hela resonemanget och allt. Jag vet att det inte är politiskt korrekt att tycka så.

Så krångligt är det ju inte att vara gravid.

Nej jag tycker hela resonemanget är väldigt barnsligt. Inte blir det mindre barnsligt för att man vill börja om från början med att göra abort och börja om med en ny graviditet.

Ja, jag har förstått det nu.

Och jo, uppenbarligen så upplever jag det så krångligt med att bli livegen, kräkas varje dag utan att kunna äta något (det jag klarar är ju fel), och foglossningar i vecka 12. Exakt så jobbigt tycker jag faktiskt. Du kanske inte tycker det, men det är ju inte heller du som behöver sitta och gråta flera timmar dagligen, som startar och avslutar dagen i tårar. Må så vara att jag kanske är "omogen och barnslig", det innebär inte att jag inte har rätt att känna som jag känner. Och nej, jag tycker inte det är särskilt skitkul att må som jag mår.

Jag tycker att Ts överlag resonerar väldigt barnsligt och omoget. (Jag vet att det inte är politiskt korrekt att tycka så men, men....)

Som sagt jag tycker överlag att Ts resonemang är omoget.

Du får säga emot precis hur mycket du vill men det ändrar inte att Ts resonemang är omoget.

Det är ingen som varit elak på något sätt. Men ibland är det jobbigt att höra det man inte vill höra.

Om jag är omogen för att jag tycker att Ts resonerar omoget så må det vara så.

Jag vet inte ens vad jag skall säga.. 2 sidor av detta? Jag kan ta att få kritik. Att folk inte håller med. Men att få bläddra igenom sida efter sida för att se detta gång på gång?

Nej tack. Jävla pucko.