Bukefalos 28 år!

Skadade distanshästar?

A

a_schuber

En ständigt återkommande fråga när jag träffar mina distanskompisar är VARFÖR ökar inte antalet distansryttare. Den frågan kommer också upp här på nätet - varför har vi inte underlag längre för tidningen, varför måste ritter ställas in pga för få anmälningar, varför är det så få med på Simlångsritten osv. Frågan diskuteras även på grenledarträffar.

En kontroversiell (?) tanke är om det inte finns så många fräscha hästar?

Om det är så att vi i Sverige har många hästar som inte kommer till start kan man fundera på vad det beror på?
Är distans speciellt skadebenäget? - Nej det tror inte jag.
Kan vi för lite om träning och tävling? - Ja, det tror jag.
Har vi för dåligt hästmaterial? - Nja, både ja och nej.
Är vi för dåliga ryttare? - Det finns förbättringspotential.
Hur är det med hovslagare och hästbehandlare?
Hovslagare?
Kan vi rehabilitera hästar som gått sönder?
Skyller vi på otur när hästen gör illa sig eller är tex så att den är kanske trött i musklerna pga av för flitigt tävlande och tränande då sträcker sig?

Att ha en (eller flera) skadade hästar och lägga pengar på behandling istället för roliga ritter är knäckande (för att inte tala om oron) och det kanske är där distansen tappar sina ryttare?

Bara några fundereringar.
 
Sv: Skadade distanshästar?

Hej!
Ja det här var verkligen en intressant fråga!
Jag har ju ganska nyligen (ca. 4 år ) börjat att intressera mig för distans och blir lite förvånad över att inte fler är lika "bitna" som jag? Nu förstår jag ju att alla har ju sin favoritgren men distansridning är ju något som jag tror skulle kunna passa fler ryttare och hästar än vad man kanske tror. Här talar jag utifrån mig själv. Jag kom från ett sammanhang där klubben jag var med i var väldigt fokuserad på dressyr och hoppning (kan inte komma på en enda som höll på med distans).Sedan flyttade jag och sålde dom hästar som jag hade och den enda hästen som vi tog med oss hem ( vi flyttade hem från USA) var min mans Quarterhorse som tävlat barrelracing.Väl hemma i Sverige köpte jag en unghäst, ett halvblod, för att rida dressyr med. Under tiden då jag var utan ridbar häst började jag att läsa om distansritt och blev intresserad av att åtminstone provapå. Den häst som jag hade att rida var min mans "barrelracingquarter". Så honom bad jag att få låna...Tack Mats:bow: och så åkte jag på min första provapå...för att inse att jag för alltid var fast!!!
Kanske är det så att vår största utmaning inom sporten ligger i att få ridintresserade att provapå. Hade någon sagt till mig för 5 år sedan att det här skulle bli vad jag drömde om att göra med mina hästar skulle jag nog blivit mer än förvånad!!!
Karina vid tangenterna:)
 
Sv: Skadade distanshästar?

Själv har jag ju precis bara börjat, så det skulle vara underligt om jag påstod mig ha svaret på dina funderinger ;)!

Men vad jag redan nu känner av är hur i h**e har folk tid att träna sina hästar för 8, 12 å 16 mil?? Jag har satt gränsen på 5-mil för tillfället och kan känna att bara det är jobbigt när inspirationen tryter... Vi är egentligen 3 i stallet som tränar och tävlar(lyxigt med draghjälp) men den ena tog ett "viloår" och den andra tappade inspirationen och hoppar av, då vart det tyngre....

Att göra roliga saker ihop med andra distansryttare, eller bara ha träffar där man inte behöver ta med sig hästen tror jag skulle vara uppskattat. Bara fika, se på någon film, snacka skit... Ha balansövningar på "Plastic Wonder" :p
Är man fler som tränar på Täby Galopp så kan man kanske rida tillsammans och peppa varandra....?

Anordna mindre "prova på" distanser för att locka nya ryttare, en maskerad PP skulle vara roligt!! Så kan man skriva om det i Hästfocus eller liknande....

Vi hittar pånågot kul!! :bump::bump:
 
Sv: Skadade distanshästar?

Jag tycker att detta med skadade hästar är viktigt att diskutera, och jag tror definitivt att vi skulle ha fler starter om vi kunde få ner antalet skadade hästar.
Dom andra diciplinerna har också skadade hästar, men eftersom dom har så många utövare så märks det inte på samma sätt som i vår lilla sport.
Vad kan vi göra för att minska skadorna? hästar måste få gå i hagen så den skaderisken går inte att eleminera.
Vi kan påverka uppfödning, foder, val av häst, träning och vår ridning.
Att försöka få tag på en bra hovslagare och Veterinär är lite beroende var i landet man bor, men det krävs mycket kunskap av hästägaren att avgöra vem som är bra.
Lite funderingar från mig!
Ingela
 
Sv: Skadade distanshästar?

Hej!
Jag har en fundering just vad det gäller hovslagarens roll för hästens sätt att röra sig. Vad är åsikterna bland "distansfolk" om hoven skall vara "lång" eller mer rundad? Jag är van att hoven rundas mer än vad det verkar vara brukligt här. Nu tänker jag på hur mina hästar i USA verkades. Är det inte lättare för hästen att snubbla med för långa hovar eller ... Kanske är det så att det faktiskt är en fördel att lämna hoven lite längre? / Karina
 
Sv: Skadade distanshästar?

En ständigt återkommande fråga när jag träffar mina distanskompisar är VARFÖR ökar inte antalet distansryttare. Den frågan kommer också upp här på nätet - varför har vi inte underlag längre för tidningen, varför måste ritter ställas in pga för få anmälningar, varför är det så få med på Simlångsritten osv. Frågan diskuteras även på grenledarträffar.

En kontroversiell (?) tanke är om det inte finns så många fräscha hästar?

Om det är så att vi i Sverige har många hästar som inte kommer till start kan man fundera på vad det beror på?
Är distans speciellt skadebenäget? - Nej det tror inte jag.
Kan vi för lite om träning och tävling? - Ja, det tror jag.
Har vi för dåligt hästmaterial? - Nja, både ja och nej.
Är vi för dåliga ryttare? - Det finns förbättringspotential.
Hur är det med hovslagare och hästbehandlare?
Hovslagare?
Kan vi rehabilitera hästar som gått sönder?
Skyller vi på otur när hästen gör illa sig eller är tex så att den är kanske trött i musklerna pga av för flitigt tävlande och tränande då sträcker sig?

Att ha en (eller flera) skadade hästar och lägga pengar på behandling istället för roliga ritter är knäckande (för att inte tala om oron) och det kanske är där distansen tappar sina ryttare?

Bara några fundereringar.

Jag tror inte att distanshästar är mer skadade än andra hästar. Just nu känns det som om "alla" (alltför många) i min omgivning som satsar på sitt tävlande har trasiga hästar och då handlar det om både hopp och distans. Känner för tillfället ingen som satsar på dressyr, men även en hobbydressyrare har skadad häst för tillfället och skall skrittas igång.

Jag tror är att den satsande tävlingsryttaren idag inte alltid har tillräckliga kunskaper i bagaget för att pressa en häst till topprestationer. Ja, det gäller givetvis inte generellt, men det handlar om väldigt många. Många har säkerligen ridit som barn och har kanske även 10-15 år i bagaget av eget hästägande, egen liten gård och tränar för fullt. Vad men däremot inte har är en mentor, någon riktigt duktig hästmänniska som av lång erfarenhet ser minsta lilla problem och kan ge råd i vardagen. Även vet vart man vänder sig för att få hjälp.

Om hästägandet var mer lagt till större ridanläggningar, men många goda hästmänniskor på samma plats så skulle det säkerligen se annorlunda ut. Det är att vara sin egen i alla lägen som jag tror skapar problem. Det är väl därför lite som jag har insett att mina kunskaper, ute på min lilla gård i skogen inte är tillräckliga för att hålla en häst i elitform.

Det är säkerligen även hästmaterialet. Hästar är inte framavlade för distans idag och folk är heller inte kunniga i att hitta järnhästarna. Det pratas mycket om att alla hästar kan. Kortare distanser fixar alla hästar. Bara rid.

Så börjar många. De som sedan klättrar vidare är de som av slumpen har en häst som är nästan gjord av järn och som klarar distansen länge. När det sedan är dags för påläggskalv, så förtvivlas man över sitt misslyckande, trots att man nu kan så mycket och gjort "allt rätt" redan från början. Det stora felet tror jag då är att man har övertro på sin förmåga och den största bristen är nog inte hur man tränar, utan ens val av ny distanshäst.

Det är nog det som är den största bristen. Man förlitar sig även på de som har kunskaperna, som ofta även är de som vill sälja sina framavlade "distanshästar". Och de är ju givetvis jäviga i sak. Bäst är att ta råd från någon sådan kunnig i köp av en häst som de inte alls är ekonomiskt inblandade i.

Sedan tror jag också att distansryttare har en övertro på sin kondition och sin ridförmåga. För orkar man rida 12 mil, ja, då måste man väl vara i prima form.

Min hopptränare förundras över hur dålig ork vi distansryttare har. Vi pustar och stönar under ett träningspass på hoppbanan. Jag förklarade för henne att det givetvis beror på att vi har den långsamma och sega uthålligheten och inte den kortvariga "styrketränings" styrkan. För så är det givetvis. Som distansryttare rider man ju på ett sätt som skall bespara kroppen från att ansträngas, för att man skall orka länge.

Vad man då inte tränar upp är sin styrka och snabbhet, balans på annat än distansridträning. Ja, då har man bara seg uthållighet och kan inte ta i det lilla extra och sitta väl balanserad för att orka de sista milen på en tolva. Sådant sliter på hästen.

Så hoppträning, dressyrträning, egen styrketräning, balansträning och löpträning tror jag att allt för många distansryttare slarvar med. Det tar ju en sådan enorm tid att distansträna en eller flera distanshästar att man inte hinner både det och sin egen fysik.

Skall man dock satsa så tror jag att man måste satsa på sig själv lite till. Kanske skall man istället låta medryttare göra en del av den långa och långsamma träningen med sina distanshästar. Det sägs ju att träna två distanshästar räcker för att man skall ha distanskondition. Fast det tror inte jag är rätt sätt att tänka.

Och till otur. Hur ofta hör man inte "skadat sig i hagen".

Hälsning Maja
 
Sv: Skadade distanshästar?

Jag håller mycket med Maja.

Själv har jag haft skadade hästar nästan varjegång jag skullat starta i en distanstävling. & nej dom hästarna var inga riktiga järnhästar, merän en av dom som tyvärr fick erlichia och mer än 1 år försvann för oss där.
Sen har jag mycket begränsat område att träna på, för att komma någonstans måste jag rida långa sträckor på asfalt. Så mina blir iaf tränade redan som unghästar med långa skrittpass på hårda underlag. Men detta räcker ju inte för att få fram en elit distanshäst.

Jag blir lätt "hemma kär" eller vad man ska kalla det. Fortsätter träna dom för distans när dom kanske inte egentligen är dom där "järnhästarna" , vill så gärna ha kvar dom för att dom är mina bästa vänner som funnits för mig länge, även en synpunkt som antagligen inte leder till elithästar. För då väljer jag hellre att starta i dom lägre klasserna där jag vet att dom platsar.

och det där med egen kondition spelar nog en stor roll, har förut inte mer än gått ut & gått om man bortser från den alldagliga träningen med hästarna. men nu har jag tagit mig i kragen och börjat träna;)

En dag hoppas jag hitta den där järnhästen för dom högre klasserna. men hur 17 ska jag hitta det när mitt ungdomshjärta lätt styr...:angel:
 
Sv: Skadade distanshästar?

Jag håller mycket med Maja.

Själv har jag haft skadade hästar nästan varjegång jag skullat starta i en distanstävling. & nej dom hästarna var inga riktiga järnhästar, merän en av dom som tyvärr fick erlichia och mer än 1 år försvann för oss där.
Sen har jag mycket begränsat område att träna på, för att komma någonstans måste jag rida långa sträckor på asfalt. Så mina blir iaf tränade redan som unghästar med långa skrittpass på hårda underlag. Men detta räcker ju inte för att få fram en elit distanshäst.

Jag blir lätt "hemma kär" eller vad man ska kalla det. Fortsätter träna dom för distans när dom kanske inte egentligen är dom där "järnhästarna" , vill så gärna ha kvar dom för att dom är mina bästa vänner som funnits för mig länge, även en synpunkt som antagligen inte leder till elithästar. För då väljer jag hellre att starta i dom lägre klasserna där jag vet att dom platsar.

och det där med egen kondition spelar nog en stor roll, har förut inte mer än gått ut & gått om man bortser från den alldagliga träningen med hästarna. men nu har jag tagit mig i kragen och börjat träna;)

En dag hoppas jag hitta den där järnhästen för dom högre klasserna. men hur 17 ska jag hitta det när mitt ungdomshjärta lätt styr...:angel:

Ja, det är ju ett val man gör. Satsar eller inte. Själv har jag trott att jag vill satsa och bytt - både frivilligt och ofrivilligt - rätt mycket hästar på senare tid. Men till syvendes och sist så inser jag att det viktigaste är att trivas med en häst i vardagen. Även om den inte råkar vara järnhäst. Då gäller det bara att man inser det och inte satsar - utan gör det hela till distans på låg nivå i makligt tempo och till kul mest.

Hälsning Maja
 
Sv: Skadade distanshästar?

något som jag ej distansryttare tänkt på är att det är för få "prova på" i kortare sträckor, speciellt här i norrland. skulle jag hitta en prova på skulle jag mer än gärna prova! kanske fastnar jag, gillar att rida långt och länge.
 
Sv: Skadade distanshästar?

Jag tror som du att kunskapsbrist på alla områden är en viktig del i våra skadade hästar. Samtidigt så är det positivt för det går ju faktiskt att göra något åt!!
Din häst därhemma kanske är en "järnhäst" om den bara får chansen. Den kanske behöver rätt omvårdnad, utrustning, behandling, träningsupplägg osv för att blomma upp! Visst är det så att det finns extra starka diamanthästar som tål vad som helst (brukar ta mitt exempel med rökande 110 åringar, de lever ju då kan väl rökning inte vara farligt?....).
Ett stort problem som jag anser är att det inte verkar finnas någon kunskapstörst i Sverige. Symposium, föreläsare, kurser, DistansRyttaren, clinics osv - inte är det överbefolkat av folk där precis. Det känns inte som om det efterfrågas kunskap, erfaranhet, "know-how". Var är viljan att bli bättre, att lära sig?
 
Sv: Skadade distanshästar?

Det känns inte som om det efterfrågas kunskap, erfaranhet, "know-how". Var är viljan att bli bättre, att lära sig?

Det första man lär sig i den vanliga hästvärlden är att "jag kan allt, jag vet precis hur min häst ska behandlas osv"
Skulle man då börja gå kurser för att lära sig mer så ser ju "alla runt omkring" att man inte redan kan allt. DET vore ju pinsamt. :smirk:
 
Sv: Skadade distanshästar?

Hehehe.
Jag tycker att det är pinsamt med skadad häst - det är väl ett bevis på att man inte har haft tillräckligt erfarenhet att upptäcka det i tid.
Jag tycker det är pinsamt att åka ut på tävling - att inte känt sin häst och matchat den rätt (kontroversiellt?)

OK det finns otur - men oftast är det kunskapsbrist även om man påstår/tror något annat. Tex hästen trampade snett - har man då kanske inte stärkt hästen tillräckligt i träning så han klarar lite feltramp, var han för trött.

///Anna - som haft/har oändligt antal skadade hästar....

PS Tänk om det fanns en uteslutningstoppen på distanslistan ungefär som i hockey som har statistik på allt.

PSPS "Den som vet vad han inte vet är klokast" :bow:
 
Sv: Skadade distanshästar?

Hehehe.
Jag tycker att det är pinsamt med skadad häst - det är väl ett bevis på att man inte har haft tillräckligt erfarenhet att upptäcka det i tid.
Jag tycker det är pinsamt att åka ut på tävling - att inte känt sin häst och matchat den rätt (kontroversiellt?)
Jag säger det samma. Jag skulle tycka det var pinsamt att bli utesluten eftersom jag inte känt i tid att något inte är som det ska (bara för jag säger så kommer jag säkert att åka ur i nästa start ;)). Nu har jag ytterst liten erfarenhet eftersom jag bara startat 2 ggr och då utgick på egen begäran i första ritten. Det var inget specifikt utan det kandes bara inte riktigt bra längre.
Jag har suttit och räknat på resultaten från Fornaboda. Observera att i dessa siffror är även förbesiktningen med.
T 120 km 50% uteslutna
T 80 km 44% uteslutna
T 50 km 26% uteslutna
Cr 50 km 40 % uteslutna
PP 30 km 0% uteslutna
INGEN har utgått på egen begäran.
Observera att i dessa siffror är även förbesiktningen med.
Nu menar jag inte att det är fel att folk blir uteslutna det är ju inte alltid man känner att något är fel och veterinärerna är petiga :bow:. Det jag reagerar på är att det är så höga siffror rätt igenom alla klasser (utom PP och möjligen T 50).
Angående vad någon tidigare sa om seminarier och träningar. Jag skulle gärna åka iväg på saker men tyvärr har allt jag sett legat för långt bort och jag orkar tyvärr inte ge mig ut och åka 20+ mil bara för att gå på ett föredrag. Jag försöker fråga folk i minnärhet och skaffa mig kunskap på det sättet.
 
Sv: Skadade distanshästar?

Att sporten inte kommer igång ordentligt tror jag inte har med skador osv att göra.
Däremot är det OERHÖRT krångligt att sätta sig in i hur distanssporten fungerar. Max-tider, min-tider, stopptider, ankomsttider, intider, som dessutom ÄVEN kallas pulstid, vilotid, uttid, måltid. 20 minuter dit, 30 minuter dit.
Hur ska en nybörjare ha ens chans att hålla reda på allt?

Jag är imponerad av att ändå så många vågar sig på att dyka upp på en tävling.

På Fornaboda i helgen så hade vi lagt in en Prova På. De två nybörjartjejerna som testade på sporten fick dessutom fel mål-tid inskrivet i sitt vet-kort, vilket dom ändå var vakna nog att själva uppmärksamma 10 minuter senare. Hoppas dom ändå gillade tävlingen.

Jag hinkade en ganska erfaren tjej på en ritt i våras.
När hon gick till förbesiktningen så fick hon beskedet:
Har du ingen Post-it lapp med nummer? Då får du inte besikta!

Gick tillbaka till sekretariatet, för att kolla om hon kunde få en ny, övertygad om att hon inte fått någon.
Nähä, nån ny post-it lapp hade de minsann inte att dela ut.

Hade det varit en försiktig och osäker nybörjare hade hon säkert i det läget lastat hästen och åkt hem.

..och så undrar vi varför inte det är fler ryttare som rider distans...
 
Sv: Skadade distanshästar?

Jag tror som du att kunskapsbrist på alla områden är en viktig del i våra skadade hästar. Samtidigt så är det positivt för det går ju faktiskt att göra något åt!!
Din häst därhemma kanske är en "järnhäst" om den bara får chansen. Den kanske behöver rätt omvårdnad, utrustning, behandling, träningsupplägg osv för att blomma upp! Visst är det så att det finns extra starka diamanthästar som tål vad som helst (brukar ta mitt exempel med rökande 110 åringar, de lever ju då kan väl rökning inte vara farligt?....).
Ett stort problem som jag anser är att det inte verkar finnas någon kunskapstörst i Sverige. Symposium, föreläsare, kurser, DistansRyttaren, clinics osv - inte är det överbefolkat av folk där precis. Det känns inte som om det efterfrågas kunskap, erfaranhet, "know-how". Var är viljan att bli bättre, att lära sig?

Det tråkiga dock med kurser och föreläsningar är att de oftast startar från ruta ett. Har man gått på en föreläsning om utfodring eller träning så är det svårt att följa upp med fortsättningsföreläsningen. Nu var det några år sedan jag gick på symposiet, men jag gick flera år på raken och då kändes det som att man blev matad med samma sak om och om igen. Det är som om jag skulle mata mina elever med samma föreläsning om första världskriget på alla mina lektioner.

När det är på detta vis så tröttnar man givetvis på att gå. Eller kan det vara så att det inte finns så mycket forskning inom distansen så att på några år av distansande och aktiv kunskapstörst då har man lärt sig det. Fast inte hjälper det om materialet - hästkraken - hemma har veka kotor och är allmänt känslig. Nä, jag tror på att hästmaterialet är för dåligt. Och att det krävs många år av tittande och provande av olika hästar innan man kan lära sig att se vad som är en bra häst. Innan man har haft halta hästar så har man ju väldigt svårt att ens inse att ens egen häst har en halvgradig hälta.

Det är där de kloka gubbarna och gummorna kommer in, som kan hjälpa en att se. För det krävs nog ett liv av tittande och klämmande innan man får det ögat. Det behövs en sådan person i varje stall.

Hälsning Maja
 
Sv: Skadade distanshästar?

Det där är också sant. Jag hade aldrig vågat mig på att försöka utan mycket pepp från vissa persooner och att jag var med på Filipstadsritten förra året och hängde på hinknissaran till ett ekipage där. Då såg jag hela gången och visste ungefär hur alla tider hit och dit fungerade i praktiken. Trots detta klantade jag med att glömma löslappen med intiden när jag skulle pulsa i vetgrind och min hinknisse fick springa iväg och hämta den. Varför häftar man inte ihop den lappen med veterinärkortet så kan de riva bort den vid besiktningen?
 
Sv: Skadade distanshästar?

Angående uteslutningar på Fornaboda så skulle nog jag, som tävlingsledare, om jag orkar, ringa runt till alla startande för att ta reda på vilken skoning dom haft, när de skott sin häst innan tävling, samt vilken typ av sulor de använt.

Att folk kommer med snoriga hästar till tävlingsplatsen och blir uteslutna på det kan jag inte göra mycket åt.
Jag hade inte tid att stå så mycket vit vet-grinden, men som vanligt hade jag ett öga åt det hållet, och nog många av de uteslutna hästarna tydligt halta.
Jag är ganska övertygad om att banan återigen spelat många ryttare ett spratt.
Att rida på de steniga partierna på banan kräver att man verkligen drar ner på farten, så att hästarna inte blir ömma i fötterna.
Om min teori om detta stämmer så borde rimligen de allra flesta hästarna idag vara ohalta.
 
Sv: Skadade distanshästar?

Jag vet inte om jag var otydlig. Det var ingen som helst kritik mot arrangörerna (jag tycker ni gjorde ett jättebra jobb) utan det jag funderar på är så många blev uteslutna och inte en enda har känt att hästen är halt och valt att självmant bryta.
 
Sv: Skadade distanshästar?

Jag säger det samma. Jag skulle tycka det var pinsamt att bli utesluten eftersom jag inte känt i tid att något inte är som det ska (bara för jag säger så kommer jag säkert att åka ur i nästa start ;)). Nu har jag ytterst liten erfarenhet eftersom jag bara startat 2 ggr och då utgick på egen begäran i första ritten. Det var inget specifikt utan det kandes bara inte riktigt bra längre.
Jag har suttit och räknat på resultaten från Fornaboda. Observera att i dessa siffror är även förbesiktningen med.
T 120 km 50% uteslutna
T 80 km 44% uteslutna
T 50 km 26% uteslutna
Cr 50 km 40 % uteslutna
PP 30 km 0% uteslutna
INGEN har utgått på egen begäran.
Observera att i dessa siffror är även förbesiktningen med.
Nu menar jag inte att det är fel att folk blir uteslutna det är ju inte alltid man känner att något är fel och veterinärerna är petiga :bow:. Det jag reagerar på är att det är så höga siffror rätt igenom alla klasser (utom PP och möjligen T 50).
Angående vad någon tidigare sa om seminarier och träningar. Jag skulle gärna åka iväg på saker men tyvärr har allt jag sett legat för långt bort och jag orkar tyvärr inte ge mig ut och åka 20+ mil bara för att gå på ett föredrag. Jag försöker fråga folk i minnärhet och skaffa mig kunskap på det sättet.

Ja, man skall nog inte var för kaxig. Första ritten jag red var -97. Då blev den en CR och fräschare häst fick man leta efter dagen efter. Jag var i ett saligt rus. Månaden efter startade jag en femma. I grinden släpptes vi igenom, fast hästen kändes inte bra och jag utgick på egen begäran. Han var halt när han fått stå still en stund. Tårarna strömmade.

Nästa ritt samma visa.

Det dröjde tills året därpå innan vi startade igen och sedan gick det som på räls i fyra år. Över 1000 km utan en uteslutning. BC på en ritt och väl genomför SM i högt tempo blev avslutningen -01. En höst med en glad och fräsch häst. Året därpå började med hältor och avslutades med att jag tog bort hästen för dubbelsidig hälta fram.

Under mina fyra år när allt gick som på räls, kände jag som du att det måste vara världens undergång och katastrof att bli utesluten. Alltid följde jag min plan på hur fort vi skulle rida. Jag var jätteduktig och läste på hela tiden. Fast jag hade ingen klok gumma som kunde titta och säga "hallå, det där ser ju inte....".

I förrgår red jag en PP på en häst jag själv skulle uteslutit pga stelt bakparti och ohyfsat uppförande. Men den gick igenom utan problem. Så inte ens vet på tävlingsplatsen ser allt. Själv var jag inte nöjd trots framgången. Så bara för att det går som på räls så behöver det egenligen inte vara så. Tidig upptäckt är a och o. Och säger veterinären att hästen är utesluten då skall man känna sig nöjd och glad att man har veteriärer på tävlingen som är där och gör sitt jobb för dig och din häst.

Obs. allt detta är givetvis inte ett svar till dig, på ditt inlägg enbart, utan mer ett inlägg i den allmänna debatten.

Hälsning Maja
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Skadade distanshästar?

Jag vet inte om jag var otydlig. Det var ingen som helst kritik mot arrangörerna (jag tycker ni gjorde ett jättebra jobb) utan det jag funderar på är så många blev uteslutna och inte en enda har känt att hästen är halt och valt att självmant bryta.

Jag tolkade det inte som kritik, men jag som ansvarig arrangör känner inte att det känns bra att arrangera en tävling där så många får utgå.

Man kan inte utgå på egen begäran hur som helst. Går inte hästen igenom veterinärgrinden så är man utesluten, även om man redan i intiden sagt att man utgår på egen beägran.

vi hade i alla fall minst ett sånt fall på Fornaboda,l där ryttaren själv ville utgå, men då veterinären hade anmärkning så blev det i stället en uteslutning.
 

Liknande trådar

Islandshäst Behöver lufta mina funderingar. Skriver här pga att det kan vara rent gångartstrassel Som en del vet blev Fengur jätte hallt pga av...
Svar
6
· Visningar
2 080
Senast: UllaBeata
·
D
  • Låst
Distans Nu går skam på torra land! I dagens Ridsport finns ett reportage om att Annelie Eriksson inte fick sin C-tränarlicens på grund av att...
7 8 9
Svar
176
· Visningar
21 674
Senast: ricca
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp