Jag vill egentligen inte kasta mig rakt in i något, och speciellt inte när tråden tog en annan vändning än du kanske tänkt från början, men jag känner ändå att jag vill bidra med mina erfarenheter.
Nä, käka några tabletter kommer jag aldrig göra för det kommer inte förändra någonting. I mitt fall skulle det kanske bli bättre av att prata med någon som kan hjälpa till med verktyg.
Jag håller med andra som skrivit att det du beskriver låter som en klassisk depression. Tomhetskänslan, att man inte riktigt brinner för saker på samma sätt längre, och att det mesta känns trist eller bara meningslöst är väldigt vanliga symptom vid depression. Man behöver inte alls ligga i sängen och gråta hela dagen för att vara deprimerad.
Det låter sunt tycker jag att du tänker att det kan hjälpa att prata med någon och få verktyg. Har du sökt en samtalskontakt? Annars tycker jag att du ska göra det! Mycket sitter ju i tankarna, och sånt kan man behöva hjälp för att komma åt och förändra.
Angående medicinering så förstår jag om det inte känns så lockande, men vill ändå tipsa dig om att vara lite öppen för det. Depression kan handla om en kemisk obalans, och då kan medicin vara bästa alternativet. Det KAN förändra jättemycket! Det finns många livs levande bevis på det.
Om du drabbas av någon annan sjukdom, vilken som helst, inte säger du tvärnej till medicin då innan du vet om det hjälper? Jag var också mer emot antidepressiv medicin innan jag själv provade. Nu har det inte hjälp just MIG, men jag är ändå helt klart för konceptet. Det är medicin mot en sjukdom, varken mer eller mindre och inget konstigare än alla andra mediciner.
Om jag nu är deprimerad så har jag i så fall varit deprimerad i hela mitt liv, då den här känslan har i stort sett förföljt mig hela tiden.
Jag kände också så när någon för första gången sa till mig att hen uppfattade mig som att jag hade en djup depression, "då har jag ju varit deprimerad sedan jag var jätteliten!". Ja, det kanske jag hade. Jag hade också problem med vänner när jag var liten, och en rad andra mer eller mindre traumatiska händelser i barndomen. Sånt påverkar förstås även små barn, och det är helt naturligt att må dåligt då.
Utredningar har dessutom kommit fram till att jag har andra psykiska problem, som har bidragit till de tunga känslorna jag haft i stort sett hela uppväxten. Så bara för att det alltid känts så, är det inget tecken alls på att det INTE kan vara depression.
Jo det blev väl lite bättre, men de gamla ärren finns ändå kvar och de kommer troligen aldrig att läka...
Där har du fel! Ärren kommer läka!
De försvinner inte, men de kan bli helt läkta och sluta göra ont. Det går, jag lovar!
