Bonde söker fru provocerar mig.

Man kan ju faktiskt vara extrovert utan att visa precis alla sina känslor också.
De flesta människor är inte endera extroverta som helt saknar spärrar eller introverta som inte får ett ord ur sig pga extrem blygsel.
Extraversion - introversion är en glidande skala, som handlar om huruvida man får energi av att umgås med människor eller om man behöver ladda sig efteråt.
För de flesta är det dessutom situationsbundet, som med de flesta beteenden.

Jag är ganska utåtriktad och inte speciellt blyg.
Är trots det inte överdrivet intresserad av precis alla främlingar jag möter, och eventuella attraktiva personer vet inte heller om vad jag känner. (Har partner och letar inte en ny men ser ju givetvis om nån annan är snygg i alla fall).

Kan ju småprata med folk utan att vilja förbinda mig till vidare kontakt ifall det visar sig att den andra människan inte alls är på samma våglängd som jag själv.
 
Jag ger inte sådana blickar till folk även om attraktion finns. Särskilt inte kvinnor. Att vara attraherad är inte samma sak som att medvetet kommunicera det.
Jag har då fått många sådana blickar så jag har definitivt inte behövt fundera.
Inte så att jag agerar på dem men tillräckligt för att veta.
 
Jag har då fått många sådana blickar så jag har definitivt inte behövt fundera.
Inte så att jag agerar på dem men tillräckligt för att veta.

Det betyder ju enbart att dessa personer har kommunicerat det. Inte att samtliga personer som känt attraktion för dig har kommunicerat det. Konstigt, och rätt obehagligt, vore det ju om vi inte kunde dölja attraktion. Kan bli rätt jobbiga situationer då när det kommer till anställda, kollegor, andras partners, om man själv är i en monogam relation osv. Att känna attraktion är ju inte samma sak som att vilja agera på den och jag tror de allra flesta har förmågan att hålla sina sugande blickar i schack, och spara dem till rätt tillfällen. Annars skulle nog världens HR-avdelningar ha betydligt mer att göra.
 
Överlag är det nog en dum idé att försöka förstå andra genom att utgå från sig själv. Det är lite som att vara heterosexuell och inte förstå hur andra kan vara attraherade av samma kön, och inga sakliga argument duger. Jag kan ju inte relatera. Men det gör inte saken mindre verklig för andra så ens egen eventuella förmåga eller oförmåga att relatera är ju helt irrelevant. Saken kvarstår. Är man då ute efter att förstå andra så gör man nog bättre i att släppa sitt eget perspektiv helt och utgå från helt andra aspekter. Jag får ofta den reaktionen när jag berättar om min syn på öppna relationer. ”JAG skulle ALDRIG låta min partner…” innan man ens hunnit avsluta en första mening. Nehe, men nu pratade vi inte om dig och din partner, eller vad du tycker om saken. Det blir ju mycket stängda dörrar mellan folk om alla ständigt skulle hävda sitt eget perspektiv i stället för att intressera sig för andras, hur långt ifrån än själv de än må vara.
 
Absolut.
Men om man letar efter en livskamrat så hjälper det ju att träffa människor och intressera sig för dem.
Till en början åtminstone på ett platoniskt plan.
Men bara för att man har en partner betyder det ju inte att man inte ser om andra är attraktiva eller inte?

De flesta känslor och impulser väljer man ju trots allt inte att agera på, oavsett vad det handlar om. Som tur håller ju de flesta hyfsade människor de flesta åsikter om andra för sig själva. Annars skulle världen vara ännu fullare av konflikter.

Jag är tämligen säker på att det finns folk som tyckt/känt en massa om mig, utan att visa vad de tycker för det. Oavsett om det varit positivt eller negativt.

Som @Voeux skrev, det är klokast att inte utgå från sig själv som en norm för allt här i livet.
Folk har väldigt olika uppfattning om det mesta, ifall det kommer som en överraskning för någon.
 
Det betyder ju enbart att dessa personer har kommunicerat det. Inte att samtliga personer som känt attraktion för dig har kommunicerat det. Konstigt, och rätt obehagligt, vore det ju om vi inte kunde dölja attraktion. Kan bli rätt jobbiga situationer då när det kommer till anställda, kollegor, andras partners, om man själv är i en monogam relation osv. Att känna attraktion är ju inte samma sak som att vilja agera på den och jag tror de allra flesta har förmågan att hålla sina sugande blickar i schack, och spara dem till rätt tillfällen. Annars skulle nog världens HR-avdelningar ha betydligt mer att göra.
Naturligtvis väljer man ju om man vill signalera kontaktsökande eller inte.
Men jag har råkat ut för en del som hamnat hos HR.
Vissa verkar faktiskt inte begripa när det är läge att låta bli att signalera eller när svaret är "Men jag är inte intresserad av dig."
 
Själv är jag blind för sådant. Har haft kollegor som har sagt till mig om jag inte märkte något för enligt dom var det jätteuppenbart, jag hade inte märkt av något.
Jag har mycket känsliga tentakler.
Det är nästan så att jag känner vad andra tänker.
De går dock att stänga av.
Annars så blir det så rörigt i huvudet.
 
Naturligtvis väljer man ju om man vill signalera kontaktsökande eller inte.
Men jag har råkat ut för en del som hamnat hos HR.
Vissa verkar faktiskt inte begripa när det är läge att låta bli att signalera eller när svaret är "Men jag är inte intresserad av dig."

Så kan det vara. Diskussionen uppstod dock då du hävdade att attraktion märks och det således inte bör vara något problem att träffa potentiella partners oavsett kön. Det var det jag motsade mig. Eftersom saken kan vara högst komplicerad är just uttalad dejting, som exempelvis dejtingappar är, väldigt tacksamt. Att springa på folk i vardagen kan vara allt från svårare till jättesvårt framför allt för de som dejtar utanför hetero- och monogaminormen.
 
Men bara för att man har en partner betyder det ju inte att man inte ser om andra är attraktiva eller inte?
För mig så är den sprakande gnistan så stark att jag faktiskt inte ser några andra genom det starka ljuset.
Men jag förstår ju att det måste vara något annat när man kan dejta flera och sedan välja.
Men jag fungerar inte så.
Lågan är för stark.

Däremot så ser jag ju när andra signalerar intresse.
 
Så kan det vara. Diskussionen uppstod dock då du hävdade att attraktion märks och det således inte bör vara något problem att träffa potentiella partners oavsett kön. Det var det jag motsade mig. Eftersom saken kan vara högst komplicerad är just uttalad dejting, som exempelvis dejtingappar är, väldigt tacksamt. Att springa på folk i vardagen kan vara allt från svårare till jättesvårt framför allt för de som dejtar utanför hetero- och monogaminormen.
Jag ser att jag missade en sak.
Det skall naturligtvis vara attraktion i kombination med intresse.
Jag förutsatte att det handlade om att söka en partner så att intresset var underförstått.
 
Att springa på folk i vardagen kan vara allt från svårare till jättesvårt framför allt för de som dejtar utanför hetero- och monogaminormen.
Jo men du förutsätter ju att det handlar om dejting.
Och i det läget finns ju ett intresse av att få kontakt.
Jag dejtar inte, jag snubblar över både det ena och det andra.
Det betyder att jag inte letar aktivt.

En gång i tiden så var även jag ung och singel.
Men jag lever sedan lång tid tillbaka i ett förhållande som det slår gnistor om hela tiden.
Det är i varje fall spännande även om det kan vara litet påfrestande emellanåt.
 
Jag ser att jag missade en sak.
Det skall naturligtvis vara attraktion i kombination med intresse.
Jag förutsatte att det handlade om att söka en partner så att intresset var underförstått.

Och jag säger att det inte är så enkelt. En kanske inte bör, vill eller förmår sig att agera trots att både intresse och attraktion finns. Det kan finnas komplicerade omständigheter, inre hinder eller en icke-tillåtande social miljö.

Ett fall från verkliga livet. Jag fattar tycke för min kvinnliga kollega. Jag vet varken vilken sexualitet eller civilstatus hon har så jag kommunicerar inte mitt intresse för att inte skapa konstig stämning på jobbet.

Eller, jag befinner mig på en fest i högst heteronormativ krets. Fattar tycke för en tjej. Kommunicerar inte mitt intresse p.g.a. stor sannolikhet att hon är heterosexuell och vill dessutom undvika bröliga hormonstinna snubbar som ”vill vara med”. Ett försök känns alltså både lönlöst, riskerar att göra henne (och mig) obekväm och dessutom, om det mot odds skulle visa sig vara framgångsrikt så skulle jag själv sannolikt hamna i en obehaglig situation p.g.a. fulla män.

Kan dra hur många exempel som helst från egna livet och gissar att andra har hur många som helst från sina.
 
Jo men du förutsätter ju att det handlar om dejting.
Och i det läget finns ju ett intresse av att få kontakt.
Jag dejtar inte, jag snubblar över både det ena och det andra.
Det betyder att jag inte letar aktivt.

En gång i tiden så var även jag ung och singel.
Men jag lever sedan lång tid tillbaka i ett förhållande som det slår gnistor om hela tiden.
Det är i varje fall spännande även om det kan vara litet påfrestande emellanåt.

Du kan byta ut ordet dejta till att snubbla över i mitt inlägg, faktum kvarstår.
 
Du kan byta ut ordet dejta till att snubbla över i mitt inlägg, faktum kvarstår.
Nej inte riktigt.
Skillnaden är ju att söka någon aktivt eller att inte göra det.
Du är alltid öppen för nya amorösa kontakter så det är en del av ditt liv att leta.
Medan jag helst skulle leva ensam men ändå drabbas av passion som behöver hanteras.
Min amorösa påse är full och jag är sedan ointresserad av mera amor.

Blir inte även din amorösa påse full så att du blir mätt på amor?
 
Och jag säger att det inte är så enkelt. En kanske inte bör, vill eller förmår sig att agera trots att både intresse och attraktion finns. Det kan finnas komplicerade omständigheter, inre hinder eller en icke-tillåtande social miljö.
Då får man ju ta sig tid att ta reda på omständigheterna.
Det brukar ju ge sig med tiden.

Jag var t.ex. gift när jag träffade mannen som det nu slår gnistor om.
Så det var tämligen komplicerat till en början och tog lång tid att reda ut.
Typ ett år eller så.
 
Nej inte riktigt.
Skillnaden är ju att söka någon aktivt eller att inte göra det.
Du är alltid öppen för nya amorösa kontakter så det är en del av ditt liv att leta.
Medan jag helst skulle leva ensam men ändå drabbas av passion som behöver hanteras.
Min amorösa påse är full och jag är sedan ointresserad av mera amor.

Blir inte även din amorösa påse full så att du blir mätt på amor?

Just nu mätt.

Men åter igen, du berättar om dig. Det har ingenting med någon annans kärleksliv att göra.
 
Då får man ju ta sig tid att ta reda på omständigheterna.
Det brukar ju ge sig med tiden.

Jag var t.ex. gift när jag träffade mannen som det nu slår gnistor om.
Så det var tämligen komplicerat till en början och tog lång tid att reda ut.
Typ ett år eller så.

Och det enda jag sagt är att det då är enklare med tydliga förutsättningar som exempelvis dejtingappar ger. För många. Jag vet ärligt talat inte ens vad vi argumenterar kring längre?
 

Liknande trådar

Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 542
Senast: Imna
·
Relationer Varning, långt inlägg. Jag har skrivit förut att jag dejtade en kille via nätet som skickade mycket dikter och dylikt, som dock var...
2
Svar
28
· Visningar
4 844
Senast: Twihard
·
Relationer Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
14 081
Skola & Jobb Det kanske är jag som är oresonlig, men jag behöver input och jag behöver råd för hur jag (oberoende av vem det är som är oresonlig) ska...
2
Svar
23
· Visningar
3 637

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp