Kan man sona ett brott?

[nightcrawler]

Hur tycker du att samhället skall hantera de personerna när de kommer ur fängelset?

Det vet jag faktiskt inte. Skulle jag veta om att jag har en sån person i min närhet så skulle jag göra mitt bästa för att undvika den. Tycker dom förtjänar utanförskap. Vissa tycker jag faktiskt inte ens förtjänar att komma ut. Dom borde få sitta livet ut. Jag vet att det inte fungerar så nu för tiden men så känner jag.

 

[tanten]

Nu är han ju tydligen sjuk också, så kan ju vara därför han väljer att avgå. Men om man tänker på uttalanden från hans partikollegor så är det ju mycket kring att det "har skadat förtroendet för partiet" osv. så någonstans verkar det ju finnas en allmän uppfattning om att han faktiskt bör avgå (eller ha en väldigt bra förklaring, vad det nu skulle vara).

Ja vad skulle ledningen säga? Med det drev som uppstått i vissa delar av sociala medier och den uppmärksamhet som det fått i nyhetsmedia så fanns ingen utväg. Inte en chans att kunna driva partipolitik när uppmärksamheten ligger på en dömd brottsling.
Plus att han faktiskt varit till akutpsyk. Då är man inte i skick att sköta ett så ansvarsfullt uppdrag. Han medicinerar och står under behandling.

Däremot så har många, många hundra uttryckt sympati och medkänsla på hans facebook. Så i "partiet" i stort, de som träffat och känner Fredrick, är domen inte så hård.
Han har gett en lång intervju med Gabriel Ehrling Perers. Den berörde.

 

[Sezziyanen]

Vad tycker ni? Är det olika beroende på vilket brott det gäller? Finns det brott som är så "oförlåtliga" att man egentligen aldrig kan sona dem?

Väldigt beroende på vilket brott det är, ja.

Barnpornografi och/eller våldtäkt av barn anser jag vara exempel på såna brott som inte går att sona eller gottgöra. Det är förstås bra om en person som gjort sig skyldig till nått sånt därefter gör bra saker för samhället (tex), men det gör inte att de sonar sitt brott.

 

[Sassy]

Ja vad skulle ledningen säga? Med det drev som uppstått i vissa delar av sociala medier och den uppmärksamhet som det fått i nyhetsmedia så fanns ingen utväg. Inte en chans att kunna driva partipolitik när uppmärksamheten ligger på en dömd brottsling.
Plus att han faktiskt varit till akutpsyk. Då är man inte i skick att sköta ett så ansvarsfullt uppdrag. Han medicinerar och står under behandling.

Däremot så har många, många hundra uttryckt sympati och medkänsla på hans facebook. Så i "partiet" i stort, de som träffat och känner Fredrick, är domen inte så hård.
Han har gett en lång intervju med Gabriel Ehrling Perers. Den berörde.

Det handlar väl också till viss del om hur man hanterar och talar om situationen? I det här fallet hade jag som väljare tänkt väldigt annorlunda beroende på hur den det gäller bemöter läget. Det är ju inte en enstaka förgripelse det handlar om, och det är en typ av brott där man som dömd verkligen måste göra någon drastisk förändring för att jag ska ha ens en tillstymmelse till förtroende.

I min värld handlar det inte om att ha avtjänat ett straff eller inte, utan hur det begångna brottet knyter an till sysselsättning (eller partners sysselsättning, ja) och på vilket sätt man förändrat förutsättningarna för att förhindra att det händer igen. En bibliotekarie dömd för ekobrott är en helt annan sak än en revisor.

 

[Voeux]

Man har väl sonat sina brott på så vis att man nu är en fri människa igen och ska behandlas lika inför lagen, få vård och omsorg, generellt få samma arbetsvillkor som alla andra osv. (även om personer med en viss kriminell historia stängs ute från vissa typer av arbeten vilket jag anser helt rimligt). Med andra ord, du är fri och har rättigheter igen. Att andra människor ska förlåta dig kan man dock aldrig kräva, det är ingenting som vårt rättssystem bestämmer.

Just politiker är ju en tricky tjänst eftersom det bygger på förtroende och därmed gott omdöme. Så jag förstår varför det blir en diskussion kring vilka de har samröre med.

 

[Roheryn]

Det vet jag faktiskt inte. Skulle jag veta om att jag har en sån person i min närhet så skulle jag göra mitt bästa för att undvika den. Tycker dom förtjänar utanförskap. Vissa tycker jag faktiskt inte ens förtjänar att komma ut. Dom borde få sitta livet ut. Jag vet att det inte fungerar så nu för tiden men så känner jag.

Jag håller med dig om att livstid faktiskt borde innebära just livstid i vissa fall, men då mer för att skydda andra än för att straffa.

Det där med att förtjäna utanförskap tycker jag är lite knepigare. Känslomässigt kan jag hålla med dig (vad gäller vissa brott), men samtidigt borde ju återfallsrisken vara extremt mycket högre för någon som hamnar i utanförskap än för den som på riktigt får en ny chans i samhället?

 

[Roheryn]

Ja vad skulle ledningen säga? Med det drev som uppstått i vissa delar av sociala medier och den uppmärksamhet som det fått i nyhetsmedia så fanns ingen utväg. Inte en chans att kunna driva partipolitik när uppmärksamheten ligger på en dömd brottsling.
Plus att han faktiskt varit till akutpsyk. Då är man inte i skick att sköta ett så ansvarsfullt uppdrag. Han medicinerar och står under behandling.

Däremot så har många, många hundra uttryckt sympati och medkänsla på hans facebook. Så i "partiet" i stort, de som träffat och känner Fredrick, är domen inte så hård.
Han har gett en lång intervju med Gabriel Ehrling Perers. Den berörde.

Jo, det var ju det jag sa, att han faktiskt är sjuk och det kan ju vara därför han själv väljer att avgå. Jag kan dock tycka att det är tråkigt/fel att partiledningen väljer att (som jag ser det) "ge efter" för drevet på sociala medier.

 

[nightcrawler]

Det där med att förtjäna utanförskap tycker jag är lite knepigare. Känslomässigt kan jag hålla med dig (vad gäller vissa brott), men samtidigt borde ju återfallsrisken vara extremt mycket högre för någon som hamnar i utanförskap än för den som på riktigt får en ny chans i samhället?

Ja det beror ju på. Men samtidigt så tänker jag att det är ju en konsekvens. Vi tar avstånd från familj för att dom inte beter sig som dom borde. Typ super, är allmänt otrevliga, delar inte åsikter med mera. Dom har inte gjort nått brottsligt men får ändå utanförskap. Men vi ska släppa in nån som har tex mördat, i samhället. Det får jag inte att gå ihop.

 

[Lovisaleonora]

Jag tänker att det nog ligger mycket i tolkningen av "sona". För mig innebär "sona sitt brott" att en avtjänat straff för brottet i fråga. Hamnar en på noll efter det? Nja, i min bok. Det beror ju på om en vill göra något annat än begå brott när en kommer ur sitt straff. Det krävs lite mer än avtjänat straff i min syn för att komma på noll.

 

[svea]

I det här fallet verkar det ju som om politikern under en period av psykisk ohälsa hamnat i klorna på en person med manipulativa personlighetsdrag och hållit fast vid förhållandet trots tunga varningar, något som i detta fall skulle kunna ha vara farligt för rikets säkerhet med tanke på personens internationella uppdrag. Ett allvarligt riskbeteende som inte funkar ihop med internationella uppdrag på högsta politiska nivå.

 

[athena_arabians]

Jag håller med dig om att livstid faktiskt borde innebära just livstid i vissa fall, men då mer för att skydda andra än för att straffa.

Det där med att förtjäna utanförskap tycker jag är lite knepigare. Känslomässigt kan jag hålla med dig (vad gäller vissa brott), men samtidigt borde ju återfallsrisken vara extremt mycket högre för någon som hamnar i utanförskap än för den som på riktigt får en ny chans i samhället?

Huvudet på spiken.

Plus att vårt rättssamhälle bygger på just det, rättvisa och likhet inför lagen (systemet är inte perfekt men grundprincipen håller). Att bli ställd utanför samhället är i mina ögon hämnd, något som inte är acceptabelt i mina ögon. Kanske i mitt hjärta vad gäller vissa brott men jag kommer aldrig att anse att hämnd är ok. Principer är jobbiga ibland.

 

[supercalifragilistic]

Jag håller med dig om att livstid faktiskt borde innebära just livstid i vissa fall, men då mer för att skydda andra än för att straffa.

Det där med att förtjäna utanförskap tycker jag är lite knepigare. Känslomässigt kan jag hålla med dig (vad gäller vissa brott), men samtidigt borde ju återfallsrisken vara extremt mycket högre för någon som hamnar i utanförskap än för den som på riktigt får en ny chans i samhället?

Ja, det är därför vi måste slopa idén om att brott eller brottslingar ska straffas. Fängelsestraff ska bara finnas av två skäl: att skydda aktuellt offer, eventuella framtida offer, och allmänheten; att rehabilitera brottslingen. Rehabilitera, rehabilitera, rehabilitera. Då undviker man ju just den risk du beskriver och bryter cirkeln.
I det ideala samhället undviker vi att påbörja cirkeln.

 

[prinsessfeminist]

Ja, det är därför vi måste slopa idén om att brott eller brottslingar ska straffas. Fängelsestraff ska bara finnas av två skäl: att skydda aktuellt offer, eventuella framtida offer, och allmänheten; att rehabilitera brottslingen. Rehabilitera, rehabilitera, rehabilitera. Då undviker man ju just den risk du beskriver och bryter cirkeln.
I det ideala samhället undviker vi att påbörja cirkeln.

Det heter ju kriminalVÅRD, av en anledning.

 

[miumiu]

Just i fallet med Federleys sambo så har han ju faktiskt inte avtjänat sitt straff då han är villkorligt frigiven, dvs han är fortfarande under kriminalvårdens uppsikt. Och ja, han har våldtagit barn och jag läste domen mot honom och förstår inte hur en normalt funtad människa kan låta en sån person bo i samma hem som man själv när man dessutom har barn i samma ålder som offren. Antingen är han världshistoriens mest omdömeslösa förälder eller... så är det nånting annat, ännu allvarligare fel på honom.

 

[sjoberga]

Jag tycker inte att sona ett brott är ett bra begrepp. Det betyder att straffet är en hämnd från samhället och något man genom att sitta på en viss plats "sonar".

Ett brott blir inte ogjort.

Hämnd är inte rätt typ av skäl för straff.

 

[Hermelin]

Generellt så ja - har man sonat brottet så bör man i samhällets mening vara "oskyldig" igen. Varför ska vi annars ha tidbegränsade straff?
Jag tror inte på att " en gång tjuv alltid tjuv" Människor är mer komplicerade än så.

Men som människa, som person - då finns de brott som jag inte kan se helt förlåtande på. Misshandel, våldtäkt, kvinnofridsbrott. Alla brott som är direkt riktade mot och skadar en annan människa. Mest tror jag för att det (i mitt huvud) handlar om vilken sorts person man är. Jag umgås inte med personer jag inte kan känna sympati för.

Väl formulerat! Det är klart att när man avtjänat sitt straf så är man fri och ska åtnjuta samma rättighteter som andra. Men med det sagt så är ju t ex en våldtäktsman fortfarande en våldtäktsman även om han avtjänat sitt straff. Och jag har inget problem med att han lagar bromsarna på min bil men det är ingen jag skulle lära känna. Om det var en vän som dömdes för våldtäkt skulle det också vara svårt att fortsätta umgås med en våldtäktsman.

 

[Malibu_Stacy]

Just i fallet med Federleys sambo så har han ju faktiskt inte avtjänat sitt straff då han är villkorligt frigiven, dvs han är fortfarande under kriminalvårdens uppsikt. Och ja, han har våldtagit barn och jag läste domen mot honom och förstår inte hur en normalt funtad människa kan låta en sån person bo i samma hem som man själv när man dessutom har barn i samma ålder som offren. Antingen är han världshistoriens mest omdömeslösa förälder eller... så är det nånting annat, ännu allvarligare fel på honom.

Jag fattar verkligen inte heller hur han tänkte. Det är så himla mycket frågor kring allt med just det där fallet. Hur lärde de ens känna varandra? Så konstigt allt.

 

[Ainon]

Om man blivit dömd för ett brott, avtjänat straff och lever ett "normalt" liv utan inslag av brottslighet, ska man då anses ha sonat sitt brott och på riktigt vara en del av samhället igen? Vad tycker ni? Är det olika beroende på vilket brott det gäller? Finns det brott som är så "oförlåtliga" att man egentligen aldrig kan sona dem?

Jag frågar på grund av centerpartiets Fredrik Federleys avsägande av alla sina politiska uppdrag efter att det kommit fram att han haft ett förhållande med en man som dömts för och suttit i fängelse för barnpornografibrott. Nu är jag inte intresserad av att diskutera specifikt det fallet, men det fick mig ändå att fundera över om samhället alltså inte kan acceptera att en politiker har en kärleksrelation med någon som begått, dömts för och avtjänat straff för brott?

Vad ställer vi för krav på människor generellt, och på politiker i synnerhet? Är man "färdig" med sitt brott när man avtjänat sitt straff, eller skall man fortfarande ses som en brottsling som hederliga människor skall undvika kontakt och relationer med? Och - som sagt - är det skillnad på brott och brott?

Och bara så det inte blir några missförstånd: Jag anser att barnpornografibrott är bland de värsta brotten, och det finns absolut ingen ursäkt i någon form för att begå sådana brott. Jag tycker också det är olämpligt om någon dömd för ett sådant brott skulle tillåtas arbeta med barn, eftersom det ändå finns en återfallsrisk. Så det är inte riktigt det jag talar om här. Men jag kan bli lite förvånad över att det verkar vara en sådan konsensus kring att det inte är okej för en politiker att ha en relation med någon som avtjänat straff för brott - anser vi verkligen det i samhäll

I fallet Federley så har ju inte mannen sonat sitt brott ens i rättslig mening helt eftersom han är villkorligt frigiven. Sen kan jag inte förstå hur man kan råka ovetandes lära känna och flytta ihop med en dömd pedofil som precis släppts ut från ett långt föngelsestraff Känns otroligt korkat/naivt och får en att verkligen tvivla på den personens generella omdömesförmåga om så skulle vara fallet vilket bara det ger ett grovt bristande i förtroende för denna person som politiker.

Men tänker jag bortom det fallet så har jag inga problem egentligen med att en dömd pedofil exempelvis skulle flytta in i grannskapet och skulle kunna umgås hövligt i publika sammanhang, de måste ju få bo någonstans Men det är absolut ingen jag skulle umgås med på tumanhand eftersom vi har småbarn och av samma anledning skulle skulle jag ha extra uppsikt. Hade inte haft problem med att vi båda var inbjudna på samma middag (utan barn).

På samma sätt skulle jag kunna umgås med en som lurat pengar av sina bekanta och tagit sitt straff men aldrig att jag skulle ge denna person tillgång till mina bank/person uppgifter till denna.

I båda fallen gäller dock tecken på återfall att acceptansen skulle försvinna.

Som någon skrivit innan är det faktiskt jäkligt synd om de som har en pedofil läggning. Såg någon intervju för länge sedan med en man som hade pedofil läggning men hade den spärren att han aldrig agerade på det, de samvetskvalen den mannen hade över sina vandrande tankar var verkligen hjärtskärande... Att agera på det är dock avskyvärt och enligt mig oförlåtligt men det går ändå att acceptera personens existens för mig på något sätt.

 

[Voeux]

Sen kan jag inte förstå hur man kan råka ovetandes lära känna och flytta ihop med en dömd pedofil som precis släppts ut från ett långt föngelsestraff

Jag tänker dejtingapp. Träffar man någon via exempelvis Tinder så är det ju ofta en person som du inte känner sedan innan, och ni har kanske inte heller några gemensamma vänner eller bekanta. Då förutsätter det ju att personen själv berättar. Sedan kan man ju undra hur relationen gick så långt med tanke på omständigheterna. Men att en börjar dejta en dömd pedofil förvånar mig inte, eftersom jag gissar att det inte står skrivet i pannan på personen eller är något som berättas på en första dejt.

 

[Ainon]

Jag tänker dejtingapp. Träffar man någon via exempelvis Tinder så är det ju ofta en person som du inte känner sedan innan, och ni har kanske inte heller några gemensamma vänner eller bekanta. Då förutsätter det ju att personen själv berättar. Sedan kan man ju undra hur relationen gick så långt med tanke på omständigheterna. Men att en börjar dejta en dömd pedofil förvånar mig inte, eftersom jag gissar att det inte står skrivet i pannan på personen eller är något som berättas på en första dejt.

Ja precis börja dejta kan jag förstå men inte att man tom kommer till stadiet att personen börjar flytta in. Känns som att stora varningssignaler borde komma fram ex när man pratar om tidigare liv/arbete/boende och träffar/pratar med dennes vänner/bekanta/släkt. För mig känns det som att det krävs någon extremt slipad för att kunna ljuga om de senaste 6 åren, hade varit en sak om fängelsedomen avtjänats för 20år sedan.