Alltså ni skulle bara veta vilket kaos jag levt i de senaste dagarna. (Nej, jag gör ingen egen tråd av det här för jag vill inte att det ska finnas i en trådstart för att diskuteras på det sättet. Däremot behöver jag skriva av mig om det, på en plats där det snart försvinner i mängden i en så kallad wall of text).
Åkte ner till vc tisdag förmiddag för att diskutera sjukskrivning för stress, men blev istället tvångsintagen hos psykiatrin. Där skulle dom enligt inskrivande läkare "inleda en aggressiv medicinsk behandling mot depression". Spenderade första kvällen/natten på missbruksenheten för att det var enda stället där det fanns plats. Jag blev lovad att min sambo skulle få vara med på morgonronden för att ge sin syn på det hela.
På morgonronden där dom skulle besluta om tvånget skulle kvarstå så hade dom inte alls ringt min sambo, trots att det stod inskrivet i journalen, för det hade sjuksköterskan glömt
Fick sen byta avdelning till den för personer med depression och ångest, där jag spenderat det senaste dygnet. Över ett dygn efter att jag blivit utlovad en stödperson så fick jag en sådan, efter att jag tryckt på om det flera gånger. Då ordnades även ett samtal med två underläkare. Så jag fick berätta om mina stressproblem och allt sånt igen. Sen skrevs en överklagan och stödpersonen (psykiatrisjuksköterska) sa att mest troligt kommer den inte behöva prövas, "för det är uppenbart att du inte ska behöva vara här".
Några timmar senare fick jag prata med överläkaren på nya avdelningen. Fick åter igen berätta om allt som hänt de senaste månaderna och att jag känner mig väldigt stressad. När jag var färdig sa han att han avskriver tvånget direkt, och avskriver allting som har med depression att göra när det gäller mig eftersom den diagnosen inte stämmer. Han ansåg att jag har en fullt naturlig stressreaktion på allt som hänt, och att det inte är konstigt att det blir för mycket.
Så efter det samtalet fick jag knata ut genom dörrarna igen, som en fri människa. Men med ett jäkligt stukat förtroende för vården.
Och angående det där med aggressiv medicinering: jag har inte fått en enda tablett som jag inte haft tidigare. Jag har vid två tillfällen blivit erbjuden en tablett för sömnen (samma som jag haft på recept sen januari, men bara använt ett fåtal utav och därmed avböjde även nu), och en citodon (vilket jag också har på recept) för bäckensmärtan. Det kändes inte särskilt aggressivt
Har nu firat min återvunna frihet med en kebabtallrik
Suck, ibland blir det bara så fel, så fel. Förstår att det var helt surrealistiskt ala Kafka
Det är lättare att bevisa att man är psykiskt sjuk än frisk. Och när en läkare bestämt sig för att så här är det, blir det prestige och ett förnekande av att jag har fel. Och det går naturligtvis ut över patienten. Tur i oturen att du hittade till en kompetent läkare som fattar vad du behöver (och inte behöver). Du är värd mer än en kebabtallrik! Men du får väl börja där och sedan hem och gosa med Sparven, tandlösa fisken och de andra pälsbollarna - ja och möjligtvis sambon också Se det positiva i det hela, du blev inte fastspänd (gör man det fortfarande i Sverige?), hamnade i ett vadderat vitt rum - varför är de alltid vita i filmer? Eller nerdrogad totalt. Sorry, bara lite inte ont menad galghumor i en situation där man kan gråta, skrika eller bara skratta åt hela eländet.
Free at last, free at last. God almighty, free at last!
