Lek& Tjatter Vi pysslar vidare ,Del LXXXV

[Linta]

Nej har du missat det men så tokigt. Här har det varit ett väldans tjatande om det i tidningarna om det tycker jag.

Ja, jag har ingen tidning. Mitt sällskap hade hittat drop in-info på hemsidan så sent som i förrgår, men det kan ju ha varit nån annan station så klart.

 

[hallonsaft]

Ja, jag har ingen tidning. Mitt sällskap hade hittat drop in-info på hemsidan så sent som i förrgår, men det kan ju ha varit nån annan station så klart.

Ingen tidning på nätet heller? Jag läser bara där, papperstidning var många år sedan jag hade. Strunt samma egentligen, hoppas det fixar sig på ett eller annat sätt.

 

[Angua]

Jag blir snart galen på riktigt. Kan den där Extremt Dräktiga Damen klämma ur sig fölet nångång eller???
Har inte behövt fölvaka något mer men kanske i natt. Eller så sover jag i stallet ändå eftersom jag vaknade hela tiden i natt och drömde mardrömmar om att allt gick fel med fölningen. Har uppgraderat övervakningsutrustningen med bredband idag med så jag kan ju jobba där med i morgon.
Kanske hjälper om jag hotar henne med att jag inte tänker åka därifrån förrän hon klämt ur sig fölet?

 

[Linta]

Ingen tidning på nätet heller? Jag läser bara där, papperstidning var många år sedan jag hade. Strunt samma egentligen, hoppas det fixar sig på ett eller annat sätt.

Dagens etc. Inte direkt lokalnyheter. Oavsett så är det ju mitt misstag, snopet och bara att skratta åt.

 

[hallonsaft]

Dagens etc. Inte direkt lokalnyheter. Oavsett så är det ju mitt misstag, snopet och bara att skratta åt.

Ja inte mycket att göra men fy attans vad surt läge för er

 

[nejlica]

Ääääääntligen börjar inkorgen se någorlunda vettig ut på jobbet - fått bort massor idag när jag inte har någon telefon att svara i Så nu är jag äntligen lite ikapp med såntdär som släpat efter flera veckor Nu ska jag fira med en välbehövlig kopp kaffe

 

[kolblakkur]

Somnade som förväntat Har varit ute och snickrat det sista, imorgon kommer nog kaninerna Lämnat in hemtentan.

Nu blir det lite vila innan hundkursen.

 

[hallonsaft]

Nu kommer det en omgång regn igen, undrar hur många gånger det blivit idag egentligen Som jag förstod det igår skulle det vara fint och sol idag. Imorgon ser det ut som det ska vara det på dagen/em. får väl se hur det blir med den saken då

 

[MJLee]

Känner att jag helst skulle vilja ligga i sängen och vara apatisk idag

 

[MJLee]

Jag fick just 1 cm lång metallsticka in under nageln nu är fingret ömt spänt och lite domnat (fick ut stickan)... Vettefan, behöver jag iväg å få stelkramp eller nått den var rätt skitigt...

Åk in. Bättre en gång för lite än en gång för mycket. Det värsta som kan hända är att en läkare/SSK säger hmmm, tittar på dig, gör rent fingret och skickar hem dig. Alltid bättre att vara på den säkra sidan som @athena_arabians säger. Katten råkade bita så det gick genom huden en gång när vi lekte. Det var nära fingerleden och blödde i princip ingenting men jag stack in direkt. Läkaren trodde väl jag var galen men eftersom kattbett kan vara farliga så fick hen tro vad hen ville.

 

[athena_arabians]

Åk in. Bättre en gång för lite än en gång för mycket. Det värsta som kan hända är att en läkare/SSK säger hmmm, tittar på dig, gör rent fingret och skickar hem dig. Alltid bättre att vara på den säkra sidan som @athena_arabians säger. Katten råkade bita så det gick genom huden en gång när vi lekte. Det var nära fingerleden och blödde i princip ingenting men jag stack in direkt. Läkaren trodde väl jag var galen men eftersom kattbett kan vara farliga så fick hen tro vad hen ville.

Jag fick lov att äta en tvåveckors penicillinkur efter att Missia bitit mig

 

[MJLee]

Spatserade in hos polisen och skulle ordna nytt pass, men tydligen har dom slutat med drop in nästa lediga tid om åtta veckor, grattis till mig som åker om fyra. Kul att lägga en ledig dag på att åka till Tierp eller Bollnäs(som fortfarande har drop in).

Kom till Bollnäs - de är jättegulliga, när jag tappade och hittade mitt pass inom tidsloppet av en dag och inte hade något annat id så gick jag dit med det upphittade passet förklarade läget och att jag inte har några släktingar närmare än Stockholm. Kvinnan var jättego och sa att jo jag ser att du just anmält det försvunnit och att det är du. Hennes kollega går förbi, hon håller upp passet och säger, visst är det samma person. Kollegan kastar en snabb blick och säger nja, det ser inte så lika ut. Jag vill strypa hen och säger att ja, jag vet att jag gått upp i vikt sedan dess Men fick ut det utan problem.

Kommer du så hojta till, jag tar gärna en fika

 

[Trott]

@MJLee jo jag fick tid his läkaren, tittade knappt på fingret men jag fick mig en spruta iaf

 

[cili]

Alltså ni skulle bara veta vilket kaos jag levt i de senaste dagarna. (Nej, jag gör ingen egen tråd av det här för jag vill inte att det ska finnas i en trådstart för att diskuteras på det sättet. Däremot behöver jag skriva av mig om det, på en plats där det snart försvinner i mängden i en så kallad wall of text).

Åkte ner till vc tisdag förmiddag för att diskutera sjukskrivning för stress, men blev istället tvångsintagen hos psykiatrin . Där skulle dom enligt inskrivande läkare "inleda en aggressiv medicinsk behandling mot depression". Spenderade första kvällen/natten på missbruksenheten för att det var enda stället där det fanns plats. Jag blev lovad att min sambo skulle få vara med på morgonronden för att ge sin syn på det hela.

På morgonronden där dom skulle besluta om tvånget skulle kvarstå så hade dom inte alls ringt min sambo, trots att det stod inskrivet i journalen, för det hade sjuksköterskan glömt . "Vi får köra ändå", tyckte läkaren. Han sa även att jag inte kommer släppas ut förrän jag "samlat mig och återfått normala sömn- och ätvanor". När jag svarade att jag både sover och äter normalt hemma, men varit vaken denna natt pga bäckensmärtor, så påstod överläkaren att bäckensmärtor pga foglossning är psykiska . Jag som haft rätt lite problem av det den senaste månaden när jag sovit hemma kunde knappt gå på morgonen pga fruktansvärt kass säng på avdelningen. Jag föreslog att dom skulle ringa och fråga min sambo angående hur jag äter och sover, men icke. Jag hade en minst sagt livlig diskussion med läkaren kan jag lova, men han ansåg att jag hade en allvarlig psykisk störning i form av en svår förlossningsdepression, och därmed kvarstod beslutet om tvångsvård och medicinering. Sa att jag ville överklaga och bad om en stödperson (vilket ska erbjudas direkt), det skulle fixas sa han.

Fick sen byta avdelning till den för personer med depression och ångest, där jag spenderat det senaste dygnet. Över ett dygn efter att jag blivit utlovad en stödperson så fick jag en sådan, efter att jag tryckt på om det flera gånger. Då ordnades även ett samtal med två underläkare. Så jag fick berätta om mina stressproblem och allt sånt igen. Sen skrevs en överklagan och stödpersonen (psykiatrisjuksköterska) sa att mest troligt kommer den inte behöva prövas, "för det är uppenbart att du inte ska behöva vara här".
Några timmar senare fick jag prata med överläkaren på nya avdelningen. Fick åter igen berätta om allt som hänt de senaste månaderna och att jag känner mig väldigt stressad. När jag var färdig sa han att han avskriver tvånget direkt, och avskriver allting som har med depression att göra när det gäller mig eftersom den diagnosen inte stämmer. Han ansåg att jag har en fullt naturlig stressreaktion på allt som hänt, och att det inte är konstigt att det blir för mycket.

Så efter det samtalet fick jag knata ut genom dörrarna igen, som en fri människa. Men med ett jäkligt stukat förtroende för vården.
Och angående det där med aggressiv medicinering: jag har inte fått en enda tablett som jag inte haft tidigare. Jag har vid två tillfällen blivit erbjuden en tablett för sömnen (samma som jag haft på recept sen januari, men bara använt ett fåtal utav och därmed avböjde även nu), och en citodon (vilket jag också har på recept) för bäckensmärtan. Det kändes inte särskilt aggressivt

Har nu firat min återvunna frihet med en kebabtallrik

 

[Linta]

Alltså ni skulle bara veta vilket kaos jag levt i de senaste dagarna. (Nej, jag gör ingen egen tråd av det här för jag vill inte att det ska finnas i en trådstart för att diskuteras på det sättet. Däremot behöver jag skriva av mig om det, på en plats där det snart försvinner i mängden i en så kallad wall of text).

Åkte ner till vc tisdag förmiddag för att diskutera sjukskrivning för stress, men blev istället tvångsintagen hos psykiatrin . Där skulle dom enligt inskrivande läkare "inleda en aggressiv medicinsk behandling mot depression". Spenderade första kvällen/natten på missbruksenheten för att det var enda stället där det fanns plats. Jag blev lovad att min sambo skulle få vara med på morgonronden för att ge sin syn på det hela.

På morgonronden där dom skulle besluta om tvånget skulle kvarstå så hade dom inte alls ringt min sambo, trots att det stod inskrivet i journalen, för det hade sjuksköterskan glömt . "Vi får köra ändå", tyckte läkaren. Han sa även att jag inte kommer släppas ut förrän jag "samlat mig och återfått normala sömn- och ätvanor". När jag svarade att jag både sover och äter normalt hemma, men varit vaken denna natt pga bäckensmärtor, så påstod överläkaren att bäckensmärtor pga foglossning är psykiska . Jag som haft rätt lite problem av det den senaste månaden när jag sovit hemma kunde knappt gå på morgonen pga fruktansvärt kass säng på avdelningen. Jag föreslog att dom skulle ringa och fråga min sambo angående hur jag äter och sover, men icke. Jag hade en minst sagt livlig diskussion med läkaren kan jag lova, men han ansåg att jag hade en allvarlig psykisk störning i form av en svår förlossningsdepression, och därmed kvarstod beslutet om tvångsvård och medicinering. Sa att jag ville överklaga och bad om en stödperson (vilket ska erbjudas direkt), det skulle fixas sa han.

Fick sen byta avdelning till den för personer med depression och ångest, där jag spenderat det senaste dygnet. Över ett dygn efter att jag blivit utlovad en stödperson så fick jag en sådan, efter att jag tryckt på om det flera gånger. Då ordnades även ett samtal med två underläkare. Så jag fick berätta om mina stressproblem och allt sånt igen. Sen skrevs en överklagan och stödpersonen (psykiatrisjuksköterska) sa att mest troligt kommer den inte behöva prövas, "för det är uppenbart att du inte ska behöva vara här".
Några timmar senare fick jag prata med överläkaren på nya avdelningen. Fick åter igen berätta om allt som hänt de senaste månaderna och att jag känner mig väldigt stressad. När jag var färdig sa han att han avskriver tvånget direkt, och avskriver allting som har med depression att göra när det gäller mig eftersom den diagnosen inte stämmer. Han ansåg att jag har en fullt naturlig stressreaktion på allt som hänt, och att det inte är konstigt att det blir för mycket.

Så efter det samtalet fick jag knata ut genom dörrarna igen, som en fri människa. Men med ett jäkligt stukat förtroende för vården.
Och angående det där med aggressiv medicinering: jag har inte fått en enda tablett som jag inte haft tidigare. Jag har vid två tillfällen blivit erbjuden en tablett för sömnen (samma som jag haft på recept sen januari, men bara använt ett fåtal utav och därmed avböjde även nu), och en citodon (vilket jag också har på recept) för bäckensmärtan. Det kändes inte särskilt aggressivt

Har nu firat min återvunna frihet med en kebabtallrik

Skönt att du är ute igen! Kram!

 

[Snurrfian]

Alltså ni skulle bara veta vilket kaos jag levt i de senaste dagarna. (Nej, jag gör ingen egen tråd av det här för jag vill inte att det ska finnas i en trådstart för att diskuteras på det sättet. Däremot behöver jag skriva av mig om det, på en plats där det snart försvinner i mängden i en så kallad wall of text).

Åkte ner till vc tisdag förmiddag för att diskutera sjukskrivning för stress, men blev istället tvångsintagen hos psykiatrin . Där skulle dom enligt inskrivande läkare "inleda en aggressiv medicinsk behandling mot depression". Spenderade första kvällen/natten på missbruksenheten för att det var enda stället där det fanns plats. Jag blev lovad att min sambo skulle få vara med på morgonronden för att ge sin syn på det hela.

På morgonronden där dom skulle besluta om tvånget skulle kvarstå så hade dom inte alls ringt min sambo, trots att det stod inskrivet i journalen, för det hade sjuksköterskan glömt . "Vi får köra ändå", tyckte läkaren. Han sa även att jag inte kommer släppas ut förrän jag "samlat mig och återfått normala sömn- och ätvanor". När jag svarade att jag både sover och äter normalt hemma, men varit vaken denna natt pga bäckensmärtor, så påstod överläkaren att bäckensmärtor pga foglossning är psykiska . Jag som haft rätt lite problem av det den senaste månaden när jag sovit hemma kunde knappt gå på morgonen pga fruktansvärt kass säng på avdelningen. Jag föreslog att dom skulle ringa och fråga min sambo angående hur jag äter och sover, men icke. Jag hade en minst sagt livlig diskussion med läkaren kan jag lova, men han ansåg att jag hade en allvarlig psykisk störning i form av en svår förlossningsdepression, och därmed kvarstod beslutet om tvångsvård och medicinering. Sa att jag ville överklaga och bad om en stödperson (vilket ska erbjudas direkt), det skulle fixas sa han.

Fick sen byta avdelning till den för personer med depression och ångest, där jag spenderat det senaste dygnet. Över ett dygn efter att jag blivit utlovad en stödperson så fick jag en sådan, efter att jag tryckt på om det flera gånger. Då ordnades även ett samtal med två underläkare. Så jag fick berätta om mina stressproblem och allt sånt igen. Sen skrevs en överklagan och stödpersonen (psykiatrisjuksköterska) sa att mest troligt kommer den inte behöva prövas, "för det är uppenbart att du inte ska behöva vara här".
Några timmar senare fick jag prata med överläkaren på nya avdelningen. Fick åter igen berätta om allt som hänt de senaste månaderna och att jag känner mig väldigt stressad. När jag var färdig sa han att han avskriver tvånget direkt, och avskriver allting som har med depression att göra när det gäller mig eftersom den diagnosen inte stämmer. Han ansåg att jag har en fullt naturlig stressreaktion på allt som hänt, och att det inte är konstigt att det blir för mycket.

Så efter det samtalet fick jag knata ut genom dörrarna igen, som en fri människa. Men med ett jäkligt stukat förtroende för vården.
Och angående det där med aggressiv medicinering: jag har inte fått en enda tablett som jag inte haft tidigare. Jag har vid två tillfällen blivit erbjuden en tablett för sömnen (samma som jag haft på recept sen januari, men bara använt ett fåtal utav och därmed avböjde även nu), och en citodon (vilket jag också har på recept) för bäckensmärtan. Det kändes inte särskilt aggressivt

Har nu firat min återvunna frihet med en kebabtallrik

Okej men folk som vill ta livet av sig släpper de inte in? Någonstans gick det väldigt mycket på tok känns det som. Skönt att du har blivit utsläppt!

 

[cili]

Okej men folk som vill ta livet av sig släpper de inte in? Någonstans gick det väldigt mycket på tok känns det som. Skönt att du har blivit utsläppt!

Ja felet lär ha blivit när psykologen frågade mig om jag planerat något kring döden, och jag svarade att jag har planerat min begravning gällande musik. Det tolkade hon förmodligen som att jag planerat att ta livet av mig, när det egentligen rör sig om att jag fyllt i vita arkivet redan strax efter att @Ninnurur s sambo gick bort plötsligt för ett flertal år sedan och en massa tankar om sådant började snurra när jag såg allt på väldigt nära håll genom henne.

 

[hallonsaft]

Men himmel, blir ju mörkrädd mitt på ljusa dagen (nog för det är gråsvart ute men ändå).
Kebabtallrik lät väldigt gott och välförtjänt @cili

 

[tuaphua]

Alltså ni skulle bara veta vilket kaos jag levt i de senaste dagarna. (Nej, jag gör ingen egen tråd av det här för jag vill inte att det ska finnas i en trådstart för att diskuteras på det sättet. Däremot behöver jag skriva av mig om det, på en plats där det snart försvinner i mängden i en så kallad wall of text).

Åkte ner till vc tisdag förmiddag för att diskutera sjukskrivning för stress, men blev istället tvångsintagen hos psykiatrin . Där skulle dom enligt inskrivande läkare "inleda en aggressiv medicinsk behandling mot depression". Spenderade första kvällen/natten på missbruksenheten för att det var enda stället där det fanns plats. Jag blev lovad att min sambo skulle få vara med på morgonronden för att ge sin syn på det hela.

På morgonronden där dom skulle besluta om tvånget skulle kvarstå så hade dom inte alls ringt min sambo, trots att det stod inskrivet i journalen, för det hade sjuksköterskan glömt . "Vi får köra ändå", tyckte läkaren. Han sa även att jag inte kommer släppas ut förrän jag "samlat mig och återfått normala sömn- och ätvanor". När jag svarade att jag både sover och äter normalt hemma, men varit vaken denna natt pga bäckensmärtor, så påstod överläkaren att bäckensmärtor pga foglossning är psykiska . Jag som haft rätt lite problem av det den senaste månaden när jag sovit hemma kunde knappt gå på morgonen pga fruktansvärt kass säng på avdelningen. Jag föreslog att dom skulle ringa och fråga min sambo angående hur jag äter och sover, men icke. Jag hade en minst sagt livlig diskussion med läkaren kan jag lova, men han ansåg att jag hade en allvarlig psykisk störning i form av en svår förlossningsdepression, och därmed kvarstod beslutet om tvångsvård och medicinering. Sa att jag ville överklaga och bad om en stödperson (vilket ska erbjudas direkt), det skulle fixas sa han.

Fick sen byta avdelning till den för personer med depression och ångest, där jag spenderat det senaste dygnet. Över ett dygn efter att jag blivit utlovad en stödperson så fick jag en sådan, efter att jag tryckt på om det flera gånger. Då ordnades även ett samtal med två underläkare. Så jag fick berätta om mina stressproblem och allt sånt igen. Sen skrevs en överklagan och stödpersonen (psykiatrisjuksköterska) sa att mest troligt kommer den inte behöva prövas, "för det är uppenbart att du inte ska behöva vara här".
Några timmar senare fick jag prata med överläkaren på nya avdelningen. Fick åter igen berätta om allt som hänt de senaste månaderna och att jag känner mig väldigt stressad. När jag var färdig sa han att han avskriver tvånget direkt, och avskriver allting som har med depression att göra när det gäller mig eftersom den diagnosen inte stämmer. Han ansåg att jag har en fullt naturlig stressreaktion på allt som hänt, och att det inte är konstigt att det blir för mycket.

Så efter det samtalet fick jag knata ut genom dörrarna igen, som en fri människa. Men med ett jäkligt stukat förtroende för vården.
Och angående det där med aggressiv medicinering: jag har inte fått en enda tablett som jag inte haft tidigare. Jag har vid två tillfällen blivit erbjuden en tablett för sömnen (samma som jag haft på recept sen januari, men bara använt ett fåtal utav och därmed avböjde även nu), och en citodon (vilket jag också har på recept) för bäckensmärtan. Det kändes inte särskilt aggressivt

Har nu firat min återvunna frihet med en kebabtallrik

Men herregud vad du prövas hela tiden! Nu tycker jag det är tid för medvind.
Det är ju så jättesjuka saker med.
Kram till dig!

 

[hallonsaft]

Ja felet lär ha blivit när psykologen frågade mig om jag planerat något kring döden, och jag svarade att jag har planerat min begravning gällande musik. Det tolkade hon förmodligen som att jag planerat att ta livet av mig, när det egentligen rör sig om att jag fyllt i vita arkivet redan strax efter att @Ninnurur s sambo gick bort plötsligt för ett flertal år sedan och en massa tankar om sådant började snurra när jag såg allt på väldigt nära håll genom henne.

Då ska jag vara glad som lyckats hålla mig undan mer än halva mitt liv? Men hur i *diverse valfria mindre fina ord här av valfri sort och nivå*