Skaffa hund och aldrig mer få komma hem?

Varför är det mer ok för dig att ha hundar på besök än vad det är för mig att besöka min mamma med min hund?
Det beror ju på hur katterna reagerar.
Mina katter är mycket stabila och lider inte det minsta av hundbesök.
Om din mammas katter inte heller bryr sig så är det ju inget problem det heller.
 
Eller så bjuder TS hem sin pappa till sig om de vill ses men hon inte har möjlighet att lämna bort hunden. Nu har det ju framkommit att TS gärna åker till sin pappa för att han bor på landet men någon avbruten kontakt har det ju inte handlat om ändå.

Absolut! Om det handlar om ge och ta, så är det ju inga konstigheter. Att hundägaren försöker komma och hälsa på utan hund ibland, men att det oftast blir hos hundägaren ser jag inga konstigheter med. Men att hundägaren aldrig skulle hälsa på hos kattägaren för att hunden inte kan följa med? En helt annan sak.
 
Men det här är ju svaret.
Du har så starka band till din pappas hem att han kan styra dig genom att sätta regler där.

Men va? Läser vi samma text? Hur kan pappans kontrollerande beteende plötsligt vara TS fel??? För att hon har "för starka band". Himmel… Jag, och de flesta jag känner, har minst lika starka band till våra föräldrar. De räknas liksom fortfarande till familj. Herregud jag har så starka band till min mormor! Plötsligt känner jag en enorm tacksamhet över min väldigt kärleksfulla familj som rymmer både hundar, katter och t o m folk som inte är släkt via blodsband. Och jag beklagar att du ser det som något negativt.
 
Det undviker man enkelt genom att inte vara beroende av att använda sina föräldrars hem utan klara sig med sitt eget.
I det egna hemmet så gör man ju som man själv vill.
I andras hem så följer man andras regler.
Jag tycker faktiskt inte-ung har en poäng. Det verkar inte vara en helt sund förädra- vuxna barn relation när föräldern säger "skaffar du hund får du aldrig mer komma hem" (att hunden inte ärvälkomen är en annsn sak) och det vuxna barnet funderar på att avstå hund därför.
Du (ts) är vuxen! Skaffa hund om du vill ha en! Vill du och din pappa träffas så borde inte det vara omöjligt att lösa.

Jag flyttade hemifrån för att kunna skaffa hund, väl medveten om att jag inte skulle kunna ta hem en hund till varesig min pappa, min syster eller min bonusmamma. Å andra sidan lägger de sig inte i att jag har hund, bara den inte är nära dem eller i deras bostäder. Det går ju att lösa.

Jag är dock mycket tacksam att så många i min närhet tar extra hänsyn till hunden jag har nu,är ett extremt måndagsexemplar nåt det gäller ensamhet och som inte ens kan lämnas till mer än två specifika hundvakter, men jag skulle Aldrig kräva att jag får ta med honom någonstans. Och som sagt, inte ens honom kan jag ta med till större delen av familjen.
 
Jag brukar utgå ifrån att folk i allmänhet är normalt funtade och utgår därför (i synnerhet när TS också skriver att relationen till pappan är god) ifrån att TS pappa menar att den framtida hunden inte får komma så länge katten är kvar. Jag förstår inte hur det på något sätt kan vara upprörande. Hur många förväntar sig att ens bekanta ska ta med sig katter, råttor, ormar, spindlar, fåglar, marsvin, kaniner, fiskar eller sköldpaddor när de kommer på besök? I min värld (uppvuxen med fiskar, fåglar, hundar, katter och kaniner) kan man fråga om det går bra att ta med sig ett djur, men man utgår ifrån att man måste lämna djuret ensamt eller skaffa djurvakt. Jag bor 100 mil ifrån min mamma och andra släktingar jag brukar hälsa på. Nu får jag ta med mig mina katter till mamma om jag vill, men jag föredrar alla gånger att lämna dem hemma med kattvakt när jag ska iväg. För både mina katters och för mammas katts skull.

Jag arbetar med "problemkatter" och i 99 fall av 100 löser man de problem som har uppstått (pga. ägarnas okunskap) genom att skapa en trygg miljö för katten. Katter är inte hundar. Katter är solitära och revirhävdande djur. Det betyder skitmycket. Det gör ALL skillnad. Vissa individer kan vara jätteanpassningsbara (i synnerhet fram till ca 4 års ålder, sedan skiter det sig ofta med anpassningsbarheten) men default är att katter håller revir och ogillar intrång. Problemen är större hos innekatter eftersom deras revir är avgränsade med väggar och katten kan inte ta sig iväg. Utekatter kan hålla sig undan på ett annat sätt men om deras revir störs tillräckligt ofta är det inte ovanligt att de helt enkelt låter bli att komma tillbaks.

Några av de vanliga hälsoproblemen hos katter orsakas av stress (de kan få inflammerade urinvägar, de kan slicka bort päls så att de får sår, de blir mer infektionskänsliga vilket leder till utbrott av t.ex. herpes eller FIV osv.). Stress som orsakas av en otillräcklig miljö.

Stressen kan även orsaka problem som stör ägaren mer än katten t.ex. revirmarkering. Ett problem man inte sällan löser genom att avliva katten.

Om du vill ha hund, skaffa hund oavsett vad andra säger men förvänta dig att du måste anpassa dig som hundägare. Inte andra.
 
Och jösses vad du tog åt dig, jag tyckte det bara var kul.
Jag tyckte faktiskt bara att det var jävligt spydigt.

Och jag tycker nog man får ha lite koll vart man skriver. Kan ju faktiskt bli riktigt riktigt fel annars.
Och jag tycker nog att man inte behöver vara så otroligt spydig mot folk. Och vadå "riktigt fel" ? På vilket sätt kan det vara OJ så allvarligt om nån svarar inne på "fel" forum? Förutom att man får spydiga hundägare på sig?
 
Jag, och de flesta jag känner, har minst lika starka band till våra föräldrar.
Till pappans hem inte till pappan.
Det är skillnad på det.
Som vuxen bör man ha ett eget hem.

Det negativa i TS fall är att TS har ett så stort behov av pappans hem att pappan kan använda det för att kontrollera TS.
 
Skillnaden är väl att jag skulle acceptera att andra inte vill ha mina djur där och åka dit utan djuret. Skulle nån ställa ultimatumet att antingen kommer kompisen med hund eller så får jag åka till kompisen så är ju vänskapen så ensidig och trist att det inte är nån förlust. Jag skulle aldrig ställa det ultimatumet själv.
Fast ibland är det ju så att man inte kan åka någonstans om man inte kan ta med sig sina djur. Det betyder inte att man inte accepterar att så är fallet bara att man då tyvärr inte alltid har möjlighet att komma.

Nästan alla mina vänner vet att om de vill träffa mig de dagar jag jobbat så innebär det en aktivitet där mina hundar är välkomna eftersom jag är ovillig att lämna dem ensamma då igen på kvällen. Det är inget ultimatum, det är ett faktum. Lyckligtvis är de också ansvarsfulla djurägare och har full förståelse.
 
När jag skulle köpa min första hund sa min pappa att jag inte var välkommen hem med hunden. Sen fick jag höra att jag valde hunden före familjen bara därför. Nu har jag haft hund(ar) i snart 8 år och har nog varit hem två gånger under dessa år. Mitt liv - mina val.
 
Fast ibland är det ju så att man inte kan åka någonstans om man inte kan ta med sig sina djur. Det betyder inte att man inte accepterar att så är fallet bara att man då tyvärr inte alltid har möjlighet att komma.

Nästan alla mina vänner vet att om de vill träffa mig de dagar jag jobbat så innebär det en aktivitet där mina hundar är välkomna eftersom jag är ovillig att lämna dem ensamma då igen på kvällen. Det är inget ultimatum, det är ett faktum. Lyckligtvis är de också ansvarsfulla djurägare och har full förståelse.

Gäller det dagar du inte jobbat också?
 
Gäller det dagar du inte jobbat också?
Sådant beror på. Med 3 av 4 hundar jag ägt skulle det inte vara minsta problem. Den fjärde kan jag i dagsläget inte lämna ensam hemma mer än nån kvart. Trots att jag lagt ned Hur mycket jobb som helst på träning och att han har periodvis kunnat det tidigare. Han får panik Jag kan inte ens lämna iväg honom till mer än ett par hundvakter (2st och sambon) eftersom det var en rymmning som orsakade det sista stora bakslaget.

Jag kan ofta lösa det Tack vare mitt ex,och snälla personer som låter honom följa med. Men visst måste jag avstå saker ibland för att det inte går att ordna. Det får jag leva med eftersom jag väljer att ha kvar hunden.
 
Till pappans hem inte till pappan.
Det är skillnad på det.
Som vuxen bör man ha ett eget hem.

Det negativa i TS fall är att TS har ett så stort behov av pappans hem att pappan kan använda det för att kontrollera TS.

Jag menar nog också hemmet. Kanske inte så mycket själva bostäderna (jag har som sagt inte bott i mammas) men området. I bland de boende finns en ganska unik gemenskap. En "känsla" som jag inte hittat någon annanstans. http://sv.wikipedia.org/wiki/Djingis_Khan_(bostadsområde). Jag måste komma dit ibland och insupa atmosfären och det är inte alls omöjligt att jag kommer flytta dit igen. "Hemvändare" kallas vi 80-talister som gör det, det är nämligen fler som kommit på samma tanke :).

Nu bor jag fortfarande i samma stad och kan ju ta mig hem, men ska jag stanna en längre stund eller kanske t o m sova över så måste jag ju ha hundarna med mig. Kanske träffar de någon som är superallergisk mot mina hundar, och då blir det ju besvärligt. Men eftersom att vi alla vill att det ska fungera, så löser vi det. Det där med att säga "du får inte" stänger bara dörrar och nya öppnas sällan automatiskt.

Jag tycker mig läsa att TS kommer skaffa hund om hon vill, men att hen är ledsen för att pappan vill kontrollera hen?
 
Det är inget ultimatum, det är ett faktum.
Det som jag tycker är viktigt är att du inte blir arg på andra för att hunden inte är välkommen.
TS känner sig utelåst från någon annans hem för att hon inte får ta med sig en hund.
Och så är hon arg för det.

Det finns ju andra sätt att umgås på.
Jag tar t.ex. gärna en hundpromenad även om jag inte vill att hundar jagar mina katter.
 
Jag tycker mig läsa att TS kommer skaffa hund om hon vill, men att hen är ledsen för att pappan vill kontrollera hen?
Så uppfattar jag det också och för mig så känns det som en osund föräldrarelation när man är vuxen.
Både att pappan vill kontrollera TS och att TS har sådana behov av pappans hem att det finns möjlighet till kontroll.
Att bli vuxen handlar ju om att ta egen kontroll över sitt liv och bli så självständig att föräldrarna inte har några hållhakar att spela på.

Vuxna barn och deras föräldrar skall ju komma överens sinsemellan precis som alla andra vuxna måste göra.
Utan att utöva utpressning eller att ha någon hållhake att utpressa med.
 
Så uppfattar jag det också och för mig så känns det som en osund föräldrarelation när man är vuxen.
Både att pappan vill kontrollera TS och att TS har sådana behov av pappans hem att det finns möjlighet till kontroll.
Att bli vuxen handlar ju om att ta egen kontroll över sitt liv och bli så självständig att föräldrarna inte har några hållhakar att spela på.

Vuxna barn och deras föräldrar skall ju komma överens sinsemellan precis som alla andra vuxna måste göra.
Utan att utöva utpressning eller att ha någon hållhake att utpressa med.

Fast jag tror nog inte att det är så enkelt. Blir man någonsin helt frigjord från sina föräldrar? Är det något som ens är viktigt i en sund relation? Fram tills mina egna framtida barn är vuxna så kommer jag ju vilja ha deras hjälp, och jag tror som sagt aldrig att de kommer ge upp tanken på mig som deras barn. Vi behöver varandra, fast vi är vuxna allihop.

I en osund förälder-barnrelation så blir det såklart annorlunda. Men det är omöjligt att säga om TS relation till sin pappa är riktigt dålig. Det tror jag inte. Det enda som är klart är att han gör fel när han vill påverka sitt barns livsstilsval.
 
Osunt och dåligt blir det ju inte så länge ingen mår dåligt av eller i relationen.
Om alla mår bra och trivs så är ju allt bra.
Det är ju först när någon mår dåligt av den som något har gått fel.

TS pappa kan påverka för att TS inte har gjort sig fri från hans hem.
Om han inte hade något behov av att påverka så skulle det ju inte spela någon roll.
Men nu så gör det ju det då TS och pappan inte är överens om hundfrågan.

Pappans hem, han bestämmer vad som skall finnas där.
TS liv, TS bestämmer vad som skall finnas där.
Om detta inte går att kombinera så får de leva var och en för sig i sina egna hem.
 
Gäller det dagar du inte jobbat också?
Ibland.

Det som jag tycker är viktigt är att du inte blir arg på andra för att hunden inte är välkommen.
TS känner sig utelåst från någon annans hem för att hon inte får ta med sig en hund.
Och så är hon arg för det.
Inte arg, men om mina föräldrar hade betett sig som TS pappa hade jag blivit otroligt förvånad. Vi har inte alls den sortens relation.
 

Liknande trådar

Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
6 499
Övr. Hund Vet inte riktigt vad jag vill med detta långa inlägg, för ingen annan kan ju veta, men det kanske hjälper att sortera ut mig själv genom...
2
Svar
21
· Visningar
3 218
Senast: geting
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
28 211
Senast: Snurrfian
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har velat ha hund så länge jag kan minnas. Är både katt och hundmänniska, men pga allergi så kan vi inte ha katt. Hund är inga...
41 42 43
Svar
845
· Visningar
37 183
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp