Vet ni hur ni ser ut?

Tycker ni att andra uppfattar och kan göra en korrekt bedömning av hur gamla ni är?

Jag fyller 30 i februari men får alltid höra att jag ser så ung ut. Jag skulle bli medlem i Ginas kundklubb och då säger hon i kassan att man måste ha fyllt 16 för att få bli medlem :p Har fått visa legitimation för bio, fått spela minigolf för barnpris och alla sätter mig i facket 15 år till max 20. 15 är liksom halva min livslängd :D

Vet att många vill se unga ut men ibland är det lite jobbigt att se så pass ung ut, vet inte vad för drag som gör att jag ser så ung ut. Vad förknippas med ett tonårsutseende?
Det är svårt att sätta ålder på folk mellan 25 och 35 tycker jag. Märks mer när man pratar än om man bara ser någon
Över 35 tror jag nog de flesta ser ut att vara i 30 års åldern i varje fall.
 
Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än jag är. Är 37 år och får lägga på bolaget, frågan om ungdomsbiljett på buss etc.
Jag tror dock inte de flesta tycker jag ser ut att vara under 20 år. Möjligen runt 33 typ.
Så de som frågar om leg, u gngdomsbiljett etc tror jag har lite svårt att bedöma folk mer än att jag ser så himla ung ut. För SÅ ung ser jag inte ut.

Jag är 31 men fått visa leg när jag köpt nässpray och får också frågan om ungdomsbiljett på buss. Och det är samma, jag tror inte att de flesta tror att jag ser ut att vara under 20, men är de osäkra så måste de ju fråga. Sedan spelar det säkert in att jag fortfarande klär mig i övervägande svarta kläder och inte så "vuxet".
 
Det handlar om vinklar och om fotografen. Jag är ganska ordinär IRL men är fotogenique så blir alltid bättre på kort, iallafall om jag har en bra fotograf och själv får välja ut vilka foton jag publicerar. Skulle man från en photoshoot med låt säga 150 bilder välja den bästa bilden och det sämsta bilden från samma tillfälle och lägga bredvid varandra skulle det nästan inte se ut som samma person. Tex är jag kort men har förmågan att se lång ut på bild eftersom jag lärt mig vilka vinklar som fungerar. På samma sätt kan man lätt trolla bort ett par kilon om man hittar rätt vinklar.

Det stämmer nog. I vissa vinklar kan man se smalare ut.
Sen om jag har tajta jeans ser jag spinkig ut. Men naken framför spegeln ser jag ganska så muskulös ut. Känns som två olika personer :P
 
Detta var ju lite OT, men detta om komplimanger ...
Ja, det är väl vanligt att ens partner ger komplimanger? Jag har haft många korta och några få långa relationer i mitt typ 50-åriga liv och nog sjutton har de alla fina männen strött på ganska bra med komplimanger. Jag har också uppfattat dem som ärliga. Precis som JAG tyckt att DE varit snygga och fina så har de tyckt detsamma och tycker man om någon säger man ju gärna snälla fina saker till den personen. Min nuvarande (livspartner hoppas jag) berättar varje dag hur söt och bra han tycker jag är. Att det sen är i HANS ögon är ju en självklarhet. Precis som jag tycker han fanemig är snyggaste mannen i världen. Men ingen av oss är troligen inte helt objektiva.

:)
Komplimanger har väl ingenting med objektivitet att göra?? Det är just ett uttryck för någons positiva värdering.

Fint att du får höra komplimanger från din partner. Det var just det som var min fråga. :)
...Eftersom jag inte hör det speciellt ofta från människor i min omgivning. De kan gnälla på sina partners men sällan säga genuint positiva saker, varken till, eller om, hen.
 
Jag har tänkt på en sak, vet folk överlag om hur dom ser ut? Att man uppfattar sig så som andra gör? Det är ju egentligen omöjligt att veta till 100% men överensstämmer er bild av er själva med det ni får höra från andra (utefter vad ni förstått)?

Tror ni att det ni ser i spegeln är det som andra också ser?

Är ni nöjda med ert utseende och kropp? Eller är ni stränga och dömande mot er själva? Eller kanske att ni inte bryr er så mycket? Vill ni ändra på saker? Jag tänker att det ju finns både här och på nästan alla andra ställen så många trådar om viktminskning, bli smal, att förändra kroppen, bli mer musklad och vältränad. Och om man kollar på löpsedlarna och veckotidningar är det ju skrämmande mycket som handlar om att man måste förändra sig.

Undrar om man skulle vilja förändra lika mycket om man såg sig själv med andras ögon för då skulle man antagligen inte se alla dom där små sakerna som man själv tänker på men andra inte reflekterar över och man kanske har en helt förvriden kroppsuppfattning och inte alls ser ut som man tror och ser sig själv som större/mindre/fulare än vad man egentligen är.
Ja, jag är nöjd med min kropp. Den bär mig varje dag och gör att jag kan leva ett gott liv med celluliter och skavanker. Jag tror att andra uppfattar att jag ser bättre ut än vad jag själv tycker, men mitt värde sitter inte i mitt utseende och då är det ganska oviktigt för mig. Jag skulle inte vilja ändra på något och jag är inte dömande mot mig själv, längre.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Fast det säger ju inte allt. En del personer behöver ju upplevas IRL istället för bild :)

Har exempel då jag kanske tyckt bilderna varit nja, men sen när man ses så faller bitarna på plats :)

Så är det. Generellt tycker jag dom flesta varit finare i verkligheten och framförallt de med en personlighet som jag har gillat också :).

Kruxet med tinder är ju bara att det är så svårt få till en dejt. Sen jag fyllde år har min matches typ halverat också... så nu är jag väl för gammal. Fast jag alltid fått höra att jag ser så ung ut.
 
Tycker ni att andra uppfattar och kan göra en korrekt bedömning av hur gamla ni är?

Jag fyller 30 i februari men får alltid höra att jag ser så ung ut. Jag skulle bli medlem i Ginas kundklubb och då säger hon i kassan att man måste ha fyllt 16 för att få bli medlem :p Har fått visa legitimation för bio, fått spela minigolf för barnpris och alla sätter mig i facket 15 år till max 20. 15 är liksom halva min livslängd :D

Vet att många vill se unga ut men ibland är det lite jobbigt att se så pass ung ut, vet inte vad för drag som gör att jag ser så ung ut. Vad förknippas med ett tonårsutseende?

Det är olika. Men de flesta gissar på yngre än vad jag är.
På ett tidigare jobb var det en tjej som trodde jag ljög och krävde att få se legg. Hon tyckte jag hade för lite skäggväxt hennes kille var ju 10 år yngre å hade mer skäggväxt :D.

Men jag tror att är man kort och smal så kan man nog uppfattas som yngre. Sen har ju vissa gener som gör att man inte åldras lika mkt i ansiktet heller. Så du har kanske haft tur i lotteriet :).
 
Komplimanger har väl ingenting med objektivitet att göra?? Det är just ett uttryck för någons positiva värdering.

Fint att du får höra komplimanger från din partner. Det var just det som var min fråga. :)
...Eftersom jag inte hör det speciellt ofta från människor i min omgivning. De kan gnälla på sina partners men sällan säga genuint positiva saker, varken till, eller om, hen.

DET var något jag var nyfiken på. Om det är så att man själv ger komplimanger?
Om ens vänner är såna som gör det mot andra och till sin partner etc?

Jag umgås ju mycket med folk som gärna ger andra komplimanger eller talar gott om folk öht. Man kan sas "ge komplimanger" dvs prata gott om folk även när de ej är närvarande.

För mig är det något som inte kostar mig ngt men kan betyda mycket för en del andra. Klart jag säger det då om jag tycker det liksom..
Om jag tänker något gott om någon annan ser jag inget skäl att dölja det för denne liksom..
 
Här känner jag tvärtom! Jag tycker att det är bland det roligaste i livet är att skaffa nya vänner! Spontangillar jag ngn vill jag gärna lära känna personen mer! Jag tar gärna initiativ till att bli vän med folk jag gillar!
Jag skulle definitivt ta det hårdare om ngn inte tyckte om mig som person än att ngn tyckte jag var ful.
Jag är inte otrevlig som så men inbunden och tyst och söker inte kontakt. Då tar folk det som att Jag är sur och otrevlig. Känner inte längre nått behov av att folk måste tycka om mej. Känner inte heller längre att jag måste lära känna nya människor. Är mycket mer tillfreds nu när jag har kommit underfund med mej själv. Men nån gång kan det vara kul med nya människor
 
Jag har alltid varit missnöjd. Hela livet har jag jämfört mig med "idealet" som visades upp i olika media och sedan bekräftades som önskvärt både direkt och indirekt av omgivningen. Och det idealet var inte en lång överkropp, korta ben, kraftiga lår, blek rosaaktig hy, tunnt rött hår, stor näsa, tunga ögonlock och övervikt...

En gång var jag nöjd. En tid när jag mådde sämre än någonsin med ångest, alkoholproblem och på väg in i den berömda väggen. Då vägde jag 54 kg till mina 166 cm, revbenen syntes, nyckelbenen stack ut, magen var platt (eftersom den alltid var tom). Sådär som jag lärt mig att det skulle vara.
Idag när jag ser foton från den tiden ser jag nåt helt annat. Jag ser de mörka ringarna runt ögonen, musklerna som försvunnit, håret som blivit risigt, ögonen som inte alls är glada.

Nu är jag nöjd på riktigt! Det hände något dels när jag träffade sambon och för första gången kände mig uppskattad för precis hur jag såg ut och sen när sonen föddes. Då kom den stora förändringen. Min kropp har GJORT EN MÄNNISKA! Tillverkat och satt ihop celler, fått dem att växa, skapat en bra miljö för fostret. Förlossningen var väl ingen jättebra prestation av kroppen direkt men ärligt talat fick den väldigt dåliga förutsättningar så strunt samma. Den läkte såret efter snittet trots komplikationer och fixade amning och sjukdomar under tiden. Sen gjorde den sig magiskt av med strax över 30 kg på ett år utan att jag egetligen behövde anstränga mig.
Jag är så nöjd med den här kroppen nu, visst ser jag i spegeln att det fortfarande inte är någon perfekt "idealkropp" men den är fin ändå! Jag skulle gärna byta ut övervikten (ca 10 kg)mot muskler för att orka mer och för att muskler är snyggt. Men det kommer.

Jag tror nog att andra ser ungefär det jag själv ser. En 30 årig kvinna med en del övervikt, ganska dålig hållning, platt hår, kaffegula tänder, blek och lite väderbiten hy. Någon som är ganska alldaglig och försvinner i mängden liksom. På foton upplever jag tråkigt nog att mina härliga kurvor försvinner men det har nog mycket att göra med att jag är obekväm med att posera och därför lätt blir stående "rakt upp och ner".
 
Tycker att trådens grundfrågeställning är mer intressant nu när jag läst den igen. Frågan är hur man uppfattar sig själv och om det liksom stämmer med omgivningens åsikter kring ens yttre attribut? Hur mycket påverkar omgivningens ”bedömning” den enskilda personens värdering av densamme och hur ska detta ”mätas”?
Jag har aldrig haft något fokus på mitt yttre; jag lever på insidan. Med tiden har jag dock förstått att andra uppskattar utsidan också och det är ju trevligt, men det gör ingen skillnad för hur jag ser på mig själv. För mig är det viktigt att vara en så bra person som jag kan vara och ytliga människor utan djup och inre skönhet ser jag som ointressanta.
 
Jag har tänkt på en sak, vet folk överlag om hur dom ser ut? Att man uppfattar sig så som andra gör? Det är ju egentligen omöjligt att veta till 100% men överensstämmer er bild av er själva med det ni får höra från andra (utefter vad ni förstått)?

Tror ni att det ni ser i spegeln är det som andra också ser?

Är ni nöjda med ert utseende och kropp? Eller är ni stränga och dömande mot er själva? Eller kanske att ni inte bryr er så mycket? Vill ni ändra på saker? Jag tänker att det ju finns både här och på nästan alla andra ställen så många trådar om viktminskning, bli smal, att förändra kroppen, bli mer musklad och vältränad. Och om man kollar på löpsedlarna och veckotidningar är det ju skrämmande mycket som handlar om att man måste förändra sig.

Undrar om man skulle vilja förändra lika mycket om man såg sig själv med andras ögon för då skulle man antagligen inte se alla dom där små sakerna som man själv tänker på men andra inte reflekterar över och man kanske har en helt förvriden kroppsuppfattning och inte alls ser ut som man tror och ser sig själv som större/mindre/fulare än vad man egentligen är.

Tja, jag ser en bild i spegeln på en person som inte är särskilt snygg men heller inte ovanligt ful.
Ganska ointressant, kanske?
Lite för rund på mitten (men det märker jag mer på att jag har svårt för vissa rörelser).

Tror väl att andra också uppfattar mig som en utseendemässigt rätt ointressant person utan någon särskild klädstil och ganska blek och färglös (vilket är bokstavligt sant; rått-blond och föredrar grått, svart, blått på kläder och sminkar mig inte och färgar inte håret).

Jag tycker att det är helt OK som det är, skulle väl behöva gå ner lite i vikt för att få mindre ont i knäna och bli mer rörlig, och för att hästarna inte ska behöva släpa på lika mycket.
 
Tycker ni att andra uppfattar och kan göra en korrekt bedömning av hur gamla ni är?

Jag fyller 30 i februari men får alltid höra att jag ser så ung ut. Jag skulle bli medlem i Ginas kundklubb och då säger hon i kassan att man måste ha fyllt 16 för att få bli medlem :p Har fått visa legitimation för bio, fått spela minigolf för barnpris och alla sätter mig i facket 15 år till max 20. 15 är liksom halva min livslängd :D

Vet att många vill se unga ut men ibland är det lite jobbigt att se så pass ung ut, vet inte vad för drag som gör att jag ser så ung ut. Vad förknippas med ett tonårsutseende?

Jag fick visa leg för att köpa en Monster härom veckan. :rofl: Hon i kassan måste ha varit sjukt trött eller något. Jag blir 28 i januari och ser ut som det.
 
Jag har aldrig haft något fokus på mitt yttre; jag lever på insidan. Med tiden har jag dock förstått att andra uppskattar utsidan också och det är ju trevligt, men det gör ingen skillnad för hur jag ser på mig själv. För mig är det viktigt att vara en så bra person som jag kan vara och ytliga människor utan djup och inre skönhet ser jag som ointressanta.
Utsidan och insidan är inte i konflikt med varandra. Jag har ett rikt liv på insidan och utvecklas hela tiden. Det är faktiskt ett stort driv hos mig, att utveckla det inre. Samtidigt vill jag inte se ut som ett åkerspöke och gör det jag tycker är rimligt för att känna att utsidan också är okej.
 
Jag anser mig vara ganska okej snygg, inget under av skönhet men inte heller direkt oattraktiv så att säga, men jag ser tamejtusan ut som ett träsktroll på bild. Jag är inte fotogenisk for shit och jag trivs inte framför kameran. Det är även mycket möjligt att de två sakerna bidrar till min träsktroll-status på bild.

Vad gäller vad jag ser och vad omgivningen ser så är det så tydligt att det inte är samma sak gällande vissa saker. Jag tycker till exempel att ärret i pannan är gigantiskt och syns på 100 meters avstånd, de allra allra flesta lägger inte ens märke till det. Jag tycker att min näsa är fullständigt vanställd efter att ha blivit använd som tuggleksak (åklagarens ord) men resten av världen ser det inte om de inte detaljgranskar näsan. Mer exempel finns.
 
Jag anser mig vara ganska okej snygg, inget under av skönhet men inte heller direkt oattraktiv så att säga, men jag ser tamejtusan ut som ett träsktroll på bild. Jag är inte fotogenisk for shit och jag trivs inte framför kameran. Det är även mycket möjligt att de två sakerna bidrar till min träsktroll-status på bild.

Vad gäller vad jag ser och vad omgivningen ser så är det så tydligt att det inte är samma sak gällande vissa saker. Jag tycker till exempel att ärret i pannan är gigantiskt och syns på 100 meters avstånd, de allra allra flesta lägger inte ens märke till det. Jag tycker att min näsa är fullständigt vanställd efter att ha blivit använd som tuggleksak (åklagarens ord) men resten av världen ser det inte om de inte detaljgranskar näsan. Mer exempel finns.
Jag minns inte att jag sett något ärr? Och inte heller att näsan är annorlunda på något vis.

Men skulle jag titta efter noga skulle jag se det antar jag. Men nu tänkte jag inte alls på det utan pratade med dig och skrattade massor. Ärr fnissar inte sådär glatt och smittsamt. Det gjorde du :heart
 
DET var något jag var nyfiken på. Om det är så att man själv ger komplimanger?
Om ens vänner är såna som gör det mot andra och till sin partner etc?

Jag umgås ju mycket med folk som gärna ger andra komplimanger eller talar gott om folk öht. Man kan sas "ge komplimanger" dvs prata gott om folk även när de ej är närvarande.

För mig är det något som inte kostar mig ngt men kan betyda mycket för en del andra. Klart jag säger det då om jag tycker det liksom..
Om jag tänker något gott om någon annan ser jag inget skäl att dölja det för denne liksom..

Prata gott om och ge komplimanger är två väldigt skilda saker för mig. Komplimang är väldigt tätt kopplat till utseende och jag försöker verkligen undvika att kommentera andras utseende oavsett om det är positivt eller negativt. Däremot så ger jag gärna komplimanger om hur någon är som person, typ "XX är så himla generös eller YY har så vettiga åsikter och värderingar" .

Det kan vara så att eftersom jag är så otroligt negativ till att värdera utseende och om någon ger mig en komplimang för utseende (det har hänt) så märks det nog att jag inte är mottaglig och verkligen ogillar det för det händer inte igen.
 
När jag var yngre, mer brydd, spenderade mer tid framför spegel etc så minns jag att jag en period fick för mig att min näsa var så knölig och sned att den behövde opereras. NU!
Jag fick för mig att något skett med den, för så där hade jag ju inte kunnat se ut utan att märka det förut. Och utan att någon annan gjort mig medveten om det. Jag såg ju fruktansvärt anskrämlig och deformerad ut!
Gick igenom en massa gamla bilder och insåg att näsan sett likadan ut väldigt många år.
Efter lite övervägande insåg jag att om ingen skrattat och pekat förut så torde det inte behöva ske nu. Näsan fick vara som den var.

Idag bryr jag mig inte alls. Jag tycker att min näsa(bruten som den varit och då med 2 små knölar) är rätt charmig. Just för att den inte är perfekt. Den är jag liksom.

Men det är intressant hur man kan snöa in på delar av sitt utseende så extremt utan att ha märkt det innan. Och utan att andra ens sett något.
Har ju haft vänner som haft hangups som jag, som dessutom ser det mesta rent estetiskt(inga förändringar undgår mig) per natur av ngn anledning, inte märkt.
 
Det kan vara så att eftersom jag är så otroligt negativ till att värdera utseende och om någon ger mig en komplimang för utseende (det har hänt) så märks det nog att jag inte är mottaglig och verkligen ogillar det för det händer inte igen.

Varför tar du det negativt ? Själv vart jag oerhört glad när mitt ex gav nån komplimang om utseendet. Men det kanske är för att jag inte van att få komplimanger om utseendet.
 
Prata gott om och ge komplimanger är två väldigt skilda saker för mig. Komplimang är väldigt tätt kopplat till utseende och jag försöker verkligen undvika att kommentera andras utseende oavsett om det är positivt eller negativt. Däremot så ger jag gärna komplimanger om hur någon är som person, typ "XX är så himla generös eller YY har så vettiga åsikter och värderingar" .

Det kan vara så att eftersom jag är så otroligt negativ till att värdera utseende och om någon ger mig en komplimang för utseende (det har hänt) så märks det nog att jag inte är mottaglig och verkligen ogillar det för det händer inte igen.

Tack för svar!

Ja, det är ju känsligt att ge komplimanger om utseende. Men känner man folk kan man ju veta hur de är och vad de uppskattar.

Jag upplever att en del som säger sig sakna komplimanger inte heller ger några.

Jag och många vänner strösslar gärna med goda ord om och till folk om vi känner ngt positivt. Det upplever jag gör att det också kommer fler tillbaks. Klimatet blir trevligare över lag liksom..
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 194
Senast: jemeni
·
  • Artikel
Dagbok Nu har jag jobbat på mitt jobb i två månader. Frågan är om jag har lärt mig så mycket som jag borde ha gjort eller för lite? Jag vet...
Svar
1
· Visningar
1 361
Senast: Enya
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 898
Senast: lundsbo
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
28 411
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2023 -den andra
  • Guldfasanerna
  • Kemisk kastration?

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp