Vi dejtar vidare del 16

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag ville inte leva isolerat och utan närhet längre.

Men det är det som står till buds just nu. Jag är för sjuk för att orka träffa en massa folk.

Skillnaden är nog att jag och @the_connemara inte lever så isolerade utan har ett ganska rikt socialt liv, när vi själva vill.
Jag har ju några män kvar som jag kan träffa om jag vill.

Hoppas du kommer må bättre snart och orkar komma ut och träffa människor och kan njuta av livet du med :)
 
Blir lite nyfiken på det du säger för jag känner mig själv så jäkla annorlunda mot det du beskriver :D Och det är också ett problem för mig, för egentligen skulle det inte kräva så mycket för mig att kunna flytta ihop med nån (med det inte sagt att jag skulle må bra av att bo med vem som helst i längden förstås). Och för andra kan är själva grejen att flytta ihop nått HELT annat..

Men i princip ..hur ska man förklara det, jag skulle kunna flytta ihop med nån ungefär som kanske du eller andra kan dejta nån. Om det kunde få ta tvärt slut om det inte funkade, eller nått (precis som efter några dejter eller så)... Dejta genom samboliv, kanske? :rofl:

Vad är det du ser som jobbigast med samboliv? Är det just bestämmanderätten, eller tidsåtgången, eller något annat?

Vad häftigt att känna så! Får man fråga hur ditt boende sett ut genom livet?

Jag bodde ordnat o fint med en vän min studietid i en lägenhet. Flyttade ihop med mitt ex på en gård o det visade sig att vi hade monumentalt skild uppfattning i hur man lever ett normalt liv. Sedan dess är jag i det närmaste paniskt rädd för att någon ska ha åsikter om någonting i mitt liv och känner att jag kommer ha väldigt svårt att sätta mig i någon typ av beroendeposition till någon mer. Det gäller inte just att köpa bostad utan det räcker med att vi bestämmer att vara en del i varandras liv. Jag har väldigt lätt att tappa bort min vilja utan att ens märka det o det känns som mitt största svek mot mig numera. O nu har jag liksom helt tappat uppfattningen om hur man kommer överens utan att göra det eller vara egoistisk. Jag ser liksom inget rätt sätt att vara som två alls. Därav min undran om någon står ut med mig/jag står ut med någon. Men hoppas det är övergående!
 
Nu tror jag dock att jag behöver mer utrymme trots att jag kommer sakna honom, eftersom jag helt enkelt inte kommer till ro med allt och behöver distans. Jag får helt enkelt motstå impulsen att åka över till honom, när den infaller.
Det är ju bra att du inte ändrar planer osv - men ja, det låter ju ändå som en god idé att hålla lite på din ensamtid så att säga (även om du vill träffa honom också) för att kanske slippa känna sig alltför kvävd :)

För mig hade en ökad ensamtid troligtvis även gjort det enklare att känna efter vad jag vill göra och hur jag vill fortsätta framåt samt i vilken form, men så är det ju såklart inte för alla :)
 
Det är ju bra att du inte ändrar planer osv - men ja, det låter ju ändå som en god idé att hålla lite på din ensamtid så att säga (även om du vill träffa honom också) för att kanske slippa känna sig alltför kvävd :)

För mig hade en ökad ensamtid troligtvis även gjort det enklare att känna efter vad jag vill göra och hur jag vill fortsätta framåt samt i vilken form, men så är det ju såklart inte för alla :)

Jag tänker så också. Mer egentid som jag får hålla fast vid trots att jag saknar honom, och kanske lite transparens i min velighet och hur jag känner. För honom och för oss. Tänker att det är ett bra första steg i alla fall!
 
Vad häftigt att känna så! Får man fråga hur ditt boende sett ut genom livet?

Jag bodde ordnat o fint med en vän min studietid i en lägenhet. Flyttade ihop med mitt ex på en gård o det visade sig att vi hade monumentalt skild uppfattning i hur man lever ett normalt liv. Sedan dess är jag i det närmaste paniskt rädd för att någon ska ha åsikter om någonting i mitt liv och känner att jag kommer ha väldigt svårt att sätta mig i någon typ av beroendeposition till någon mer. Det gäller inte just att köpa bostad utan det räcker med att vi bestämmer att vara en del i varandras liv. Jag har väldigt lätt att tappa bort min vilja utan att ens märka det o det känns som mitt största svek mot mig numera. O nu har jag liksom helt tappat uppfattningen om hur man kommer överens utan att göra det eller vara egoistisk. Jag ser liksom inget rätt sätt att vara som två alls. Därav min undran om någon står ut med mig/jag står ut med någon. Men hoppas det är övergående!

Hmm, alltså, nu har jag väl inte haft något så extremt udda boendesätt genom livet. Men några olika iaf:

Har bott hemma i hus, i korridorsrum och lägenhet under studietiden, utomlands både i en skokartong till rum (under 10kvm) i ett hus med delat badrum/kök/allt sånt med en ~20 andra personer i huset (inte studenter). Har även delat ett typ, 6kvm stort rum med en kompis under 4 mån utomlands (två små madrasser fick plats, plus en liten yta för väskorna) i ett liknande "kollektivt" hus en gång.. Även delat en minilägenhet med en annan person ett halvår utomlands (som kuriosa kan jag säga att det var en intressant tid eftersom ingen av oss gjorde nått försök att lära känna den andre, vi delade lägenhet - punkt. Jag kan ärligt säga att jag har glömt vad denna person ens hette nu ca 10 år senare, hur konstigt det än kan låta. Och då bodde vi alltså i en minietta tillsammans med två sängar i varsitt hörn av vardagsrummet)

I övrigt har jag bott själv i lägenhet här hemma. Förutom när jag var tillsammans med till exempel ett ex - vi flyttade ihop i princip några veckor efter vi träffades, även om vi fortfarande hade två ställen då. Sen bodde vi så, först hos mig mestadels, sen hos henne, sen på ett annat ställe, sen hos mig igen och sen på ett tredje ställe :grin: Och sen inte tillsammans alls..

Men alltså, jag känner ungefär som så att jag har inget problem med om nån skulle flytta in här hos mig typ, imorgon (förstås nån jag gillade, eller en bra vän). Jag tycker liksom inte det känns jobbigt att bo med andra personer alls som sådant, sen kan det ju förstås gå fel iom att man kanske inte drar jämnt eller förhållandet tar slut osv.. Om en kompis frågade mig om de kunde bo här ett halvår och ville flytta in i morgon så skulle jag säga "ok, kom", mer eller mindre. Jag är väl inte riktigt en enstöring så att säga, även om jag nu bor själv. Jag känner liksom ingen spärr för att testa bo med nån - det jag dock är medveten om är att andra inte tar så lätt på det som jag gör och därför skulle jag ändå hejda mig lite från att bara föreslå nått sånt hur som helst kanske.

Blir nyfiken på hur du tänker om en annan men relaterad sak. Tar det tid för dig att känna sig "hemma" om du bor temporärt borta nånstans, flyttar, är på semester nånstans, osv?
 
Blir lite nyfiken på det du säger för jag känner mig själv så jäkla annorlunda mot det du beskriver :D Och det är också ett problem för mig, för egentligen skulle det inte kräva så mycket för mig att kunna flytta ihop med nån (med det inte sagt att jag skulle må bra av att bo med vem som helst i längden förstås). Och för andra kan är själva grejen att flytta ihop nått HELT annat..

Men i princip ..hur ska man förklara det, jag skulle kunna flytta ihop med nån ungefär som kanske du eller andra kan dejta nån. Om det kunde få ta tvärt slut om det inte funkade, eller nått (precis som efter några dejter eller så)... Dejta genom samboliv, kanske? :rofl:

Vad är det du ser som jobbigast med samboliv? Är det just bestämmanderätten, eller tidsåtgången, eller något annat?
Det är framförallt bestämmande-delen jag har svårt för, tror jag. Jag vill äta när jag vill, vad jag vill och hur jag vill. Jag vill sova med hundarna i sängen och absolut inte bli väckt av annan persons väckarklocka (för jag har så svårt att somna om). Jag vill kunna välja tv-program själv, lyssna på min musik hur som helst och sjunga med i varenda låt dygnet runt om (när) det lockar. Dessutom skulle jag bli knäpp på minsta tendens till att dela upp hushållssysslorna så att jag ska göra "typiskt kvinnliga saker" och sambon "typiskt manliga saker" om det inte fanns någon tydlig anledning till det.

En sambo ska alltså vilja ha det precis som jag vill ha det och i övrigt vara en så fantastisk person att jag inte vill vara utan honom i mitt liv. Den kombinationen tror jag är helt omöjlig att hitta. Det finns fantastiska människor som jag inte vill vara utan, men de är mina bästa vänner, inte någon typ av partner.


Känner precis samma med barn! Får panik av tanken på att försöka få någon annan att gå upp på morgonen, har nog med mig själv. Jag är absolut inte vuxen nog att skaffa barn o tvekar om jag kommer bli det. Mitt enda hopp är att träffa någon som faktiskt känner sig bekväm med det OCH får mig att vilja ta lite ansvar, och såklart vill adoptera ett barn för jag är fullkomligt livrädd för att vara gravid och en förlossning oavsett vis är lika hemsk som att dö. Well, wish me god luck O_o
Alltså, för mig är det så att absolut allt som följer med "skaffa barn" känns som ett enda stort "Nej!" för mig och absolut ingen del alls får det att kännas det minsta lockande med barn i någon form alls, oavsett ålder på barnet. Så ska man se det ur "hitta partner-synvinkel" behöver jag bara hitta någon som är fullt medveten om att det inte blir några barn här och se det som helt ok.
 
Det är framförallt bestämmande-delen jag har svårt för, tror jag. Jag vill äta när jag vill, vad jag vill och hur jag vill. Jag vill sova med hundarna i sängen och absolut inte bli väckt av annan persons väckarklocka (för jag har så svårt att somna om). Jag vill kunna välja tv-program själv, lyssna på min musik hur som helst och sjunga med i varenda låt dygnet runt om (när) det lockar. Dessutom skulle jag bli knäpp på minsta tendens till att dela upp hushållssysslorna så att jag ska göra "typiskt kvinnliga saker" och sambon "typiskt manliga saker" om det inte fanns någon tydlig anledning till det.

En sambo ska alltså vilja ha det precis som jag vill ha det och i övrigt vara en så fantastisk person att jag inte vill vara utan honom i mitt liv. Den kombinationen tror jag är helt omöjlig att hitta. Det finns fantastiska människor som jag inte vill vara utan, men de är mina bästa vänner, inte någon typ av partner.

Förstår vad du menar då! Ja, det känns rätt svårt att råka på nån som liksom känner exakt samma för allting i boendet som man själv (eller som bara gör exakt som man vill med allt - men vill man verkligen vara tillsammans med en sån person?), vet inte riktigt hur man kommer ifrån att behöva göra kompromisser.

Har inte upplevt att något om "manliga vs kvinnliga" sysslor-grejer någonsin kom upp när jag bott med kvinnor själv. Det var liksom inget vi någonsin tänkte på, vi fixade och donade och gjorde det som behövdes göra i mån av tid, lust och ork. Jag fixar maten medans du går till ica, jag bäddar sängen om du hämtar tvätten, jag går ut med hunden på morronkissen så kanske du kan fixa frukost? - typ. Oftast var det i den stilen..
 
Hmm, alltså, nu har jag väl inte haft något så extremt udda boendesätt genom livet. Men några olika iaf:

Har bott hemma i hus, i korridorsrum och lägenhet under studietiden, utomlands både i en skokartong till rum (under 10kvm) i ett hus med delat badrum/kök/allt sånt med en ~20 andra personer i huset (inte studenter). Har även delat ett typ, 6kvm stort rum med en kompis under 4 mån utomlands (två små madrasser fick plats, plus en liten yta för väskorna) i ett liknande "kollektivt" hus en gång.. Även delat en minilägenhet med en annan person ett halvår utomlands (som kuriosa kan jag säga att det var en intressant tid eftersom ingen av oss gjorde nått försök att lära känna den andre, vi delade lägenhet - punkt. Jag kan ärligt säga att jag har glömt vad denna person ens hette nu ca 10 år senare, hur konstigt det än kan låta. Och då bodde vi alltså i en minietta tillsammans med två sängar i varsitt hörn av vardagsrummet)

I övrigt har jag bott själv i lägenhet här hemma. Förutom när jag var tillsammans med till exempel ett ex - vi flyttade ihop i princip några veckor efter vi träffades, även om vi fortfarande hade två ställen då. Sen bodde vi så, först hos mig mestadels, sen hos henne, sen på ett annat ställe, sen hos mig igen och sen på ett tredje ställe :grin: Och sen inte tillsammans alls..

Men alltså, jag känner ungefär som så att jag har inget problem med om nån skulle flytta in här hos mig typ, imorgon (förstås nån jag gillade, eller en bra vän). Jag tycker liksom inte det känns jobbigt att bo med andra personer alls som sådant, sen kan det ju förstås gå fel iom att man kanske inte drar jämnt eller förhållandet tar slut osv.. Om en kompis frågade mig om de kunde bo här ett halvår och ville flytta in i morgon så skulle jag säga "ok, kom", mer eller mindre. Jag är väl inte riktigt en enstöring så att säga, även om jag nu bor själv. Jag känner liksom ingen spärr för att testa bo med nån - det jag dock är medveten om är att andra inte tar så lätt på det som jag gör och därför skulle jag ändå hejda mig lite från att bara föreslå nått sånt hur som helst kanske.

Blir nyfiken på hur du tänker om en annan men relaterad sak. Tar det tid för dig att känna sig "hemma" om du bor temporärt borta nånstans, flyttar, är på semester nånstans, osv?

Spännande! Du låter ju väldigt okomplicerad med boendebiten! Upplever du dig som så okomplicerad rent generellt i umgänge med andra människor? Tycker du det är enkelt att uttrycka dina egna önskemål om saker? Kanske är min konflikträdsla som spökar eg, hmm.

Nej jag känner mig nog snarare hemma överallt faktiskt! Jag ordnar mina prylar jag har för tillfället o sen är jag bekväm faktiskt. Har aldrig haft någon "åh, här är hemma på riktigt"-känsla utan jag är hemma där jag sover typ. Mer att jag längtar efter att vara själv om jag bott tillsammans med någon om så bara delat säng en natt.

När jag skulle flytta från exet tex så oroade jag mig nästan till döds över att min häst skulle behöva flytta och delas från sin kompis. Får ångest bara jag tänker på det fortfarande. Visste han skulle ta det extremt hårt. Mitt eget boende var enda orosmomentet att kunna ladda bilen och att bil, jobb o stall skulle vara inom räckvidden. Aldrig tänkt tanken att jag inte skulle råka trivas där jag fick bostad! Jag slår mig nog till ro väldigt lätt.
 
Så ska man se det ur "hitta partner-synvinkel" behöver jag bara hitta någon som är fullt medveten om att det inte blir några barn här och se det som helt ok.
+ flera andra

Jag tycker det är så skönt att läsa här att det är så pass många som inte vill ha barn. IRL har nästan alla jag känner barn, eller vill ha helst nu. Och jag är ganska ensam om att inte alls ha nån sån längtan. Jag längtar efter hund :angel:.
 
+ flera andra

Jag tycker det är så skönt att läsa här att det är så pass många som inte vill ha barn. IRL har nästan alla jag känner barn, eller vill ha helst nu. Och jag är ganska ensam om att inte alls ha nån sån längtan. Jag längtar efter hund :angel:.

Jag är väldigt glad över att ha så pass många vänner som inte vill ha barn, det blir verkligen ett helt annat umgänge med barnfria.

Sen har jag såklart vänner med barn också, men det är ett väldans pusslande och fixande för dem hela tiden vilket jag är så glad att slippa.
Ruben bara är, inget tjat, inget gnäll :D
 
Tillägg @Magiana

Tycker det känns väldigt modigt om man varit van vid att vara isolerad och tyckt om det till att både våga inse och våga uttrycka att nu är det nog! :heart
Jag hade avslutat ett förhållande lite knappt 4 år innan och då hade jag bestämt att jag skulle vara singel resten av livet. Jag var så jävla trött på att inte känna mig respekterad och att min åsikt inte betydde något. Och jag var less på karlns negativitet och oförmåga att diskutera. Han hade ju IQ som en fiskmås. Så jag tänkte bara att "inte en gång till".

Men sen märkte jag att något fattades. Jag saknade närhet. Men jag har så jäkla låga tankar om män generellt att det inte är lätt att hitta någon jag vill umgås med. Och som vill umgås med mig också.
 
Spännande! Du låter ju väldigt okomplicerad med boendebiten! Upplever du dig som så okomplicerad rent generellt i umgänge med andra människor? Tycker du det är enkelt att uttrycka dina egna önskemål om saker? Kanske är min konflikträdsla som spökar eg, hmm.

Nej jag känner mig nog snarare hemma överallt faktiskt! Jag ordnar mina prylar jag har för tillfället o sen är jag bekväm faktiskt. Har aldrig haft någon "åh, här är hemma på riktigt"-känsla utan jag är hemma där jag sover typ. Mer att jag längtar efter att vara själv om jag bott tillsammans med någon om så bara delat säng en natt.

När jag skulle flytta från exet tex så oroade jag mig nästan till döds över att min häst skulle behöva flytta och delas från sin kompis. Får ångest bara jag tänker på det fortfarande. Visste han skulle ta det extremt hårt. Mitt eget boende var enda orosmomentet att kunna ladda bilen och att bil, jobb o stall skulle vara inom räckvidden. Aldrig tänkt tanken att jag inte skulle råka trivas där jag fick bostad! Jag slår mig nog till ro väldigt lätt.

Jag vill inte sitta här och påstå saker om mig själv på det sättet.. Jag kan väl bara säga att jag inte känner nån som helst rädsla eller oro över att bo med nån, förutom att det förstås kan försvåra det hela om man bryter upp, samt att det kanske betyder väldigt mycket mer (att flytta ihop) för nån annan än för mig. Jag tycker det är trevligt att bo med andra personer. Den konflikträdsla jag en gång hade är nog ganska bortblåst, kanske har det märkts ibland när jag råkat i luven med nån här på forumet.. jag gillar förstås inte att skapa konflikter för sakens skull, men jag har liksom ingen spärr för att säga något bara för att det skulle kunna leda till en konflikt.

Ja, jag tycker nog det är ganska enkelt att uttrycka mina önskemål om ungefär allting. Just för att snacka så har jag inte många spärrar. Däremot att prata om känslor för varandra, där kan jag känna att jag fungerar helt annorlunda än många andra, och det har jag märkt med ex. Det är inte det att jag inte vågar prata om sånt, men jag känner liksom inte att jag pratar samma språk ibland, det som är viktigt för andra betyder inte lika mycket för mig, osv. Och det är ju förstås något av ett problem.

Spännande att du ändå känner dig hemma överallt ändå! Jag har själv väldigt lätt att bo en stund nånstans och plötsligt känna mig som jag bott där betydligt längre, jag blir liksom "van" ganska fort.

Det du säger om att längta efter att vara själv - alltså jag förstår det också även med det jag skrivit här.. När jag bor med nån så vill jag helt enkelt få vara i min bubbla när jag vill och behöver. Det gör inget att en annan person är i lägenheten/samma rum/whatever, men jag vill få vara "ensam" där ändå när jag behöver det. Och då vill jag att personen helt skall ignorera mig en stund, det kan jag vara tydlig med att säga (dvs nu vill jag inte prata eller interagera på något sätt alls, jag vill sitta här i fred - fast kan ju säga det trevligare än så).
 
Senast ändrad:
Förstår vad du menar då! Ja, det känns rätt svårt att råka på nån som liksom känner exakt samma för allting i boendet som man själv (eller som bara gör exakt som man vill med allt - men vill man verkligen vara tillsammans med en sån person?), vet inte riktigt hur man kommer ifrån att behöva göra kompromisser.

Har inte upplevt att något om "manliga vs kvinnliga" sysslor-grejer någonsin kom upp när jag bott med kvinnor själv. Det var liksom inget vi någonsin tänkte på, vi fixade och donade och gjorde det som behövdes göra i mån av tid, lust och ork. Jag fixar maten medans du går till ica, jag bäddar sängen om du hämtar tvätten, jag går ut med hunden på morronkissen så kanske du kan fixa frukost? - typ. Oftast var det i den stilen..
Nä, alltså, självklart kan jag kompromissa om småsaker, som tex städning, i vilka skåp tallrikar ska stå och i vilka skåp glasen ska stå, vilken färg det ska vara på lakanen i sängen m.m. Men jag vill verkligen ha utrymme att vara mig själv fullt ut, och jag är medveten om att jag ofta kan vara "väldigt mycket" av allt. Å andra sidan, med bra kommunikation kring allt så behöver det inte vara ett problem.

När jag tittar på hur det är i relationer runt mig så är det i princip alltid så att kvinnorna städar, tar huvudansvaret för att handla hem mat m.m, männen lagar prylar och fixar med tekniska saker (tv, dator, belysning samt gör det som ska göras med bilen). Kvinnorna får ofta tjata på männen för att få dem att göra minsta lilla insats när det gäller städning och om männen har med sig barn från tidigare relationer blir det på något magiskt sätt kvinnans uppgift att sköta det viktigaste kring dem också. När jag hör hur vänner och bekanta beskriver sina relationer (både män och kvinnor) så mår jag illa och att fastna i något sådant verkar i mina ögon fullständigt vidrigt. De själva ser extremt sällan de här mönstren, eller väljer att skratta bort det när jag påpekar det för dem. Jag bor hellre ensam hela livet än att hamna i någonting sådant ens för en månad.
 
Nä, alltså, självklart kan jag kompromissa om småsaker, som tex städning, i vilka skåp tallrikar ska stå och i vilka skåp glasen ska stå, vilken färg det ska vara på lakanen i sängen m.m. Men jag vill verkligen ha utrymme att vara mig själv fullt ut, och jag är medveten om att jag ofta kan vara "väldigt mycket" av allt. Å andra sidan, med bra kommunikation kring allt så behöver det inte vara ett problem.

När jag tittar på hur det är i relationer runt mig så är det i princip alltid så att kvinnorna städar, tar huvudansvaret för att handla hem mat m.m, männen lagar prylar och fixar med tekniska saker (tv, dator, belysning samt gör det som ska göras med bilen). Kvinnorna får ofta tjata på männen för att få dem att göra minsta lilla insats när det gäller städning och om männen har med sig barn från tidigare relationer blir det på något magiskt sätt kvinnans uppgift att sköta det viktigaste kring dem också. När jag hör hur vänner och bekanta beskriver sina relationer (både män och kvinnor) så mår jag illa och att fastna i något sådant verkar i mina ögon fullständigt vidrigt. De själva ser extremt sällan de här mönstren, eller väljer att skratta bort det när jag påpekar det för dem. Jag bor hellre ensam hela livet än att hamna i någonting sådant ens för en månad.

Fattar vad du menar. Jag tänker väl lite att jag mer eller mindre tänker vara mig själv fullt ut även om jag bor med nån annan, men förstås kompromissar jag tex med att inte rent ut störa henne när hon vill vara i fred, precis som jag ibland inte vill bli störd.

Ok! Så ser det inte riktigt ut med de jag känner. Jag själv lagade nog merparten av maten i mitt förra förhållande, städade gjorde vi båda på olika sätt beroende på dag, tekniska saker fixade jag iofs eftersom jag är tekniskt lagd och mitt ex absolut inte var det (ville att jag gärna skulle göra det så hon slapp). I mina närmaste kompisars relationer är det mannen i det ena som gör absolut mest av matlagning och städning, i det andra tvärtom.

Blir ändå nyfiken på att du säger att personerna själva extremt sällan ser de här mönstren, och dessutom inte verkar bry sig (skrattar bort det?). Är det inte helt enkelt så att det då funkar för dem och det inte är ett problem att det nu blivit den fördelningen i deras förhållanden? Jag tänker att deras situationer inte borde ha mycket eller någon inverkan i hur fördelningen skulle bli om du nu bodde med nån.
 
Blir ändå nyfiken på att du säger att personerna själva extremt sällan ser de här mönstren, och dessutom inte verkar bry sig (skrattar bort det?). Är det inte helt enkelt så att det då funkar för dem och det inte är ett problem att det nu blivit den fördelningen i deras förhållanden? Jag tänker att deras situationer inte borde ha mycket eller någon inverkan i hur fördelningen skulle bli om du nu bodde med nån.
Nä alltså, jag lägger mig vanligtvis inte i mina vänner och bekantas relationer, däremot så gillar många att prata om sina relationsproblem med mig. Hittills har de flesta i min bekantskapskrets hyfsat regelbundet irriterat sig på olika saker hemma som har med just sådant här att göra. Jag tror absolut att det är omöjligt att bo ihop utan att någonsin vara osams, att aldrig bli lite trött på den andra osv, men det här är så mycket mer än bara sådant. Dessutom, ju mer jag läser på om just könsroller, normer, feminism osv, desto fler sådana här mönster upptäcker jag.

När vännerna då beklagar sig för mig om hur deras partner gör eller inte gör och jag säger något om att det är typiskt sådant som hör till traditionella könsroller, det är då det skrattas bort eller på annat sätt undviks. De vill/kan inte se det själva, men är ändå inte helt nöjda i sina relationer.
 
Nä alltså, jag lägger mig vanligtvis inte i mina vänner och bekantas relationer, däremot så gillar många att prata om sina relationsproblem med mig. Hittills har de flesta i min bekantskapskrets hyfsat regelbundet irriterat sig på olika saker hemma som har med just sådant här att göra. Jag tror absolut att det är omöjligt att bo ihop utan att någonsin vara osams, att aldrig bli lite trött på den andra osv, men det här är så mycket mer än bara sådant. Dessutom, ju mer jag läser på om just könsroller, normer, feminism osv, desto fler sådana här mönster upptäcker jag.

När vännerna då beklagar sig för mig om hur deras partner gör eller inte gör och jag säger något om att det är typiskt sådant som hör till traditionella könsroller, det är då det skrattas bort eller på annat sätt undviks. De vill/kan inte se det själva, men är ändå inte helt nöjda i sina relationer.

Aha, jag missförstod dig en del.
 
Det finns en enorm fördel med att träffa en amerikan och det är deras sätt att använda så mycket superlativ. Det är amazing hit och incredible dit. Jag har hamnat på en liten piedestal och det känns rätt trevligt :D. Han vill i alla fall träffas igen och det vill jag med. Jag gillar honom, han är enkel att ha och göra med, har levt ett HELT annat liv än jag (massor att prata om) och jag kände mig verkligen helt avslappnad i umgänget med honom trots den något konstlade situationen
(aldrig träffats men bestämt oss för att ligga kl 9 på morgonen. Vilket vi gjorde några gånger, och pratade mellan varven. Sen drack vi kaffe innan han körde till jobbet :laugh:)
Bra uppgradering av begreppet frukostdejt! :up:

Gillar hur du jobbar. Du verkar störtskön!
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Tjatter Ny tråd då det första bingobrickan innehöll två rutor med samma text, detta är nu korrigerat och den gamla tråden låst! Årets första...
24 25 26
Svar
510
· Visningar
13 181
Senast: doppler
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
27
· Visningar
2 407
Senast: Hazel
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 075
Senast: Sasse
·
Relationer Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer. Jag har varit singel...
2 3
Svar
58
· Visningar
11 814
Senast: LovingLife
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp