Bukefalos 28 år!

Barnfritt bröllop

Ja det är nog väldigt olika det där hur föräldrar hanterar situationerna och jag antar att en känner sin bekantskapskrets för att veta på ett ungefär vad en kan förvänta sig.

Senaste bröllopet jag var på när barn var med var det riktigt jäkla stökigt, både i kyrkan och på festen. Prästen surnade till och sa ifrån på skarpen efter att en av gästernas barn hade varit uppe och klättrat i predikstolen. Så ja, alla kan ju verkligen inte hantera det på ett snyggt sätt.

Sen antar jag att toleransnivån är så väldigt olika - hade det varit mitt bröllop hade jag faktiskt tagit rätt illa upp av sådant stök, men så har jag rätt låg toleransnivå :D, medans det här brudparet inte brydde sig så mycket.
@niphredil
 
Sen hade dom kanske otur att många barn råkade vara trötta etc den dagen så det blev kanske mer spring än vanligt,
Jag är medveten om att man också är olika.. jag gillar lugn och ro..:p andra kanske bryr sig mindre. :D

+ @Killaloe

Jag tänker att det nog har att göra med hur man är, hur barnen i ens bekantskapskrets är, hur föräldrarna i ens bekantskapskrets är. Jag till exempel fixar inte när barn får klättra omkring eller stöka eller låta men har allt överseende i världen med ett barn som ylar högt medan en generad och småsvettig förälder bär utan den ut ur restaurangen. Därför skulle jag nog också kunna, om jag skulle ha ett traditionellt bröllop, låta föräldrar ta med sina ungar OM jag visste att det var den typ av föräldern som faktiskt fattar när andra inte vill ha barnet kvar i lokalen. Å andra sidan, om jag skulle gifta mig traditionellt, skulle jag vilja ha värsta röjiga festen så då passar det inte med barn för den sakens skull.

Slutsats med mitt svammel? Barn är söta, vissa föräldrar är jobbiga, jag är glad att jag gifter mig borgerligt :up:.
 
Jag har generellt rätt dåligt tålamod med föräldrar (snarare än barn) när jag är på restauranger, flyg etc. Men - ditt resonemang tycker jag är lite märkligt (i det citerade specifikt). Är det så himla farligt om nån smiter ut när de märker att barnet blir otåligt? Är verkligen vår kultur så barnovänlig att det blir "tråkigt" för brudparet om någon smiter diskret ut med sitt barn när det börjar stöka? Alltså jag är INTE en person som tycker att det är så himla kul med ungar överallt, tvärtom gillar jag idéen med barnfria flyg och hotell, men det ovanstående känns himla känsligt. Jisses liksom.

Jag ser inget problem i det heller om det är ett tillfälle där barn är välkomna. Men om man använder det som argument för att barn borde få komma till något där de inte är inbjudna så ser jag det som rätt respektlöst - "jajaja, men jag kan arbeta runt dina invändningar och få som jag vill ändå", typ.

En annan trend verkar vara att jag inte får säga till ett barn som stör mig om det inte är mitt eget. Där föräldrarna rent ut kan säga att det inte är min plats att säga till dem, utan deras.
Jamen.......GÖR DET DÅ!

Fast det är knappast svårare att säga till föräldrarna än det är att säga till barnet? Jag är inte heller ett dugg förtjust i att andra ska "uppfostra" någon jag har ansvaret för (barn, hund, whatever), säg till mig att du har problem med något så är det mitt ansvar att få det att upphöra på vilket sätt som nu passar oss. Varför är det lättare för många att skälla på ett barn (som är lätt att skrämma...) än att protestera mot en vuxen?
 
@Monstermom Nä, alltså, jag resonerade mer öhm fritt sådär. Utan direkt röd tråd i min argumentation :p. Jag menade mest att i min värld var det ett tamt argument mot barn på bröllop "om nån måste lyfta ut en unge så är det så sad face tråkigt för brudparet". Men, om jag ska argumentera emot mig själv (vilket jag alltid end up doing) så behöver man ju faktiskt inte ens motivera varför. Så ja, jag har väl cirka ingenting att säga tror jag i den här frågan? :D.
 
@Monstermom Nä, alltså, jag resonerade mer öhm fritt sådär. Utan direkt röd tråd i min argumentation :p. Jag menade mest att i min värld var det ett tamt argument mot barn på bröllop "om nån måste lyfta ut en unge så är det så sad face tråkigt för brudparet". Men, om jag ska argumentera emot mig själv (vilket jag alltid end up doing) så behöver man ju faktiskt inte ens motivera varför. Så ja, jag har väl cirka ingenting att säga tror jag i den här frågan? :D.

Man har alltid någonting att säga! Och att argumentera mot sig själv är det bästa, då vet man att man har en chans att få rätt. :sneaky:
 
Vi kommer gifta oss nästa år (borgerligt om det spelar någon roll?) och kommer definitivt ha det barnfritt med undantag för ammande barn.

Vår fest = vi bestämmer hur vi vill ha det. Eller tycker föräldrarna, som blir arga över att deras barn inte är bjudna, att de ska bestämma även menyn och lokalen?
 
Jag tror det är viktigt att barnet själv får "känna" att andra tycker att det är jobbigt att de klättrar på en istället för att man ska säga till föräldern att säta till barnet. Det är viktigt socialt sett.
Det kan ju annars också trigga att jag blir utsatt för att barnet inte vill göra som föräldern säger.

Jag som vuxen måste ha rätt att säga till den som gör mig illa eller gör att jag tycker det är obehagligt oavsett om det är ett barn eller en vuxen.

Jaja, flummigt blir det eftesom det inte finns något svart och vitt i sammanhanget.
 
Rent krasst kan man ju inte utesluta någon från kyrkan eftersom en vigsel är en gudstjänst som vem som helst får bevittna.

Min fyraåring skulle utan problem klara en vigselceremoni utan att störa. En hel bröllopsmiddag med tal och mingel är däremot något jag anser att hon inte ska behöva stå ut med. Det brukar dra ut på tiden och ätandet brukar inte bli barnvänligt tidsmässigt. För att minska irritation hos alla hade jag därför valt barnfritt på min hypotetiska bröllopsfest. Eller så hade jag haft en enklare variant med typ sommarbuffe utomhus och fri sittning.
 
Jag tror det är viktigt att barnet själv får "känna" att andra tycker att det är jobbigt att de klättrar på en istället för att man ska säga till föräldern att säta till barnet. Det är viktigt socialt sett.
Det kan ju annars också trigga att jag blir utsatt för att barnet inte vill göra som föräldern säger.

Jag som vuxen måste ha rätt att säga till den som gör mig illa eller gör att jag tycker det är obehagligt oavsett om det är ett barn eller en vuxen.

Jaja, flummigt blir det eftesom det inte finns något svart och vitt i sammanhanget.

Och det är din åsikt som du kan ha med i dina barns uppfostran, det ger dig inte rättigheten att föra över det på mina barn. Random människa på stan som blir sur på ett barn jag har med mig är inte någon traumatisk upplevelse, vi hämtar oss (till skillnad från någon som har kanske ett hyperkänsligt barn, ett med funktionshinder, osv), men det betyder inte att jag ser det som något positivt alls. Och ett normalfungerande barn förstår mycket väl det sociala "straffet" i att mamma eller pappa får kritik. Vad gäller risken att barnet inte lyssnar på föräldrarna så är det väl precis samma risk att barnet inte lyssnar på främlingen.
 
Jag håller med dig i sak men det är inte plättlätt att fixa barnvakt för alla heller. Så den som bjuder får acceptera att barnfritt innebär att risken att de som har barn inte kan komma ökar.

De flesta har väl dock två föräldrar. Vilket leder in på en annan fråga. Måste man verkligen bjuda människor som bara bor ihop med en annan människa man känner? Utan annan koppling?

Om vi utgår från att de flesta bröllop planeras i förväg och gästerna således får inbjudan rätt tidigt så bör barnvaktsfrågan gå att lösa för de flesta. Finns det ingen släkting i närheten så finns det kanske en granne eller så kan barnen kanske sova över hos en kompis eller dylikt. (De flesta bröllop brukar mig veterligen inte innebära mer än max ett par nätters bortavaro.)
Har man barn med speciella behov som någon nämnde tidigare så är situationen givetvis en annan men det utgår jag från att vuxna människor har förståelse för.

Gällande ditt andra stycke så tycker jag kanske att man ska utgå från något i stil med "etablerat par". (I mitt tycke samboskap/förlovning/giftermål/partnerskap/långvarigt förhållande.) Samtidigt har jag förståelse för att bröllop kan bli dyra och att det då måste kapas lite i gästlistorna.
Så mitt svar är DBP. (Det beror på. Vanligaste svaret på min utbildning!) Om jag mot förmodan gifter mig så skulle jag utgå från "etablerat par" men jag skulle inte känna mig sårad om min hypotetiska sambos kollega inte bjuder mig till sitt bröllop. Däremot skulle jag tycka att det vore märkligt om det rörde den hypotetiske sambons syskon som inte bjöd med mig.
 
Jag var nyss på ett bröllop där brudparet fixat några gratis barnvakter och ett barnrum så att så många som möjligt skulle kunna delta tillsammans med sin familj utan att barnen "förstörde". Det handlade väl om 15-20 barn. De hade barnvakt under en viss tid, så att typ kl 22 var det föräldrarna som tog ansvaret igen.

Själv har jag varit på flera bröllop/fester utan att ha sett ett endaste barn som stör. De brukar sitta och käka russin i kyrkan. På festen leker de tillsammans.
Sen har jag heller aldrig varit på bröllop/annan stor fest där folk dricker så mycket sprit att de med sitt beteende hade påverkat sin omgivning negativt.

Samtidigt får man ju respektera brudparets önskan eller helt enkelt inte gå.
 
Imponerande, jag hade inte klarat av att hålla käften :meh:
Inte jag heller. Jag tycker inte om barn, jag har svårt för att det ska gapas och springas och föräldrars olika uppfostran. Vissa kör med att barn ska få vara barn dygnets alla timmar och inte behöalära sig sitta stilla och vara tysta då och då och förstå att de inte alltid kan vara i centrum. Jag har sådana människor i min närhet och jag orkar inte med det i längden.

Jag älskar mina egna barn och mina närmastes barn, men jag skulle hellre vilja gå på ett bröllop utan mina barn eftersom jag gillar att kunna sitta och lyssna och uppleva sådant framför att hela tiden vara på "min vakt" så att barnen inte stör, om de är små. Mina barn skulle klara av ett bröllop i kyrkan men de skulle fort tröttna på festen och vara riktigt uttråkade. Min äldsta har dessutom svårt för att behärska sitt humör så minsta lilla grej skulle bli stor för honom och varken han eller jag skulle vilja vara med på festen då.

Men vet ni vad jag märkt på skolavslutningarna jag varit på? FÖRÄLDRAR pratar medan barnen framför sånger och liknande!! Det är för tusan för jäkligt! :eek::mad::banghead: Att barn inte kan hantera tillställningen förstår jag- de är ju barn, men vuxna som måste prata och skratta under tiden... näääää!!!
 
Om vi utgår från att de flesta bröllop planeras i förväg och gästerna således får inbjudan rätt tidigt så bör barnvaktsfrågan gå att lösa för de flesta. Finns det ingen släkting i närheten så finns det kanske en granne eller så kan barnen kanske sova över hos en kompis eller dylikt. (De flesta bröllop brukar mig veterligen inte innebära mer än max ett par nätters bortavaro.)
Har man barn med speciella behov som någon nämnde tidigare så är situationen givetvis en annan men det utgår jag från att vuxna människor har förståelse för.

Gällande ditt andra stycke så tycker jag kanske att man ska utgå från något i stil med "etablerat par". (I mitt tycke samboskap/förlovning/giftermål/partnerskap/långvarigt förhållande.) Samtidigt har jag förståelse för att bröllop kan bli dyra och att det då måste kapas lite i gästlistorna.
Så mitt svar är DBP. (Det beror på. Vanligaste svaret på min utbildning!) Om jag mot förmodan gifter mig så skulle jag utgå från "etablerat par" men jag skulle inte känna mig sårad om min hypotetiska sambos kollega inte bjuder mig till sitt bröllop. Däremot skulle jag tycka att det vore märkligt om det rörde den hypotetiske sambons syskon som inte bjöd med mig.
Med tanke på att jag bor långt från familj och vänner och således barnvakt så skulle jag inte kunna gå på ett bröllop här. Jag skulle troligen, beroende på var det är i närheten, välja att gå på bröllopet i kyrkan om den är hyfsat kort och lämna barnen hemma eller liknande den stunden, för de klarar det, men att gå på festen skulle jag avstå. Jag känner ingen här och har ingen barnvakt, men jag skulle definitivt inte bli sur för att barnen inte var välkomna :)
 
Med tanke på att jag bor långt från familj och vänner och således barnvakt så skulle jag inte kunna gå på ett bröllop här. Jag skulle troligen, beroende på var det är i närheten, välja att gå på bröllopet i kyrkan om den är hyfsat kort och lämna barnen hemma eller liknande den stunden, för de klarar det, men att gå på festen skulle jag avstå. Jag känner ingen här och har ingen barnvakt, men jag skulle definitivt inte bli sur för att barnen inte var välkomna :)

Men känner du ingen i din omgivning? Jag har ingen släkt i min absoluta närhet men har sen jag separerade behövt barnvakt minst en gång per vecka av mina barnveckor med undantag den här sommaren. Det har hittills alltid löst sig. (Även de gånger jag behövt hjälp en helg, tidigt lördag morgon-söndag kväll alternativt fredag kväll-söndag kväll.)
 
Och det är din åsikt som du kan ha med i dina barns uppfostran, det ger dig inte rättigheten att föra över det på mina barn. Random människa på stan som blir sur på ett barn jag har med mig är inte någon traumatisk upplevelse, vi hämtar oss (till skillnad från någon som har kanske ett hyperkänsligt barn, ett med funktionshinder, osv), men det betyder inte att jag ser det som något positivt alls. Och ett normalfungerande barn förstår mycket väl det sociala "straffet" i att mamma eller pappa får kritik. Vad gäller risken att barnet inte lyssnar på föräldrarna så är det väl precis samma risk att barnet inte lyssnar på främlingen.

Jag har redan uppfostrat mina barn, de är vuxna nu.

Men jag tror att vi menar olika också. Om jag såg ett barn på stan stå och sparka på en soptunna skulle jag nog säga till föräldern. Om barnet sparkade på mig skulle jag säga till barnet att sluta genast och sedan säga till föräldern.
 
Jag har generellt rätt dåligt tålamod med föräldrar (snarare än barn) när jag är på restauranger, flyg etc. Men - ditt resonemang tycker jag är lite märkligt (i det citerade specifikt). Är det så himla farligt om nån smiter ut när de märker att barnet blir otåligt? Är verkligen vår kultur så barnovänlig att det blir "tråkigt" för brudparet om någon smiter diskret ut med sitt barn när det börjar stöka? Alltså jag är INTE en person som tycker att det är så himla kul med ungar överallt, tvärtom gillar jag idéen med barnfria flyg och hotell, men det ovanstående känns himla känsligt. Jisses liksom.

Ett bröllop är ju en så speciell händelse i ens liv att jag tänker mig att man vill njuta av gästernas fulla uppmärksamhet. Har man yngre barn med sig får man ju hela tiden dela sin uppmärksamhet. Som bröllopsgäst är jag inte intresserad av att ha ett barn som bordskavaljer, jag tycker inte heller att det blir så kul om platser blir stående tomma då föräldrarna tar med sig telningarna ut. Överhuvudtaget känner jag som vuxen ett barnansvar och hade nog hållit igen lite på en fräckis eller dylikt om det fanns barnöron som riskerade att höra. Det finns ju så många andra fester där man kan gå som familj så att sura över barnfria bröllop tycker jag är löjligt.
 
Men känner du ingen i din omgivning? Jag har ingen släkt i min absoluta närhet men har sen jag separerade behövt barnvakt minst en gång per vecka av mina barnveckor med undantag den här sommaren. Det har hittills alltid löst sig. (Även de gånger jag behövt hjälp en helg, tidigt lördag morgon-söndag kväll alternativt fredag kväll-söndag kväll.)
Nej, ingen. Det är ju stor skillnad på att träffa någon några enstaka gånger, och att lämna sina barn till dem för barnvakt till ett bröllop eller fest eller liknande. Däremot har äldsta sonen vid två tillfällen varit hemma från skolan för att hunden inte skulle vara ensam för länge och framför allt för att ta emot lillasyster när hon kommer från skolan. Då har de varit ensamma runt 5 timmar när jag kommer hem. Hon är 8 och ett halvt och han är nu 13 och ett halvt och de funkar bra ihop vid sådana tillfällen, har allt klart för sig, telefonnummer till viktiga personer och fått en lapp att följa om de skulle behöva hjälp på nåt vis. Två gånger på ett år fixar de ju. Dessutom har äldsta en bästa kompis vars mamma jag nog skulle be om hjälp om det verkligen skulle krisa. Men detä r skillnad på kris och på bröllop.
 

Liknande trådar

  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
40 154
Senast: Mineur
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 625
Senast: Nixehen
·
Övr. Hund Vi har bestämt oss för att utöka familjen med en hund. Nästa år kommer jag påbörja en utbildning på distans och kommer då vara hemma...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
5 047
Senast: Farao
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 285
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Magsjuk hund
  • Tråden för spår
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp